Det finns få saker som jag gillar mer än en riktigt fläskig liveshow. Inte nödvändigtvis en hel konsert, nej, då föredrar jag nästan sådana här specialnummer men ett vräkigt tema och en budget som överstiger hela Afrikas BNP.

Det är ju alltså inte jättekonstigt att jag blev alldeles till mig i trasorna över Madonnas halftime show under söndagens Super Bowl. Den har typ alla ovan ingredienser. Och så Madonna så klart. More is more. Varsågod för vräk-kåtslag.

Så här kan det gå när ett gäng twittrare försöker ta en gruppbild.

Det där ögonbrynet alltså.

Flickorna intog dansgolvet med bravur.

Julia Roberts som hon den där elaka drottningen. Tarsem Singh vid spakarna. Mirror, Mirror är som en liten visuell godisbit med lite retrokänsla i humoravdelningen. Jag gillart’! Kommer i mars 2012.

En exceptionellt trevlig kväll på #Bleckan. Denna kväll gick i nagellackets och presentsnörenas tecken.

Ni glömmer väl inte heller att rösta på vem som gjorde min avatar bäst? Nagellack står på spel (för pojkarna dårå, inte för er)!

Så här såg det ut när mitt braiga jobb öppnade vår nya butik i Meatpacking District i New York för tre veckor sedan. Himla flådig kväll.

Så här kommer de. De fem själen till varför ni inte får missa #avskedskrig – The Movie.

1. @Per_P:s något sjukliga besatthet av dekorationerna. Samt att hångla med dem.
2. @Pelletsmaskinens presentation av twittereliten. Mycket förvirrande och kärleksfull.
3. Congatåget som verkligen anstränger sig för att göra en “trappa” bakom soffan.
4. @OldStrandbergs kosackdans som inte visste någon hejd.
5. Det är sista gången @Florsocker är med på alldeles för länge. Sakny.

Om jag lipade när jag såg den här filmen om unga och cancer? Kanske.

Att inta en halv flaska rom på ca tre timmar och sedan sjunga musikalduetter klockan tre på natten, kan det räknas som acceptabelt semesterbeteende? Det var i alla fall vad jag och Christian gjorde igår kväll. Jag har inte gått utanför dörren idag, så jag är inte säker, men det är mycket möjligt att mina grannar har startat en namninsamling för att få mig vräkt. Gränsen för hur många gånger man får sjunga “En helt ny värld” från Alladin på raken överskreds med råge.

Idag har världen gått lite i slow motion och trots Jessicas rätt barska uppmaning att jag skulle göra henne sällskap i lördagskvällen inne i stan så avböjde jag på grund av fosterställning i soffan framför ett Glee-maraton. Jag har tydligen musikalhelg. Har nu plöjt de sista avsnitten av säsong två och är nu redo för säsongsstarten i september.

Säsongsfinalen var inspelad i New York och det stinger lite av saknad i mig när jag ser de bekanta platserna och gatorna. För ett år sedan befann jag mig i ett virrvarr av känslor inför det enorma äventyret och hur utmanande det än var så var det en miljon gånger mer fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt gjorde det. Att jag trots allt levde ut min dröm. Jag blir faktiskt lite stolt när jag tänker på det. 2010 var ett magiskt år.

Vi inleder semestern med att klippa lite film. Ungefär så här roligt hade jag på midsommar.

Jag får ju erkänna, ödmjuk som jag är, att jag blev något av en hjälte bland tweepsen efter min senaste videoproduktion från det numera ökända Bleckis. Och villig som jag är att vara till lags så gjordes så klart en uppföljare i torsdags. Risken är att detta kommer bli en neverending story i stil med “Fredag den trettonde”. Fast förhoppningsvis med mindre blod.

Glömde ju bort att jag också hade en alldeles fantastisk film från förra torsdagens blecka på Bleckis att visa er. Älskar min nya kamera. Jag har inte örnkoll på hur den fungerar än bara, så ni får vara mina små testkaniner genom oskärpa och skakningar så länge.

Högkvarteret hette klubben som låg nere i en källare, hade självservicegarderob och serverade finfint ekologiskt vin.

Jag förstår det som att det i grund och botten är en gayklubb, därav skylten. Jag vill också bo på Bävervägen.

Det kändes nästan lite som att jag var tillbaka i New York.

Rosa blondiner med pannband. Genialiskt.

Jag och Bagladyn träffade en himla fin flicka som vi hjälpte med alla hennes kärleksproblem. Så bra är vi.

Hej från mig! (Kolla rosa hornen i bakgrunden. ROSA. HORN. Vill ha.)

/ Bästa hälsningar från någon som precis upptäckt “How I met your mother”.

Jag känner nästan en skyldighet mot mänskligheten att dela med mig av den fantastiska humor som är den klada hesten. För trots den uppenbara storheten så har den gått alltför många förbi. Så jag gjorde en instruktionsvideo. Mycket pedagogisk är den. Förhoppningsvis får den en eller två av er att dra på smilbanden.

Den här gången är det lillebror som tittar konstigt på mig.

Älskar vi videobloggande eller älskar vi videobloggande?!!

Det är väldigt mycket snö här på bloggen just nu. Man befinner sig liksom i den så fort man lämnar lägenheten.

Igår var jag lite superwoman igen. Jag skottade ett tak. Ett jättestort tak med typ 80 cm snö på. Inte helt själv men det var ett JÄTTEstort tak. Man kan ju bli kaxig för mindre. Och när man är kaxig vill man gärna dela med sig av sina otroliga bedrifter. Även om man är osminkad och ser ut som en Michelingubbe. Jaja. Håll till godo.

Ungefär så här såg min nyårsafton ut. Hur var din?

När jag såg det det här klippet så hade jag ett sådant ögonblick. En tanke. Att vi alla är som piggsvin i ett moment 22. Att längtan efter kärlek och värme är starkare än rädslan att bli sårad. Och att vi stångar oss blodiga i jakten på “Jerry Maguire”-fantasin. Men genom att lära sig att vara sin egen värme kan man bara låta den andra parten vara ett fantastisk komplement. Inte vänta sig att han ska göra mig fullständig utan bara vara ett litet körsbär på toppen. Och därmed bespara oss besvikelsen när det visar sig att han inte är perfekt. Och någonstans i det hitta en hållbarhet. Lycka i sig själv istället för att förlita sig på att någon annan ska tillhandahålla den.

Kanske är det bara relationsfobin (som jag inte visste att jag hade) som talar, men det makes sense på något vis. Eller vad tycker ni?

Själv är jag ju lite svag för Alphavilles original, vilken föredrar du?

För mig osar den hopp, längtan och stolthet. Tre ord som jag verkligen vill ta med mig genom 2010.

Årets andra dag har delvis spenderats på dessa och det var nog första gången på minst 10 år som dessa har lämnat källarhålan. Någonstans hade jag för mig att jag var en rätt hyfsad skridskoåkare, men ackackack så jag bedrog mig! La Linda intog rollen som Bambi på hal is och inte ens en hockeyklubba kunde stötta upp mig.

Vinglandet resulterade såklart till slut i en vurpa. Och det var inte den enda vurpan som dagen skulle bjuda på. Den riktiga praktvurpan bjussade jag på i pulkabacken, där jag tog vår gamla bobb på en åktur. Och fort gick det. I ungefär halva backen. Sedan styrde bobben åt ena hållet och jag åt det andra och med ett rejält brak åkte jag i backen och rullade nedför resten av backen. Den krasade lite här och där i kroppen, men satan va kul det var!

Sann bloggare som jag är så fångade jag såklart hela dramatiken på film! Ingen kan anklaga mig för att inte bjuda på mig själv i alla fall. Så många år som jag har tjatat om skridskor och pulka. Nu har jag gjort det. Nu är jag nog klar.

La Linda vurpar på isbanan.

La Linda vurpar i pulkabacken.

Det ska vara sista dagen på året för att prova något nytt. Anna och mamma försöker just nu räkna ut hur man rensar en hummer på bästa sätt. Spänningen är olidlig.

HAHAHAHA! Jag dööör.

Den där Amandavardet (jag vill bara säga Amanda Väärdo hela tiden. Vet inte varför), hon har då verkligen lyckats med den där uppmärksamhetsgrejen. Vare sig det var planerat eller inte.