Tagged film

Stockholm Stories

I lördags stannade jag hemma och kollade film och klappade djur istället för att gå på festivalen. Jag har blivit mer och mer intresserad av svensk film på sistone, mycket tack vare att det numera finns svensk film som går utanför Göta Kanal-Sällskapsresan-Beck-genrerna. Det, tillsammans med att jag blivit mer insatt i det svenska filmväsendet.

I lördags såg jag “Stockholm Stories“, en svensk “Love Actually”, dock inte lika fluffig och gullig men liknande på det sättet att det är många storylines som flätas ihop. I slutet blir det lite en känsla av att världen är ganska liten ändå. Alla är sammankopplade på något vis.

Jag älskar att se staden jag bor i på film. Det blir en sådan romantisk bild av verkligheten man lever i. Också väldigt roligt att se Filip Berg och Julia Ragnarsson (båda nominerade till Rising Star som Julia vann) i filmen, som jag träffat ett par gånger under den här festivalresan.

Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.40.37 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.43.45 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.44.59 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.46.29 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.47.59 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.53.05 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.53.47 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.54.05 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.55.32 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.57.11

Vackra Stockholm.

12 filmtips inför Stockholms filmfestival

La Linda på Stockholms filmfestival

För andra året nu så jobbar jag med den digitala kommunikationen för Stockholms filmfestival, ett projektarbete mellan september och slutet av november. Det är hårt jobb och högt tempo men så vansinnigt roligt! Jag sköter alltså sajten och de sociala medierna och nu så här med tre dagar kvar till festivalen tänkte jag ge mina tips på vilka filmer jag har på min “att se”-lista! Jag har en tendens att fastna bland amerikanska indies och dokumentärer så det blir en hel del sånt.

Filmsnack: Mandela – Long Walk to Freedom

Mandela: Long Walk to Freedom

 

[blockquote source=””]”Mandela: Long Walk to Freedom” är baserad på Mandelas självbiografi och tar oss med på en resa genom nobelpristagarens liv från barndom tills han fängslades och så småningom blev Sydafrikas förste demokratiskt valda president 1994.[/blockquote]

De flesta biopics jag sett på senare år har alla lidit av samma problem: korvstoppning. Man försöker att klämma in en hel persons liv, både privat och professionellt, på ca 2 timmar och under tiden hinna skapa en förståelse för processen, en connection med karaktärerna och gärna någon slags känslomässig anknytning till handlingen. “The Iron Lady” misslyckades fatalt. “The Butler” gjorde det en aning bättre. “Mandela: Long Walk to Freedom” gör det bra men en bra bit från felfritt.

Det här är en bra film, men den hade kunnat vara bättre, och det största problemet ligger i regin. Man kan säga att filmen är indelad i tre akter.Innan, under och efter fängelsetiden.

Den första akten är jättebra, man hänger med i vad som händer, man känner med karaktärerna och man vill veta mer. De otroligt vackra, afrikanska vyerkan ger en försmak på den friheten Mandela längtar så oerhört efter och i kärleken han känner för sin fru ser man hopp och styrka för framtiden.

I akt två, när Mandela hamnar i fängelse, stannar tempot upp litegrann. Regissören Justin Chadwick (“The Other Boleyn Girl”) lyckas inte riktigt balansera vad som händer inuti fängelset och utanför, jag börjar tappa den röda tråden och det blir två helt olika stämningar, något som min hjärna inte riktigt lyckas hantera. Sedan blir det väldigt mycket politik och helt plötsligt är det 1990 och Mandela släpps ut ur fängelset. Det känns som att man bara skrapar på ytan av det fantastiska förändring som Nelson Mandela faktiskt åstadkom i Sydafrika. Chadwick kapar stora tidsperioder åt gången, vilket hjälper tempot och borde ha kunnat bidra till att kunna gräva djupare, men det räcker tyvärr inte. Jag blir inte berörd på den nivån jag vill, och det gör mig besviken.

Då tar vi de riktigt bra bitarna. Idris Elba. Han är lysande. Han tolkar Nelson Mandela på att kraftfullt, respektfull och värdigt sätt. Han är passionerad, övertygande, en sann ledare. Elba är väl värd Golden Globe-nomineringen som han fick igår.

Naomie Harris. Som Winnie Mandela, Nelson’s fru är hon stark, sorgsen, hjärtskärande, kluven och jag känner med henne. Jag är faktiskt lite förvånad att hon inte återfinns på många short lists när priserna ska delas ut.

Musiken. Den lyfter och stöttar men tar aldrig över. Jag är inte bekant med Alex Heffes sedan innan men kommer numera att hålla ett extra öga på honom.

* * *

“Mandela: Long Walk to Freedom” har biopremiär den 24:e januari, 2014.

#sff13 – The Broken Circle Breakdown

La Linda på Stockholms filmfestival

The Broken Circle Breakdown

 

[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Belgiens Oscarsbidrag för bästa utländska film är en fin och melankolisk kärlekshistoria i tatuerad bluegrass-miljö. Kärleken mellan Elise och Didier ställs på spel när deras dotter blir allvarligt sjuk.[/blockquote]

Jag ligger lite efter med recensionerna från filmfestivalen, men vi drar ut på godheterna lite va?

En belgisk film med en förkärlek till USA och bluegrassmusik. Det låter som en underlig blandning. Det visar sig dock vara något som känns helt naturligt. Musiken är hjärtat i filmen, det är så mycket som sägs genom skådespelarnas scenframträdanden, det är där de svetsas samman och dras från varandra.

Den här filmen är så himla mörk och hjärtskärande men samtidigt så vacker. Jag har hört folk som inte tycker om att de hoppar fram och tillbaka i tiden men jag tycker att det ger filmen ett bra tempo och dessutom slängs man som åskådare från lycka till tragik, fram och tillbaka, och det är väldigt effektivt för att locka fram de känslor som ska kännas inför den här historien.

Det är omvälvande, det är otroligt sorgligt och kärlekshistorien är bara hypnotiserande. Efter filmen känner jag en otrolig sorg över insikten att vilja och kärlek kanske inte kan lösa vad som helst. Men samtidigt känner jag en tacksamhet för att dessa karaktärer fick uppleva den slags kärlek som den här filmen gestaltar.

Fantastisk film. Se den.

* * * * *

Missa för guds skull heller inte det fantastiska soundtracket. En fördel är om du gillar bluegrass…

“The Broken Circle Breakdown” visades på Stockholms filmfestival. 

Filmsnack: The Hunger Games: Catching Fire

The Hunger Games: Catching Fire

Jag sitter just nu på Espresso House mitt emot Biograf Rigoletto i centrala Stockholm. Julmusiken spelar runt mig och folk samtalar gemytligt. Mitt hjärta går fortfarande i kaninfart och jag har ytterst svårt att slappna av. Det känns som att jag fortfarande lever i Katniss hjärna.

Jag vet inte vad det är med “The Hunger Games” och Katniss Everdeen som krupit under skinnet på mig. Kanske är det min vansinniga förälskelse till Jennifer Lawrence. Kanske är det det faktum att jag rivit av alla mina naglar under filmerna pga så vansinnigt spännande. Kanske är det den fantastiska, moderna hjältinna som Katniss Everdeen faktiskt är. Det låter klyschigt, och visst, till viss del älskar jag klyschor (när de faktiskt bejakar att de är, just, klyschor), men det är faktiskt inte mycket med en kvinnlig hjältinna av Katniss kaliber. Hon är sårbar och livrädd men så otroligt modig. Hård på utsidan men samtidigt så otroligt kärleksfull. Så mänsklig.

Det finns två saker jag går efter när jag avgör vad jag tycker om en film. Känslan jag har direkt efter att jag lämnar biografen samt hur jag minns filmen sisådär en vecka efteråt. Om den berör mig direkt när jag sett dem, samt om den har någon slags “shelf life”, alltså, om den fortfarande håller när man fått smälta den lite. Alltså blir detta eventuellt inte en helt rättvis bedömning eftersom jag precis sett “The Hunger Games – Catching Fire”, men å andra sidan så kan denna känsla inte gå mig förbi utan att skrivas ned.

Sedan är det ju skillnad på en upplevelse av en film, och ren kvalitet av en film. Men det tar vi en annan gång.

Jag är så otroligt känslosam just nu. Jag är liksom arg och ledsen och kär och sorgsen och stärkt och allt det där på samma gång. Det är inte jätteofta en film har den här effekten på mig, ni vet den där effekten då man vill gå in i filmen och vara med, fixa till, krama om, göra rätt. Det här är en sådan. Om jag hade varit bättre på kampsport och med svärd, det vill säga.

Ska jag kanske säga lite om filmens handling också, och inte bara mina känslor kring den? Det känns på ett sätt lite onödigt, för jag tror ni fått tillräckligt mycket information redan. Men jag gört ändå.

Sedan den första “The Hunger Games” har Katniss förlorat sin oskyldighet. Hon har dödat, hon har älskat, hon har vuxit upp. Och nu blir det liksom hundra gånger värre. Nu blir det segerturné och en blodsugen president och en fantastisk bröllopsklänning och sedan ett nytt hungerspel. Och reglerna är nya och jävligare än förra vändan. Och filmen är snyggare, snabbare, mer spännande, mer intensiv. Den griper tag i en från första sekund och sedan släpper den inte taget, inte ens efter att sluttexterna börjat rulla.

Känslosam, ogenomtänkt och utan någon slags röd tråd. Så blev den här “recensionen”. Men så får man göra när man gör den på sin egen blogg.

Slutsats: se filmen. Jag vågar inte ge den en femma än, men känner jag så här om en vecka, då är det en femma rakt av. För just nu älskar jag den.

#sff13 – Breathe In

La Linda på Stockholms filmfestival

Breathe In

[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Den unga brittiska utbytesstudenten Sophie flyttar in hos en värdfamilj i en liten stad i norra New York. Hennes närvaro får Keith att minnas sitt bohemiska förflutna, så till den grad att nykomlingen blir ett hot mot familjens sammanhållning. Ett starkt psykologiskt relationsdrama av indieälsklingen Drake Doremus, vars förra film »Like Crazy« blev en festivalfavorit för två år sedan.[/blockquote]

Det är så mycket som händer mellan raderna i den här filmen. Allt det viktiga. Med en blick, små handrörelser och det konstanta regnandet. Det ligger en sorgsen känsla över filmen, en vacker melankoli. Någonstans missar den dock lite i kemin mellan huvudkaraktärerna. Den karaktär jag känner mest för är pappan i familjen, Keith, spelad av Guy Pearce. Hans sorg över att livet inte blivit som han tänkt sig och hans klamrande efter en väg ut som han ser i Sophie. Desperationen är påtaglig och bitterljuv.

Mycket bra skådespelarprestationer, jag gillar verkligen Amy Ryan och nykomlingen Mackenzie Davis.

Solid, men inte överväldigande, blir slutresultatet.

“It’s hard to know how to be truly free. Or if that’s even a good thing.”

* * *

#sff13 – Philomena

La Linda på Stockholms filmfestival

Philomena

 

[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Judi Dench sammanstrålar med komikern Steve Coogan, även producent och medförfattare till manuset, i ett varmt drama av regissören till »The Queen«. En otrolig men sann historia om en kvinna som åker till USA med en cynisk journalist för att spåra sonen som adopterades bort när hon var tonåring. Trots situationen har hon en smittande positiv energi som överraskar hennes resesällskap.[/blockquote]

“Philomena” är en sådan där film som tar en igenom hela känsloregistret, men på ett behagligt sätt, som om man gled runt i lite bomull. Man skrattar, man gråter, man är förbannad och man är sorgsen. Men alla känslor känns ändå bra, på något sätt.

Filmen handlar om en flicka i ett strikt katolskt Irland, som när hon är i tonåren blir ivägskeppad till ett kloster för att sona sin synd att ha liggit innan äktenskapet och lyckats bli gravid på köpet. I klostret föder hon en son som sedan, när han blivit några år gammal, mot hennes vilja säljs till en familj i USA. På ålderns höst får hon sedan hjälp av en en journalist med en alldeles ljuvligt torr, brittisk humor, att leta reda på sonen.

Det finns en sådan värme i den här filmen. Den kommer till mångt och mycket från Judi Dench och hennes fantastiska rollprestation som Philomena, en kvinna som i hela sitt liv letat efter sin son men som inte anklagar nunnorna eller någon annan för vad som hände. Även som gammal kvinna är hon fortfarande helt inne på att hon förtjänat det som hänt henne, att det är ett straff för de synder hon begått.

Det finns något otroligt vackert men lika frustrerande över hennes tankesätt, något Steve Coogans karaktär bli väldigt varse om. Vi är nog många som känner igen oss i hans reaktioner gentemot Philomena och det hon utsatts för.

Steve Coogan komik är underbar och hans kemi och tajming med Judi Dench är felfri. En av årets varmaste filmer.

* * * *

“Philomena” visades på Stockholms filmfestival. Filmen har Sverigepremiär den 6:e december.

#sff13 – 12 Years a Slave

La Linda på Stockholms filmfestival
12 Years a Slave

 

[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Den hyllade regissören Steve McQueen (»Shame«) gör upp med amerikansk historia med ett hjärtgripande drama baserat på Solomon Northrups självbiografi om en svart man som kidnappas från sin familj i New York och säljs in i slaveri. I det personliga ligger det universella och genom Northrups ögon får vi en inblick i dåtidens absurda omänskligheter.[/blockquote]

Gripande skildring av en av de grymmaste och mest omänskliga perioderna i USA’s historia – denna skamfläck som är slaveriet.

Det är så många saker som är bra med den här filmen att jag inte vet var jag ska börja. Manuset, Lupita Nyong’o, Michael Fassbender, Sarah Paulson, det är genomgående fantastiska skådespelarprestationer. Musiken av mästaren Hans Zimmer. För att inte tala om regissören Steve McQueens touch på storyn.

McQueen gräver djupt i brutaliteten och visar på det omänskliga sätt slavar behandlades som egendom – även av människor med sympati och ett hjärta. Han visar när en mor blir skild från sina barn vid en slavauktion och hur de som plockat minst bomull för dagen systematiskt blir piskade. Det är en vardag för vidrig att ens föreställa sig.

Det enda jag inte tyckte om med den här filmen var Brad Pitt. Det var så tydligt att han som producent slängde in sig själv som hjälten den sista kvarten. Väldigt onödigt, för i övrigt är filmen mer eller mindre felfri.

* * * *

“12 Years a Slave” visades under Stockholms filmfestival och vann publikpriset Silver Audience Award. Dessutom gavs den ett hedersomnämnande i kategorin ”Bästa film” av tävlingsjuryn samt vann pris för ”Bästa musik” (Hans Zimmer).