Hur mycket mer än blodiga handleder ska behövas för att tas på allvar?

Help

I morse läste jag i Metro om Jenny som skickades hem från SöS utan varken medicin eller psykologkontakt efter att ha skurit sig själv i handlederna med att laxkniv för några månader sedan. Det är vidrigt. Och helt oförsvarbart. 

Jag mår illa när jag läser sådant. Hur kan det fortfarande, efter så många år av ökade depressioner och människor som lider av svår ångest, finnas folk som ifrågasätter en person som mår så dåligt att de skär sig själva i handlederna? Hur kan det fortfarande vara så att fysiska sjukdomar får så mycket mer utrymme och respekt än psykiska? Jag skar mig själv i handlederna, för många år sedan, det är inget man gör i en handvändning. Det krävs rätt mycket för att trycka till. Det är nog det tydligaste och starkaste ropet på hjälp som jag gjorde under hela tiden jag var deprimerad.

Men jag fick hjälp. Efter att ha gått hos en sjuksköterska med “samtalsstöd” under några månader fick jag med ärr i handlederna äntligen komma till en psykolog. Fick jag medicin och togs jag på allvar. Fick jag riktig hjälp. Jag var 24 då och jag hade en pojkvän som stöttade mig. Om inte han funnits så undrar jag om jag hade funnits idag. Hade inte han tagit hand om all markservice så att jag kunde ta hand om mig själv, så att jag kunde insistera om att få hjälp, då vette fan vad som hänt.

Att man fortfarande måste vara stark för att få vara svag, det är bisarrt. Vad händer om man inte har orken att tjata om hjälp? Vi måste ta dessa problem på allvar. Vi kan inte sopa pyskisk ohälsa under mattan längre.

Det handlar inte om överdramatiska typer som vill ha uppmärksamhet. Det handlar om trasiga personer som kämpar för sitt liv och ber om hjälp. Lyssna på dem. För alla skriker inte lika högt som ett sår i armen. Och då kan det vara för sent.

Trettiotre anledningar – viktigt!

33 anledningar till att feminism behövs

Igår la twittraren Sofia Zackrisson upp en länk till sin sida “33 anledningar till att feminism behövs”. Länken spred sig som en löpeld på Twitter och Facebook och har nu nästan 1800 delningar på Twitter. Facebook har däremot idag runt 19-tiden raderat alla delningar och länkar till sajten. Detta kan bero på att Facebook själva får sig en liten känga på sidan på grund av sin dubbelmoral och skeva värderingar i frågan.

Läs Sofias lista och förstå att man kan vara feminist utan att vara en manshatande flata. Detta är lika viktigt för alla. LÄSLÄSLÄS!

YES, I am a feminist. NO, I don't hate men.

Titta hon tränar! Och har ett och annat att säga om hälsohetsen.

Jag och mina fina puckon!

Efter ett Bodypumppass förra veckan med bästa Josse och Carin.

Jag har ett par dagar tänkt skriva ett inlägg om hur det går med min träning. Och så läste jag Kattas fantastiska inlägg om skryt och hälsohets och kände att tanken med det här inlägget tog en liten annan vändning.

Som ni vet så tog jag ju mig an projektet att lära mig springa i somras. Det gick ganska bra men sedan fick jag halsfluss och tatuerade mig och allt möjligt tjafs kom i vägen. Och det gick en månad. Och sedan blev det mörkt och kallt och halt. Och jag är feg för mörker och halka. Och så i november skaffade jag SATS-kort. Och jag boxades lite. Och sedan kom julen och maten och koman, ni vet. Och så gick det några veckor igen.

Men sedan hände något där efter nyår. Peppen infann sig. Och motivationen och orken och viljan och stjärnorna föll på plats och jag började träna på riktigt. Sådär tre-fyra-gånger-i-veckan-på-riktigt. Och jag prioriterade om. Bytte fokus. Till att producera mer endorfiner och mindre ångest. Till att bli starkare, gladare och piggare.

Och vet ni, jag är stolt över det här. När jag de senaste veckorna skrivit om min träning och mina prestationer på bloggen och Twitter och Facebook så är det för att jag är stolt. Och det är fan inte ofta jag är det. Det handlar inte om att skryta, inte om att vara bättre än någon annan utan bara det faktum att det här är mitt liv och mina prestationer och goddammit, jag tänker visa att jag ibland lyckas göra något som får mig att må bra.

Jag förstår inte folk som irriterar sig på människor som gör något bra för sig själv, som mår bra. Jag anser att sådana människor är den mest fantastiska inspirationen, att folk som är lyckliga och nöjda i själen sprider den känslan runt sig och smittar av sig av den. Hellre det än att läsa texter och åsikter av någon som är uppenbart bitter och sprider negativitet runt sig.

Så kan vi inte komma överens att antingen gläds vi åt varandra, eller så slutar vi bara läsa sådant vi inte är intresserade av, som vi inte mår bra av, alternativt kniper käft med vårt gnäll? Kan vi göra det?

Och så avslutar vi med en klyscha, för sådana är ju så goa.

Beröm? Mje, sånt gillar vi inte på SATS.

Alltså, förlåt mig, men nu blir jag lack. Igår skrev jag ett, enligt mig, väldigt positivt inlägg om min träningsupplevelse på SATS. Jag la även upp delar av detta inlägg som recension på SATS hemsida och länkade till mitt inlägg eftersom jag tycker om att ge beröm där det hör hemma.

Idag fick jag ett mail från SATS där de meddelade att min recension inte blivit godkänd och hänvisade till deras riktlinjer. De lyder som följer:

Vi förbehåller oss rätten att inte publicera ditt omdöme om den innehåller något av följande:

- Oanständigheter, diskriminerande språk eller andra uttryck som inte är lämpliga för ett allmänt forum.

- Annonser, skräpinnehåll eller referenser till andra produkter, erbjudanden eller webbplatser.

- E-postadresser, URL-adresser, telefonnummer, fysiska adresser eller annan kontaktinformation.

- Om du namngivit instruktören. Vi värnar om våra instruktörers integritet.

- Kritiska eller elaka kommentarer.

Min kommentar blev alltså inte godkänd eftersom jag länkat till mitt blogginlägg. Förlåt mig SATS, men get with the program. I denna tid med sociala medier så skulle det ju inte döda er att uppmuntra dem som lägger tid och energi på att publicera ett blogginlägg som enbart går ut på att ösa beröm över er och era instruktörer. Jag kan även lägga till att jag la upp samma länk på SATS Facebooksida och fick noll respons.

Det är inte så här man bygger relationer med sina kunder. Skärpning.

Efter Sandy Hook – några tankar om USAs vapenlagar.

Jag har spenderat stora delar av helgen med att läsa ikapp mig på händelserna kring skolskjutningen på Sandy Hook i Newtown, Connecticut, USA. 20-årige Adam Lanza sköt ihjäl 27 personer, varav 20 av dem var barn mellan sex och sju år gamla.

Newtown offer
Sex av offren från Newton – Emilie Alice Parker, Noah Pozner, Grace McDonnell, Olivia Enge, Lauren Rousseau and Mary Sherlach. Bild från ABC7.

Det är så många tankar och känslor som rör sig i mig just nu. Sorg, förtvivlan, hopplöshet. Och ilska. Så mycket ilska.

Jag har läst mycket om USAs vapenlagar de här dagarna. Och det jag läser skrämmer mig. Nu har jag inte lusläst och är ingen expert, men från vad jag kan utröna är att det bara en handfull stater som har någon slags ordning på sina vapenlagar, däribland New York, Texas och Kalifornien. I Alaska, Colorado, Delaware, Georgia, Idaho, Kansas, Pennsylvania och många fler stater behöver du varken tillstånd på vapnet eller registrera det och du får bära det öppet var och hur som helst.

Jag förstår fortfarande inte hur någon kan försvara sådana här lagar efter en sådan här tragedi. Lösningen kan inte vara att ge dagisfröknar laddade vapen. En rimlig lösning kan dock vara att ta bort dem från dem som mördar. Att göra det svårare för de som utför dessa vansinnesdåd att komma åt vapen. Jag säger inte att ett totalförbud skulle hjälpa. Men hårdare regler verkar ju inte helt dumt.

De som är mot strängare vapenlagar lutar sig alltid tillbaka på konstitutionen. Så här lyder det andra författningstillägget (betänk att detta är en text som är 220 år gammal, en tid av revolution och krig då man nyttjade vapen på ett annat sätt och lagar och poliser inte fungerade på samma sätt som idag).

A well regulated militia being necessary to the security of a free state, the right of the people to keep and bear arms shall not be infringed.

Detta betyder, löst översatt:

För ett väl reglerat hemvärn (milis), som är nödvändigt för säkerheten i en fri stat, skall rätten för människor att inneha och bära vapen inte kränkas.

Texten är kryptisk men lösenorden här är enligt mig “väl reglerat” och “hemvärn”. Detta tolkar jag som att detta är en kollektiv, inte en individuell, rättighet. Hur får man detta till att varje enskild person, 2012, behöver ha skjutvapen hemma?

2010 begicks 12,996 mord i USA. Av dessa var 8,775 med skjutvapen. Det är 2,84 mord per 100 000 invånare. Den siffran i Sverige ligger på ca 0,2. Och nu pratar vi bara mord, inte olycksfall eller dråp. Beror detta på att amerikaner är mer mordbenägna av naturen? Eller beror det på att vi i Sverige har bättre reglerade vapenlagar?

För att få inneha en pistol i Sverige måste du vara aktiv i en skytteförening och minst 18 år. Du får inte vara straffad för ett brott och du måste anses mentalt lämplig. För att få tillstånd till jaktvapen måste du ha jägarexamen. Du måste även uppge var och hur vapnet och ammunitionen kommer förvaras. Mer information från Polisen här.

Nej, jag tror inte att ta bort vapen kommer att lösa alla problem. Jag tror också att fånga upp mental ohälsa på ett mycket tidigare stadium skulle motverka detta onödiga dödande. Och att upplysa människor, för våld kommer ofta ur rädsla. Men jag tror att tillgången till vapen är en mycket betydande faktor.

Någon på Twitter som ville försvara vapenlagarna sa ”vapen skapades för att beskydda och för jakt”. Nej. Vapen skapades för att döda.

Mer intressant läsning på ämnet:

Anorektiska skyltdockor hos Gina Tricot – Var går gränsen?

Alltså. Jag vet att detta bara är en docka. Att det inte borde likställas med ideal. Men någonstans börjar jag nu undra. Var går gränsen?

Bild från Aftonbladet.

Det är sällan jag blir förbannad. Ens upprörd. Speciellt när det gäller saker som är svåra att påverka. Men det här haffade mig på en dag då jag är mest bara bitsk på världen, så jag biter helt enkelt ifrån.

Skyltdockor har alltid vara smala. Åtminstone smalare än min väl tilltagna kroppshydda. Så personligen har jag väl aldrig riktigt kunnat relatera till dessa för vad som skulle sitta bra på mig. Men nu tänker jag inte på mig. Nu tänker jag på de unga tjejer som ännu inte vuxit färdigt. Som kanske inte vet hur en frisk kvinnokropp ser ut, på riktigt. Och visst, skyltdockorna är bara en del av en värld av galna ideal, men man måste väl kunna börja någonstans?

Var fjärde sjuårig flicka tycker att hon är tjock. Var fjärde sjuårig flicka vill banta. Vem tänker ta ansvar?

Så skriver Lady Dahmer på sin blogg. Och jag håller med.

Vad i helvete är det som pågår? Har vi blivit så blinda för sjuka ideal att en kropp, om så än den på en skyltdocka, med tydligt sjuka proportioner, ska accepteras som någon slags mått på hur våra kläder bör sitta på oss? För det är väl ändå det som är skyltdockors jobb – att ge en känsla av hur plagget kommer att se ut på kroppen. För om så inte är fallet så borde man väl kunna hänga upp kläderna på galgar i skyltfönstret? En skyltdockas jobb är väl att inspirera, och ännu mer – att konvertera, mitt i våra ungdomars verklighet.

Och så undrar jag lite – vem vinner på dessa skyltdockor? Jag har mycket svårt att tro att Gina Tricot konverterar mer med hjälp av dem. Provrumsupplevelsen blir ju trots allt sällan något som kan likställas med hur plagget presenterades på dockan, som inte lever upp till förväntningarna och därför inte lockar till köp. Och tjejen i provrummet vinner ju knappast heller, risken är däremot överhängande att hon går därifrån och känner sig lite sämre än hon gjorde när hon gick in.

Många kommer säkert tycka att jag överreagerar. Att “vanliga” skyltdockor också är jättesmala, på gränsen till sjuka. Men om vi skjuter på gränsen, lite i taget, var kommer vi då att sluta?

Blog Awards – nej tack!

Dagens stora bloggsnackis är utan tveckan Vecko Revyns faux-inbjudan till årets Blog Awards som går av stapeln den 25 september. Eftersom jag varit bjuden till galan de senaste två åren fick jag redan i mars ett Save the Date-kort, dock visste jag redan då att jag inte skulle kunna gå eftersom jag kommer befinna mig i New York, men det är ändå såklart smickrande att bli bjuden.

Eller, vänta nu. Bjuden är nog fel ord. I år har nämligen Sveriges största tidning för unga tjejer infört ett kastsystem för bloggare. That’s right. I år förväntas det nämligen att vi vanliga dödliga pyttebloggare ska tacka vår lyckliga stjärna för att vi får förtur till att köpa biljetter till kalaset. 200 pix per skalle till ett spektakel som är sponsrat hela vägen ned till drinkpinnarna. Men alla behöver självklart inte betala. Nej då, jag skulle inte tro att bloggkungligheter som Blondinbella, Kenza och Kissie pungar upp sina hårt förvärvade hundringar utan glider med all säkerhet in helt gratis, medan vi andra ska bara vara tacksamma att vi får spegla oss i deras stjärnglans och punga ut.

Ärligt talat så blir jag hederligt förbannad och nästan lite kränkt. För det första så tycker jag att hela snacket om vem som har en mer eller mindre bra blogg är helt absurt. En blogg är en otroligt subjektiv sak och att någon som förmodligen aldrig ens läst min blogg tycker sig lämpad att peta in den i sitt lilla “mindre viktiga bloggar”-fack är förminskande och respektlöst.

För det andra är det här en tidning som ska vara på de unga tjejernas sida. En tidning som med Ebba von Sydow i spetsen förde fram bloggarna och visade att vi var en röst att räkna med. De ordnade till och med en gala för oss så att vi kunde träffas, knyta kontakter och lära oss av varandra (vilket var den originella tanken). Och att nu gå och göra detta, att visa att det visst finns vissa som är bättre än andra, som räknas mer än andra, känns som ett enormt kliv bakåt.

Själv kunde jag inte bry mig mindre. Jag vet att min blogg aldrig kommer nå några monumentala höjder och jag är helt okej med det. Jag skriver för mig själv och mina trogna, härliga läsare och jag har (numera) inget behov av att vara eller göra något jag inte är bara för att få mer läsare. Men jag är 30 år. Jag tänker på de 17-åriga tjejerna som läser varenda “så får du en stor blogg”-tipsen och artiklarna de kan komma över, som desperat vill vara där uppe med Bella och Tyra och leka. Som nu blir nedgraderade till “vi vill JÄTTEGÄRNA att du kommer – om du betalar för dig”.

Jag gillar Vecko Revyn och jag har vänner som jobbar och har jobbat där, så det här tycker jag är lite jobbigt. Men dubbelmoral går inte hem hos mig. Att säga sig vilja boosta unga tjejer och först sätta bloggmobbaren Kissie på omslaget – två gånger – och nu detta, det går liksom inte ihop i mitt huvud. Någonstans måste vett gå före pengar.

Tacky Tuesday

Redan när jag såg Facebookgruppen “2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti” första gången luktade det rutten fisk. En grupp där anonyma sponsorer skulle hosta upp 200 000 spänn när gruppen nådde 100 000 medlemmar. Men bara då, annars blir det inga cash! Underligt nog ökade även gränsen för antalet medlemmar hela tiden.

Några problem bara.

Ett. Det finns inte en chans i helvete att någon, hur godhjärtad han/hon än på vara, donerar 200 000 via en Facebookgrupp utan att tjäna något på det. Hela poängen om man skulle nyttja Facebook är väl att få publicitet?

Två. Skaparen Therese Danielsson har hela 67 vänner (vilket basically är ingenting i Facebook-universum), hennes inlägg är konstigt uppbyggda och inte speciellt förtroendeingivande. Plus att bilden ser ut som att den är googlad från någon skön kristen skola i midwest-USA.

Självklart gick jag ändå med. Ifall stackarna i Haiti hade en chans på 200 lax så ville jag ju vara med på ett hörn och hjälpa.

Men såklart var magkänslan rätt. Min käre vän Anders har letat redasnorungarna som roar sig på vår, och offrens, bekostnad. De häckar på Flashback, en community för glin som inte har något bättre för sig än att häckla bättre troende (okej, lite naiva) människor. Nu är planen att byta namn på gruppen så att de 208 000 medlemmarna helt plötsligt gillar nekrofiler. Alltså, jag fattar om kidsen är uttråkade och gillar att driva med folk, men jordbävningsoffren? Är inte det lite väl tacky?

Självklart ger jag ju dem, med det här inlägget, precis vad det är de vill ha. Uppmärksamhet. Men om de är okej med att bli kallade smaklösa glin, så är jag okej med att ge dem den uppmärksamheten.