Orealistisk på alla sätt och vis. Inte för att romantiska komedier brukar vara speciellt realistiska men den här tar det till en helt ny nivå. Dessutom är den inte speciellt romantisk eller rolig heller. Men det är bakislördag och jag har inte så höga krav. Jag kan sitta och surfa och ha ett öga på filmen och ändå hänga med. Sedan är ju Ashton Kutcher så het i det här att jag får andnöd. Och jag finner mig själv sukta efter Katherine Heighls frisyr på ett nästan ohälsosamt sätt.

Jag måste nog väga upp det här med “Shutter Island” för att hjärncellerna inte ska förtvina ikväll.

1 person gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Förra torsdagen var jag och brorsan och såg den lagom hajpade “Inception” på bio i Övik. Bakom spakarna står Christopher Nolan (“The Dark Knight”) och på den imponerande rollistan hittar vi förutom Leo DiCaprio, rätt nyupptäcka förmågor i Hollywood som Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Ken Watanabe och Marion Cotillard. Och Michael Caine förstås. En hel drös Oscarsnominerade typer med andra ord.

Jag är ju en sucker för visuellt godis, och det är precis vad “Inception” är. Eftersom stora delar av filmen utspelar sig i drömmar har set designern fått spinna loss totalt och gjort det riktigt bra. Jag älskar scenen när Ellen Page vandrar runt i Paris och möblerar om staden efter bästa förmåga.

Men man måste hänga med i svängarna. När Leo & co äntrar tredje nivån i drömmarnas värld börjar det bli snurrigt. Men i slutändan känner jag att jag ändå hänger med och imponeras av hur innovativt och smart det här manuset här. Så kul att se något helt nytt! Sedan har fenomenet drömmar alltid fascinerat mig, hur något som verkar helt bisarrt när man är vaken kan tyckas helt normalt i en dröm.

Det som skiljer “Inception” från en “vanlig” actionfilm är dock, förutom de fantastiska skådespelarna, känslan. Christopher Nolan fokuserar verkligen på att få fram karaktärernas känslor inför de olika scenariorna, det blir aldrig stelt och hårt, utan det finns ett djup och nyans i filmen. Jag rekommenderar den här filmen starkt! Och se den på bio så att du får hela den visuella upplevelsen.

Har du sett “Inception”? Vad tyckte du?

1 person gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Sex and the City 2. Var ska jag börja? Kanske någonstans vid ankomsten till biografen. Det är helt fantastiskt att se vilket event den här filmen har blivit. Först och främst var såklart biografen fullproppad av tjejer ända ut på gatan. Men inte vilka tjejer som helst. De här tjejerna hade gått all in. Klackar, cocktailklänning, Hollywoodlockar, the works. En härlig (men smått konstig) känsla av samhörighet la sig över mig. Vi kom alla dit med samma förväntningar, samma känsla, samma längtan efter den där magin som är “Sex and the City”. Ni som vet vad jag pratar, ni vet vad jag pratar om. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här serien som ett populärkulturellt fenomen, men sanningen är att serien har betytt otroligt mycket för mig, jag har vuxit upp med, och på många sätt, genom den.

När lamporna släcktes och den där bekanta signaturmelodin släpptes ur högtalarna kom direkt spontana applåder och exalterade tjut. Jag har aldrig varit med om en sådan här stämning på en bio förut, förutom när jag såg den första “Sex and the City”-filmen i New York för två år sedan. Visst, på biopremiärer och förhandsvisningar brukar stämningen vara mer uppsluppen, men inte på en “vanlig” biokväll. Men det här var ingen vanlig biokväll, det här var en reunion deluxe. Jag fick till och med tårar i ögonen under opening credits, mycket känslor.

Så, filmen då? Hur var den? Det finns inget riktigt enkelt svar på den frågan. Allt beror på vilken relation man har till de här karaktärerna sedan innan. Är man inget fan av showen så har man nog inte mycket till övers för filmen heller. I get that. Som ett eget fristående element så hade jag nog inte heller tyckt att det var något mästerverk. Men jag som har varit besatt av den här serien i tio års tid, för mig var det som att återse gamla kompisar, få höra om vad de haft för sig de senaste åren och få en inblick i deras relationer, glädjeämnen, samvetskval och huvudbryn. Det var inte bara en film, det var ett glatt återseende.

Det här är en helt annan sorts film än den första. Den första var tung bitvis, medan den här är förhållandevis lättsmält med några få djupare inslag. Bäst i filmen är helt klart Samanthas karaktär och hennes stundande medelålderskris. Många sköna repliker bränner hon av! Jag älskar även scenen med Miranda och Charlotte i baren. “Take a sip!”. Det märks också att jag och mina vänner har blivit äldre, man känner igen sig i deras problem och tankar på ett helt annat sätt än när man började titta på serien när man knappt var torr bakom öronen.

Jag saknar dock New York City. Den största delen av filmen utspelar sig i Mellanöstern, och inget ont om det, men filmen (och serien) heter ju ändå “Sex and the City” och med undantag för två avsnitt i LA och två i Paris så utspelade sig hela serien i New York. Jag saknar the fifth lady i det här. Sedan är det några lama skämt, för mycket kulturella burka-hänvisningar och produktplacering och alldeles för lite Aidan men all-in-all så är jag rätt nöjd. Här skulle jag också vilja vara sådär mogen och säga “nu räcker det, nu lämnar vi de här karaktärerna, här har de det bra”. Men vi vet ju alla att jag kommer sitta bänkad om det blir en trea. Who am I kidding liksom? Separationsångesten är ju total.

Har du sett filmen? Vad tyckte du?

On a sidenote; jag undrar hur mycket pengar de lagt på marknadsföringen för den här filmen. Den har ju varit helt insane! Den här husväggsplanschen sitter vid Stureplan i Stockholm. Den syns om man säger så. Carrie är tre våningar hög.

Gilla’t!

Sluta gilla

Oh. My. God. I think my heart just stopped.

En helt ny trailer för nya “Sex and the City”-filmen har precis släppts på nätet. Och jag blir nästan gråtfärdig.

Jag kanske borde bli lite orolig över hur emotionellt engagerad jag har blivit i dessa fiktionella karaktärer. Men i vanliga fall är jag ju relativt psykiskt stabil (relativt sa jag) så jag låter den här lilla galenskapen passera.

Aiiiidan! Ser ni Aiiiidan! Åh herregud, JAG blir ju kär i honom igen.

Samtidigt så är jag nästan lite rädd för att se filmen. För det betyder ju att det är slut. Slutslut. The End på min romans med Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha. Fast – egentligen inte. För i höst inleder jag ju min egen kärlekshistoria med staden. Eventuellt våldgästar jag Sarah Jessica Parker för en cosmo.

Förresten, det är inte bara jag som älskar Aidan, han leder stort i min lilla omröstning nedan.

Gilla’t!

Sluta gilla

Mr Big i all ära men mitt hjärta har alltid slagit lite extra för Aidan. Helyllekillen med ett hjärta av guld. Ja, vi pratar Sex and the City. Två.  I den första trailern verkar det onekligen som att (ännu) en fnurra på tråden är aktuell mellan Big och Carrie och härom dagen bekräftade John Corbett att han kommer att reprisera sin roll som Aidan i filmen som har premiär i maj. Jag anar intriger av den hjärtsnörpande sorten.

Är det bara jag som hoppar så smått upp och ner av lycka?

 Loading ...

Gilla’t!

Sluta gilla

Måndagskvällen har spenderats i biosalongen på en förhandsvisning av Kick-Ass. “American Pie goes superhero” för att citera Mia. Själv tycker jag att det var som Tarantino på speed fast utan finessen. Tanken och storyn är väldigt bra, inledningen är lovande och det är skitroligt bitvis, men det är jävligt mycket blod och knivar och det pallar jag inte. Jag ser inte syftet och jag ser inte tjusningen i råheten. Övervåld är inte underhållning i mina ögon helt enkelt. Jag förstår varför ingen studio ville ta i det med tång om man säger så.

Efter filmen pratade Mattias Lindahl som var “visual effects supervisor” på filmen, lite om specialeffekterna och hur alla lager (bl.a. green screen, det som filmats fysiskt och sådant som är gjort digitalt) sätts samman till vad som blir de färdiga scenerna. Väldigt intressant och nog det jag hade mest behållning av under kvällen.

Mia sparkar stjärt. *tihi*

Delinda med vän och Mia innan visningen.

Kelly posar med asskickaren efter filmen.

Gilla’t!

Sluta gilla

Det känns väldigt lyxigt att få inbjudningar på posten. Och lite lyx var precis vad jag behövde idag. På måndag blir det förhandsvisning av Kick-Ass. Det ser liiite för mycket fjortis ut för min smak, men Nic Cage kanske överraskar? Samma regissör som gjorde “Stardust” som jag aldrig såg. Var den bra?

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag minns inte sist jag var så här exalterad över en film. Ääälskar boken, äääälskar Julia. Kan det bli en bättre kombo? Det allra bästa är att jag kommer att se den när jag är i New York.

Vad tror vi? Har Julia en hit på G?

Gilla’t!

Sluta gilla

Imorgon kommer den, “Shutter Island”. Leo och Marty together again. Jag vill så gärna se men jag vet inte om jag vågar. Jag får nog vänta tills jag kan sitta hemma och ha en kudde till hands. Eller ta med kudden till bion. Men det kanske kan tyckas lite konstigt.

Den fick en femma av Hans Wiklund. Hasse och jag är inte alltid överens, men här hoppas jag att han har rätt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt att jag blir dödssjuk (nästan iaf) samtidigt som modeveckan pågår. Hela mode-Stockholm springer omkring på visningar som besatta och sliter sitt hår för att hinna med. Själv delar jag min tid mellan soffan och sängen, feberyrar, plöjer lättsamma tv-serier och dricker te. Det är skillnad på liv och liv liksom.

Idag har jag varit helt feberfri, synd bara att halsmandlarna envisas med att stanna i uppblåst format. Om jag har haft halsont sedan i söndags, inte kan jag fortfarande smitta då? Jag börjar bli så smått rastlös och less på dessa fyra väggar. Och Silver börjar bli som en riktigt needy brud.

En positiv grej med att ligga hemma är att jag har kommit ikapp i alla mina tv-serier och dessutom plöjt lite filmer. Igår såg jag Clint Eastwood’s “Invictus“, mycket bra, samt Coen-brödernas “A Serious Man“. Alltså, jag vet inte om det är mig som det är fel på, men jag kan inte för mitt liv fatta vad som rör sig i Coenbrödernas skallar. De gör så mycket konstigt. Jag har försökt förstå ända sedan “Fargo” och den enda filmen som jag faktiskt tyckte var bra var “No Country for Old Men”. Så att “A Serious Man” blev nominerad till en Oscar för bästa film och “Invictus” inte blev det, är för min del smått obegripligt. Men med tanke på att alla hyllar Coenarna så är det antingen jag som är korkad. Eller alla andra som låtsas fatta för att Coenarna är weirda och därmed coola. Ibland är Hollywood väldigt konstigt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Den pyttelilla filmen som nu är uppe och fajtas i toppen med de stora pojkarna. Det sägs att det är “The Hurt Locker” mot “Avatar” i kampen att kamma hem det största filmpriset på Oscarsgalan i mars. Jätten James Cameron som gjort de två filmerna som dragit in mest pengar i världshistorien (“Titanic” och “Avatar” har tillsammans dragit in över 3 miljarder dollar i hela världen) mot uppstickaren Kathryn Bigelow med den lilla filmen som hittills inte dragit in mer än lite drygt $16 miljoner. En liten parentes kan också vara att dessa två tidigare har varit äkta makar. Regissörerna alltså, inte filmerna.

Men nog med kuriosa. “The Hurt Locker” är en ruskigt bra film. Att kalla den “krigsfilm” vore att fördumma och förminska den. Bigelow har lyckats med något jag personligen trodde var omöjligt, hon har fått mig att komma så nära känslan av hur det är att vara mitt i ett krig, som jag möjligtvis kan komma. Det är svettigt, det är förvirrande, nerverna är utanpå och inuti och överallt, det är adrenalin, det är sorg och det är jävligt intensivt.

Jag sitter på nålar hela filmen, och inte bara för att det är spännande, utan just för att det är så otroligt intensivt, både känslomässigt och adrenalinmässigt. Nu har jag som sagt ingen aning om hur det är att desarmera bomber i Irak, men det känns äkta. Tekniskt sett gillar jag fotot speciellt, men så är jag ju en sucker för handkamera. Sedan gillar jag också att det i stort sett bara är okända skådespelare (förutom Ralph Fiennes och Evangeline Lilly i små roller), det gör att det känns ännu mer äkta.

Sedan älskar jag det faktum att det är en kvinnlig regissör. Girl Power liksom.

Som ni vet älskade jag “Avatar” men när det gäller en Oscar för bästa film så lägger jag min röst på “The Hurt Locker”. För jag är också en sucker for the underdog.

Awards Daily skriver väldigt bra om The Hurt Locker här, läs mer om du är sugen på fina ord om den här filmen!

Gilla’t!

Sluta gilla

Film- och glamnörd som jag är så älskar jag award season. Galorna avlöser varandra, den ena klänningen är vackrare än den andra och tacktalen blir bara bättre och bättre ju närmare Dagen D man kommer. Oscar Day. I år har Oscarsgalan flyttats från februari till mars, men redan idag bjuds det på härligheter från La La-land när Golden Globe-galan går av stapeln i Hollywood.

Varje år nu i åtta års tid har jag suttit uppe och tittat på Oscarsgalan, en tradition som jag bara älskar. Att se den största prisutdelningen inom film och samtidigt blogga och chatta med människor från hela världen om kläderna, filmerna och talen, det är en av höjdpunkterna i filmåret. Det faktum att det är mitt i natten här i Sverige gör det bara lite extra speciellt, det blir liksom en “grej” av det hela. Att vara extremt övertrött har sin charm.

I år tänker jag suga på glamkaramellen lite extra och även sitta uppe inatt och titta på Golden Globe-galan som sänds live online på Facebook. Den sänds även på Kanal 9, men eftersom jag inte har den kanalen så förlitar jag mig på internet. La Julia är nominerad, vilket gör det hela ännu roligare!

Någon annan som ska sitta uppe och titta?

Gilla’t!

Sluta gilla

Denna söndagskväll har spenderats med George Clooney och hans nya film “Up in the Air“. Sämre sällskap kan man ha. Filmen är fantastisk och Jason Reitman är ett mindre geni när det gäller att göra filmer som känns.

För känns, det gör den. Jag sitter nu här mitt i vad som känns som en mindre existentiell kris. Sådana är, som ångesten, vanliga följeslagare på söndagskvällarna häromkring.

Det handlar såklart om ensamheten, once again. Dess eviga närhet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Den är som det där två veckor gamla mjölkpaketet i kylen, du vet att det står där, det luktar lite illa men det stör dig inte nämnvärt. Du har som vant dig vid dess störande existens.

Men så kommer sådana här känslor, och går med sylvassa stilettklackar på den där åh så känsliga nerven. Och plötsligt luktar det där mjölkpaketet verkligen apa.

Okej, liknelser är inte mitt forte, men jag hoppas ni fattar ändå.

Gilla’t!

Sluta gilla

Egentligen borde jag se den här filmen igen innan jag uttalar mig, men jag kan inte riktigt hålla mig. Jag såg den inte i 3D, så jag kan inte uttala mig om den versionen, men det jag såg var fullt tillräckligt. Avatar är fantastisk. Och då pratar jag inte bara om det visuella och det tekniska som är det mest avancerade jag någonsin sett (men då är det ju också den dyraste filmen som gjorts också) utan hela världen som James Cameron byggt upp ur sin egen (överaktiva) fantasi är verkligen otrolig.

Ett måste för att fullt kunna ta in den här filmen är ett öppet sinne. För det här är en helt annan verklighet (eller overklighet) som Cameron bjuder in oss i. Det är drömmar och frihet och andlighet blandat med en hård och brutal del av mänskligheten som vi känner den. Det är människorna som är “bad guys” och många gånger under filmen ifrågasätter jag mitt eget tankesätt och det fyrkantiga sättet jag lever och tänker.

Avatar är minst sagt banbrytande, inte bara tekniskt och visuellt utan även i det att den öppnar mitt sinne, får mig att känna och drömma. Och att nå den känslan, det är det största en film kan åstadkomma.

Gilla’t!

Sluta gilla

Den var bra i början. Ungefär de första 6,5 minuterna. Sedan påbörjades vad som skulle visa sig att bli 81 och en halv minut av rena och skära plågor. Av att vrida och vända sig i soffan och ändå inte hitta en enda position i vilken den här filmen inte känns pinsam, förödmjukande och fullständigt menlös. Ändå satt jag kvar där och hoppades på åtminstone en liten ljusglimt i vilken jag skulle förstå varför skådespelare som Reese Witherspoon och Robert Duvall gett sig in i denna cirkus. Det fanns ingen. Det fanns bara frustration.

Totalt 88 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Och ytterliga 6,5 för att skriva det här inlägget. Men det ser jag som väl investerad tid för att varna er. Slösa inte bort er tid.

Gilla’t!

Sluta gilla