Allt var ju så bra. Solen sken, jobbet var slut för dagen. Jag åkte till Orminge Centrum och körde den vanliga loven. Apoteket, Lindex och Systemet. Hoppade i bilen och började köra hemåt.
När jag körde iväg tyckte jag att bilen uppförde sig lite skumt och lät lite konstigt, och när jag kom ut från parkeringen på vägen kände jag att den drog kraftigt åt höger. Svängde in på första bästa ställe och jodå, visst fan var det punka på biljäveln.
Helvetes jävla skiiiiiiiit! Har inte tid, har inte ork, har inte lust, har inte råd, pallar inte!
Ringde såklart morbror-som-kan-allt-om-bilar i ren och skär panik. Jag vet nämligen inte hur man byter däck på en bil. Eller rättare sagt, jag kan det i teorin. Bilen ska upp med en sån där pumpgrej och sedan ska man fram med skiftnyckeln (eller vad det nu heter) och slita för kung och fosterland. Och bli skitig. Jag gillar inte att bli skitig.
Efter att jag fått lov av morbror, körde jag de två kilometrarna hem. Jääääättelångsamt. Med varningsblinkers på. Och skämdes bakom solglasögonen medan alla dömande typer, som uppenbarligen inte gör annat än byter däck på fritiden, blängde lite på mig.
Men så kommer ju silverkanten. Jag får herrbesök i helgen. Och herrar kan byta däck. Det ligger i deras gener. Om jag mutar lite med rödvin och god mat så kanske han ställer upp och meckar lite.
Alltså. OS. Jag har inte sett en minut av spektaklet och när jag erkänner detta så tittar folk på mig som om jag svurit i kyrkan. Det jag vet, vet jag enbart för att jag blir tvångsmatad med det så fort jag konsumerar media av något slag. Man kan ju inte slå på varken radion, tvn eller datorn utan att få skiten nedkörd i halsen.
Jag grät inte när Kalla vann. Jag tittade inte. Jag har ingen aning vem pang-pang-Björn är. Inte intresserad. Och Anja har visst kraschat. Jobbigt läge. Lårkakor is a bitch. Hockeyn känns småspännande. Men inte direkt så att jag sitter uppe halva natten för det.
När slutar OS? Kommer det någonsin att sluta snöa? Jag ser inte något ljus i tunneln.
Det är så sjukt värdelöst att vara bakis. Idag skulle jag städat, pluggat och gjort en skivbooklet, men det enda jag lyckats åstadkomma hittills är tvätta och en promenad. Jag hoppades att en stund i den friska luften och det underbart vackra vädret skulle göra susen, men icke. Jag är fortfarande seg som sirap. Och jag vill ha godis.
Och snön fortsätter falla. Inatt har det kommit två decimeter och den här vita mjället verkar inte vilja sluta regna inom någon överskådlig framtid. Visst, snö är vackert och så, men det krävs ju en mindre armé för att få bukt med skiten. Min styvfar har varit ute och röjt i ca 2,5 timme och jag vet inte om han någonsin kommer in. Han hinner liksom inte runt förrän det första stället är täckt igen.
För att toppa detta så verkar det som att mitt halsont till slut har tagit formen av en riktig förkylning. Hosta, snor, the works. Dock har jag än så länge sluppit feber och dylikt, men man känner sig ju lagom fräsch ändå.
Men jag har jullov. Så jag väljer att gillar läget, äta choklad och surfa för att mildra gnället.
Vad är det egentligen för fel på Stockholmare? Varje år när snön kommer så går hela stan in i något slags chocktillstånd. En kollektiv härdsmälta vars resultat blir att varken transporter, bussar eller någonting som behöver ta sig från A till B, fungerar. Som att de allvarligt funderar på vad det här vita pudret kommer ifrån, det har de aldrig sett förut.
Tanken var party på F12 ikväll, Elin Kling håller hov med sitt Fashion Networks (Min Outfit, Seconds, Cravings och Freshnet). Dock lutar det numera åt jag får hålla mig undan kalaset. Halsont, snökaos och brist på rena kläder ser jag som faktorer som tyvärr kan tvinga mig att avstå festligheterna. Äckelsnö. Äckelhals. Äckelkläder.
För att pigga upp detta otroligt gnälliga inlägg lägger jag in en bild på vår kontorsmaskott Maiden. Hon gillar att sno min mjölk på mornarna. Då kan det se ut så här.
Okej, din förbaskade pseudoförkylning, this is how we’re gonna do it. Antingen tar du ditt pick och pack och drar, eller så däckar du mig till halvdödsstatus ett par dagar, men den här mellanmjölksfasonen med halsont, snuva och allmän seghet, den går fetbort. Fetbort, I tell you!
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
3
Loading ...
