Tagged: På äventyr

@ 19:00 | Inga kommentarer

En liten bit eufori – Imagine Dragons.

Imagine Dragons @ Debaser Medis

Hörrni. Nu blir det bildbonanza. Och då har jag ändå killed some darlings och bara lagt upp de bästa bilderna, resten hittar ni på Mitt Sthlm. Men euforin igår alltså. Så bra. Sååå bra.

Nu kanske ni undrar vad jag pratar om. Sorry. Jag har ju en tendens att gå off the deep end såattsäga när jag blir så här nipprig.

Jo. Så här var det. Jag var och såg Imagine Dragons igår på Debaser Medis och det var alltså helt galet bra. Galet. Och jag var inte ensam att tycka det. Trycket framför scenen var likt Backstreet Boys à la 1998. Tonårsbrudarna var skrikgalna på den nivån att decibelskalan inte räckte till. Och kön in! Den gick runt hela huset! Och det är ett stort hus. Vi var på plats strax före åtta och förbandet skulle gå på åtta. Vi var inte inne förrän ganska precis nio. Den kö var det.

De serverade ingen öl pga att de inte hade någon åldersgräns under kvällen så jag och Åke drack vatten och kände oss som mammor och pappor på stan. Fast lite samtidigt på ett bra sätt då vi var så stolta över ungdomarnas braiga musiksmak.

I väntan på värme.Mysfarbror @nolemo och hon den dära.

Bäst: Typ allt. Radioactive och Bleeding Out och It’s Time. Alla tokiga töser som skrek varje sång sångaren slet i sin tröja.
Sämst: Det skulle vara bristen på öl då. Och valet av skor. Men sånt kan man ju liksom leva med.

Här kommer video av Radioactive. Missa inte trumspektaklet där i mitten någonstans. Sååå braaaa.

Och nu.. *trumvirvel*.. BILDERNA!

Imagine Dragons @ Debaser Medis

Imagine Dragons @ Debaser Medis

Imagine Dragons @ Debaser Medis

Imagine Dragons @ Debaser Medis

Imagine Dragons @ Debaser Medis

Imagine Dragons @ Debaser Medis

Imagine Dragons @ Debaser Medis

Imagine Dragons @ Debaser Medis

    1
    @ 15:57 | 1 kommentar

    Svansjön på Dansens Hus

    För ganska precis ett år sedan var jag på en förhandsvisning av Fredrik “Benke” Rydmans “Svansjön”. För några veckor sedan blev jag åter igen inbjuden av Skugge & Co, denna gång för att se hela föreställningen. Ett alldeles lysande initiativ, då förhandsvisningen var lite i kortaste laget och man inte fick någon slags sammanhang i storyn, vilket drog ner betyget rejält på upplevelsen.

    Men den här gången. Herre min je och i mina brallor. Så galet bra.

    Vi börjar med storyn. Den ser ut ungefär så här:

    I Fredrik Benke Rydmans råa streetdancetolkning av den klassiska sagan Svansjön får Tjajkovskijs originalmusik möta nykomponerad musik av bland andra Salem Al Fakir, Moneybrother, Adiam Dymott och nya stjärnskottet Lune. Handlingen har förlagts till nutid. Istället för trolldom får Rothbart makt över omgivningen med hjälp av droger. Svanarna är prostituerade och helt beroende av Rothbarts beskydd och heroinet han förser dem med. I kampen mellan det onda och det goda är begäret till droger och kärlek centralt. Kan kärleken bryta förtrollningen, precis som i originalsagan?

    Jag såg den klassiska baletten Svansjön på Operan för ett par år sedan men den här är typ en hel värld bättre. Storyn är lättare att följa, symbolismen är fantastisk och dansen. Alltså, dansen…

    Från början till slut är det högklassigt och fängslande. Det blir aldrig tråkigt eller segt utan tempot är jättebra och dansarna är fantastiska. Även scenografin förtjänar ett eget omnämnande – speciellt i första och sista scenen. Det börjar med fascination och slutar med tårar.

    När jag lämnade Dansens Hus var jag alldeles darrig. Darrig! I säkert en timme. Och detta kommer från någon som i stort sett aldrig sett en modern dansföreställning i sitt liv. Jag kan ha blivit lite hooked.

    Svansjön spelas på Dansens Hus fram till 3 februari. Köp biljetter här. Se den bara.

    Bilder från Svansjöns Facebooksida.

      1
      @ 14:35 | 2 kommentarer

      Invigning av Friends Arena.

      Förra helgen var jag på invigningen av nya Friends Arena i Solna. När man har sådan tur att man har vänner som jobbar med sådana TV-produktioner och kan fixa gratisbiljetter till en, då tackar man ju inte nej. Jag tycker det är jättespännande att vara med och se allt det där som händer bakom kulisserna som TV-tittarna inte får se.

      Stället är helt enormt, större än Globen, men det gick ändå helt okej att navigera sig på området. Till och från tunnelbanan var en helt annan sak. När nästan 50 000 personer ska röra sig från en och samma plats till kollektivtrafik samtidigt, då kan det inte bli annat än kaos. I mörker dessutom. Jag hoppas att de jobbar lite på den kommunikationen och hänvisningar till nästa event.

      Bäst på kvällen var Rövarsången (gåshud!), numren från Kristina från Duvemåla och så klart Tommy Körbergs “Anthem” från Chess (ja, jag är musikalnörd). Sedan tycker jag både Loreen och Agnes skötte sig riktigt bra och det var tryck i Mustasch. Tydligen så var det skräpljud på sändningen men hela programmet ligger uppe på SVT Play om ni vill kika.

      Tack Jenny för att vi fick gå!

      Friends Arena.

      Mia och jag.

      Anna och mamma.

      Jättemånga glow sticks.

      Mustasch.

        0
        @ 13:48 | Inga kommentarer

        #tweetupsthlm och kärleken till sprit.

        Jag har varit en alldeles ruskigt dålig bloggare i helgen. Jag skyller detta på att jag stått med målarfärg upp till armbågarna mest hela helgen. Jag har gått in in någon slags total renoveringsmani och även om jag försöker ta det lugnt och njuta av att “resan är målet” så att säga så vill jag ju att det ska bli klart typ igår.

        Igår kväll tog jag i alla fall en paus från rollern och drog iväg till Eken för att hänga med lite härliga twittrare på #tweetupsthlm. De har ett nytt koncept nu som innebär lite skönt söndagshäng sisådär två gånger i månaden med halva priset på mat och dryck. Detta innebär att man kan lyxa till det lite och beställa sådana där goda drinkar som man sällan unnar sig annars. Och bartendern där (han på bilden), han var helt fabulous. Kärleken och precisionen som gick in i min Old Fashioned och Whiskey Sour (på bilden) var imponerande. Det tar ju sin lilla tid att göra drinkar så då är det lite skönt att inte ha den stressade lördagscrowden i ryggen.

        Det var härligt att hänga både med gamla godingar som Mio och Jenny men också stifta bekantskap med nya stjärnor som Patrik och Fredrik.

        En vinnande helg avslutad med en vinnande kväll med andra ord. Nu Linda nöjd chey.

          4
          @ 9:21 | Inga kommentarer

          Topploppet och hejaklackan La Linda.

          Ni vet den där 1,4 ölen för mycket i fredags? Ja, vi kan väl säga att det var hens fel att jag inte var mitt piggaste jag när jag trotsade skitvädret och släpade mig ut till Hagaparken igår för att heja fram Katta och “Titta vi springer“-tjejerna som skulle springa Topploppet där ute.

          Låt mig säga så här. När man står där vid Odenplan och väntar på bussen ut till Haga med colan i högsta hugg och gömmer sig i huvan på jackan och alla runt omkring en har löpartights och vattenflaskor, då känner man sig lite som världens sämsta människa. Lägg till en förkylning på detta också så har ni dagsformen.

          Men det är lite skit samma, för när jag väl kom fram till parken så var löparpeppen som en vägg. Jag säger bara det, till våren är det jag som står där på startlinjen med tightsen och vattenflaskan och hedern i behåll.

          Men idag lämnade jag hedern och peppen och allt det där till Katta och co. Lite så här såg det ut.

          (En liten parentes också. Killen som vann 1-milsklassen sprang på typ 33 minuter. Alltsåå… va? Han måste ha fuskat. Typ Jetpackfuskat.)

          Innan start så vankades det uppvärmning för hela slanten. Det ser lite ut som att en regnbåge har kräkts där nere.

          På något vis hamnade jag mitt i uppvärmandet så jag passade på att skutta lite jag med.

          När första gruppen drog iväg var det en jädra fart på grejerna.

          Och när folket rusar förbi mig, vad ser jag inte på andra sidan banan….

          Jo! Katta! Hennes telefon hade sagt upp sig helt så det var mest tur att jag hittade åt henne!

          Hon var så nedrans stilig i sin “Titta vi springer”-tischa. Det var så galet fint att se henne igen. Efter lite snabb huvudräkning kom vi fram till att vi inte setts på 1,5 år. Sist jag såg henne var på Daisy Beautys releasefest då hon droppade bomben att hon var preggers med Eddan. Livet och så alltså.

          Hennes skor var dock inte helt överens med den leriga gräsmattan.

          Och så gick startskottet för hennes grupp!

          Men då var jag så hostig och blöt och kall om fötterna så jag lunkade in mot stan istället. Passade på att fota några fina löv här och där.

          Har för övrigt kommit fram till att lönn är typ det enda lövträdet jag kan, förutom björk. Eventuellt skulle jag kunna peka ut en ek med, under pistolhot. Känns stabilt.

          Och så promenerade jag tillbaka till Odenplan och gick förbi en hel massa gator på Norrmalm som jag inte ens visste fanns. Slutsats – måste börja upptäcka nya stadsdelar i Stockholm.

            1
            @ 21:14 | Inga kommentarer

            Dagen jag blev fiskmat.

            Förra helgen var jag, som ni vet, på fiskpedikyr för första gången. Som en del i ett samarbete med Upplevelse.Com så skulle jag få prova på denna aningens skumma skönhetsbehandling där små, små, tandlösa fiskar nibblar bort död och skadad hud från fossingarna.

            Jag hade tid hos Östermalms Hudvårdsklinik klockan ett och fick direkt dyka ned i fisktanken med fötterna. Och herre min je, fiskarna var som pirayor. Det var som att de inte blivit matade sedan Gud var barn. I början så kittlade det något enormt men efter en kort stund så kändes det mest som att ha fötterna i kolsyrat vatten. Alternativt att fötterna somnat. I Norrland brukar det kallas att “få kolsyra i fötterna”.

            I början var det spännande och aningens skumt att fiskarna festade loss på fötterna men det blev ganska snabbt långtråkigt. Behandlingen var behaglig men efter en dryg halvtimme av att dingla med fötterna utan motstånd så hade de somnat på riktigt. Tjejen som hade salongen tittade till mig då och då men tyvärr så uteblev fotmassagen som utlovats i produktbeskrivningen efteråt. Det var bara på med skorna och iväg. Något av en besvikelse.

            Fiskpedikyr är en häftig upplevelse men som behandling skulle jag nog föredra en vanlig hederlig pedikyr med skrubbning och massage och hela kitet. Efter fiskpedikyren var fötterna visserligen mycket mjukare än innan men det är som sagt en väldigt mild behandling, ingen genomkörare direkt. Även om jag och fiskarna bondade.

            Efteråt frågade jag lite om renlighet och så och ägaren sa att de byter vatten varje dag, har max tre behandlingar om dagen samt att någon kommer och rengör tanken två gånger i veckan. Fiskarna får även vanlig fiskmat, dock föredrar de död hud. Nomnom liksom.

            Är ni sugna på att testa fiskpedikyr så läs mer om behandlingen här.

              0
              @ 21:02 | Inga kommentarer

              Det här med att jag ska bli fiskmat.

              På lördag ska jag på fiskpedikyr. Jag är både nyfiken och spänd, samt en aning äcklad inför den här tanken. Alltså, små, små fiskar ska äta på mina fötter. Äta min döda fothud. Död hud. Från fötterna. Jag känner mig en aning sadistisk i detta, fast egentligen så gör jag ju dem en tjänst. Jag är ju liksom mat. Varsågod för en lyxmåltid och sådär.

              Jaja. Moving on.

              För ett tag sedan kontaktade Upplevelse.Com mig och frågade om jag ville samarbeta med dem och som den daredevil jag är så tackade jag så klart ja. Jag tycker upplevelser är något av det roligaste man kan ge bort till folk i present. Och få så klart (fyller år i april, hint, hint). Allra helst något man kan göra tillsammans för att liksom slänga in lite kvalitetstid i presentandet med.

              Och på lördag är det alltså dags för min första upplevelse. Kollegorna var mest intresserade av hur de tvättar fiskarna eller om de bajsar i samma vatten som man ska pedikyrera sig i. Joråsåatteee…

              Jag tycker mest att vi håller tummarna för att mina fötter sitter kvar när kalaset är över.

                1
                @ 11:52 | Inga kommentarer

                Från E-moll till Sambafestival.

                Efter hela fontändebaklet i fredags så var jag ju inte toksugen på att åka nattbussen hem i stilen av dränkt katt. Istället lånade jag Martins soffa, dusch samt kläder. Detta visade sig vara en alldeles lysande idé eftersom den resulterade i fantastisk brunch samt häng hela lördagen.

                Martins mission för lördagen blev att lära mig spela gitarr. Han måste varit väldigt pedagogisk för jag lärde mig i ärlighetens namn mer på den eftermiddagen än jag gjorde under tre år i ett förhållande med en gitarrspelande basist. Tips, det hjälper att ta bilder på ackorden man lär sig. Det betyder dock inte att man vet vad de heter.

                Lagom till brunchen ramlade även PA in på gitarrlektionen.

                Min spelarstil kan kallas aningen okonventionell, men den funkade fint. Här försöker vi spela någon slags fyrhands-”Smoke on the water”. Det gick sådär.

                När eftermiddagen gick mot kvällning bjöds det på Bloody Mary.

                Sedan drog vi oss ned på Söder. Det vankades nämligen födelsedagshäng och det råkade överlappa med Midnattsloppet. Tusentals hurtiga människor som här begav sig uppför backen in i Vitan. Inte utan att jag blev lite avis på dem.

                Inte nog med hurtiga löpare, det bjöds även på Sambakarneval i slutet på Ringvägen, precis vid Vitan. Damerna var så fina och färgglada och sparkly.

                De hade typ femtielva trummor. Men de gjorde sitt jobb för där stod jag plötsligt och smådansade.

                Titta bara så festligt!

                Efter ett snabbt stopp på födelsedagshäng så drog jag mig hemåt. Huvudet var inte där det skulle så det var lika bra att göra en tidig kväll. Promenaden tillbaka till Slussen var dock alldeles magnifik. Här skrev jag lite mer om den. Carpe kvällen och allt sånt.

                  0
                  @ 15:03 | 2 kommentarer

                  Det där med att valsa i fontäner.

                  I fredags alltså. Först fick jag hänga med fantastiska Malena. Och som om inte det var nog så var PA och Martin ute och svirade så när Malena gav sig iväg hemåt mot Finland igen så tog jag sikte på Söder och Och Himlen Därtill.

                  Servicen suger men solnedgången är helt galet magisk.

                  Sedan gick vi till Imperiet där de inte kunde göra en Cosmo för att rädda sitt liv. PA var lite grinig för att tjejdrinkarna var svindyra och inte ens goda. Och lite för att jag kallade det för tjejdrink när han en gång köpt en.

                  Camilla och Katarina var också med och så plockade vi upp Fredrik på vägen men de fastnade inte på bild. De rörde sig nog för mycket.

                  Martin satt dock snällt stilla. Vi pratade sådär djupt som vi ofta gör. Han är bra på sånt. Plus att han säger sånt som jag blir lite provocerad men lite imponerad av. Rakt in i hjärtbalken ba pang varenda gång.

                  Sedan gick vi mot Nada. PA hittade ett jättestort träd och Martin lekte Top Gun.

                  Och sedan förstår ni. Då gick det lite tokigt men så himla bäst. Jag och Martin gick från Nada lite tidigare än de andra och hade glasspicknick på Nytorget. Satt lite sådär avslappnat och åt glass och doppade fossingarna i fontänen. Och sedan så blev det som så att vi dansade vals i den där fontänen. Till Leonard Cohen. För det är sånt man gör klockan ett en fredagsnatt. Jag skrattade så jag grät för det var så himla bra och perfekt.

                  Och sedan ramlade Martin på mig ner i fontänen och så slog jag armbågen i botten och blödde som ett djur men matchade liksom klänningen. Och så hade vi vattenkrig för nu var vi ju liksom helt neddränkta i alla fall.

                  Och sedan gick vi hem till Martin helt dyngsura och tokfnittrade och jag undrade varför folk tittade så konstigt på oss med sedan kom jag på. Och fnittrade lite till. Och så fick jag ta en varm dusch och låna kalsonger och en t-shirt och somnade på soffan framför Moulin Rouge.

                  En sån där alldeles perfekt impulsiv grej som man kanske inte ska göra när man är 32 men jag tittar nu på min plåstrade armbåge och ler för att jag ibland får känna att jag verkligen lever på riktigt. Och jag älskar det.

                    0
                    @ 12:25 | 4 kommentarer

                    Det här med att tatuera sig.

                    Igår skrev jag lite grann om tanken bakom min allra första tatuering. Nu ska ni så se lite mer hur det gick till.

                    Studion jag tatuerade mig hos heter Bläck och ligger på Roslagsgatan.

                    Där jobbar Susan, mer känd som Mr Suz. Här stencilerar hon min tatuering från skissen som Hanna gjorde på mitt finger med en bläckpenna för några månader sedan.

                    Hon hade världens finaste vovve där som jag faktiskt träffade i Tanto för ett tag sedan. Han heter Fincher, efter David. Det bästa hundnamnet.

                    På väggarna satt fina skisser på tatueringar hon gjort tidigare.

                    Johanna följde med och höll mig i handen. Hon har en massa fina tatueringar så hon vet hur det känns.

                    Och så satte vi igång. Först satte Suz stencilen på fingret. Hon gjorde om det en gång så att den skulle sitta alldeles perfekt.

                    Sedan satte vi igång. Och jag ska inte ljuga, det gjorde ont. Inte sådär skitont att man börjar gråta och så, men jag grimaserade nog en del. När nålen liksom pulserar ner i huden, det är ju inte direkt tokskönt. Fast ändå lite skönt på nått konstigt vis.

                    Mycket nöjd och lite fascinerad tjej.

                    Och så här fint blev det! Ett stort tack till Suz, Johanna och även Hanna som nu för evigt har sin handstil på mitt finger. Kärlek.

                    Efteråt var jag helt hög på adrenalin och endorfiner och gick Roslagsgatan fram och fånskrattade i regnet. Det var härligt.

                    Och självklart finns hela kalaset på film. Titta bara! Det där ljudet alltså. Skräckblandad förtjusning.

                      2