Så var den avklarad. Den sista arbetsdagen på fem månader. Nu är jag fri som en fågel och på lördag flaxar jag över Atlanten till det stora äpplet.

De här sista dagarna i Sverige är mer än lovligt fullbokade. Det är en hel del som ska fixas men som tur är får jag hjälp av mamma och Anna som kommer ner på torsdag för att hjälpa mig i värsta packpaniken. För jag är så klart inte ens i närheten av färdigpackad. Men något så galet hade vi väl inte riktigt väntat oss heller.

Och mitt i alltihop finns en jättestor klump i magen. Något fantastiskt har hänt men tajmingen är så usel att den måste vara handplockad av Murphy och hans lag. Och det gör ont och är jobbigt men samtidigt så bra och jag försöker hitta tacksamheten bland tårarna. Och hoppas att ödet och viljan är på min sida.

Nu måste jag göra ett allvarligt försök att kräla ut ur den här bubblan. Här blir inga barn gjorda. Eller lådor packade.

11 kommentarer

2

Två tredjedelar av den här helgen har redan gått och vad har jag fått gjort? En enda stackars maskin tvätt. Jag prokrastinerar så att jag får ångest ända in i själen. Ångestångestångest.

Jag tänkte tidigare att jag behöver bara hålla ut i tre veckor, sedan lugnar det ner sig. Fast det är ju egentligen inte sant. Det är ju om tre veckor det börjar. Vilket betyder att jag inte kommer kunna slappna av på typ ett halvår. Konstant ytandning och förvirring är vad som kommer att dominera mitt liv.

Nu ska jag försöka andas lite och sedan ta tag i min garderob. Det osar lite panik om det här inlägget.

Inga kommentarer

0

Jag har läst böckerna, jag fattar vad det handlar om, men när jag sätter mig ned och ska skriva så blir det tvärstopp. Ont i magen och total brainfreeze. Hjärtklappning och panik. Och det som i slutändan hamnar i uppgiften är ju inte alls vad jag hade tänkt mig från början. Jag vet ju att jag kan bättre. Fanfanfan.

Jaja, nu är det i alla fall gjort. Så nu slipper jag panikplugga (så mycket) under påsk hemma i Övik. Men visst hänger böckerna med, nästa helg ska nästa uppgift in. Jag har redan ont i magen.

4 kommentarer

0

Snart börjar jag gråta. Har precis tagit mig igenom 200 sidor av “Internet Marketing” (ja, på engelska) och inser sedan att jag har drygt 200 sidor till i andra böcker att ta mig igenom innan söndag. Plus att skriva en uppgift på tre sidor (har dock redan skrivit en sida som man inte behövde litteraturen för). Och då ska tilläggas att jag ska iväg med tjejerna på kryssning imorgon. Och nej, jag kan inte hoppa av, det har varit planerat sedan Gud var barn.

Det här börjar kännas som ett förlorat slag. Om ni har några superduper pluggtekniker, snälla dela med er. Gärna något i stil med hon i “Min fru är en utomjording” som läste genom att lägga armen i boken. Det hade suttit fint just nu.

Fy fan vad ångest suger. Nu ska jag sova en liten stund.

6 kommentarer

0

Idag har jag befunnit mig i ett stort hål av negativa tankar och känt mig helt oförmögen till att uppbringa ett enda litet leende eller motiverande tanke. När allt känns hopplöst, jag har inga mål, inget att se fram emot, ingen att prata med om denna panik som rusar i huvudet. Då är det svårt att själv släpa sig upp ur det där hålet.

Men jag gjorde ett försök. Genom en sådan enkel grej som att googla “motivation”. En sida ledde till en annan som ledde till en tredje och plötsligt hade jag skrivit flera sidor i min “Nyckel-bok“. En nyckel är någonting som ökar min inspiration, motivation och energi. Lättaste nycklarna för mig är korta (och ofta väldigt självklara) citat som jag bara kan mata i huvudet när jag känner att det börjar gå utför.

Sedan kom jag ihåg Michael Södermalm som jag såg på ett event i höstas. Det var en människa som verkligen kunde lyfta en ur den där underjorden och putta iväg en i rätt riktning. Den 6 oktober har han en föreläsning här i Stockholm som jag hade tänkt närvara vid. För jag är den enda som kan förändra mitt liv. Men man kan väl ta till lite hjälp längs vägen?

Någon som ska med?

Lycka är inte en tillfällighet utan en färdighet. Vi har alltid har ett val. Att välja våra tankar, välja våra känslor.

4 kommentarer

0

Det kändes precis som att livet saktade in. Tuffar lite långsammare helt plötsligt. Hela min kropp skriker efter förändring. Livet går mig ur händerna. Om än så långsamt.

3 kommentarer

0

Imorgon bär det av ned till Stockholm igen, platsen jag kallat hemma de senaste 2,5 åren. Men vad är hemma egentligen? Varje gång jag ska lämna Övik sliter det i hjärtat. Att åka tillbaka till en stad som för mig innebär mycket ensamhet och ytlighet istället för att stanna här där värmen finns känns… motsägelsefullt. Jag känner att jag missar så mycket tid med de människorna som faktiskt är viktigast i mitt liv, min familj.

Jag har många gånger funderat på att flytta hem igen. Men vill jag verkligen bo och leva här? Inte bara leka turist och besökare. Skulle jag inte känna mig begränsad? Som att jag gett upp? Som att komma tillbaka till ruta ett? Allt jag gör just nu är för min egen skull. Vad vill jag egentligen? Och vad behöver jag?

Karriären och majoriteten av bekantskapskretsen finns i Stockholm. Och ensamheten, skulle den inte bli ännu mer påtaglig av det faktum att varenda kotte jag känner här uppe är gift och har barn? I många avseenden är jag en storstadsälskare, jag älskar att ta ett glas vin med vänner en tisdagkväll och att alltid ha människor omkring mig. Men det är något speciellt att vandra i en stad där jag kan varje skrymsle, en stad där min själ och mitt hjärta bor.

Jag skulle kunna sitta i timmar och göra för- och emotlistor. Men till slut måste man väl känna efter i hjärtat. Och det säger snart, men inte nu.

6 kommentarer

0