Jag har bott i Stockholm i snart 4,5 år. Men innan livet i huvudstaden så bodde jag i en mindre stad på sydligare breddgrader. “Finns ett liv innan Stockholm?” undrar ni kanske nu. Svar ja. Och det livet levdes i Borås. Delar av det i alla fall. När jag nämner att jag bodde i denna eminenta stad i nästan fem år, utbrister först alla “Whyyy?!”. Och sedan, när chocken lagt sig, i ett lite lugnare tonfall, frågar de om jag pluggade där.

Ni förstår, Borås är likamed mode (postorder). Och har man bott här så måste man alltså ha pluggat mode, annars har man liksom ingen ursäkt att mellanlanda här så länge som fem år. Men icke. Ingen modeplugghäst här inte. Det var så enkelt att jag fick ett jobb, och tog därför mitt pick och pack och flyttade från Norrland till en stad där jag inte kände en käft. De åren som följde var några av de bästa och de värsta i mitt liv. Men mer om det en annan gång.

Som med allt annat känns det å ena sidan som en mindre evighet sedan och å andra sidan som igår jag lämnade Bårre. Sedan dess har jag varit där ett par gånger, eftersom pappa bor i krokarna, men sällan är jag faktiskt inne i själva staden. Men i lördags, då sken solen och jag kände att det var ett tag sedan jag såg gamla Borås. And off we went, jag och pappa.

Gågatan ser ut ungefär som vanligt. Jag vet inte vem den här killen är dock, han är ny. Bishop’s Arms ligger dock kvar på samma ställe. Gammal trogen tjänare, den där biskopen och hans armar.

På torget hade de påskpyntat en jättestor björk. Himla mycket jobb för lite reward kan jag tycka.

Vi slog oss ned på gamla Rådhuset och fick oss en bit mat och pappsen en öl. Säg hej till pappa.

Parken frodades och så även människorna som fick lite sol på snoken nere vid Viskan.

All in all, ett lyckat besök på gamla brottsplatsen. Om man bortser från ett borttappat Visa-kort som fick spärras. Du skall icke lämna bankkort i parkeringsautomater. Hör ni det?

Ute på landet bytte jag däck. Jag är nästan som Hulken. Vilket man var tvungen att vara för att skruvarna (bultarna?) satt fast hårdare än… ja.. något som är riktigt hårt. Men på två dagar hann jag alltså byta däck OCH starta bilen med hjälp av startkablar! Kvinnor kan.

Och så fick jag säga hej till den här tjejen igen. Min finafina Silver. Hon har bott hos pappa sedan jag åkte iväg i höstas men nu har hon flyttat hem igen. Än så länge bor hon under soffan. Hon acklimatiserar sig tror jag det kallas.

Och så grillade vi en himla massa. Gottgottgott.

Och det var den påsken. Några fräknar rikare. Hej svejs!

14 kommentarer

0

Livet består av en serie dagar. De flesta passerar utan att göra något större väsen av sig. En handfull, ganska många om man har tur, står ut ur mängden som de där dagarna som man fick skratta lite extra, kramas lite mer eller upptäcka något nytt.

Och så finns det dagar som igår. Sådana som innehåller både massor med skratt, kramar och nya upptäckter. Sådana man bara vill stoppa i en liten ask och plocka fram när de där trista, grå vardagarna rullar in som en dimma. Sådana som innehåller varm choklad. Och isiga skogspromenader. Knarrig is som låter som syrsor. Kloka ord. En massa sol. God mat. Och bubbel. Och den enda anledningen till att den tar slut är att man omöjligt orkar hålla sig vaken en sekund till. De dagarna är i en klass för sig.

2 kommentarer

4

Igår AW:ade jag och Jessie och David lite på Pet Sounds på Söder. Efter att Carin jobbat färdigt med de där jobbiga komikerna (eller vad man ska kalla dem) kom även hon förbi och kramades och peppade. Några band spelade och stället kryllade av män med skägg och långt hår. Men inte för långt. Viktigt. Aj lajk.

Den här veckan har verkligen gett mig ett par rejäla käftsmällar och då är det så himla skönt att ha vänner som bryr sig och frågar hur man mår och säger att man kan ringa när som helst om man vill prata. Mycket må vara skit just nu men mina vänner är alltid helt fantastiska. Tack för att ni finns, mina älsklingar.

Jag och Jessie.

Fina David är jätteglad för att han får vara med på bloggen.

I fönstret spelade bandet “Vandring” himla fint.

2 kommentarer

0

Min torsdag har varit himla fin. Jag har varit sådär glad och flinig och bra hela dagen. Även fast den började redan klockan halv sju i en galet kall lägenhet och en lika kall dusch. Vill. Ha. Golvvärme.

Men sedan blev det liksom bara bättre. Först spännande jobbintervju på kontor där fin vän jobbar. Där tog jag inga bilder för det kändes som lite oproffsigt att slita fram kameran å ba “jag är ju bloggare dårå, smile!”.

Sedan gick jag på NK och hälsade på gamla kollegorna. Alla ba “Hur har du haaaaft det?” Å ja ba “Faaaabulous!”. Och så provade jag brillor så klart. Det är nästan obligatoriskt när man hänger där. Så jäla snygg brillorm är jag.

Sedan gick jag och åt sushi med Petra. Och efter det hängde vi ännu mer på NK på nya Espresso House i källaren. Där hade de fina gamla resväskor och mysiga soffor och varm choklad. Himla fint. Djuren på väggarna var lite läskiga dock.

Hej Petra! Någonstans i allt rännande i stora NK tappade jag bort min sjal och fick gå en extra vända runt hela stora varuhuset för att leta. Någon himla snäll hade lämnat in den på sushi-stället så den hittade hem igen. Älska människor.

Sedan gick jag förbi STA och berättade för Veronica som hade hjälpt mig med reseplaneringen om hela mitt äventyr. Mycket oohande och aahande där.

Och sedan hängde jag på arbetsförmedlingen och tuggade tuggummi och skrev handlingsplan med himla snälle handläggaren Anton. Vi skrattade mer än vad som nog är lämpligt på arbetsförmedlingen.

Sedan åkte jag hem med makaroner i väskan för att någon hade beställt stuvade makaroner och korv. Krejzy.

Jag har plåster på armen för jag var och sprutade i mig den sista vaccinationssprutan mot hepatit. Som sprutmannen sa när vi sa hej då, “vi ses om 25 år!”.

Och nu sitter jag här i soffan med syster Andréa som kom hem till Sverige igår från sitt au-pair år i USA. Det första hon gjorde var att gå på Coop och gasta “Purjolök!!” vilket kan tyckas lite konstigt. Sedan spenderade hon 20 minuter vid lösgodishyllan. Det kändes mer som hon.

2 kommentarer

0

Apor alltså. De är ju söta och så. Och det är ju rätt coolt hur lika människor de är till sättet. På ett ugg-ugg-jag-är-grottmänniska kind of way. Men de är lömska rackare. Bortskämda slynglar. För gör man inte som de vill, då blir de helt bi-polar och börjar bitas. Jädra typer alltså.

De kunde ju istället bara vara små och söta hela livet.

Att det kan vara så kärleksfullt att plocka löss från varandra.

Mmmmyyyyys.

Mitt i regnskogen hade de en liten damm när man kunde kasta i en peng och önska sig något.

De här träden var helt galet mäktiga.

The million dollar shot!

Den här killen satt och pillade på sig själv samtidigt som han tittade lite suktande på mig. En aning obekvämt. Och typ 10 sekunder efter att den här bilden togs kom en annan apa och klättrade upp i knät på mig. När jag inte lät honom slita av mig linnet så bet han mig, en lille jäkeln. Är inte längre så imponerad av apor.

4 kommentarer

0

Igår hände så många spännande saker att jag blir helt vimmelkantig. Det blir nog en hel massa inlägg från igår, annars blir det äventyrsöverdos.

Det var scooterdags igår igen, hopp på bara och kryssa mellan den här helt galna trafiken. Konstigt nog var jag inte speciellt rädd, även när han blåste på i en hel massa kilometer i timmen. Jag försökte helt enkelt intala mig själv att han gör det här varje dag. Och att det skulle bli lite för mycket pappersarbete om han råkade ha ihjäl mig.

Första stopp var Tanjung Benoa, centrumet för vattensport här i krokarna. Och detta tog vi så klart fasta på. Parasailing, bananbåtar och andra galenskaper (på detta finns det tack och lov inte mycket bildbevis) och sedan bar det av till Deluang Sari, också känt som Turtle Island. På denna lilla magiska ö finns en hel massa spännande djur som man får komma nära och klappa lite på, speciellt den stora havssköldpaddan. Alldeles fantastiskt var det att få komma så nära de här makalösa djuren.

Jag körde båt.

Fast egentligen var det den här liraren som körde båten. Jag hjälpte bara till lite.

Välkommen till Turtle Island. Mangrove-träden är så fina.

Gosgos.

BFF!

Det här är en fladdermus. När jag ville klappa honom på vingarna försökte han bita mig den lille luringen.

Den här klappade jag bara väldigt lite. Brrr.

En himla cool dag.

1 kommentar

2

Jag tror starkt på att allt händer av en anledning. Att folk kommer in i ens liv för att lära en något, många gånger något om en själv. Att det inte var en slump att just Tirsa och jag bodde i samma rum inatt här i Singapore. Hon är nämligen ursprungligen från Bali och har denna morgon gett mig några ovärderliga råd inför min stundande resa. Det, och en alldeles egen ordlista. Nu hoppas jag kunna vara alldeles utomordentligt artig på Balinesiska.

Inga kommentarer

0

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle bestiga en vulkan i Nya Zeeland ett år senare hade jag förmodligen, om inte pekat och skrattat, så åtminstone himlat med ögonen lite. Så när jag i förrgår stod vid starten av Tongariro Alpine Crossing med utsikt över Mt Tongariro, Mt Ngauruhoe (Mt Doom i Lord of the Rings) and Mt Ruapehu i Tongariro National Park var det nypa sig i armen som gällde. Det, och att fråga sig själv lite lätt vad i hela friden man gett sig in på.

Tongariro Alpine Crossing sträcker sig 19,4 kilometer över  den aktiva vulkanen, som högst är man uppe på nästan 1900 meter, vilket innebär ett stigning på ca 1 km. Och vilken stigning sedan. Alltså, jag hade för mig att jag var i hyfsat bra form, iaf var jag det innan jag åkte till NYC, men jag måste ha tappat den där konditionen någonstans i East Village för med mig härom dagen var den icke. Hurk och fy vilken pina klättringen var.

Betongben och onda knän var resultatet dagen efter, men stolt som en tupp var jag! Och så belönade jag och tjejerna oss med lite bubbelbad på hostellet efteråt. Nu efteråt är jag otroligt glad att jag gjorde det, för vackrare än så här, det blir det nog inte.

När vi begav oss låg molnen över bergen.

Mount Ngauruhoe som dubblar som Mt Doom i Lord of the Rings, låg bredvid.

Devil staircase gjorde skäl för sitt namn, 250 trappsteg direkt importerade från helvetet.

Och sedan blev det brant. Det ser inte så läskigt ut här, men det gällde att inte kliva fel, för då bar det av rakt ner i avgrunden.

Så här röd och fin blir man av att klättra i berg.

Men det var det värt. Uppe på toppen väntade den här utsikten över den röda kratern. Helt otroligt.

Sedan bar det av lite nedåt till Emerald Lakes.

För att komma till dem var man tvungen att kana nedför vulkanen i lös lavasand. Ruskigt läskigt och brant. Det ser inte så långt ut, men kolla prickarna längst upp på berget. Människor.

Nere i nästa krater fick man en fin utsikt. Röken är ånga från vulkanen.

På väg ner hittade jag lite snö som låg kvar på berget och passade på att kasta lite snöboll.

På dessa krokiga stigar gick vi över tre timmar, de tog aldrig slut! Men vi fick njuta av en helt okej utsikt under promenaden.

3 kommentarer

1

Fantastiskheterna fortsatte bara hagla igår. Vår guide tog med oss till en smått magisk plats uppe i bergen dit vägen var krokig och dammig och gick längs branta bergvägger och hisnande stup. Men till slut hamnade vi här, på Blue Duck Lodge och Whakahoro, på en fårfarm där vi åkte jeep jättefort, upp och ner på jättebranta vägar, hängde med världens skönaste vallhundar, paddlade lite kanot i regnskogen och njöt av lugnet. Ja, efter äventyrandet, that is.

Ser ni de krokiga vägarna? De åkte vi på.

Jag och vovvarna i den jätteöppna bilen.

Så här branta var vägarna. Eller vägar och vägar. Och vovvarna sprang framför och runt och bakom bilen som galna. Helt otroligt att de inte blir påkörda!

Keith och Stefan hängde med vovvarna bak på flaket.

Me likey vovvarna dårå.

Här ner i regnskogen klättrade vi.

Där nere väntade en helt magisk plats. Som jag paddlade runt i. Genom grottor och runt vattenfall. En alldeles vanlig måndag liksom.

Magiskt.

I den här stugan bodde vi allihopa. Jag har blivit värsta braiga camparen.

3 kommentarer

2

En av de stora “saker-att-göra-innan-jag-dör” kan jag nu bocka av på listan. Igår hoppade jag nämligen fallskärm för första gången. Helt ensam var jag dock inte. Andrew hette killen som satt tajttajt fastspänd på min rygg, han sa inte mycket men han såg till att jag inte dog, vilket var ungefär så mycket som jag begärde av honom.

12 000 fot (ca 3650 meter), 200 km i timmen, utsikt över Lake Taupo och en känsla som inte finns på skalan. Det går inte att beskriva den känslan som det är att falla fritt i luften och sedan bara glida fram som en fågel. Det finns inget som denna känsla kan jämföras med. Det måste upplevas. Det var helt klart något av det bästa jag gjort i hela mitt liv. Om det inte var så förbannat dyrt skulle jag göra det igen. Och igen. Och igen.

Bilderna nedan är tagna från DVD:n som jag fick med mig hem. Förhoppningsvis förmedlar de en liten del av var jag tyckte om det fantabulösa som är fallskärmshoppning.

8 kommentarer

3