Frukost med Sara

Frukost och brunch är typ det bästa jag vet. Jag skulle kunna skippa alla andra måltider och bara äta frukost hela dagarna (och vissa dagar, som idag, så gör jag just det). Det blir alldeles extra speciellt bäst när jag får en så fin brunchgäst som idag – Sara kom nämligen på besök!

Vi satt i min superhåriga soffa (Leia fäller vinterpälsen och jag hinner inte dammsuga i samma takt) och pratade om poddande, om Better Bloggers och började faktiskt planera ett superspännande projekt tillsammans! Om allt klaffar så kommer ni få se vad det handlar om toksnart – vi är nämligen två personer med väldigt dåligt tålamod och väldigt mycket energi. Så pepp!

150315 - Brunch med Sara

Sara hade med sig mumsigt bröd från Fabrique.

Foto-2015-03-15-10-58-33

Vi passade faktiskt på att testa boosterpulver, som jag fick från Superfruits på Blogger Boot Camp igår, i smoothies vi gjorde. Saras expertis skvallrade att gröna boosters brukar smaka hö men det klarade vi oss ifrån!

Foto-2015-03-15-10-56-22

Se så sprudlande härlig hon är, bästa Sara!

150315 - Brunch med Sara

= söndagslyx.

Foto-2015-03-15-11-15-47

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 13/100 – Inlägg 17/100

Beatrice på Tid

Bangade sista passet på dagens Blogger Boot Camp på grund av huvudvärk men fick ändå med mig en rejäl endorfinkick hem och många härliga vitsord om min föreläsning som jag höll. Sara filmade åt mig så föreläsningen kommer upp på Better Bloggers, förhoppningsvis redan imorgon!

Nu sitter jag framför teven och tittar på Mello-finalen, vem tror ni vinner? Jag tror (och hoppas nog) på Måns, hans scenshow var grym. Han verkar poppis hos europeiska jurys i allafall!  Dock har jag en crush på Magnus Carlsson och hans discofeel. Sånt proffs!

Men hörrni, jag har ju fått lila hår igen! Och en liten upprensning i det stackars barret som inte klippts på typ 1,5 år. Grymma BeatriceSalong Tid trollade till det och jag är så sjukt nöjd. Samt – vem är geniet som kom på att sätta in massagestolar vid shamponeringen? Massage i ryggen och så skalpmassage på det. NOM. Smutt eftermiddag. Titta bara!

Foto-2015-03-12-13-44-33 Foto-2015-03-12-13-49-58 Foto-2015-03-12-13-50-52 Foto-2015-03-12-14-16-40 Foto-2015-03-12-13-49-07

Före.

Foto-2015-03-12-15-50-34

Efter. <3

Foto-2015-03-12-18-35-54 Foto-2015-03-12-18-38-17Sjuuukt nöjd! Tack grymmaste Beatrice!

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 12/100 – Inlägg 16/100

Soloentreprenören – ensam tycks inte vara stark

Som en person som varit singel i väldigt många år är jag rätt van att bli diskriminerad. Jag vet, diskriminerad är ett hård ord men det är lite det som händer när man hela tiden blir bortvald baserat på sitt civilstånd. Man är den som inte “passar in”, den udda fågeln när det ska bjudas in till midsommar eller parmiddagar eller semestrar.

Ett roligt exempel från förra veckan när en försäljare ringde till mig från Linas Matkasse och kom fram till att “Linas barnkasse” var det som passade mig bäst – kassen för dem med lite tid och som är lite kräsen. Eller rättare sagt inte äter hemma så mycket och inte tycker att det är superroligt att laga mat bara till sig själv. Barnkassen liksom. Den kändes lite som en knäpp på näsan. Eller örfil.

Men det var inte det det här inlägget skulle handla om. Det jag har funderat på är hur man också, i entreprenörsvärlden som jag nu befinner mig i, blir diskriminerad för att jag är ensam.

Jag förstår grejen. Är man ett helt team har man kommit längre i processen, man kan inte bara lägga av en dag utan att det får konsekvenser. Man är fler som bär lasset och man är fler som pushar framåt. Man är starkare.

Men vad gör man då om man är ensam grundare? Medgrundare växer inte på träd och det är inte helt lätt att övertala en supersmart person att komma och jobba med något som kanske eller kanske inte kommer bli en succé eller ett tokfail. Samt -du får inga pengar. Och hur länge du får jobba gratis beror mest på hur hårt du jobbar gratis så att bolaget drar in pengar.

Det låter ju helt vansinnigt. Ändå gör folk det varje dag. Och det är tydligt att man som ensam grundare och ensam i bolaget inte är speciellt önskvärd då teamet är något som det pushas hårt på varje gång man pratar med inkubatorer eller investerare eller samarbetspartners. Att jag är ensam är en solklar nackdel på alla fronter.

Det vore fint med en partner. Det vore fint med någon att dela vardagen med, att glädjas med och morra med, att kämpa framåt med. Jag är grym själv, tänk då vad jag kunde vara med lite hjälp!

Mitt problem är väl just nu att jag inte har tid att jaga grundare eller partners eller folk som vill jobba gratis. Jag spenderar all min vakna tid med att faktiskt jobba och se till att det här skeppet rör sig framåt med bara mig vid rodret. Och jag är så himla trött på att jaga. Jag vill ju bara göra min grej och att folk ska se hur awesome det är!

Så hur gör man? Hur hittar man den där perfekta personen för en? Hur hittar man den som är villig att släppa allt och satsa hela ens själ på något som är så riskfyllt?

Mitt liv som solo – memoaren kommer 2060.

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 11/100 – Inlägg 15/100

Livet på sistone.

Jag känner att livet har sprungit ifrån mig lite på sistone. Bloggen är min plats att dokumentera och reflektera och nu händer det så himla mycket att jag knappt hinner med. Och bloggen hinner verkligen inte alls med.

När allt snurrar så fort så tycker jag det är ännu viktigare att stanna upp och uppskatta vad det faktiskt är som händer i det där livet som rusar förbi. Så det tycker jag vi gör nu.

Foto-2015-02-19-11-50-53

Jag och Sanna har på riktigt flyttat in i Kyrkan. Det gör man när man får sina polaroidbilder uppe på väggen. Lite som att man blir vänner på riktigt när man blir det på Facebook. Jag och Sanna jobbar med olika saker men är goda vänner och flyttade in samtidigt. Extra fint att få dela kontor med en fin vän.

Foto-2015-02-19-14-17-29

När jag inte sitter på Kyrkan så sitter jag ofta på ett café någonstans och jobbar. En dag satt jag på Mocco. Babben Larsson satt bredvid och blev intervjuad om Gotland så nu har jag en massa tips på lager inför Almedalen.

Foto-2015-03-05-08-54-49-(1)

Jag har tränat en hel del med de här två donnorna. Det är fasligt mycket lättare att morgonträna när man gör det med sådana här energipaket. Sara har förresten börjat träningsblogga igen, kolla här!

Foto-2015-03-03-10-45-01

Så här ser det ofta ut när jag caféjobbar. Frukost, en soffa och en dator. Me likey. Här på Louie Louie på Söder. Älskar det stället, jag har tidigare hyllat det här.

Foto-2015-02-21-18-14-27

På kvällarna är  jag oftast bara så trött att det blir så här. Djuren, soffan och serier. Alternativt med datorn i knät.

Foto-2015-02-20-18-02-17

Men då och då tar jag mig faktiskt ut! Som den här kvällen då vi var på Mamas & Tapas.

Foto-2015-03-04-12-42-04

Jag har lyxlunchat med världens bästa Katta. Hon är en av de skönaste personerna jag känner.

Foto-2015-03-04-12-41-40

Hon har en katt med en fez på armen. Och pållar på klänningen. Galet flott.

Foto-2015-03-03-14-39-48-(1)

Ett till café. Här Bagel Street Café på Söder där jag har blivit intervjuad av en forskare som skriver om bloggande.

Foto-2015-03-03-16-45-31

Älskar väggmålningen! Götgatan som ni kan se. Tänker att jag kanske ska göra ett inlägg om stans bästa caféjobbställen. Vad tror ni om det?

Foto-2015-03-05-08-52-31

Jag har tränat en massa och dragit på mig en knäskada på kuppen. Men jag vågade köpa (och ha på mig) världens coolaste tights i alla fall!

Foto-2015-03-08-11-18-34

Och bästa saken – våren har tittat fram! I söndags var det 15 grader varmt, helt ljuvligt. Jag och Leia spenderade den i skogen.

Foto-2015-03-08-15-47-07

Och så har jag varit på Women in Tech där jag träffade världens coolaste snubbe i garderoben. Vi bondade och han tyckte att jag skulle blogga om honom. Så anmärke jag att “men jag har ju ingen bild på dig”! Det löste han genom att hoppa in i fotoautomaten som fanns alldeles intill. Hepp! Han finns på Instagram, gå och säg hej!

Den andra fotostrippen är på mig och Karin, vi skulle ta en “snyggbild” och två fulbilder. Jag tror det blev en “full-och-konstig-bild” och två fulbilder. Men man ska inte vara knusslig!

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 9/100 – Inlägg 12/100

Den manliga blicken.

Alla är fotografer

Jag älskar SVT Play så himla mycket. Och jag älskar mig själv för att jag på äldre år verkligen uppskattar kvalitativ TV som lämnar mig med någon form av kunskap. Som Alla är Fotografer som i säsong tvås första avsnitt pratar genus.

Henrik Schyffert och Johan Rheborg har anklagats för att ta bilder som cementerar unkna könsroller. I det här avsnittet får de därför uppgiften att göra om och göra rätt och får ingen mindre än Genusfotografen som coach. Man verkligen ser hur dessa två mäns sinnen öppnas upp under avsnittet, hur de går från irritation och nästan ilska till att faktiskt fatta grejen. Älsk på öppna sinnen.

Du kan se avsnittet här fram till 8 maj!

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 8/100 – Inlägg 11/100

Women in Tech 2015 – vilken inspirationsinjektion!

Kvinnor alltså. Vilket fantastiskt fint gäng vi är. Så inspirerande och starka och peppande och framåt.

I fredags fick jag en rejäl dos av just den varianten av kvinnor på halvdagskonferensen Women in Tech. Där fick de 600 närvarande, speciellt inbjudna gästerna (90% kvinnor) avnjuta samtal med drivna företagare, inspirerande ledare och morgondagens entreprenörer.

150306 - Women in Tech

Kalaset ägde rum på Musikaliska vid Nybrokajen. En otroligt vacker byggnad som dock kunde må bra av lite bättre luftkonditionering.

150306 - Women in Tech

Underbara Clara Henry var bland dem som inledde dagen och hon övade på att skryta. “Jag är den mest prenumererade kvinnliga användaren på YouTube i Norden” skröt hon och rev ner hurra-rop.

150306 - Women in Tech

Massamassaa fabulösa qvinns i publiken. Bland annat Paulina och Karin och Isabelle ser jag här.

150306 - Women in Tech

Clara igen. Pga så awesome.

Foto-2015-03-06-13-58-24

I denna panelen med morgondagens entreprenörer satt Clara tillsammans med grymma Linda Krondahl och Rosie Linder (älskar Peppy Pals!)

150306 - Women in Tech

Sedan bokstavligt talat ägde Paulina panelen om hur vi ska nå unga tjejer och få dem att bli sugna på jobb inom tech. Ni ser ju hur passionerad hon är!

150306 - Women in Tech

Alltså. Kafferasten. Mayhem. One Direction-konserter har inget på kaffetorsk hos entreprenörer.

150306 - Women in Tech

För att kicka igång efter pausen uppträdde Isa med melodifestivalhiten “Don’t Stop”.

Foto-2015-03-06-17-05-54

Och så var det dags för dagens bästa panel, tuppade av av allt smart som sas här. Kontentan var i alla fall – gör det du är bra på, delegera, välj en bra chef och ha kul!

Foto-2015-03-06-17-30-09

Så kom det fantastiska talet av Yeonmi som jag skrev om igår. Hjärtat gör fortfarande lite ont.

150306 - Women in Tech

Sedan blev det mingel och Tove Styrke uppträdde i den minst genomtänkte scenkostymen någonsin. Jag trodde hon skulle brinna upp/rinna bort. Men hon öste på som ett pro ändå. Nu går den här låten varm hos mig. 

150306 - Women in Tech

Jag, Isabelle och Karin. En himla bra och peppig dag, tack för det!

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 7/100 – Inlägg 10/100

Endometriosmånad: Segertåget, utan skam i kroppen

Jag träffade Erica för ungefär fyra år sedan. Hon är en av de mest livsglada, roliga, knasiga och underbara människorna som finns. Alltid stöttande, alltid omtänksam och står alltid upp för personer som inte har en röst när hon har det. Det jag inte visste då, var att hon lever med en sjukdom som gör att hon har ont nästan hela tiden. Och inte lite ont, utan, vika-sig-dubbel-ont. Erica har endometrios, en kronisk, inflammatorisk sjukdom som drabbar personer med livmoder. Man räknar med att ungefär var tionde fertil person med livmoder har endometrios i någon grad. Sjukdomen kan vara mycket smärtsam och i vissa fall invalidiserande.

Mars är endometriosupplysningsmånad och därför frågade jag om Erica ville skriva en text att publicera här på bloggen. Vem bättre att upplysa än någon som faktiskt lider av det? Här kommer Ericas historia.


 

2002-07-31. ”I natt fått akut ont centralt i bukens nedre del med utstrålning mot så väl vä som hö ljumske, patient kunde ej ligga stilla i sängen för att det gjorde så ont. (…) Diagnos: Sprucken korpus luteumcysta? Patienten får recept på Voltaren.”

Det var 2002 och jag var 16 år. Jag började skriva dagbok 1994 och jag skrev om precis allt. Allt från att jag var åtta till att jag var runt 20 fanns nedklottrat i olika häften, anteckningsblock och ritböcker. Jag skrev om hästar, om skolan, tjejer och killar jag tyckte om, första fyllan, första kyssen. Allt fanns med. Allt utom min sjukdomshistoria. I dag, när allt är så självklart, så finns det ingenting mer än mina gamla journaler att gå tillbaka och titta på. För jag skämdes. Könsskammen, till och med inför mig själv, var starkare än att lätta hjärtat ens i en bok med hjärtformat (och visserligen lättuppdyrkat) lås.

2003-11-01. ”Patient har ont nertill i magen. Högersidiga smärtor. Ligger dubbelvikt. (…) Diagnos: Korpus luteumcysta verkar vara det mest sannolika. Recept på Naproxen 250 mg.”

Mina första två diagnoser var kurpus luteumcysta (gulkroppscysta, väldigt vanligt) och det beror på att läkare chansar. Det är inga konstigheter, så är det. De slår ihop sjukdomshistoria med status (prover) och gissar på det som ligger närmst. I mitt fall var det cystor, särskilt eftersom det är vanligt. Jag skickades hem med lätta smärtstillare trots smärtan jag uppvisade och beskrev. Trots att smärtorna var dagliga, att jag inte kunde sova på nätterna.

2004-03-23. ”Patient söker akut pga smärtor i nedre delen av buken. Har legat vaken sedan kl 2 i natt pga smärtorna. Tidigare varit här för samma besvär. Intervallkaraktär på smärtorna, besvär dagligen. Smärtorna beskrivs som sammandragningar, krampliknande. (…) Vätska bakom livmodern. (…) För att utesluta helt gynekologisk åkomma som vi inte har misstanke om, sätter upp patienten på diagnostisk titthålsoperation om 3-6 v. Diagnos: förmodligen IBS. Recept: Voltaren 50 mg.”

Jaha. Tredje diagnosen var ”förmodligen IBS” trots att det var livmodern som kändes vara nära att släppa taget från buken och falla ut. Jag var ju 16 år och frisk för övrigt, det kunde inte vara annat.

Ja, det står i saxningen ovanför men jag citerar igen; ”(…) gynekologisk åkomma som vi inte har misstanke om (…)”. Och så tokigt sen att det visade sig att jag hade endometrios, som i allra högsta grad är gynekologisk! Den irriterade tarmen var förstås irriterad – den var ju i full färd att växa ihop med min livmoder. I dag 2015 har jag en ”brygga” mellan tarm och livmoder. (En brygga betyder att jag är sammanvuxen, och ja, det är lika skönt som det låter.)

Operationen den 20 april 2004 visade endometrios i bäckenets bukhinna och att jag var inflammerad både bakom och framför livmodern. ”Endometrios?” Informationen jag fick var ett sexsidigt häfte och ett tips om att inte vänta för länge med att skaffa barn. (Sa jag att jag var 16 år?) Jag blev hemskickad igen. Med Naproxen, igen. Jag fick Provera (hormoner) utskrivet också, tredubbel rekommenderad dos, men jag mådde dåligt både fysiskt (jag kräktes flera gånger dagligen) och psykiskt (jag blev deprimerad) på den och slutade efter bara en karta.

Endometrios, jaha. Jag fick ett namn på vad som gjorde så ont, men inte någon större upplysning om vad det innebar och jag nöjde mig så. När kompisar frågade så svarade jag bara att mensen gick mestadels baklänges och att det gjorde att jag fick cystor. Det dröjde innan jag googlade och resultaten jag då fick upp, alldeles för sent, var en överraskning. År efter diagnosen insåg jag att den där mensen som gick baklänges innehöll livmoderslemhinna – och var än blodet och slemhinnan drog fram i min buk fastnade hinnan och bildade förändringar. Förändringarna kallas härdar och de blöder vid varje mens, oavsett var de sitter. Blodet kan inte ta sig från härdarna då härdarna är inkapslade och det leder till cystor och väldiga smärtor. Fenomenet mens var redan tillräckligt skamfyllt och nu hade jag alltså mens på flera olika platser i kroppen. Informationen var allt annat än behaglig och min pinsamma åkomma blev genast tio gånger värre.

Sen går det två år mellan mina besök på sjukhuset. Jag levde med daglig smärta, men var trött på att åka in, få en ”diagnos” och bli hemskickad utan varken råd eller smärtstillande. I slutet av 2004 står det i min journal att jag över telefonsamtal meddelar att jag är ”trött och less på olika tabletter som inte hjälper”. Jag skrattar när jag läser det, för det kunde inte var mer sant.

2006-11-25. “Patient med sannolik cystruptur med kraftiga smärtor varför vi lägger in henne. Kraftiga lågt sittande buksmärtor i nedre delen av magen. Kraftigt smärtpåverkad. Man diagnostiserar en cystruptur med vätska i buken. Läggs in för observation.”

Yay! I slutet på 2006 har jag fått min första riktiga cysta och jag minns att jag dammsög i ena stunden och vaknade på golvet i den andra. Syrran körde mig till akuten och jag blev inlagd. Jag fick morfin och jag kände inte av min smärta – för första gången sedan början av 2002.

Det var aldrig någon som meddelade mig om vikten av p-piller, om hur stor roll hormonerna spelar i en sjukdom i livmodern, så jag slutade. Ingen sa något. Så min kropp fortsatte sammanfoga organ, långsamt, långsamt.

Att alla år av smärta, skam och ovisshet kunnat undvikas stör mig mer än den dåliga livskvalitén jag haft (och har). I sexualkunskapen i skolan fick vi lära oss om kondomer och hur barn blev till, men sjukdomar i fortplantningssystemen var det aldrig tal om. Tänk om jag fått höra om endometrios, att det inte var normalt att ha så ont som jag hade. Tänk om vi hade kunnat börja där och jag hade blivit införstådd med hur viktigt hormonerna var. Tänk om läkarna varit mer brett utbildade och gissat på endometrios istället för cystor och irriterad tarm.

Men jag ältar inte. Tvärtom. Jag sprider ordet för att upplysa andra.

Det är mars, endometriosupplysningsmånad, och om en vecka håller Endometriosforum Sverige en manifestation i Stockholm där de kräver att endometrios ska klassas som folksjukdom. Det känns som att det händer någonting nu, att vi börjar nå ut. Endometrios behöver blir folksjukdom eftersom landstingen behöver riktlinjer att arbeta efter och gynekologer, vårdcentraler och skolsystrar behöver utbildas för att kunna fånga upp patientgruppen innan vi blir invalida. Det måste finnas en hejd över hur sjuka livmoderbärare får bli innan de når adekvat vård. En hejd över hur mycket en människa får lov att feldiagnostiseras och växa ihop innan något händer.

Jag vill bara berätta att jag inte skäms längre. Jag är inte bitter. Jag är stolt över att få vara en del av upplysningståget som går nu. Varenda jäkel ska veta vad endometrios är när vi är färdiga.


Erica har tidigare skrivit om sin sjukdom på sin blogg, läs den här!

Erica

Idag är det den 8:e mars, internationella kvinnodagen. Erica, du är en av mina hjältar. 

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 6/100 – Inlägg 9/100

Yeonmi Park: “Jag trodde vår ledare läste mina tankar”

Foto-2015-03-06-17-30-09

I fredags hade jag en av de starkaste upplevelserna någonsin i mitt liv. Jag besökte konferensen Women in Tech och fick höra Yeonmi Park, människorättsaktivist och överlevare från Nordkorea, berätta om det hjärntvättade land som Nordkorea är och alla de ohyggliga saker hon varit med om i sitt liv.

Att sammanfatta hennes tal i några meningar är helt omöjligt. Både för att det skulle bli för många vidrigheter uppstolpade (våldtäkt, avrättningar, svält) och för att det inte skulle kunna fånga känslan av denna berättelse på samma sätt som hon delade med sig av den.

Men jag måste ändå försöka. Detta är för viktigt för att lita på att du själv googlar henne och läser på.

När Yeonmi Park såg en piratversion av “Titanic” insåg hon att hon något var fel med Nordkorea, att det kanske inte var “världens bästa land” som hon blivit intalad. Hon blev helt chockad att huvudpersonerna kunde visa sådan kärlek för varandra och att de kunde göra det så öppet. Det fick man inte göra i Nordkorea.

Hon flydde som 12-åring, tillsammans med sin mamma och pappa, efter att bland annat ha sett sin väns mamma bli avrättad för att hon sålt DVD:er och för att hon sett en “James Bond”-film. Detta känns helt vansinnigt i mina öron men var vardagsmat för Yeonmi. De hade som “ämne” i skolan att gå och se avrättningar. Så omänskligt.

Foto-2015-03-06-17-28-13

På kartan ovan, ser ni den mörka biten i mitten men bara en liten ljusprick? Det är en satellitbild över Nordkorea. Ovanför är Kina och nedanför är Sydkorea. Yeonmi kallar Nordkorea “den mörkaste platsen på jorden”. Av så många anledningar.

Mot slutet av hennes framträdande började hon prata om Sverige. Hon sa “ni förstår inte, ni lever i himlen, det här är himlen”. Och så brast hon ut i gråt. Jag började applådera och plötsligt stod alla upp och hyllade Yeonmi. Alla grät. Alla.

Efteråt gick jag fram till Yeonmi och ställde mig i kön av människor som ville uttrycka sina starka känslor inför hennes ord. Jag fick bita mig i läppen hela vägen fram för att inte börja gråta och ändå kom tårarna som en flod när jag sa till henne vilken modig person hon är och hur ödmjuk hon gjort mig inför mitt eget liv.

Idag är det internationella kvinnodagen. Yeonmi Park är en av de modigaste, mest ödmjuka, fantastiska kvinnor jag mött.

Se Yeonmi berätta sin historia vid One Young World förra året, den är liknande den vi fick höra i fredags.

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 6/100 – Inlägg 8/100