Idag är jag inte stark. Idag är jag liten och svag och vill mer än något att någon ska hålla om mig och säga att jag är vad som är viktigast. Att jag är deras första val, viktigaste person. Att jag inte bara är ett tidsfördriv, till för att föda det aldrig mättade egot. Att deras liv skulle vara tomt utan mig. Att jag betyder något. På riktigt.

Men det är tyst. Mina utsträckta armar möter bara kyla och tomhet. Denna måndag river ensamheten lite extra.

2 kommentarer

0

Klockan är 01.15. Jag kliver av nattbussen och regnet smattrar obarmhärtigt mot mitt halvrisiga paraply. Ett ungt par kliver av före mig och klämmer ihop sig under sitt enda paraply och skyndar iväg hemåt. Förmodligen för att ligga nära varandra. Och känna. Det gör ont för att för bara två veckor sedan var det jag.

Det är fredag natt och själv har jag just, för sjätte gången under ett och samma år, avslutat något som egentligen aldrig var.

Det blåser. Vinden piskar regnet mot mig och trots att jag håller paraplyet som en sköld framför mig så är mina byxor efter ett tjugotal meter dyngsura från halva låret och nedåt. Trottoaren är som en enda stor vattenpöl och mina Converse ger ganska snabbt upp kampen mot vätan. När jag kommer hem rinner inte bara vatten från mitt paraply och mina skor utan även från mina ögon.

Jag är trött. Trött för att jag har spenderat det senaste året med att konstant befinna mig i processen av att komma över någon. Konstant försökt stänga av känslor. Begravt hoppet. Övertygat mig själv att det var för det bästa, att det inte var meningen att det skulle vara vi. Att det finns någon annan där ute för mig.

Att aldrig få vila. Aldrig vara trygg. Aldrig vara genuint lycklig. Visst har det funnits stunder av eufori. Av lyckorus och glädje. Men aldrig genuin lycka. Bestående sådan. För över allt har det hela tiden legat en tunn tunn dimma av sorgsenhet. Så tunn att man nästan inte ser den. Så tunn att den nästan går att ignorera. Men inte riktigt.

Och att hela, hela tiden känna att man är för mycket. Eller att man aldrig räcker. Aldrig duger. Aldrig når hela vägen fram. Att hur man än vänder och vrider på sig själv och situationen så är det ändå något som är fel. Och i samma andetag tänka att “om jag hade gjort si eller sagt så eller varit så här så hade det kanske blivit bra”.

Jag vill inte känna så. Jag vägrar känna så. Jag vill vara nog i den jag är. Jag vill inte behöva vara den drivande kraften hela tiden. Den som hela tiden måste anpassa sig till någon annans humör och tempo. Jag vill hitta någon jag kan stå still med. Och bara gunga i takt med musiken.

11 kommentarer

0

Denna söndagskväll har spenderats med George Clooney och hans nya film “Up in the Air“. Sämre sällskap kan man ha. Filmen är fantastisk och Jason Reitman är ett mindre geni när det gäller att göra filmer som känns.

För känns, det gör den. Jag sitter nu här mitt i vad som känns som en mindre existentiell kris. Sådana är, som ångesten, vanliga följeslagare på söndagskvällarna häromkring.

Det handlar såklart om ensamheten, once again. Dess eviga närhet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Den är som det där två veckor gamla mjölkpaketet i kylen, du vet att det står där, det luktar lite illa men det stör dig inte nämnvärt. Du har som vant dig vid dess störande existens.

Men så kommer sådana här känslor, och går med sylvassa stilettklackar på den där åh så känsliga nerven. Och plötsligt luktar det där mjölkpaketet verkligen apa.

Okej, liknelser är inte mitt forte, men jag hoppas ni fattar ändå.

3 kommentarer

0

Nu känner jag bara för att sätta mig på golvet, smålipa lite och skråla “I am beautifuuuul, no maaatter what they saaay! Words caan’t bring me dowwwn! So don’t you bring me down toodaaaay.”  Och vara sådär överdramatisk och leva i min egen lilla film där jag är huvudpersonen och alla tycker att jag är bäst och alla andra är dumma och jag ska banne mig inte ta någon skit från någon!

För det är mitt liv och det är jag som måste leva det. Ingen annan kan leva det åt mig.

Att det ska vara så jädra svårt att vara ensam och stark.
Speciellt när man ger sig ut på okänt vatten.

3 kommentarer

0