This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Tisdagskväll. Lite hängig. Pratade med fina vännen som flyttat långt bort. Fast hem. Lagade soppa. Råkade tappa cayennepepparkaret i soppan. Blev således lite svettigt att äta soppan.

Blev så himla glad över att några av er svarat på mina frågor. Er gillar jag lite extra.

Funderat på det här med att vara snäll mot mig själv. Jag säger hela tiden att jag ska börja med det. Ett bra sätt att göra det vore kanske att sluta försätta sig i situationer som man mår dåligt av. Moment 22. Dumhuvud.

Just. Det var ju det där med att vara snäll. Imorrn. Jag lovar.

Jag undrar ofta vad det är som gör att ni inte kommenterar eller “gillar”. Orkar ni inte? Hinner ni inte? Håller ni med? Håller ni inte med? Gillar ni inte? Gillar ni?

Så nu tänkte jag, ni känner mig ju rätt himla bra. Och jag vill ju gärna veta vilka NI är med. Och så klart lite vad ni tycker om mig och bloggen. Det vore himla fint.

Och jag säger som Bagladyn, som jag snodde delar av listan av; det är nu det blir lite läskigt. För tänk om ingen svarar. Så, om ni har tid och vill och så, kan ni inte svara på frågorna här nere? Några stycken av dem i alla fall? Tack. Å puss och sånt.

• Vem är du?
• Hur gammal är du?
• Var och hur bor du?
• Vad ser du fram emot?
• Hur har din dag varit?
• Hur hittade du hit och hur ofta tittar du in här?
• Vad tycker du mest om att läsa av mig?
• Vill du se mer/mindre/tokmycket/inget alls av något speciellt här?

Så här glad blir jag om ni kommenterar! Och så kanske jag bjuder på bubbel. 

Veronica Maggio. Så jävla snygg. Så jävla bra.

Och videon är alldeles lagom galen och destruktiv för min smak.

Realister, eller som jag hellre öronmärker dem – pessimistiska cyniker – ger mig ibland en smäll på fingrarna. Kallar mig drömmare, eller ännu hellre, naiv. Det är mycket möjligt att de har rätt. Det finns inget som tyder att jag inte skulle dö ensam så när som på ett dussin katter. Men varför skulle jag ta ut den förlusten i förskott? Det är ju bara ännu en sorg, och dessutom inför något som inte inträffat ännu och kanske aldrig gör det.

En terapeut sa en sak till mig för många år sedan, när jag satt och grät över mitt kraschade förhållande, föraktade mig själv för att det gått i kras och var övertygad om att karma skulle spöa skiten ur mig för resten av mitt liv. Då sa hon: “Du kommer inte att dö ensam, för du vill inte det. Och du tror egentligen inte att du kommer det.”

Så ja. Jag kanske är naiv, men det är det som kommer att rädda mig. Min tro på kärleken, på människan och på att allt kommer att ordna sig, det är vad som lovar mig att till slut blir det min tur med.

På något vis lyckads jag se lite ut som Mona Lisa på den här bilden. Glad, ledsen, hoppfull, hopplös? Ingen som vet.

Jag gillar George Clooney. Han är snygg, rolig, charmig och framförallt, en bra skådespelare. Problemet är att han har kommit alldeles för nära att trilla i moviestar-facket. Det där hålet skådisar ramlar handlöst ned i när de blir mer kända för att de är kända och inte för de rollprestationer de levererar. Clooney har gjort sitt allra bästa för att hålla sig ifrån detta och lyckats hyfsat bra. Han är jämn i sin talang. Så även om hans roller inte är fantastiskt minnesvärda så håller han ändå en solid kvalitetsnivå.

Och han har en talang som inte jättemånga skådespelare besitter – han kan regissera och agera i en film – samtidigt. Och göra det bra. Därför blir “Ides of March” en mycket positiv överraskning.

Jag var lite rädd att detta skulle bli ett gytter av politiska termer och långtråkiga tal, men där hade jag fel. Det här är bra. Bra tempo, bra manus, spännande och engagerande. Ryan Gosling är mycket bra. Evan Rachel Wood är förförisk och sårbar i lysande vändningar. Och det gör inget om man inte hänger med i politiken hela vägen, det är bra ändå.

Efter vårt samtal funderade jag lite på skämsfaktorn i att erkänna att man nätdejtar. Och nu pratar jag inte bara om de klassiska dejtingsajterna utan bara att träffas på nätet. Sanna berättade att hon fått jättebra respons på sitt projekt och det var många som gärna ville vara med – men endast under förutsättning att det var anonymt. Av någon konstig anledning, i dessa tider av smartphones, sociala medier och en onlinenärvaro som är i stort sett konstant, så anses det fortfarande lite skämmigt att träffa någon på nätet. Det anses lite desperat, en sista utpost för de som inte kan hitta någon som vill ha dem via andra kanaler. Och hur ärligt och på riktigt är det egentligen när man bakom skyddet av en dataskärm kan anta vilken skepnad man vill?

Men vad är egentligen skillnaden? Du väljer ju alltid vilken del av dig själv du vill visa upp, så även i andra sociala situationer som på jobbet, en middag med bekanta eller ute på krogen. Nätet är väl inte så annorlunda? Eller så är jag kanske naiv, jag är ju trots allt samma person online som offline, även om onlineversionen ibland är lite “best of”. Men har man levt hela sitt vuxna liv på nätet, då är det inte direkt ett “steg” att nätdejta, det är istället ett naturligt sätt att träffa nya människor, pojkvänsprospekt eller inte. Ungefär på samma sätt som man söker jobb, resor och andra upplevelser. Livsgoogla.

Några av mina absolut bästa vänner har jag träffat på nätet. Borde jag skämmas över dem med och känna som att vi är de som “blev över”?

Jag har en hel del mer att säga i ämnet men då kommer jag nog sno hela Sannas artikel. Så jag pausar här en stund.

Men vad tycker ni? Är det skämmigt att säga att man nätdejtar? Nätdejtar ni? Eller har ni kanske till och med träffats på nätet?

Bilden av en nätdejtare. Ser jag tillräckligt desperat ut?

På morgonen skulle storchefen intervjuas av Finsk TV (intervjun hittar ni här, lite längre ned på sidan) och jag följde med och fotade.

Sedan åkte vi direkt till butiken där det dukats upp för pressfrukost. Sedan gick jag tillbaka till hotellet och jobbade en stund.

För att sedan åka till vår PR-byrå och hänga med bland annat de här tjejerna, Laura och Krista, två finska skådespelerskor. Jag och Laura pratade skådespelarteknik och hon tyckte att jag skulle ge min skådiskarriär ett nytt försök.

Det var aningen bisarrt att hänga med ett helt gäng människor som alla pratade finska med varandra och jag förstod inte ett ord. Då inser man hur mycket tonfall och kroppsspråk betyder. Och så hann jag se mig omkring lite i showroomet och falla handlöst för till exempel den här kistan.

Och de här finfint färgglada clutchväskorna från Longchamp.

Sedan var det dags att åka till butiken för öppningseventet. Butiken ligger nu på den här maffiga gatan, Mikonkatu.

När jag var ute och tog exteriörbilder dök det här gänget på mig och ville att jag skulle vara med i deras musikvideo. “Write down the first word that comes to mind when you hear ‘appearance’”. Och så skrev jag “looks” (ytlig som jag är) på en lapp och så filmade de mig. Och så tog jag bild på dem. En fin stund.

Och så gjorde jag en massa intervjuer och tog ett kort på mig och Ola i en spegel och sedan gick vi åt och åt kött och drack rödvin innan vi toksomnade runt midnatt efter en jättelång, men himla bra, dag.

Den här tigern låg på sängen när jag äntrade rummet. Tyvärr fick jag inte behålla den men den fanns till försäljning i hotellets shop.

Att ha en hel dubbelsäng för sig själv med en massa fluffiga kuddar och täcken, det är ren lyx.

Badrummet säger mycket om kvaliteten på ett hotell och det här badrummet kunde jag bott i, bara det. Och det gjorde jag nästan med, det finns få saker som är så härliga som en lång, varm hotelldusch.

När man får badrock och tofflor, då vet man att det är ett bra hotell.

Och så här glad var jag!

Nattduksborden var upplysta inifrån.

Onsdagskvällens outfit och vodka i minibaren (så klart). Dock lämnades minibaren orörd. Istället myste jag ned mig med film på iPaden och Fazerchoklad från Stockmann. En mycket bra hotellkväll.

När man inser hur många bilder man är med på försöker man att inte tänka hur många tusen besökare Malena har per dag.

Storchefen fyller för övrigt 60 år idag, hipp hipp hurra!

Jag och min chef, Petra. Vi ser tydligen ut som att vi haft hyss för oss. Foto: Malenami

Jag var en aning rödvinstung i huvudet efter poesitramzet men kravlade mig ändå upp ur sängen klockan sju (en lördag!!), en bedrift jag själv är både stolt men främst förvånad över. Och glad är jag för det. Det skulle bli en fantastisk dag. Förutom grymt givande och intressanta föreläsningar så fick jag hänga med härligt inspirerande och drivna människor som jobbar och brinner för samma sak som jag – webben.

Konferensen ägde rum på Stockholm Waterfront som ligger precis invid Stadshuset. Första föreläsningen handlade om SEO och innehöll några riktigt intressanta saker om framtiden inom Google+.

Sedan lyssnade jag på Evelina som gav handfasta tips om nyhetsbrev (som hon även sammanfattat dem i ett blogginlägg här). Och en och annan Apple-produkt syntes i vimlet.

Sara och Jesper som jag drack vin med förra veckan fanns på plats. Och Jesper pratade om motivation och engagemang, en föreläsning som innebar en riktig AHA-upplevelse för mig.

På lunchen hittade Michael till baren. Och så pratades det lite till om Google+. Jag inser att jag har en del jobb att göra med min egen profil.

Sedan blev det nördquiz och bubbel. Mitt lag kom typ sist. Men vi hade nog roligast. Och så hittade jag Martin vid laddstationen.

Jag och mitt nördquizlag – Jesper, Jesper och Robin. Bilden är tagen av vår femte lagmedlem Sara.

Efter konferensen gick vi till Wagamama (igen) och åt galet god mat.

Och sedan åkte jag på schlagerfest hos Sanna där jag inte tog en enda bild men träffade Viktor för första gången och drack gammeldansk och sedan blev det natt och jag hamnade på Oliver Twist med de här tokarna och fick min telefon snodd. Så kan det gå.

Men i alla fall. Lite så här ser jag ut idag. Fast aningen mindre förvirrad hoppas jag.

Igår när jag snurrade runt och letade mat sprang jag på den här blusgrejen på Lindex av alla ställen. Och även fast man inte ska shoppa Lindex här i Finland, för det kostar typ en massa mer än hemma i Sverige, så gjorde jag det. För jag blev lite kär. Så den fick följa med nu på morgonen när jag och chefen var med i morgontv (eller hon var med, jag stod bredvid och plåtade) och sedan pressfrukosten i nya butiken. Där fick jag för övrigt krama på Malena igen, alltid lika glad och härlig den tjejen. Sist vi sågs var ju i New York, om ni minns.

Mer bilder från Helsingfors, och även från #ssmx-konferensen jag var på i helgen, kommer så fort jag får en stund över!

First things first. Jag har blivit med ny telefon. Efter de mest abstinensfyllda 2 dygn någonsin landade min sprillans nya iPhone 4S på kontoret och jag var hel igen. Att det sedan tog mig en evighet att få ordning på backup och iCloud och fan och hans moster, det är en helt annan femma. Jag trodde dock att alla mina bilder och sms skulle vara borta för evigt, men när jag synkade telefonen mot iTunes så låg allt fram till den 31/12-11 (då jag senast synkade mot iTunes) – meddelanden, appar, bilder  -  kvar! Note to self – synka oftare mot iTunes.

För tillfället är jag i muminland en sväng. Vi ska ha ett butiksöppningsevent här i Helsingfors i morgon så jag är här och jobbar. Fast just nu ligger jag i mitt alldeles underbara hotellrum, efter en toklång, jättevarm dusch, i en frottémorgonrock och twittrar och äter Fazerchoklad. It’s a tough job, etc.

Jag träffade Viktor första gången i lördags på schlagerkalas hemma hos Sanna. Han hade slips och vit skjorta och väst och jag blev så klart lite kär i honom direkt. En sådan där skön, härlig, rolig människa som man bara vill krama. Plus att han bjöd mig på Gammeldansk och gillar Leila K. Jag vet inte vad de två har med saken att göra dock. Jag gillade honom i alla fall.

Så när han lystrade på Twitter härom dagen efter någonstans att gästblogga så såg det som en självklarhet att öppna upp mitt virtuella hem för den sköne Gottlänningen. Så här kommer det, Viktors första gästblogginlägg. Om det här med att börja träffas. De första trevande stegen.

Säg hej och välkommen till Viktor.

Att ragga är en sak, men att ragga vänner är något helt annat. Jag har träffat en vän. Även om han är äldre än jag så tyckte jag att vi klickade väldigt bra. Kemin stämde. Vi skrattade och drack öl ihop. Pratade komik och ryggdunkade varandra lite. Manligt. Vänligt och artigt.

Att få vänner när man är vuxen är svårt. Det finns inget naturligt sätt att träffas längre, om man inte jobbar ihop dvs. Men den är killen var det något speciellt med. Det känns som att vi skulle kunna dricka någon halvtaskig whiskey och prata läppcancer en hel natt.

Problematiken och frågan jag nu ställer mig är: Hur går jag vidare? Det känns lite framfusigt att be om hans nummer. Och vad fan ska jag med det till? Han bor ju i en annan stad. Facebook hänger jag inte på, så där känner jag att vår vänskap inte skulle gro sig starkare. Jag behöver hitta någon medelväg. Dumt att bara lämna detta åt slumpen, låta vardagen rulla på, hamsterhjulet snurra och helt enkelt “gilla läget”.

En Wordfeudmatch kanske är medelvägen? Om han inte är för bra. Jag vill inte verka dum inför honom.

// ViktorCalmen

Ack så jag saknar dig, iPhony.

Jenny. Fina fina Jenny.

Jag och Lina. Valrosskämtet blir aldrig gammalt.

Jennys syster var också med. Hon hade det bästa partytricket – glasögon med inbyggd ficklampa. Vansinnigt roligt.

Och det var den kvällen.

Jag har nu varit utan min iPhone i ganska precis 36 timmar och abstinensen börjar ta fram riktigt dåliga sidor i mig. Jag känner mig för det första helt senil utan min kalender. Jag vet inte var jag är utan Google Maps och FourSquare. Jag vet inte vad klockan är och jag är alltså tvungen att lyssna på FOLK på bussen utan musik i mina öron. Ja, jag lider av ett beroende. iPhoneknarket.

Men det värsta är att under hela 36 timmar kunde en komplett främling se rakt in i min själ. Hen kunde läsa mina SMS, mina DM, min mail, mina FB-meddelanden och se mina bilder. Och oavsett hur stor risken var att hen faktiskt hade intresse av mitt privatliv, snarare än att bara radera allt och kränga telefonen så fort som möjligt, så känns det ändå ruskigt obehagligt. Inte för att mina skelett i garderoben är av någon direkt omfattande mängd eller storlek, men ändå.

Nu har jag polisanmält stölden, fått telefonen helt spärrad och anmält förlusten till försäkringsbolaget. OCH beställt en sprillans ny iPhone 4S. Som enligt Apple kommer finnas i min hand redan i morgon. En aning imponerad av den hastigheten faktiskt.

Under tiden består min följeslagare av en Sony Ericsson från någonstans runt sekelskiftet. Alltså.. T9, hur funkar det egentligen?

Det är det senaste bland kidsen.

Som en liten kontrast till alla veckans härligheter så fick jag min telefon bestulen igår när jag var ute. Ena sekunden stod jag och twittrade, lade ner den i jackfickan och sedan var den borta. Jag orkar inte ens vara förbannad på människor som gör sådant, shit happens och så vidare. Men det jag tycker är lite läskigt är att den personen nu har tillgång till mitt innersta inre. Mina sms, mina DM, mina bilder och lösenord. Mitt liv. DET är läskigt.

Jag spärrade telefonen direkt och i morgon ska jag polisanmäla och ringa försäkringsbolaget. Och sedan lägga en massa tusenlappar på en ny telefon. Så kan det gå.

Men jag fick i alla fall fånga lappvantsstora snöflingor med tungan i natt. Det är lycka.

1. Hur gammal är du om fem år? Fem år äldre än idag.
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Min katt.
3. Hur lång är du? 172 centimeter.
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Såg “Moneyball” förra veckan. Blev faktiskt lite besviken.
5. Vem ringde du senast? Sara.
6. Vem ringde dig senast? Minns inte. Och min telefon är stulen så jag kan inte kolla.
7. Hur löd det senaste sms:et du fick? “Hahaha “Men då var du isf också full”, DET måste vara den bästa beskrivningen på mig!”
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror på vad det gäller. Oftast sms.
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Skilda sedan jag var 7 år.
10. När såg du senast din mamma? I julas.

Mamma på julafton.

11. Vilken ögonfärg har du? Gröna i mitten, blå längst ut. Bruna längst in.
12. När vaknade du i dag? Första gången runt 9. Klev upp halv tre. Japp, en sån söndag.
13. Vilken är din favoritjulsång? Deck the halls och O helga natt. Oavgjort.
14. Vilken är din favoritplats? New York. I stort sett nästan var som helst där.
15. Vilken plats föredrar du minst? Nattklubbar. Så himla stökiga och köttiga och högljudda. Ursch.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Ingen aning. Men jag hoppas att jag är lycklig.
17. Vad skrämde dig om natten som barn? Mörker. Vad mer kan skrämma om natten?
18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Jag skrattade så att jag nästan dog i tisdags med vinkritikerna.
19. Hur stor är din säng? 1,40. Helst värdelöst när man vill köpa sängram. Det finns nämligen inga normala sängramar som är 1,40.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Macbook Pro. Bärbar dårå.

Min trogna följeslagare.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Utan.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Två. Och tre prydnadskuddar ovanpå.
23. Hur många landskap har du bott i? Fyra.
24. Vilka städer har du bott i? Övik, Umeå, Borås, Stockholm, New York (ja, tre månader räknas).
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota. Om det är varmt. Annars så många strumpor som möjligt.
26. Är du social? Tok-så.
27. Vilken är din favoritglass? Tiramisu från Sia.
28. Vilken är din favoritefterrätt? Vad som helst med choklad. Och glass.
29. Tycker du om kinamat? Ja. Oftast.
30. Tycker du om kaffe? Egentligen inte. Men den där koppen klockan tre på eftermiddagen börjar bli ett måste.
31. Vad dricker du till frukost? Te.
32. Sover du på någon särskild sida? Alla sidor.
33. Kan du spela poker? Alltså… kan och kan…
34. Tycker du om att mysa/kela? Dum fråga.
35. Är du en beroendemänniska? Jag förstår inte frågan.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Känner till.
37. Vill du ha barn? Kanske. Ibland vill jag det. Ibland får jag ångest bara av tanken.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska och sen kan jag ett par meningar på franska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
40. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet. Fast det är läskigt när man inte ser under ytan.
41. Vad spenderar du helst pengar på? God mat och gott vin. Och resor. Upplevelser.
42. Äger du dyrbara smycken? Lite guld som jag fått i arvegods.
43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? The Bachelor. Tragiskt men sant.
44. Kan du rulla med tungan? *provar* Japp!
45. Vem är den roligaste människan du känner? Oj. Så många. Umgås inte med tråkiga människor.
46. Sover du med gosedjur? Nej. Jag är inte fem.
47. Vad har du för ringsignal? Standarden från iPhone.
48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Tyvärr inte.
49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? Filten som ligger över mina ben. Och mitt hår.

Glad Linda med rött hår.

50. Flirtar du mycket? Jag vet inte. Jag tror att jag är dålig på att flirta när jag försöker och bra på det när jag inte försöker.
51. Kan du byta olja på bilen? Kolla – ja. Byta – nej.
52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej.
53. Vilken var den senaste boken du läste? Läser _fortfarande_ “Kärlekens Historia”.
54. Läser du någon dagstidning? Metro ibland.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej.
56. Dansar du i bilen? Så ofta jag får tillfälle.
57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? RixFM’s morgonshow i fredags.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Mötesanteckningar.
59. När var du i kyrkan senast? Jag minns inte ens. Kanske sightseeade någonstans under min resa?
60. Är du lycklig? Jag vill säga ja. Och jag gör som jag vill. Så, ja!

Jessica hade med sig champagne. Det är alltid uppskattat.

Jag bjöd bland annat på rostade rotsaker i ugn.

Jessica hade aningen problem med att få upp champagneflaskan.

Och sedan drack vi skumpa Brandy’s-style – med ytspänning och sugrör. Classy så det förslår.

Fyra personer i mitt lilla lilla kök vid mitt lilla lilla bord. Mycket gemytligt.

Silver var också med.

Efter poesin blev det bara en massa tramz. Fireball har den effekten.

Jag och Jenny och tramz.

Och så kom David förbi sådär spontant och härligt. Fin man, den där David.

Och så tapetserade Jessica mitt badrum med färgglada postitlappar med de finaste meddelanden. Så mycket kärlek.

Gårkvällen inleddes på Carmen med ny bekantskap (hej!) och tokbillig öl. Där lagar man toaletten  med silvertejp. Alla sätt är bra liksom.

Efter två öl som ledde till en något för tidig berusning på grund av bristande matintag pinnade jag ner till Bleckan i svinkylan. Där hade de köttbullar och fint folk.

Bland annat Leo. Hans tatuering fick kropp inklusive behåring och allting. Och så pratade vi om hans pojkrum och varför vår musiksmak är våra föräldrars fel.

Sedan gick vi till Nada och kramades en sväng. Staffans tröja kan möjligtvis ha varit kvällens snackis. Och klappis.

När klockan blev sent gick vi hemåt. I Götgatsbacken var det jättejättetomt. Och jättekallt.

Och nu vet jag vad som händer när sista tunnelbanan gått. Då kommer ett orange tåg från 1986 och joyrajdar. Intressant.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Hej och hå.

Och lite så här gick det. Två timmar av flams och ett litet uns allvar då och då när Jesper och Sara lyckades få någon ordning på lekstugan. En nedklippt version kommer men så länge får ni den långa, råa, oredigerade verkligheten.

Till saken tillhör att jag kan inte vin (även om jag idag kan mycket mer än jag kunde innan gårdagen). Jag tycker om vin. Så jag är pajasen näst längst till höger som inte kan uttrycka mig som folk utan säger att vinet är “deppigt” och drar till med ljudeffekter istället. Ja, ni ser ju.

Men det var rysligt trevligt i alla fall. Det var nog länge sedan jag skrattade så absurt mycket under en och samma kväll. Helt klart värt rödvinsskallen som jag vaknade med i morse. Tack kära Thord, Jesper och Sara för en fantastisk kväll.

Ett av aftonens viner, förmodligen min favorit.

Värden och värdinnan. Söta som knappar är de tillsammans. I alla fall ett par månader till. Tydligen dumpar Jesper sina tjejer när de blir 25, vilket Sara fyller i sommar. Jaja, hashtag livet liksom.

Fantastisk riggning av kamera och belysning och smörpapper som någon slags ljusnedmjukare. Ja, det är den tekniska terman.

Sara, jag och Thord.

Jesper har en bild på sig själv på väggen. Det, och inte mycket annat. Lite seriemördarvibbar. Han hade dock en annan version av historien. Den hittar ni i klippet runt 26.40. Mikket rålit.

När inspelningen var klar åkte Spotify fram. Texter i stil med “my cock is community property”, som Jesper för övrigt glatt sjöng med i, blandat med Queen och lite gubbrock. Här tror jag att jag och Jesper framför en version av Bon Jovis “You give love a bad name”. Det finns tyvärr inte på film. Dock för alltid i mitt minne.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Det finns få saker som jag gillar mer än en riktigt fläskig liveshow. Inte nödvändigtvis en hel konsert, nej, då föredrar jag nästan sådana här specialnummer men ett vräkigt tema och en budget som överstiger hela Afrikas BNP.

Det är ju alltså inte jättekonstigt att jag blev alldeles till mig i trasorna över Madonnas halftime show under söndagens Super Bowl. Den har typ alla ovan ingredienser. Och så Madonna så klart. More is more. Varsågod för vräk-kåtslag.

Marilyn Monroe har alltid omgetts av någon slags mystik. En tragisk och magisk kvinna som trollband hela världen och gick en alltför tidig död till mötes. Iofs så är det väl som med Elvis, hade hon inte dött ung så hade hon inte blivit den legend hon blivit.

“My week with Marilyn” är den första filmen jag sett om hennes liv. Den bygger på en biografi av Colin Clark, en ung man som på femtiotalet jobbade i filmbranschen och tillbringade några dagar med Marilyn under inspelningen av ”Prinsen och balettflickan ”  från 1957.

Michelle Williams är briljant. Hon fångar sårbarheten och den sköra sidan hos Marilyn, en kvinna som inte alls trivdes i rollen som stjärna utan helst av allt ville bli en “riktig” skådespelerska. Hennes röst är släpig och förförande, hennes blick rädd och vilsen.

Den är något spöklikt över den här filmen. Kanske för att man för ett ögonblick känner att man får en inblick i vem denna mytomspunna kvinna egentligen var.

Rollprestationerna är genomgående solida, speciell notering ska Kenneth Branagh ha för sin tolkning av sir Laurence Olivier som mer än något ville ha den stjärnstatus som Marilyn nog gärna lämnat ifrån sig.  Filmen känns aningen ihålig ibland men fungerar ändå bra tack vare ensemblens insats.

Kylan idag. Jag är varken imponerad eller glad över den. Utomhus är väl en sak, där är det fullt acceptabelt att larva runt i täckbyxor, men när den kryper in i vardagsrummet så att jag måste sitta med två filtar, torgvantar och tofflor för att inte huttra, då är det inte så kul längre. Det här med isolering, det prioriterades uppenbarligen inte vid bygget av den här lyan.

Jag tog mig i alla fall iväg på en promenad i kylan. Och säga vad man vill om vinter och kyla, men världen är ju i alla fall inte ful just nu. Snön lyser upp hela världen och det ser lite ut som att allt vilar under det vita täcket. Liksom väntar på värmen och ruvar och planerar inför dess återkomst.

Väl hemma så gjorde jag lyxhelgfrukost (palla göra smoothies en vardagsmorgon liksom), även om en aning sent, och parkerade framför “The Ides of March“. Mycket bra film. George Clooney, han har verkligen lyckats med konststycket att kunna regissera och agera i en film samtidigt, och sköta båda yrkesrollerna med bravur. Plus att Ryan Gosling är ett hett litet stycke.

Nu ska jag ta en tupplur. För det är söndag och då får man göra sånt.

Klockan är halv ett på eftermiddagen och jag arbetar upp mod och ork att kränga på mig täckbyxorna och knalla iväg till återvinningen samt ICA för att inhandla någon slags föda. Det sitter dock långt inne pga kallt och jag mycket hungrig. När det dåliga samvetet dock senare är dövat och dagens få soltimmar är nyttjade tänker jag spendera resten av dagen med att plöja filmer och nörda ner mig i Pinterest (följ mig vettja!).

Vad är din söndagsplan?

Min telefon blev tydligen någon slags samlingsplats för folks namnlappar i fredags kväll. Var min egen är förblir ett mysterium.

Igår var det dags för årets första #tweetupsthlm på nämnda Hilton. 470 anmälda själar. Man kan ju lugnt säga att rekordet från mitt förra besök är slaget och mer därtill. Så himla kul att träffa mina finaste och även en massa nya härliga som man bara bekantat sig med i skriftlig form tidigare.

Kameran fick stanna i väskan igår och jag förlitade mig istället på iFånen och instagram. Därav vampyrögonen.

Det var en bra kväll igår. Rakt igenom. Det var ett tag sedan jag hade en sådan riktig 100%:are. På riktigt.

Andreas och jag. Mio och Lena.

David som har ett twitterkonto men inte twittrar så mycket. Och så Erica mellan dubbelgångarna Christian och Feltan.

Staffan på Eken dit vi gick där de körde ut oss från eventet. Och så Feffe och han till vänster.

Nya och gamla förmågor. Katarina, Emilia, Andy, Linus, jag och Christian.

Februari, fredag och i afton är det dags för årets första #tweetupsthlm. 500 twittrare inklämda i en hotellbar med obegränsade tillgångar till rabatterad sprit. Ni hör ju hur detta kommer sluta.

Det här året hade jag faktiskt tänkt bli lite bättre på att dela med mig av min eminenta musiksmak. Målet är en lista i månaden. Så 12 listor med 12 låtar under 2012. Jag är ju så sifferkåt att jag går åt. Och så rimmar jag. Orkar inte med mig själv.

Här är den i alla fall. Varsågod och trevlig helg etc.

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.

Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.