Biggest Loser. Bästa. Realityserien. Ever. Så mycket livsvilja, motivation, inspiration och jävlaranamma i ett enda program, packeterat av helvetestränarna (men med stora hjärtan) Bob och Jillian. Jag blir ju alldeles hög.

Jag har precis sett färdigt säsong åtta. Åh maj gawd så mycket tårar jag har fällt, så många spontana applåder och stående ovationer jag har avgett och så mycket inspiration jag har fått. Det är helt insane vad de här människorna klarar av, hur de pushar sig själva och vilka otroliga resultat de leverar! Rebecca Meyer nedan (min favorit!) hade lagom till finalen tappat halva sig själv. Hon börjar på 126 kilo och slutade på 63. På sex månader. Då har man fan bestämt sig.

Skulle ett program som “Biggest Loser” fungera i Sverige? Förmodligen inte. Och detta av samma anledning som att till exempel “The Bachelor” var en totalflopp i svenskt format. Svenskar skulle aldrig våga vara så sårbara och så utlämnade på bästa sändningstid. Inte en chans. Att bli hunsad av Anna Skipper i “Du är vad du äter” är inte ens i samma liga som att ställa dig på en våg, iklädd sportbehå och cykelbyxor, inför en hel nation och sedan körd i botten av USAs tuffaste tränare.

Sedan finns det i USA en helt annan nivå av självförverkligande. Ett samhälle som uppmuntrar storslagenhet. Säger man ordet “dröm” i Sverige så skakar folk mest på huvudet. Nej, i jantelagens hemland ska man sköta sitt jobb, sin familj och om man har tur får man åka på charter en gång om året och gå ut och ta en öl med polarna då och då. Men drömma? Det får du göra när du sover.

I USA är det mer regel än undantag att folk har högtflygna drömmar. Och från dröm till mål behöver det inte vara så långt. Titta bara på Rebecca.

Gilla’t!

Sluta gilla