Vaknade klockan åtta i morse. Nu är klockan halv två och jag har äntligen kommit upp och duschat. Fina Emma är på väg hit med frukost och jag kände väl att jag åtminstone kunde lukta gott om hon tar sig ända ut i skogen med mat.

Ångestbubblan på morgonen är en envis rackare. Silver har hunnit sova ett par vändor, tvätta hela sig (och mig) samt skrämt ihjäl en geting som på något mystiskt sätt tagit sig in i sovrummet. Under tiden har jag varit lite ledsen, stirrat i taket, läst lite bloggar, plöjt twitter, instagram och path. En vanlig morgon numera med andra ord.

Ikväll skulle jag åkt till Amsterdam egentligen. Mött upp Tristan (ni vet, han från New York) och bara hängt några dagar. Men det kommer inte bli av. Det funkar liksom inte att resa just nu. Jag kan ju för sjuttsingen inte ens ta mig ur sängen. Synd, men så kan det gå. Som tur är kommer Tristan hit och hälsar på nästa vecka så jag missar åtminstone inte honom.

Se, nu kom solen med! Kanske kan det bli en liten brunch på balkongen?

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Kärleken som strömmat emot mig den här senaste månaden. Den är obeskrivlig. Alla ni underbara människor som hört av sig och bryr sig och frågar hur jag mår och köper mat till mig och kommer och hälsar på mig och köper ponnysar och håller mig i handen på tunnelbanan. Som skickar sms och kommenterar och mejlar och tänker på mig. Ni har hållit mig på rätt köl. Ni har hjälpt till mer än ni vet. Det är ni som håller mig ovanför ytan.

Och så kommer en kommentar från Emma om att jag är Veckans blogg på Tillvaron.se. Och motiveringen fick mig att börja gråta. Det värmer något otroligt att ni tänker så gott om mig. Och kärleksboosten är total.

Denna veckas bloggrekommendation är en blogg skriven av en person som verkligen låter läsaren följa med i hennes verkliga liv. Vi får följa med på allt från galna upptåg och twitterfester till djupa tankar och starka känslor med härligt glada bilder och mysiga hemgjorda filmer. Detta är en otroligt välskriven blogg som är ett måste för dig som vill ha en bra blandning i blogglistan. Dessutom har hon en helt underbar sammanställning av filmtips och en grym new York-guide att grotta ner sig i.

Veckans blogg är LaLinda.se och skrivs av Linda som bor i Stockholm. Linda skriver äkta och känslofyllt och efter ett tag med den här bloggen kommer det kännas som du fått en ny kompis, så varmt välkommen känner du dig. Så in och läs och dela med er av all bloggkärlek.

Tack snälla alla ni på Tillvaron.se, ni lyckades med något som inte är helt lätt these days, ni satte ett äkta stort leende på mina läppar.

Herregud. Insiktskäftsmällen den meningen precis gav. Vad är äkta och vad är bara påklistrat och framstressat? Jag vet inte längre. För det är otroligt få ögonblick som känns hela vägen in. Jag hade en litenliten stund igår då jag kände mig glad på riktigt. Lätt på något sätt, som att jag blivit av med några av de där sandpåsarna som tyngt i bröstet. Men nu är de tillbaka igen. Bergochdalbanekänslorna från helvetet.

På måndag ska jag börja jobba halvtid igen. Så kom igen nu kroppen. We are on a deadline.

Läkaren ökade dosen på min antidepressiva medicin och nästa vecka ska jag börja jobba halvtid igen. Jag är exalterad och livrädd på samma gång. Men rutiner är nog bra.

Och vet ni vad jag gör just nu? Sitter alldeles ensam på ett café. Med iPaden och musik i lurarna som någon slags sköld från omvärlden, men ändå. Dricker kaffe och bloggar och twittrar och sånt. Man skulle ju nästan kunna tro att jag är normal.

Nu är det ett bra tag sedan jag gick hos psykolog. Jag har ärligt talat inte riktigt koll på åren (första tecknet på att man börjar bli gammal?) men jag skulle tro att det var runt 2007-2008-rycket. Det var i Vällingby, så mycket minns jag. Och att vi pratade mycket om mitt ex. Så mycket att jag tror att det var därför hon blev trött på mig, min psykolog. Jag fick inte fortsätta leka med henne i alla fall. Något om att jag var för frisk. Men tji fick hon.

Nåväl, nu har jag fått en ny hjärnskrynklare att trötta ut. Men i ärlighetens nämn var det nog han som tröttade ut mig mest idag. Cheezus så han lyckades gräva på 45 minuter. Allt från mina föräldrars skilsmässa till andra trassliga familjerelationer till svek och gråt och ond bråd död. Och så ångesten så klart. Ångesten är icke att förglömma.

Han överraskade dock mig. Och det är något mycket positivt. Ni förstår, jag är något av en tänkare. Jag har nog vridit och vänt ut och in på varenda en av mina tankar och känslor ungefär femtielva varv så att hitta någon som direkt ställer rätt frågor på rätt ställe, sådant blir jag imponerad av. Någon som direkt satte mig på plats och fick mig att utmana mina egna tankemönster.

När jag gick därifrån var jag helt emotionellt slutkörd. Inte för att jag gråtit eller för att jag var ledsen, utan bara slutkörd efter att ha dragit en snabbgenomgång av de mest fuckade relationerna i mitt liv hittills på under en timme. And there’s more where that came from.

Det här kommer bli bra. Inte lätt. Men givande. Det känner jag på mig. Nu är det dags för själen att växa lite till.

Min dag. Ja hörrni. Det börjar liksom bli lite tradigt att berätta om mina dagar. För även om de blir liiitelite bättre, så lite att man nästan inte märker det, så kantas de fortfarande av lite för mycket tråkigheter för att det ska vara kul att läsa om varje dag.

Självklart fick jag en ångestattack i duschen, som förutsett. Den var inte så farlig under själva duschandet, mest bara hyperventilerande, men när jag väl kom ut så tog den full kraft. Så det var tillbaka i sängen en stund till. Lite lugnande och sedan tog jag mig iväg till vårdcentralen. Spänd som en pilbåge hela vägen, ända in till psykologen (skriver ett separat inlägg om psykologbesöket, behöver smälta det lite till först). Och väntrum, dessa små helveten som är väntrum.

Efter besöket hos psykologen åkte jag in till stan, stöttad av musik i lurarna. Fantastiskt hur denna lilla avskärmning från omvärlden verkligen kan vara en räddare i nöden ibland. Mötte upp med Jenny och fikade lite för att sedan åka raka vägen hem igen. Men ändå skönt att komma ut lite efter att ha suttit inne hela helgen. Sedan dess har jag suttit parkerad i soffan, pratat med mamma lite och spelat diverse små distraherande spel på paddan.

Och imorgon är det läkarbesök igen. Oy.

Lite samma stirriga blick som Silver sportar kör även jag. Fast allt blir ju bättre på en katt.

Om tre och en halv timme ska jag vara hos min psykolog för vårt första möte. Hela jag skakar redan. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag ska bryta ihop. Kanske för att jag inte ska bryta ihop. Kanske för att, till skillnad från när jag var sjuk förra gången, så känns det nu lite läskigt att öppna sig helt och hållet för en främling. Speciellt när jag är så beroende av att han ska kunna hjälpa mig.

Jag har inte duschat än. Jag är rädd för att gå in i duschen för att det numera verkar obligatoriskt för ångestattackerna att infinna sig just då. Vilket också betyder att jag det inte tar de vanliga 10 minuterna att duscha utan snarare en halvtimme. Plus en halvtimme till för återhämtning. Som en vän sa, man bygger upp ångest genom att oroa sig för nästa ångestattack. Sjukt.

Inplanerade ångestattacker, det känns ju helt bisarrt. Vi börjar med frukost istället.

Det kan vara så att jag kanske måste till Helsingfors i höst och titta på den här. Det är ju trots allt 15 år sedan jag såg Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm (tre gånger). Så länge kan jag ju roa mig med att lära mig den engelska versionen och hoppas på att den sätts upp på Broadway…

Först promenerade jag med Maria och hennes lille Edvin och sedan så åt vi bagels och drack kaffe och pratade bebisar, ångest och bröllop. Inte i samma mening dock. Det var alldeles för länge sedan vi sågs och Eddan växer så det knakar. Vi polade rätt bra tycker jag. Jag gillar honom, han känns schysst.

Sedan så hämtade jag upp Martin och vi strosade lite till Nytorget för mer kaffe. Han är en av de där som är extra bra att prata med just nu för han vet precis vad jag menar och hur saker och ting känns. Då kan man vara lite mer som man är och det är väldigt skönt.

Solen hängde sig kvar så vi drog oss till Medis och invigde uteserveringen för säsongen. Och där fastnade vi i en sisådär sex timmar. Pratade om livet och drack öl och sjöng sånglekar. Himla gemytligt.

Hanna kom förbi en sväng och Jessica och Jenny och sedan även Mia. Och så började det tokregna och där någonstans började aftonen spåra ur. Det vore ju himla bra om man någonsin kunde lära sig när man ska ge upp och gå hem. Nästa gång kanske.

Ja, det är en sån helg. Jävla skithelg. Jäkla skitångest. Bajs.

Dagens låt: Anna Ternheim – Shoreline. Ja, det är en sån dag.
Dagens frisyr: Icke existerande.
Dagens smink: Inget alls.
Dagens klädsel: Det som var närmast när jag klev upp.
Dagens händelse: Invigning av min nypimpade balkong. Frukost och Rumble och tidningsläsande. Lövz.
Dagens planer: Tanken var att måla naglarna. Nu lyder nog planen mest “sömn”.
Dagens vill ha: Mer glädje. Mindre oro.
Dagens tråkigaste: Livet. Jag är ledsen. Som sagt, det är en sån dag.
Dagens mat: Rester från något obskyrt jag fick ihop förra veckan.
Dagens kärlek: Min balkong. Ja, jag kan vara kär i den.
Dagens humör: Orolig i kroppen.
Dagens köp: Har inte lämnat lägenheten idag så jag har sparat mina pengar!
Dagens se-fram-emot:  Häng med bl.a. Maria, Martin, Hanna och en första blind date med Mia imorgon!

Så här såg balkongen ut före. Känns lite bortom all räddning, eller hur?

Men så, lite skrubbande och pimpande senare. Ta-da!!

Stolarna och bordet, parasollet och vattenkannan hade jag sedan innan, allt annat är nyinköpt.

Vad tycker ni?

Inköpslista:

Plädar, sittkuddar, vit pall, färgade lyktor, färgade korgar, prydnadsvattenkanna, plastmatta – Rusta
Vaxduk, blockljus, turkos pall, rosburkar, glasburkar, buske, krukor – IKEA
Spaljéer, övriga blommor, hängkrukor i plåt, balkonglåda – Plantagen

Det känns fett ovärt att det är trevligheterna som ska ta död på en.

Efter en fin söndag och en jobbig men bra måndag och en härlig fixochtrixdag igår är jag idag helt väck och slut och borta. Trots att jag samtliga dessa tre dagar haft ångestattacker som varit jävliga så har dagarna i det stora hela varit bra.

Inatt vaknade jag klockan fyra av att jag grät. När jag vaknade igen runt klockan nio kom jag inte ur sängen utan låg kvar där i nästan tre timmar. Samtidigt var jag så rastlös att det stack i hela mig. Och resten av dagen har jag varit helt darrig. Jag tog mig iväg en sväng för att köra tillbaka bilen jag lånade igår och krama på Hanna en snabbis samt handla, men när jag satt på bussen hem så dunkade hjärtat så hårt att jag trodde han bredvid skulle höra. När jag kom innanför dörren hemma så slet jag av mig kläderna för jag kunde inte andas och det tog ett tag innan andningen lugnade ner sig.

Sedan dess har jag bara hängt med katten och teven. Imorgon blir det vilodag.

Jag har bott i min lägenhet i snart fyra år och varje sommar har jag tänkt att, i år blir året då jag får tummen ur och gör någonting av min balkong. Och varje sommar går utan att jag så mycket som sitter på den där balkongen.

Men igår blev det plötsligt ändring på det. Hanna är något av det pyssligaste och händigaste som går i ett par skor och när hon erbjöd sig att hjälpa mig med projekt #pimpmyballe så hoppade jag lite jämfota av lycka. Så iväg bar det för konsumtionshetsande som gjorde att vi fyllde ett schabrak till bil som är större än min lägenhet. Blommor och mattor och pallar och mullimull-lull från Rusta, IKEA och Plantagen för en mindre förmögenhet. Och jag hade kunnat köpa lika mycket till.

Hanna fick allting att kännas lätt och överkomligt och inspirerande och det var så fantastiskt skönt att vara riktigt exalterad över något för första gången på alldeles för länge. Vi fjantade runt och skrattade oss fördärvade runt halva stan och klockan halv nio igår kväll låg jag på alla fyra och skrubbade balkongen. Sedan tussade och fussade och fixade vi tills det var så fint att jag nästan lipade av lycka. Ni ska få se.

Vi kan börja kalla mig varannandag-Linda. För efter en bra dag som den här söndagen, behöver jag minst en dag för att återhämta mig under täcket. Ett mönster jag inte är helt överlycklig över.

Vi började på Skinnarviksberget där man hittar en alldeles utmärkt utsikt över city.

Och en inte så pjåkig en över Södermalm heller.

Så här såg jag ut. Och sedan gick vi till Ka’s och åt hälsotallrik. Gudagott.

Hanna tog lite sånna där Svenssonbilder på blommande Magnoliaträd.

Och sedan mötte vi upp Jessica och åt glass. Och sedan gick vi och drack kaffe.

Och så avslutade vi med att dränka (eller åtminstone doppa tårna) söndagen i öl. Fin, bra dag.

April började med att jag fyllde år. Och födelsedagen spenderade jag mest i sängen med Karin och Silver i någon slags återhämtningsfas efter födelsedagsfesten. Och så öppnade jag paket. Det var trevligt.

En fin tisdag åt jag middag med Malena på Sturehof och dagen efter drack jag sorgöl och åt varmkorv på jobbets parkering.

Sedan blev det påsk och jag åt påskmiddag med Jenny och Christian. Och en tokig söndagskväll bar PA Jessica över halva Söder. Så kan det bli.

Götgatan var konstigt tom en påsksöndag och sedan firade #bleckan ett år.

En helg åkte jag upp till Övik en sväng. Kramades med familjen och fyndade den perfekta lampan.

Kelade med Jenny och lilla Ove och visade morfar bloggen på min iPad.

Sedan åkte jag tillbaka till Stockholm och hängde lite med Sanna. Och sedan en tisdag fyllde Jenny år och det skulle så klart firas.

Och en dag sken solen och luften var klar och nästa satt jag i ett väntrum på en vårdcentral. Och helt plötsligt (fast inte så plötsligt) var jag sjuk igen.

Den kommande veckan spenderades en hel del i sängen men tankar och tårar och bryderier. Som tur är hade jag hårbollen som sällskap.

Men vissa dagar var också bra. Som när jag åt vårens första glass med Jenny och skrattade som en tok när hon inte kunde stå still när jag skulle fota henne.

Och så blev det Valborg och jag fick se en brasa och höra en kör. Och så blommade körsbärsträden i Kungsan igen. Våren gjorde till slut entré.

Jag vill skriva så många saker just nu. Så många tankar som snurrar. Så mycket jag vill att ni ska förstå. Att jag ska förstå. Jag försöker lära mig tyda signalerna min egen kropp ger mig. Försöker lära mig kontrollera dem. Andas och dela upp. Pyttesteg.

Den senaste veckan har ångestattackerna kommit tätare. Och av någon anledning verkar de blivit kopplade till aktiviteten det innebär att duscha. Kanske för att duscha ofta betyder att jag ska lämna lägenheten. Tydligen ett jätteskäl för kroppen att gå totalbananas. Lösningen på detta är ju tyvärr inte att bara sluta duscha eller sluta lämna lägenheten utan bara att bita ihop och ta sig igenom det. Eller bryta ihop och ta sig igenom det.

Härom dagen satte jag mig och googlade lite på vad det egentligen är jag pillertrillar för något och jag tänkte således berätta lite om vad jag lärt mig om medicinen jag äter. Jag äter två mediciner. Venlafaxine Bluefish, som är antidepressiva, dagligen och Atarax, som är lugnande, vid behov. Om Atarax står det så här på FASS:

Atarax dämpar vissa funktioner i hjärnan utan att vara vanebildande samt blockerar histamin, ett ämne som finns i kroppens vävnader. På så sätt ger den effekt mot ångest och oro.

Atarax har varit en räddare i nöden många gånger när ångestattackerna varit för jobbiga för att ta sig ur på egen hand, samt ibland när jag får ångest inför att ta mig för något, som i vissa fall för att lämna lägenheten.

I morgon har jag ätit den antidepressiva medicinen i två veckor. Så här står det på FASS om Venlafaxine Bluefish:

Venlafaxine Bluefish är ett antidepressivt läkemedel som tillhör en grupp läkemedel som kallas serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI-preparat). Denna grupp läkemedel används för att behandla depression och andra tillstånd som exempelvis ångeststörningar.

Nu är jag varken läkare eller kemist, men förstår det som att serotonin och noradrenalin är båda signalsubstanser/hormoner som ser till att man är happy camper. En aning förenklat, men ni fattar. Jag tar en tablett om dagen, hur länge detta ska pågå återstår att se.

De första två veckorna har varit ett helt nöjesfält av biverkningar. You name it, I had it. Ökad ångest, darrningar, trötthet, hjärtklappning, muntorrhet, huvudvärk, rastlöshet, yrsel. Den enda “vanliga” bieffekten som inte korsat min väg är tydligen viktminskning. Go figure. Visserligen har biverkningarna varit relativt milda, men likväl. Det som har varit värst är att mitt allmänna tillstånd och munterhetsnivå har gjort en djupdykning. Det sägs att detta bör bli bättre efter de första två veckorna, så vi håller helt enkelt tummarna.

Sådär. Nu vet jag lite mer. Och så vet ni lite mer. Jag tycker det är lite fint att vi lär oss tillsammans.

Och kalas blev det. Jädrar i min lilla låda vilket drag det var på den där lilla scenen. Och varmt som i en bastu. Men sån glädje och energi rakt igenom. Och grym musik dessutom. Mycket bra kombination.

Två veckor går fort. Och känns samtidigt som en hel evighet.

Två veckor är så länge som jag varit sjukskriven. Så länge som jag ätit medicin. Så länge sedan var det jag totalt tappade kontrollen över mig själv och samtidigt började hitta tillbaka.

Idag var jag på vårdcentralen för en första uppföljning med läkare. Min husläkare var sjuk så jag fick en mystomtegubbedoktor som tittade på mig över glasögonen när jag satt och skakade och snyftade i hans mottagningsrum och klappade mig lite på knät när han sa “klart vi ska hjälpa dig, det blir bättre”. Som gav mig ett litet test där jag fick ringa in typ hur gärna jag ville ta livet av mig och hur bra jag sov och som sedan sjukskrev mig i två veckor till och bokade in en ny tid med min husläkare nästa vecka för att se över medicineringen.

Sedan, med en fin vän i luren som följde mig och fick mig att tänka på annat, tog jag mig in till stan. Gick längs med Söder Mälarstrand i solen och till den enorma byggnaden där jobbet ligger. Bara synen av den fick mig att skaka. Men så kom Lina ut och hämtade mig och höll mig i handen och så gick vi in och alla var så bra och normala och som vanligt och ingen frågade jobbiga frågor för vi hade bett dem i ett mail att inte göra det. Och alla var så bra. Och jag hade ett litet möte med chefen och Lina och lipade lite och svor lite över hur frustrerande det är att vara sjuk när man vill så mycket. Och sedan jobbade jag några timmar med sådana där bocka-av-grejer-uppgifter som mer eller mindre går på rutin. Och det gick ganska bra.

Och nu är jag helt slut och kommer spendera resten av kvällen sovandes på soffan. Men jag tog mig dit. Och jag överlevde. Det finns hopp.

Vi höll till på Landet där det var färgglatt och fint utanför.

Tre femtedelar av bandet hängde utanför och pratade hemlisar.

Jenny var med.

Och Jessica som även fick en regnbåge i bilden. Vet inte riktigt hur det gick till.

Söta Alex kom förbi.

Och Björn var med så klart. Det var ju tur, eftersom han skulle spela gitarr.

Och sedan blev det ett fasligt röj. Men det får ni se lite senare.

Sedan åt jag pannkakor så det sprutade ur öronen och tittade på otroligt politiskt inkorrekt stand up och skrattade så jag grät. Den bästa sortens verklighetsflykt.

Självklart fångade jag även det hela på film.

Efter jag lämnat av Lina vid bussen så drog jag mig nedåt mot sundet. Ljudet av vatten som kluckar mot båtar och brygga brukar alltid ge mig lugn. Massvis med båtar stod redo för att sjösättas och hela området luktade av målarfärg. I teorin precis vad jag behövde.

Men idag funkade inte det perfekta receptet. Det var skönt med frisk luft och vackert med båtarna men jag fann inte lugnet som platsen brukar garantera. Inte ens med solen i ögonen och vattnet som glittrade framför mig. Och det gjorde mig riktigt ledsen. För där någonstans fick jag ännu ett kvitto på att något är fel på riktigt.

I söndags stod Mia och lagade tacos med mig. Igår ställde Jessica in sin födelsedagsmiddag och tog istället med sig PA och kom ut till mig och åt pizza, drack champagne (för hon hade ju trots allt fyllt år) och bara hängde. Med sig hade de två fulla matkassar för att se till att jag inte svälter i min handfallna misär. Så mycket kärlek till dem att jag spricker.

Och idag. Idag messade Lina och frågade om hon fick komma ut. Hon frågade om hon skulle ta med sig något, förutom crack. Så jag beställde, lustig som jag är, crack, godis och en ponny. När hon så dyker upp, med en halvmeter stor mjukisdjursponny och naturgodis med en handskriven lapp “crack” på, då skrattade jag högre och mer än jag gjort de senaste dagarna. Och inte nog med det, sedan ställer hon sig och diskar bort mitt Mount Everest av disk som jag inte kommit mig för i min soffkoma. Helt makalös människa, den där Lina.

Åter igen, ni fantastiska, ni har min eviga tacksamhet. Ni vet vilka ni är. <3

Säg hej till min nya sängkamrat. Han heter Brunte.

Verklighetsflykt så god som någon.

Och detta var inte vilket kort som helst. Galna lilla Ninjan har suttit och scrapbookat och gjort en alldeles fantastiskt fin skapelse till mig som för första gången på länge framkallade glädjetårar på mitt ansikte. En mycket bättre variant än den vanliga, bittra sorten.

Tack, älskade Erica, för värmen i hjärtat. <3

Kortet har numera hedersplatsen bredvid PA’s anti-ligg-manifesto.

Allt rasar samman. Jag har ingen mat hemma, jag har ett diskberg som mount everest, jag har inga rena kläder. Och på jobbet hopar sig uppgifterna som ingen gör när jag inte är där. Helvetesjävlaskit! Nu räcker det!

Jag inledde den soliga vårdagen med att gå till Emelie och få lite blondare hår och en frisyr igen. Sedan sprang jag lite ärenden och åt lunch med Jenny för att sedan följa upp med glass vid Stadshuset och en promenad i solen längs Norr Mälarstrand med Åke.

Han lämnade sedan över mig till Jesper, Sara, Thord och Malin för ett kort parkhäng i Rålis och efter ett kaffepitstop hos Martin följde sedan traditionellt Valborgsfirande på Riddarholmen med den dynamiska kvartetten Jenny, Björn, Kaveh och PA. Barnet i mig var överförtjust över att få se en majbrasa för första gången på många år och höra kören mer eller mindre framgångsrikt skråla “Vintern rasat”.

Kvällen avslutades med premiär på Debaser Slussens uteservering där vi skrattade och kramades tills det blev lite för stojigt för min mentala hälsonivå så jag drog mig istället hemåt när det närmade sig midnatt.

Synd bara att sådana toppar ska bestraffas med sådana dalar som jag erfarit idag. Men det är väl sådant man får acceptera när man är där jag är just nu. Men det var värt det. För det är sådana här dagar man minns.

Jag vill veta om jag kommer kunna gå till jobbet imorgon. Om jag kommer kunna äta middag med mina vänner i veckan eller om den där spelningen på fredag kommer bli så rolig som jag hoppas eller om jag kommer vara en vrak. Jag vill veta om resan till Amsterdam om två veckor ens kommer att bli av. Jag vill veta. Och jag vet ingenting.

Alla säger “ge det tid”, “ha tålamod”. Men idag vill jag bara veta. Och jag vill inte vara rädd för nästa ångestattack eller för hur jag kommer må imorgon. Jag vill veta när det kommer bli bra igen.