Vilken dag! Jag har spenderat den från början till slut vid datorn och jobbat på min allra första föreläsning som jag ska hålla på Fountain House på tisdag. Jag ska prata om min depression och om hur jag kommit dit jag är idag. Och så ska vi prata lite web och sociala medier med. Det ska bli så kul och jag är så peppad! Jag höll föreläsningen för Silver tidigare idag, hon verkade inte lika imponerad.
Vid åttasnåret förflyttade jag mig till soffan och har kollat in “The Great Gatsby” från 70-talet med Robert Redford, för att preppa lite inför den nya versionen som har premiär i dagarna. Åh, kläderna, musiken, Leo, Carey, Luhrmann! Det kommer bli dekadensfest!
Klockan är halv två på natten, gästerna har gått hem och mamma och lillasyster sover i rummet bredvid. Jag borde nog göra detsamma men jag är lite för exalterad för trailern för Julia Roberts nya film “August: Osage County” har precis släppts. Och det luktar Oscar. Visst luktar det lite Oscar?
Nörden i mig måste få lite luft ibland. Så blev det inatt liksom.
Jag drog mig länge för att se Django Unchained. Quentin Tarantino är ju känd för sin rätt liberala inställning till våld på film och jag kunde inte riktigt hitta en kväll då jag verkligen kände för blod och ond, bråd död.
Men så, några dagar innan Oscarsgalan tog jag mig i kragen, filmen var ju ändå en av de stora aktörerna på galan och jag kunde ju inte bänka mig framför filmfesten utan att ha sett den.
Och oj vad jag inte ångrade mig. Visst, det är blod och våld i filmen men inte alls lite grovt som i många av hans andra filmer, samt att den här filmen är så himla bra. Christoph Waltz är ett subtilt, komiskt geni och väl värd sin Oscar för sin roll. Manuset är grymt och tempot, tajmingen och skådespelarinsatserna är på högsta nivå.
Enda “problemet” jag har med filmen är att den blir lite lång. Men det är ett väldigt litet problem för en så bra film. Se.
Generellt sett så tycker jag faktiskt att årets startfält inför Oscarsgalan är ett rätt så svagt ett. Det är inte många filmer som jag blivit imponerad av och ännu färre som verkligen satt sig direkt. Här har vi dock en av dem.
Argo är Ben Afflecks tredje film som långfilmsregissör och den fastställer det faktum att Ben Affleck är en förjävla bra filmskapare. Han är också en av de skådisar (jag skulle placera honom i samma fack som George Clooney) som lyckas kombinera skådespelar- och regissörsrollen i samma film och göra det riktigt bra.
Den här filmen har något som jag värderar mycket högt i en film – tempo. Den sätter ribban tidigt och lyckas hålla samma nivå filmen igenom. Den är välgjord, spännande och intressant, tre egenskaper som gör en mycket bra film.
Förra veckan tog David med mig på en förhandsvisning av Anna Karenina, Joe Wrights (Atonement, Pride & Prejudice) nya film med Keira Knightley, Jude Law och nya svenska stjärnskottet Alicia Vikander.
Jag har inte läst Tolstojs roman så jag vet inte hur mycket av filmen som är regissörens vision och hur mycket som finns i originalet, men jag tyckte väldigt mycket om känslan i filmen. Den känns drömsk, nästan lite sagolik och scenografin är väldigt spännande uppbyggd. Den är också otroligt vacker, både vad gäller foto, kostym och set decoration. Stora delar av historien utspelar sig på en teater och samma teater agerar som sovrum, balsal, tågstation och slumkvarter i olika delar av filmen. Jag älskade denna vinkling och de möjligheter och utmaningar som detta betydde för dramaturgin i filmen.
Filmen börjar mycket bra och med ett tempo som gör mig upprymd och förväntansfull. En timme in i filmen ungefär så segar den ihop lite och drar in lite för många karaktärer och historier än vad som känns relevant och hanterbart. Den balanserar på den här gränsen ett tag men slutar ändå på rätt sida.
Vår svenska Alicia Vikander gör en kanoninsats i filmen och hennes engelska dialekt är i stort sett felfri enligt mig. Vi kommer nog att få se en hel del mer av henne i framtiden.
En av mina absoluta favoritfilmer i år. Den är kvick, rolig och framförallt, i alla fall för mig, otroligt relaterbar.
Den handlar om att vara vilse och försöka hitta sin väg. Om att hitta någon som förstår när allt är rörigt. Om att kanske vara för mycket men hitta någon som fattar det med.
Jennifer Lawrence och Bradley Cooper är magiska tillsammans i den här filmen. Se den, den är värd varenda minut.
Jag älskar musikaler. “Moulin Rouge” är en av mina absoluta favoritfilmer och jag tyckte även fasligt mycket om “Hairspray” och “Mamma Mia”. “Les Misérables” är en annan femma. Den är varken lättsam, klämkäck eller rolig. Den är dramatisk, vacker och tung. Och man sjunger. Hela. Tiden. Jag menar verkligen, hela tiden. Det sägs nog ca tio ord totalt i den filmen. Och nog för att det är en musikal, men det blir faktiskt en aning påfrestande.
Jag älskade den inte. Den är vacker, välspelad och många gånger är musiken så mäktig att håret reser sig på armarna och ögonen tåras. Men den känns ibland en aning melodramatisk, orelaterbar och ja, lite långtråkig. Hugh Jackman har, hur fantastisk han än är, ungefär femtitolv solonummer för många. Hade man kapat ca hälften hade man nog kunnat få lite mer tempo i filmen. För det är lite det som saknas. Tempo.
Fler saker som stör mig: “kärlek vid första ögonkastet”-grejen. Kräks. Russell Crowe. Han kan verkligen inte sjunga så att jag känner någonting. Förutom lite obehag.
Men nu pratar vi positiva saker istället.
Fotot. Älskar de långa tagningarna under sångerna. Och det faktum att sångerna sjungs live i filmen!
Hugh Jackman. Det är liiite för mycket av honom. Men han är ruskigt bra.
“Do you hear the people sing”-numret. Scenografin, sången. Åh, det är så storslaget och fantastiskt. Love it!
Anne Hathaway. My God. Den pipan, den talangen, den kvinnan! Hon är verkligen helt makalös. Tyvärr har hon inte jättemycket tid på duken men hon är verkligen den riktiga behållningen med filmen.
Det är något speciellt med filmer baserade på sanna historier. Speciellt katastroffilmer. Som “Titanic” till exempel. Och som nu med “The Impossible”, som handlar om tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Man vet vad som kommer hända. Och redan innan det händer sliter det ut hjärtat på en.
Den här filmen river fram så många känslor i mig att jag efter bara första kvarten är ett vrak. När första vågen rullar in och Oscarsnominerade Naomi Watts skriker i panik och hopplöshet efter sina barn är det så hjärtskärande att jag bara gråter. Och jag älskar att jag gråter. Jag älskar filmer som får mig att känna. Som får mig att uppskatta mitt eget liv och hur bra det egentligen här och samtidigt känna empati med dem som förlorat så mycket.
Visuellt är “The Impossible” fantastisk. Den fångar det tsunamidrabbade Thailand på ett sätt som knappt de verkliga bilderna från händelsen gjorde. Man kommer närmare. Man känner chocken. Ångesten. Man känner smärtan. Hopplösheten. Sorgen. Men också hoppet. Glädjen. Avgrundsstyrkan.
Den är skitjobbig, jag säger inte annat. Men den är så värd det.
Varje år runt den här tiden blir jag sådär pirrig. Sådär förväntansfull. Det är nästan lite julafton över det hela när Oscarsnomineringarna ska offentliggöras.
De senaste åren har jag tyvärr sett alldeles för lite film innan nomineringarna offentliggörs men jag kan ändå komma med några tankar.
Jippi för:
- Beasts of the Southern Wild. Vacker film med tidernas yngsta Oscarsnominerade skådespelerska, Quvenzhané Wallis. Hon är nio år gammal och det här är enligt IMDB hennes första film. Någonsin. Det är dessutom regissören Benh Zeitlins långfilmsdebut. Imponerande.
- Searching for Sugar Man. En svensk film har blivit nominerad för bästa dokumentär! Jag har inte sett den själv men har hört att den ska vara fantastisk. Upp på måste-se-listan alltså.
- Bradley Cooper, Sally Field, Christoph Waltz, Philip Seymour Hoffman, Anne Hathaway, Hugh Jackman, Denzel Washington med mera med flera. Många favoriter i startfältet för skådespelare!
- Life of Pi! 11 nomineringar totalt och välförtjänta sådana.
Bu för:
- Att Rust and Bone och Marion Cotillard missade nomineringar.
- Att Kathryn Bigelow missade nominering för bästa regi för Zero Dark Thirty.
Fler tankar kommer sedan jag plöjt resten av filmerna.
Netflix brakade ju in i Sverige för några månader sedan och vi som har Spotify Premium fick prova tjänsten fram till nyår helt gratis, efter det börjar det kosta 79 kr i månaden.
På Netflix kan man se en hel uppsjö av filmer och tv-serier, helt obegränsat, till en månatlig kostnad. Dock har många, inklusive jag själv, tyckt att utbudet varit ganska fattigt och tänkte därför stänga ned mitt konto innan nyår.
Men så för precis före jul så introducerade min vän Åke mig för det lilla fiffiga tillägget Media Hint, ett litet program som finns till Chrome och Firefox. Med Media Hint installerat fick jag plötsligt tillgång till stora delar av det amerikanska utbudet av Netflix, något som helt klart gjorde det hela mer intressant. Nya filmer, gamla klassiker och mängder med tv-serier. Hurra!
Så mitt lilla tips för dagen – har du Netflix, ladda ner Media Hint och säg adjö till sömn och fritid. Det finns ju för mycket film att se!
