Jag tror aldrig att jag har haft en sådan stark längtan efter en film i mitt liv som jag har haft efter “Eat, Pray, Love”. När jag först läste boken 2008 så fastnade den med mig på så många nivåer och när det sedan visade sig att Julia Roberts skulle spela huvudrollen i filmversionen så var besattheten klappad och klar.
Så när jag slog mig ner i biofåtöljen på biografen på 19 st East i måndags var förväntningarna, ja, relativt skyhöga. Att säga att de infriades vore, well, fel ord. Filmen är underbar. Fotot är ljuvligt, Julia hittar rätt ton filmen igenom och den bjuder på både visuell och själslig njutning rakt igenom.
Men jag har väldigt svårt att vara objektiv här. För det första för att boken indirekt blev inspirationen för min egen resa och för det andra för att så många saker i filmen hits a little bit close to home. Det handlar om balans. Om att hitta balans i sig själv och att våga tappa den balansen för kärlek. Att stå på egna ben men våga tappa fotfästet.
När vi lämnade biografen tryckte tårarna på bakom ögonlocken. Mark frågade mig vad jag tyckte och jag kunde inte prata. Han utbrast “But.. you’re crying!” och yup, jag gjorde visst det. I ungefär fyra kvarter då vi bara gick planlöst utan mål, rann tårarna medan jag försökte förklara för honom varför min reaktion var så stark. Det var bara det att, jag visste inte riktigt varför. Och det vet jag fortfarande inte riktigt.
Det känns som att jag konstant kämpat mot något i mitt liv. Oftast har det varit något ansiktslöst och väldigt ofta även syfteslöst och det har varit så tröttsamt. Jag ville bara sluta kämpa och börja leva. Det senaste halvåret har jag lärt mig att komma närmare balansen, att arbeta med mig själv och att lära mig hur jag ska manipulera min egen hjärna för att känna så som jag vill känna. Affirmera rätt saker och välja mina tankar.
Men nu är kampen mer närvarande än någonsin. Jag vet inte om det är staden, om det är det faktum att jag lever min dröm och inte riktigt kan hantera det. Eller om det handlar om det jag lämnade där hemma och all osäkerhet som finns kvar där. Jag tror att det är en blandning av allt. Och jag har inga svar. Jag har ingen kontroll. Och det gör mig helt och fullt livrädd.
Så det är väl någonstans där jag befann mig när vi slog oss ner med ett glas vin någonstans längs Broadway.
Av någon anledning känns bilderna som jag la upp innan jag började skriva inte helt representativa. Men ni får dem ändå.
Jag jobbar på dagarna, uppdaterar AboutJulia.Com på kvällarna (bara två dagar kvar till “Eat, Pray, Love“!) och försöker lugna nerverna tillräckligt länge för att få någon slags reseplanering gjord. Det är fruktansvärt pirrigt nu och det känns som att jag har glömt halva huvudet någonstans. Får inte riktigt tankarna att gå ihop.
Att jag varit en liten blödig jäkel har vi sedan länge etablerat. Men att jag skulle sitta och lipa till en trailer kom faktiskt som något av en överraskning även för mig. Självklart pratar jag om “Eat, Pray, Love“, Julia Roberts’ nya storfilm och, om vi ska vara ärliga, inspirationen till min egen resa. Jag började läsa boken sist jag var i New York för två år sedan och sedan dess har drömmen tagit en mer och mer realistisk form. Och den fjärde september bär det av. Det känns fortfarande helt surrealistiskt, även om det så smått börjar sjunka in. New York. I nästan tre månader. Nya Zeeland. Fallskärmshoppning. Och Bali. Bali. Det känns helt vansinnigt. Vansinnigt och fantastiskt.
Det är nog därför den här trailern talar till mig. Jag känns som att de gjort den speciellt för mig. Den hittar alla rätta punkter och alla rätta känslor. Jag har allt det här fantastiska framför mig. Jag kan redan nu känna hur min själ växer. Det knakar nästan bokstavligt talat i mig. Att det kan vara så underbart att vara helt och fullkomligt livrädd.
Filmen har svensk premiär (copyn som översatte titeln borde få sparken) den 1/10 och om ni vill stifta närmare bekantskap med författaren till denna självbiografi, fantastiska Elizabeth Gilbert, så kommer hon till Stockholm för ett framträdande den 6/9 (två dagar efter att jag åker, typiskt!). Att säga att hennes bok har förändrat mitt liv känns möjligtvis en aning lamt och cheesy, men i det här fallet är det nog banne mig sant.
Trailern för Julia Roberts nya film “Eat, Pray, Love” hade premiär på nätet igår och i många av de negativa kommentarerna som följt har man åsikter om hur egocentrisk och självälskande huvudkaraktären Elizabeth är. Att allting bara är jagjagjag och av någon anledning sticker det något otroligt i ögonen på folk. Jag gissar att detta är missunsamma individer som är väldigt missnöjda med sitt eget liv och blir avundsjuka för att se någon leva ut sin dröm – något de själva aldrig vågat.
Eftersom att jag kan relatera väldigt mycket till Elizabeth i hennes ensamhet och desperation efter att känna sig LEVANDE så blir jag förbannad på folk som skriver av filmen och Elizabeth som någon självcentrerad och ytlig brud som flummar runt världen i ett år i jakten på att “hitta sig själv” – detta sagt på ett ytterst förlöjligande och nedlåtande sätt.
Vad är det som är så provocerande med en person som sätter sig självt främst? Jag, liksom Elizabeth, har ingen familj, ingen man, inga barn och att inte sätta sig själv och sina egna drömmar och behov i första rummet i en sådan sits är ju bara korkat. Varför ska man förminska sig själv och det man själv vill? För att vara lagom? För att sitta fast i ett liv som man inte trivs med och sedan bli bitter och olycklig för att man aldrig tog chansen? Vem vinner på det? Jag förstår liksom inte resonemanget. Som när jag skrev om drömmar och jantelagens makt över svenskarna, det här är precis samma sak. Kan man inte vara självisk och omtänksam samtidigt? Bara för att jag sätter mig själv först och lever ut mina drömmar betyder inte det att jag skiter i dem jag älskar. Om jag trivs med mitt eget liv så är det ju så mycket lättare att finnas där för andra.
I september åker jag till New York. Under tre månader ska jag plugga och leva i den stad som jag drömt om att kalla hem så länge jag kan minnas. Jag ska ta dagen som den kommer, göra det som faller mig in varje dag. Promenera runt och känna och lukta på staden, låta upplevelsen föra mig dit den vill. Göra saker jag är rädd för och saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Flirta, äta, dricka, dansa, läsa, skriva – ja, allt livet har att erbjuda. Det kommer att handla om migmigmig hela hösten och jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker ta ansvar för mitt liv, för att leva det som jag vill och uppfylla mina drömmar. För det är bara jag som kan göra det. Det är bara jag som har makten över att göra mitt liv så bra som det kan bli. Och om någon har ett problem med det, då är det precis vad det är. Deras problem.
Jag minns inte sist jag var så här exalterad över en film. Ääälskar boken, äääälskar Julia. Kan det bli en bättre kombo? Det allra bästa är att jag kommer att se den när jag är i New York.
Min BFFJulia Roberts är för tillfället i Rom och spelar in filmversionen av en av mina absoluta favoritböcker “Eat, Pray, Love” (på svenska pryds boken med den föga smickrande titeln “Lyckan, kärleken och meningen med livet” *yuck*) och döm min förvåning när jag idag såg att även svenska Tuva Novotny är med i filmen! Hon spelar högst troligt svenska Sofie som blir vän med Elizabeth (Julias karaktär) i Rom.
Jag tror bestämt att jag måste läsa boken en vända till. Nu på en gång. Japp. Så får det bli.
Jag har precis skrivit ett jäääättelångt inlägg på forumet på engelska om hela upplevelsen att träffa Julia Roberts, och jag orkar verkligen inte översätta hela grejen så jag lägger helt enkelt upp den på engelska här med. Om ni orkar läsa hela blir jag lite imponerad. Klicka på “läs mer” (eller något liknande) för hela inlägget.
Bilden är från presskonferensen.
I don’t even know where to start this post. Having been a fan of Julia’s for almost 20 years, God knows I’ve thought about this day from time to time. What I would say, how I would act etc. Haven’t we all? Would I scream like a teenager? Would I cry? Would I just be mute and stunned? I knew I would be nervous. But I would never have fathomed to which extent this nervousness would go.
Some of that tension was released when I saw her in Three Days of Rain three years ago. Seeing her in the flesh, standing just a few feet away from her and getting her autograph was surreal (but nice). I didn’t scream but I did cry a little bit.
Let me just start by saying, I’m 29 years old (in two weeks). I don’t scream like a teenager, I wouldn’t hop on one leg if Julia told me to. I’m a grown-up, and being a fan as a grown-up isn’t quite the same as being one when you’re ten years old. I admire and appreciate Julia for the actress, and the person that she is. But first and foremost, having gotten to know her, as well as you can through the public eye, I’ve come to care for her as for a friend. It may sound weird, but as with a friend, and can agree or disagree with her decisions and her opinions, but I will always support her in whatever she does. Because she is a smart, intelligent, charming, funny woman with which I feel I have a lot in common. Someone I would very likely have a very interesting and rewarding conversation with.
Having said this, it was bizarre for me to find just how nervous you can get in the presence of someone you’ve never met.
Enough of my ranting, here’s the story. (Read more…)
Jag har ju tidigare hyllat boken “Eat, Pray, Love” som är skriven av Elizabeth Gilbert. Jag visste inte om den fanns översatt till svenska men läste precis att Annie (grattis till bebe förresten!) läst den på modersmålet med den hemska titeln “Lyckan, Kärleken och Meningen med Livet” (yuck). Jag förespråkar den engelska versionen då jag tror att mycket av hennes kvicka språk går förlorat i översättningen, men är man inte så haj på språket från väst så finns det hopp ändå.
Orkar ni inte läsa så har jag hört att den kommer som film med Julia Roberts snart. Duger ju det med.
Det var bara det, nu ska jag återgå till alvedonknarkandet.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
Recent Tweets
Jag och @Doldelux pussas och @Sixten_L utbrister: "Usch, äckligt Plura-sex!". Pluttigt. [#]
0
