Christian skapade sig för någon månad sedan en alldeles egen hastag på twitter, #andrasavatarer. Den går, som du säkert redan räknat ut, ut på att härma någon annans twitter-avatar (Duh!). Och i torsdags var det min tur (ja, det är förklaringen till turkosa-nagellacks-attacken. Jag har ju faktiskt inte tagit för vana att gå runt och nagellacksvåldta män.).
Så här fint blev det. Eftersom jag redan nagellacksvåldtagit Martin tidigare på kvällen så hakade han på av bara farten.
Vem tycker du skötte sig bäst? Christian (t.v.) eller Martin (t.h.)?
Vinnaren får en årsförbrukning av nagellack. Svarar du inom tre dagar så får du även nagellacksborttagning på köpet. Kanske lite bomullsrondeller om du är snäll. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.
Egentligen borde jag se den här filmen igen innan jag uttalar mig, men jag kan inte riktigt hålla mig. Jag såg den inte i 3D, så jag kan inte uttala mig om den versionen, men det jag såg var fullt tillräckligt. Avatar är fantastisk. Och då pratar jag inte bara om det visuella och det tekniska som är det mest avancerade jag någonsin sett (men då är det ju också den dyraste filmen som gjorts också) utan hela världen som James Cameron byggt upp ur sin egen (överaktiva) fantasi är verkligen otrolig.
Ett måste för att fullt kunna ta in den här filmen är ett öppet sinne. För det här är en helt annan verklighet (eller overklighet) som Cameron bjuder in oss i. Det är drömmar och frihet och andlighet blandat med en hård och brutal del av mänskligheten som vi känner den. Det är människorna som är “bad guys” och många gånger under filmen ifrågasätter jag mitt eget tankesätt och det fyrkantiga sättet jag lever och tänker.
Avatar är minst sagt banbrytande, inte bara tekniskt och visuellt utan även i det att den öppnar mitt sinne, får mig att känna och drömma. Och att nå den känslan, det är det största en film kan åstadkomma.
Här sitter jag nu. Dan före dan före dan som snart bara är dan före dan, och julkänslan vägrar fortfarande infinna sig. Den smög sig på en liten snabbis tidigare ikväll när vi lyssnade på Agnetas och Lindas julskiva på vinyl och jag glatt trallade med i “Bjällerklang” eller nån av de där truddelutterna. Men något mer ihållande? Icke. Totalvägran från julkänslans sida. Och detta trots flera meter snö.
Vinyl är för övrigt underbart. Speciellt de där lilla dammrensarprylarna som man hade på ett speciell pinne bredvid. Classic.
Det har varit en lång dag idag. En hel massa timmar rännande runt och jaga de sista julklapparna. Och däremellan har jag fikat med gamla, fina vänner. Skrattat och pratat spännande planer och myst. De gamla vännerna är de bästa. Inga konstigheter.
Sedan var vi och såg “Avatar“. Den var så fantastisk på så många olika sätt att den förtjänar ett eget inlägg. Det får nog komma imorgon. Nu är det snark.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
