Jag önskar ibland att det vore så enkelt. Att det var sådana saker som jag drömde om. Men i ärlighetens namn så har jag redan uppfyllt den stora drömmen jag hade. Den påtagliga drömmen som jag hade kontroll över. Att bo i New York, hoppa fallskärm och resa jorden runt. Alla dessa tre betade jag av förra hösten. Och lider nog fortfarande lite upplevelsebaksmälla efter det. För let me tell you, det blir katastrofalt tomt när man uppfyllt sina drömmar på ett sådant explosivt sätt.

Så vad har jag kvar? Vilka drömmar ligger där och pyser? Ja du..

Jag drömmer om äventyr. Stora som små. Själsliga och fysiska. Och jag drömmer om kärlek. Galen, kvidande, virvlande kärlek. Trygg, uppfyllande, stryka-över-håret kärlek. Och om jag har sådan ofantlig tur att jag får dessa ting i mitt liv, då kanske jag vågar drömma om livslång lycka. För det är väl den yttersta drömmen av dem alla.

En drömmare?

Jag har klivit upp. Efter att ha vaknat och somnat om ungefär en miljon gånger.

Jag har försökt stanna kvar i en sådan där underbart härlig dröm med kyssar i nacken men gett upp.

Jag har hunnit hosta upp små delar av mina lungor och nysa ut stora delar av min hjärna.

Jag har kommit på ungefär en miljon saker som jag borde göra “när jag ändå är hemma”, vilket helt och fullt motarbetar syftet med att vara hemma sjuk; vila.

Jag har funderat på männen i mitt liv och på att skriva en egen version av “Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig“. Tror att jag kunde lära mig en hel del om mig själv genom att skriva en sådan bok.

Och så har jag packat upp ett paket som jag fick igår och undrat vad jag skulle göra med alla de små vita skumgummigrejerna som följde med. Det känns som att man skulle kunna ha kul med dem. Men jag gav upp och slängde dem istället.

Idag är Stockholm sådär vackert att det gör ont i ögonen. Hoppet lever.

Nu är det klart! Från september och tre månader framåt kommer mina vykort komma från den här gatan. Grand Street btw Elizabeth & Mott. Där kommer jag att bo. Min temporära adress. I New York. Kan ni fatta? New York. Jag kan inte ens fatta det än. Och nördig som jag är så har jag såklart redan vandrat kvarteret runt på Google Maps. Lokaliserat bageriet under lägenheten och det lokala apoteket. Och här sitter jag och chattar med min nya rumskompis. Lina. Om galleriöppningar i Chelsea och om att cykla över Brooklynbron. Det känns helt galet magiskt.

I september flyttar jag till New York ett litet tag.

Dreams are coming true.

Jag har precis sett färdigt säsong åtta. Åh maj gawd så mycket tårar jag har fällt, så många spontana applåder och stående ovationer jag har avgett och så mycket inspiration jag har fått. Det är helt insane vad de här människorna klarar av, hur de pushar sig själva och vilka otroliga resultat de leverar! Rebecca Meyer nedan (min favorit!) hade lagom till finalen tappat halva sig själv. Hon börjar på 126 kilo och slutade på 63. På sex månader. Då har man fan bestämt sig.

Skulle ett program som “Biggest Loser” fungera i Sverige? Förmodligen inte. Och detta av samma anledning som att till exempel “The Bachelor” var en totalflopp i svenskt format. Svenskar skulle aldrig våga vara så sårbara och så utlämnade på bästa sändningstid. Inte en chans. Att bli hunsad av Anna Skipper i “Du är vad du äter” är inte ens i samma liga som att ställa dig på en våg, iklädd sportbehå och cykelbyxor, inför en hel nation och sedan körd i botten av USAs tuffaste tränare.

Sedan finns det i USA en helt annan nivå av självförverkligande. Ett samhälle som uppmuntrar storslagenhet. Säger man ordet “dröm” i Sverige så skakar folk mest på huvudet. Nej, i jantelagens hemland ska man sköta sitt jobb, sin familj och om man har tur får man åka på charter en gång om året och gå ut och ta en öl med polarna då och då. Men drömma? Det får du göra när du sover.

I USA är det mer regel än undantag att folk har högtflygna drömmar. Och från dröm till mål behöver det inte vara så långt. Titta bara på Rebecca.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password: