Samtidigt som det gör ont så är det så varmt i hjärtat just nu. Hopp. Så pass att det nästan väger upp det jobbiga i att vara långt borta.

När jag börjar citera låttexter, det är då folk börjar skaka på huvudet.

I don’t wanna close my eyes
I don’t wanna fall asleep
‘Cause I’d miss you, babe
And I don’t wanna miss a thing

Jag började morgonen hemma hos Mia som gjorde mig läskigt docksöt inför min allra första byline-plåtning. Vad denna gäckande bild är till för får ni veta tids nog. Allt är fortfarande i startgroparna så jag vill inte säga för mycket.

Luggpiffning. Mia hade en speciell luggspray. Det ni. Det är high-tech.

Mitt i sminket dök Annika upp som skulle jobba med Mia senare på dagen. Här sitter hon mitt i allt fix inför dagens plåtning.

Efter plåtningen gick vi igenom alla de 150 bilderna hos Anna. Det borde finnas åtminstone en duglig bland dem.

Sedan var det dags för lite massage och avslappning på Selma City Spa. Helt fucking fabulous. Att bada i en 35-gradig takpool när det regnar borde man alltid göra.

Det blev även lunch på Selma City Spa. Mycket fin turkey-wrap och blåbärssmoothie. Precis vad som behövdes efter ett åh så utpumpande spabesök.

Sedan bjöd Jenny på avskedsmiddag i Skanstull.Den här bilden går liksom inte att förklara. En re-konstruktion av ett av mitt livs mest konstiga ögonblick. Jorå. Hrm. Såattt…

En hel del jobbiga samtalsämnen men även en massa fniss med de andra två musketöserna bjöd kvällen på. Livet är verkligen på väg att förändras för oss alla tre. På gott och ont. Men jag kan i alla fall lova att vi kommer komma ut på andra sidan starkare än innan.

Gilla’t!

Sluta gilla

Hår och make är fixat, nu ska jag snart iväg och fota mitt livs första byline-bild. Det känns stort.

De här sista dagarna i Sverige är mer än lovligt fullbokade. Det är en hel del som ska fixas men som tur är får jag hjälp av mamma och Anna som kommer ner på torsdag för att hjälpa mig i värsta packpaniken. För jag är så klart inte ens i närheten av färdigpackad. Men något så galet hade vi väl inte riktigt väntat oss heller.

Och mitt i alltihop finns en jättestor klump i magen. Något fantastiskt har hänt men tajmingen är så usel att den måste vara handplockad av Murphy och hans lag. Och det gör ont och är jobbigt men samtidigt så bra och jag försöker hitta tacksamheten bland tårarna. Och hoppas att ödet och viljan är på min sida.

Nu måste jag göra ett allvarligt försök att kräla ut ur den här bubblan. Här blir inga barn gjorda. Eller lådor packade.

Jag måste tro på det. Annars kommer jag inte ta mig igenom den här dagen.

Do we likey? :)

Du kan inte ändra destination från ett ögonblick till ett annat, men du kan ändra riktning från ett ögonblick till ett annat. Besluta dig för att glädjas åt andras framgångar, att bli fascinerad istället för frustrerad. Besluta dig för att vara tacksam istället för avundsjuk, för att lyfta upp istället för att bryta ned. Ibland ligger du före och ibland efter. Släpp det som inte går att påverka.

Du vet vad du behöver göra. Du vet att det är när du inte känner för det som du som mest behöver stå upp för det du sagt att du ska. Det är när regnet öser ned, när du känner dig tröttare än normalt, när du har alla ursäkter i världen för att slippa, som du ska stå upp för dig själv. Varför? Helt enkelt för att du sagt det. För att du är i förarsätet i ditt eget liv.

Ingen annan bestämmer vem du är eller vad du kan bli. Ingen annan styr ditt liv, dina tankar, dina känslor. Ingen kan säga vad som är omöjligt i framtiden. Ingen tar dina beslut åt dig. Du är ansvarig. Idag är du din bäste vän.

Hela texten hittar du här. Den här veckan kommer bli en utmaning. Men en utmaning som jag själv bett om, som jag själv initierat. Så nu gäller det att hålla ryggen rak och vara tacksam, även för det som gör lite ont.

Snart börjar det.

Gilla’t!

Sluta gilla

Men om vi pausar från det en stund så ska jag visa er lite bilder från gårdagens avskedsfest. Temat för kvällen var så klart New York och detta innefattade bland annat en buffé bestående av minihamburgare, peanut butter- and jelly sandwiches, minipizzor och cupcakes tillsammans med musik från Frank Sinatra. Karolina kom en timme före utsatt tid och som en ängel hjälpte hon mig att rådda ihop allt käk. För bara så att ni vet det, det tar längre tid än en timme att fixa allt detta själv. Tidsoptimist – javisst?

När en gäng tjejer träffas under sådana här omständigheter (dvs, innehållande vin) så har samtalsämnena en tendens att spåra ur och så även igår. Rätt omgående. Interna skämt myntades, bland annat så filas det numera på en regelbok för killar med titeln “Att bemästra de tre T:na: Taktik, teknik och tempo”. Ja. Jo. Sååaaattt.

Buffén blev väldigt uppskattad och samtliga fat tömdes rätt snabbt.

Karolina la basen för TTT-boken med denna talande slow-mo-rörelse.

Älskade syster Anna gjorde ett pit-stop mellan biltävlingarna.

Mia var fin i Cavalli och icket ont anande.

Snygga Kelly var på plats med sitt Hollywoodsvall.

Ellinor och Izza poserade vant. De är ju inte stjärnbloggare för inte liksom.

Lite senare kom Jane med sin Hero. Jag tror att han blev lite rädd när han helt plötsligt skulle försvara hela det manliga släktet mot ett gäng skräniga brudar. Han skötte sig med bravur.

Kroppsstrumpa från H&M, halsband från Glitter och skor från Din Sko.

In other news var jag på Grönan igår för sista gången den här säsongen. Fantastiska Veronica Maggio spelade, grymmare tjej på scenen får man leta efter! Den perfekta kombinationen av ödmjukhet och kaxighet, att hitta den gyllene medelvägen där är inte helt lätt.

Insåg i efterhand att den enda bild från denna fantastiska kväll som fastnade i kameran är på Vero och Jill och deras nya tatueringar av pussande flamingos. De är ju så söta så man dör lite.

Jag var lite för upptagen av att leva, därav bristen på bilder. För just nu lever jag verkligen. Och det är helt jävla fantastiskt.

Suttit på en kaj i Gamla Stan och känt solen på ansiktet.

Fått väldigt långt hår, uppenbarligen. Och funderat på att klippa lugg igen.

Ätit byebye-dinner på Vapiano med Jonas som ska flytta till tösen sin i Göteborg.

Ätit lunch med Petra på Story och fotat min mat. För det är sånt som bloggare gör.

Tänkt lite på Balis sandstränder.

Och lyssnat på den här låten sent på natten. Och gjort saker som inte är bloggbara. Men fina ändå.

Gilla’t!

Sluta gilla

Tar en paus på Urban Café i PUB-huset. Älska WiFi.

Gilla’t!

Sluta gilla

Maria bjöd in till 30-årsfest. Av mig fick hon en middag på Tao i NYC som vi ska inta om två veckor. Det tyckte hon var finfint.

Temat var cowboys och indianer (och en och annan bandit) och de flesta tog temat på blodigt (vattnigt) allvar. En massa sangria, vattenkrig, en dyblöt skjorta och 38 myggbett senare åkte jag hem och sov inte alls.

Dagen efter hamnade jag i Ulriksdal där jag åt en (halv) jättestor kanelbulle, kikade på en fin kyrka och vandrade i slottspark. Allt var himla fint den här eftermiddagen.

De nyklippta fåren hade rånarluva och var ungefär lika pigga som jag.

På kvällen vankades sommarens sista utomhusbio. Det bjöds på premiär av filmen “I rymden finns inga känslor” av Andreas Öhman med bl.a. Bill Skarsgård. Jag som personligen har lite svårt för svensk film blev mycket positivt överraskad och imponerad. Fantastiskt bra film, gå och se! Går upp på bio den 3 september.

Herr och fru Hellman var på plats med pizza och Singoalla.

Piffar mig inför kvällens 30-årsskiva hos Bagladyn. Kan ni ana kvällens tema?

Okej. Så nu antar jag att vi vet vad jag kommer göra de närmaste timmarna (dagarna).

Femton dagar kvar.

Idag känner jag mig snygg och bjuder därför på en helbild – dubbelt upp! Håll till godo.

Klänningen är från H&M och smyckena från Gold Digger såklart.

Jag är så trött att jag håller på att gå i bitar. Hela veckan har jag varit en vandrande zombie på jobbet och jag ser inga tecken på förbättring. Jag hoppas verkligen att det bara är något med vädret, för så här kan vi inte ha det.

Har varit inne i stan och hängt lite med Åsa och Theresia men när de valde att gå vidare till F12 så drog jag hem, jag har ju trots allt en pressfrukost att hålla i imorgon bitti. Man är väl proffs.

Förlåt att jag ser galen ut på bilden. Det finns liksom inget mellanting mellan zombie och galen zombie.

Gilla’t!

Sluta gilla

Det har svept en Cupcake-frenzy över Sverige de senaste åren och varje husmor värd namnet har bakat och spritsat dessa små sockerstinna bitar av himlen. Så även jag. Själv hade jag en något religiös upplevelse för fyra år sedan när jag första gången smakade en chokladvariant från cupcakemeccat i New York, Magnolia Bakery. Och nu har en svensk motsvarighet, Cupcake Sthlm, äntligen öppnat vid St Eriksplan i Stockholm. Jag planerar att vallfärda snarast möjligt. Kan vi vänta oss samma köer som utanför Magnolia?

Sitter här i mörkret och lyssnar på John Mayer på mitt nyförvärvade Spotify Unlimited utan minsta reklamsnutt så långt örat kan nå. Lite halleluja är det.

Från och med nu och de närmaste 2,5 veckorna kommer den här bloggen troligtvis enbart bestå av långa haranger om resfeber, nerver, rädsla, ont i magen, saknad, längtan, oro, spänning, never. Och glädje.

Men den här dagen var jobbig. Redan innan fötterna nuddade golvet imorse visste jag att den här dagen skulle bli en utmaning från början till slut. Det kröp i hela mig, jag mådde illa, var jätteyr och det blossade om kinderna. Jag trodde att jag höll på bli sjuk, det kändes precis som innan febern slår till. Hela dagen var en enda stor dimma.

Jag har mått oförskämt bra de senaste veckorna. Livet har gett mig människor, skruvbollar, möjligheter och känslor som jag aldrig trodde att jag skulle kunna klämma in på en enda sida i den här livsföljetongen. Det har varit underbart och läskigt men framför allt har det känts ända in i själen att jag lever. Och jag har gråtit av ren och skär lycka för det var länge sedan jag kände att jag levde som jag gör nu. Och jag vet att det bara är början.

Men med sådana toppar måste det ju också komma dalar. Förutom det fysiska bakslaget som var rätt väntat när man varit på helspänn i flera veckor så kom även ett mentalt, mer nedtryckande bakslag som innebar att fraser som “vad i hela helvete har du gett dig in på” malde runt runt i huvudet och vägrade att ens ta en kaffepaus.

Och så här kommer det nog fortsätta. Upp och ner fram och tillbaka tills det kulminerar någonstans runt när jag sätter fötterna på Manhattans gator. So bare with me.

Gilla’t!

Sluta gilla

På plus-sidan så fick jag ju kramas med Mia och Åsa och så fick jag en goodiebag med en massa te i. Så win-win eller?

Eftermiddagen inleddes med fika med Kattis. Hon tyckte att titta på när jag pratade var som att titta på TV. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Kattis ser ut som en liten tonåring, söööt.

Camilla Norrbacks visning på Berns var fullproppad av modemänniskor.

På front row satt hela modemaffian, bl.a. Skande, Agnes B, Carmen och Nina.

Mia och jag fick nöja oss med “VIP”-platser – på fjärde raden. Flådflåd.

Pit stopp #1 på Donken.

Pit stopp #2 på TGI Fridays där vi glassade till det med mudslides och Åsa testade sitt goodiebagsmink på mig.

Nästa anhalt var F12 och deras “Fashion 12″-event med den fulaste loggan jag sett. Men skumpan var god, så då var jag nöjd.

Kläderna var fina iaf. Speciellt de från Fräulein von Hast.

Efter visningen parkerade vi nere vid kajen med utsikt över riksdagen och stadshuset och intog våra wraps som vi fått i goodiebagen. En fin avslutning på en halvkonstig modekväll.

Gilla’t!

Sluta gilla

På Berns och ska spana in Camilla Norrbacks visning. Känner mig aningen malplacerad bland alla långbenta modeorakel.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag tänkte tidigare att jag behöver bara hålla ut i tre veckor, sedan lugnar det ner sig. Fast det är ju egentligen inte sant. Det är ju om tre veckor det börjar. Vilket betyder att jag inte kommer kunna slappna av på typ ett halvår. Konstant ytandning och förvirring är vad som kommer att dominera mitt liv.

Nu ska jag försöka andas lite och sedan ta tag i min garderob. Det osar lite panik om det här inlägget.

Gilla’t!

Sluta gilla