Filmsnack: Birdman

Birdman

Riggan, mest känd för att ha spelat den ikoniska superhjälten Birdman, ska nu regissera en teateruppföreställning på Broadway och vi får följa honom under de hektiska dagarna innan den stora premiärkvällen. Samtidigt som han slåss mot sina inre demoner och sitt stora ego så försöker han lappa ihop både familj och karriär. – Från SF

Michael Keaton, Edward Norton, Emma Stone och Naomi Watts i en film av Iñárritu. Det låter onekligen som något man måste se. Och det måste man faktiskt. Det här är en film olikt något jag sett förut. Den rör sig i den där världen mellan dröm och verklighet och är ändå fullt realistisk (ja, nästan i alla fall).

Filmen utspelar sig till 99% på en teater och är filmad som att den består av en enda lång tagning. Detta gör filmen otroligt dynamisk och det känns lite som att man tittar på en pjäs. Att gå för mycket in på själva handlingen är både onödigt och tråkigt, det är inte handlingen som är det mest intressanta. Det är fotot, skådespeleriet, hur karaktärerna agerar och utagerar mot varandra. Det är det kreativa geniet och den magnifika regin och det är känslan av att jag fortfarande inte vet vad som var dröm och vad som var verklighet.

* * * *

Filmsnack: The Imitation Game

The Imitation Game

Strax före utbrottet av Andra världskriget anmäler sig Alan Turing, en briljant ung matematiker, som frivillig till den brittiska underrättelsetjänsten. Snart leder Turing ett MI6-team bestående av en brokig skara forskare, lingvister, schackexperter och underrättelsetjänstemän med uppgift att knäcka koden till nazisternas påstått olösbara Enigmachiffer. Samtidigt som Turing för en kamp mot klockan med miljoner människoliv på spel, döljer han en hemlighet för omvärlden. – Från SF

Jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig förstått grejen med Benedict Cumberbatch. Förrän nu. Jag tillhör fortfarande inte de The Cumberbitches som älskar Sherlock, men mannen är en kreativt geni. Som Alan Turing är han avig, känslig, bruten och oövervinnerlig.

Det är starkt år för biopics. Först fantastiska “The Theory of Everything” och nu denna lika underbara “The Imitation Game”. Filmens manus håller den där perfekta nivån av tempo, spänning, drama och håller kvar där det behöver. Man blir aldrig uttråkad men det blir heller aldrig för påskyndat. Den är en otroligt vacker film att titta på, eller så är det bara min odödliga fäbless för 40-talet som tar över.

Filmen är också hjärtskärande, speciellt när den tar upp historien kring Turings sexualitet och vad som hände med honom efter kriget. En vidrig syn på vad människorasen är kapabel till.

Detta är en magisk film om en tid då mänskligheten stod inför sitt bästa och sitt värsta. Älskade den. Se den.

Filmen går på bio nu, köp biljetter här!

* * * * *

Filmsnack: Unga Sophie Bell

Unga_Sophie_Bell

Jag såg “Unga Sophie Bell” första gången på premiären under Stockholms filmfestival i november. Förra veckan såg jag den igen, inför biopremiären över hela Sverige. Och jag blev åter igen precis lika hänförd av den, om inte mer. 

“Unga Sophie Bell” handlar om Sophie och Alice, två bästa vänner som är mer som systrar än någonting annat. När filmen börjar ska de precis ta studenten och har planer på att åka till Berlin och jobba tillsammans hösten efteråt. Man saker och ting blir inte riktigt som de tänkt sig och Alice åker själv till Berlin där hon snart försvinner.

Detta är en väldigt fin och tung skildring om att kastas ut i vuxenlivet med de drömmar och förhoppningar man har och hur livet ibland ger en en käftsmäll tillbaka. Det handlar om att bli sviken av sin bästa vän, om ensamhet, om utanförskap, om psykisk ohälsa. Men den handlar också om kärlek, om vänskap och om att vilja förstå varför människor är som de är.

Scenografin, fotot, färgerna och ljuset i filmen är något som jag direkt blev hals över huvud kär i. Det ligger som en tunn, tunn hinna av magi över filmen, ni vet det där som man inte kan ta på men som bara gör att det funkar? Det hittar mig.

Felice Jankell och Hedda Stiernstedt som spelar huvudrollerna gör båda ett fantastiskt jobb. Deras relation känns autentisk och äkta och deras resa tillsammans genom filmen gör mig glad, ledsen, lycklig och sorgsen, precis som en vänskap ofta gör.

Amanda Adolfssons regidebut är träffsäker och hittar den där platsen i hjärtat där det känns. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon gör i framtiden.

“Unga Sophie Bell” går på bio nu, se här var du kan se den! Lyssna även gärna på min intervju med Hedda och Amanda i min podcast “Kreatörerna”!

* * * *

Filmsnack: The Theory of Everything

Bara tjugoett år gammal får Cambridgestudenten Stephen  Hawking beskedet att han drabbats av en sjukdom som angriper hans motoriska funktioner som gör att han har två år kvar att leva. Men Stephen vägrar att acceptera sitt öde och med villkorslöst stöd från sin unga hustru kämpar han mot sjukdomen för att kunna slutföra sin doktorsavhandling. Femtio år senare bidrar Stephen Hawking i högsta grad fortfarande till förståelsen av vår värld som en vetenskapens frontfigur. – Från SF

Hollywood kastar priser på Eddie Redmayne och med all rätt. Hans tolkning av fysikern Stephen Hawking i “The Theory of Everything” är en makalös sådan, stark, sårbar och magnifik. Även fast Benedict Cumberbatch i “The Imitation Game” ligger nära i racet för mig så tar nog Eddie Redmayne hem den här Oscarn.

James Marsh har skapat en vacker och komplex film om när livet är obarmhärtigt men om man är en envis jävel så kan man komma längre än någon hade anat ändå. Om hur stark kärlek är och om hur man i den kärleken måste vara sann och att allt inte är svart eller vitt.

Felicity Jones är lysande som Jane Hawking, Stephens fru. Hon får bära ett otroligt tungt lass men gör det med mod, styrka och backar aldrig för att något är tungt.

Det är en fantastisk film som lämnar mig med en klump i halsen. Men jag är inte säker på att det är för att jag är lycklig eller ledsen.

“The Theory of Everything” har svensk premiär på fredag. 

* * * * *

Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.43.21 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.43.50 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.44.36 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.45.07 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.45.38 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.47.59 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.51.19 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.52.39 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.54.32 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.55.02

Stockholm Stories

I lördags stannade jag hemma och kollade film och klappade djur istället för att gå på festivalen. Jag har blivit mer och mer intresserad av svensk film på sistone, mycket tack vare att det numera finns svensk film som går utanför Göta Kanal-Sällskapsresan-Beck-genrerna. Det, tillsammans med att jag blivit mer insatt i det svenska filmväsendet.

I lördags såg jag “Stockholm Stories“, en svensk “Love Actually”, dock inte lika fluffig och gullig men liknande på det sättet att det är många storylines som flätas ihop. I slutet blir det lite en känsla av att världen är ganska liten ändå. Alla är sammankopplade på något vis.

Jag älskar att se staden jag bor i på film. Det blir en sådan romantisk bild av verkligheten man lever i. Också väldigt roligt att se Filip Berg och Julia Ragnarsson (båda nominerade till Rising Star som Julia vann) i filmen, som jag träffat ett par gånger under den här festivalresan.

Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.40.37 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.43.45 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.44.59 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.46.29 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.47.59 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.53.05 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.53.47 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.54.05 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.55.32 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.57.11

Vackra Stockholm.

12 filmtips inför Stockholms filmfestival

La Linda på Stockholms filmfestival

För andra året nu så jobbar jag med den digitala kommunikationen för Stockholms filmfestival, ett projektarbete mellan september och slutet av november. Det är hårt jobb och högt tempo men så vansinnigt roligt! Jag sköter alltså sajten och de sociala medierna och nu så här med tre dagar kvar till festivalen tänkte jag ge mina tips på vilka filmer jag har på min “att se”-lista! Jag har en tendens att fastna bland amerikanska indies och dokumentärer så det blir en hel del sånt.

Read more 12 filmtips inför Stockholms filmfestival

Filmsnack: Mandela – Long Walk to Freedom

Mandela: Long Walk to Freedom

 

[blockquote source=””]”Mandela: Long Walk to Freedom” är baserad på Mandelas självbiografi och tar oss med på en resa genom nobelpristagarens liv från barndom tills han fängslades och så småningom blev Sydafrikas förste demokratiskt valda president 1994.[/blockquote]

De flesta biopics jag sett på senare år har alla lidit av samma problem: korvstoppning. Man försöker att klämma in en hel persons liv, både privat och professionellt, på ca 2 timmar och under tiden hinna skapa en förståelse för processen, en connection med karaktärerna och gärna någon slags känslomässig anknytning till handlingen. “The Iron Lady” misslyckades fatalt. “The Butler” gjorde det en aning bättre. “Mandela: Long Walk to Freedom” gör det bra men en bra bit från felfritt.

Det här är en bra film, men den hade kunnat vara bättre, och det största problemet ligger i regin. Man kan säga att filmen är indelad i tre akter.Innan, under och efter fängelsetiden.

Den första akten är jättebra, man hänger med i vad som händer, man känner med karaktärerna och man vill veta mer. De otroligt vackra, afrikanska vyerkan ger en försmak på den friheten Mandela längtar så oerhört efter och i kärleken han känner för sin fru ser man hopp och styrka för framtiden.

I akt två, när Mandela hamnar i fängelse, stannar tempot upp litegrann. Regissören Justin Chadwick (“The Other Boleyn Girl”) lyckas inte riktigt balansera vad som händer inuti fängelset och utanför, jag börjar tappa den röda tråden och det blir två helt olika stämningar, något som min hjärna inte riktigt lyckas hantera. Sedan blir det väldigt mycket politik och helt plötsligt är det 1990 och Mandela släpps ut ur fängelset. Det känns som att man bara skrapar på ytan av det fantastiska förändring som Nelson Mandela faktiskt åstadkom i Sydafrika. Chadwick kapar stora tidsperioder åt gången, vilket hjälper tempot och borde ha kunnat bidra till att kunna gräva djupare, men det räcker tyvärr inte. Jag blir inte berörd på den nivån jag vill, och det gör mig besviken.

Då tar vi de riktigt bra bitarna. Idris Elba. Han är lysande. Han tolkar Nelson Mandela på att kraftfullt, respektfull och värdigt sätt. Han är passionerad, övertygande, en sann ledare. Elba är väl värd Golden Globe-nomineringen som han fick igår.

Naomie Harris. Som Winnie Mandela, Nelson’s fru är hon stark, sorgsen, hjärtskärande, kluven och jag känner med henne. Jag är faktiskt lite förvånad att hon inte återfinns på många short lists när priserna ska delas ut.

Musiken. Den lyfter och stöttar men tar aldrig över. Jag är inte bekant med Alex Heffes sedan innan men kommer numera att hålla ett extra öga på honom.

* * *

“Mandela: Long Walk to Freedom” har biopremiär den 24:e januari, 2014.

#sff13 – The Broken Circle Breakdown

La Linda på Stockholms filmfestival

The Broken Circle Breakdown

 

[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Belgiens Oscarsbidrag för bästa utländska film är en fin och melankolisk kärlekshistoria i tatuerad bluegrass-miljö. Kärleken mellan Elise och Didier ställs på spel när deras dotter blir allvarligt sjuk.[/blockquote]

Jag ligger lite efter med recensionerna från filmfestivalen, men vi drar ut på godheterna lite va?

En belgisk film med en förkärlek till USA och bluegrassmusik. Det låter som en underlig blandning. Det visar sig dock vara något som känns helt naturligt. Musiken är hjärtat i filmen, det är så mycket som sägs genom skådespelarnas scenframträdanden, det är där de svetsas samman och dras från varandra.

Den här filmen är så himla mörk och hjärtskärande men samtidigt så vacker. Jag har hört folk som inte tycker om att de hoppar fram och tillbaka i tiden men jag tycker att det ger filmen ett bra tempo och dessutom slängs man som åskådare från lycka till tragik, fram och tillbaka, och det är väldigt effektivt för att locka fram de känslor som ska kännas inför den här historien.

Det är omvälvande, det är otroligt sorgligt och kärlekshistorien är bara hypnotiserande. Efter filmen känner jag en otrolig sorg över insikten att vilja och kärlek kanske inte kan lösa vad som helst. Men samtidigt känner jag en tacksamhet för att dessa karaktärer fick uppleva den slags kärlek som den här filmen gestaltar.

Fantastisk film. Se den.

* * * * *

Missa för guds skull heller inte det fantastiska soundtracket. En fördel är om du gillar bluegrass…

“The Broken Circle Breakdown” visades på Stockholms filmfestival. 

Filmsnack: The Hunger Games: Catching Fire

The Hunger Games: Catching Fire

Jag sitter just nu på Espresso House mitt emot Biograf Rigoletto i centrala Stockholm. Julmusiken spelar runt mig och folk samtalar gemytligt. Mitt hjärta går fortfarande i kaninfart och jag har ytterst svårt att slappna av. Det känns som att jag fortfarande lever i Katniss hjärna.

Jag vet inte vad det är med “The Hunger Games” och Katniss Everdeen som krupit under skinnet på mig. Kanske är det min vansinniga förälskelse till Jennifer Lawrence. Kanske är det det faktum att jag rivit av alla mina naglar under filmerna pga så vansinnigt spännande. Kanske är det den fantastiska, moderna hjältinna som Katniss Everdeen faktiskt är. Det låter klyschigt, och visst, till viss del älskar jag klyschor (när de faktiskt bejakar att de är, just, klyschor), men det är faktiskt inte mycket med en kvinnlig hjältinna av Katniss kaliber. Hon är sårbar och livrädd men så otroligt modig. Hård på utsidan men samtidigt så otroligt kärleksfull. Så mänsklig.

Det finns två saker jag går efter när jag avgör vad jag tycker om en film. Känslan jag har direkt efter att jag lämnar biografen samt hur jag minns filmen sisådär en vecka efteråt. Om den berör mig direkt när jag sett dem, samt om den har någon slags “shelf life”, alltså, om den fortfarande håller när man fått smälta den lite. Alltså blir detta eventuellt inte en helt rättvis bedömning eftersom jag precis sett “The Hunger Games – Catching Fire”, men å andra sidan så kan denna känsla inte gå mig förbi utan att skrivas ned.

Sedan är det ju skillnad på en upplevelse av en film, och ren kvalitet av en film. Men det tar vi en annan gång.

Jag är så otroligt känslosam just nu. Jag är liksom arg och ledsen och kär och sorgsen och stärkt och allt det där på samma gång. Det är inte jätteofta en film har den här effekten på mig, ni vet den där effekten då man vill gå in i filmen och vara med, fixa till, krama om, göra rätt. Det här är en sådan. Om jag hade varit bättre på kampsport och med svärd, det vill säga.

Ska jag kanske säga lite om filmens handling också, och inte bara mina känslor kring den? Det känns på ett sätt lite onödigt, för jag tror ni fått tillräckligt mycket information redan. Men jag gört ändå.

Sedan den första “The Hunger Games” har Katniss förlorat sin oskyldighet. Hon har dödat, hon har älskat, hon har vuxit upp. Och nu blir det liksom hundra gånger värre. Nu blir det segerturné och en blodsugen president och en fantastisk bröllopsklänning och sedan ett nytt hungerspel. Och reglerna är nya och jävligare än förra vändan. Och filmen är snyggare, snabbare, mer spännande, mer intensiv. Den griper tag i en från första sekund och sedan släpper den inte taget, inte ens efter att sluttexterna börjat rulla.

Känslosam, ogenomtänkt och utan någon slags röd tråd. Så blev den här “recensionen”. Men så får man göra när man gör den på sin egen blogg.

Slutsats: se filmen. Jag vågar inte ge den en femma än, men känner jag så här om en vecka, då är det en femma rakt av. För just nu älskar jag den.