Marilyn Monroe har alltid omgetts av någon slags mystik. En tragisk och magisk kvinna som trollband hela världen och gick en alltför tidig död till mötes. Iofs så är det väl som med Elvis, hade hon inte dött ung så hade hon inte blivit den legend hon blivit.

“My week with Marilyn” är den första filmen jag sett om hennes liv. Den bygger på en biografi av Colin Clark, en ung man som på femtiotalet jobbade i filmbranschen och tillbringade några dagar med Marilyn under inspelningen av ”Prinsen och balettflickan ”  från 1957.

Michelle Williams är briljant. Hon fångar sårbarheten och den sköra sidan hos Marilyn, en kvinna som inte alls trivdes i rollen som stjärna utan helst av allt ville bli en “riktig” skådespelerska. Hennes röst är släpig och förförande, hennes blick rädd och vilsen.

Den är något spöklikt över den här filmen. Kanske för att man för ett ögonblick känner att man får en inblick i vem denna mytomspunna kvinna egentligen var.

Rollprestationerna är genomgående solida, speciell notering ska Kenneth Branagh ha för sin tolkning av sir Laurence Olivier som mer än något ville ha den stjärnstatus som Marilyn nog gärna lämnat ifrån sig.  Filmen känns aningen ihålig ibland men fungerar ändå bra tack vare ensemblens insats.

Kylan idag. Jag är varken imponerad eller glad över den. Utomhus är väl en sak, där är det fullt acceptabelt att larva runt i täckbyxor, men när den kryper in i vardagsrummet så att jag måste sitta med två filtar, torgvantar och tofflor för att inte huttra, då är det inte så kul längre. Det här med isolering, det prioriterades uppenbarligen inte vid bygget av den här lyan.

Jag tog mig i alla fall iväg på en promenad i kylan. Och säga vad man vill om vinter och kyla, men världen är ju i alla fall inte ful just nu. Snön lyser upp hela världen och det ser lite ut som att allt vilar under det vita täcket. Liksom väntar på värmen och ruvar och planerar inför dess återkomst.

Väl hemma så gjorde jag lyxhelgfrukost (palla göra smoothies en vardagsmorgon liksom), även om en aning sent, och parkerade framför “The Ides of March“. Mycket bra film. George Clooney, han har verkligen lyckats med konststycket att kunna regissera och agera i en film samtidigt, och sköta båda yrkesrollerna med bravur. Plus att Ryan Gosling är ett hett litet stycke.

Nu ska jag ta en tupplur. För det är söndag och då får man göra sånt.

Julia Roberts som hon den där elaka drottningen. Tarsem Singh vid spakarna. Mirror, Mirror är som en liten visuell godisbit med lite retrokänsla i humoravdelningen. Jag gillart’! Kommer i mars 2012.

Igår låg jag i en soffa på Söder hela eftermiddagen och skrattade så tårarna rann åt diverse underhållning på det mycket avancerade mediamonstret mitt emot. Den minst sagt lyxiga powerbrunchen som serverades ackompanjerades av en film som jag velat se väldigt länge, “The Philadelphia Story“, från 1940. Det här är klassiker i den sanna benämningen. Svart/vitt, stilige Cary Grant,  galet roliga James Stewart och den magiska Katherine Hepburn.

Och jag vet inte om det var alkoholångorna som hängde sig kvar från fredagen eller ett upptrissande sällskap som fnittrade så han skakade, men jag skrattade så jag grät. James och Kate gör fantastiskt roliga fyllon på film. Och inte nog med det, alla är så stiliga och vackra i filmen att man får dåndimpen. Klassiska filmstjärnor, de görs inte på det sättet längre.

Sällskapet gav den 8/10 och jag är nog beredd att skriva under på det betyget. Se den, gärna en lördag eftermiddag tillsammans med en galet god brunch, då kan jag nästan garantera en vinnande dag.

Denna söndagkväll, efter att jag betat av nästan hela min to-do-lista, tog jag mig en sådan konstig uppgift som att laga mat. Det skulle bli kycklingfilé i ugnen med bulgur.

Istället för kockens vin blev det kockens saft med hjärt-is i.

Twitter är så himla bra. När man får lite problem med ingredienser som saknas så tipsar de  fina människorna där om vad man kan använda istället. Den här gången fick currypasta vara stand-in för sambal oelek. Funkade nästan lika bra.

Jag kokade bulgur för första gången. Lär så länge man lever etc.

Och så åkte pippin i in ugnen. Köttermometern köpte jag idag. Typ en miljon vuxenpoäng.

Och så här blev det!

Silver ville smaka och puffade på mig som besatt när jag försökte äta. Inte helt lättmanövrerat.

Och så åt jag middag med Cameron Diaz i “Bad Teacher”. Hon var skitsnygg och ascool även om filmen var lite sådär.

Och imorrn är en ny vecka. Jag har tokont i halsen och snörvlar lite men hoppas att kroppen bara busar med mig och att det går över typ på en gång.

Never Let Me Go  -    
En film som gör ont i själen men är lika vacker som den är smärtsam. Fantastiska rollprestationer av Carey Mulligan och Keira Knightley. Extra poäng för fantastisk musik av Rachel Portman.  En film som fastnar. (Trailer)

Melancholia  -    
En film som sätter igång många tankar. Som är sorglig och vacker och naken och ärlig. Kirsten Dunst är fantastiskt och slutscenen är något av det mest omskakande jag sett på länge. Kul med många svenskar i rollistan! (Trailer)

Water for elephants -   
Hade väntat mig en blandning av “Titanic” och “Moulin Rouge” och blev mycket besviken. Det märks att regissören jobbat mest med musikvideos för filmen är visuellt makalös. Dock är regin otroligt bristfällig och jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Förutom elefanten. Jag gillar elefanten.  (Trailer)

Arthur  -   
Russell Brand och Helen Mirren är en lysande komisk duo här och jag skrattar högt ett par gånger. Söt kärlekshistoria. ÄLSKAR scenen på Grand Central Station. (Trailer)

Something Borrowed  -   
Ginnifer Goodwin (Big Love) är ju något av det sötaste som finns och hon är det bästa med den här filmen. Under förutsättningarna (romantisk komedi, happy ending) är den helt okej, varken mer eller mindre. (Trailer)

The Adjustment Bureau -    
Lite i samma stil som “Vanilla Sky” och “Inception”. Vad är på riktigt? Vad är dröm eller fantasi? Mycket bra, spännande och skön energi. (Trailer)

The King’s Speech -     
Fantastisk på alla sätt och vis. Manus, foto, skådespeleri, regi. En perfekt blandning av drama och torr, brittisk humor.  (Trailer)

The Next Three Days -    
Det här gillar jag. Det här är action men BRA sådan från regissören till “Crash”. Med manus, karaktärer man bryr sig om och en riktig story. Och så klart spänning så det förslår. Likey. (Trailer)

Cirkus, elefanter, 30-tal, svår, omöjlig kärlek. Lite Moulin Rouge-vibbar liksom. What’s not to love?!
15 april kommer jag stå i kö.

Älska Julie Delpy. ♥

127 hours. Sån sjuk ångest. Killen fastnar i en skreva långt åt helvete i Grand Canyon. Å måste skära av sin egen arm. Fatta läget. Skära-av-sin-egen-arm. Med en skitslö kniv. Eller dö. Hur gör man det liksom.

Fetaste ångesten. Ever.

James Franco är Oscarsnominerad. Med all rätt. Helt galet bra.

“Inte frisk” var en av kommentarerna som damp ned i min Twitter-feed om nya filmen “Black Swan” (trailer) och om inte jag varit fruktansvärt sugen på att se den innan så var det ju droppen som fick ytspänningen att brista.

Och visst. Den är skruvad och konstig och på många sätt smått obegriplig men den är också fängslande, läskig och otroligt vacker. Bilden av disciplinen och konkurrensen inom balett på yrkesnivå är fascinerande och en aning störande. Natalie Portmans förvandling från skör och timid, via smått sinnessjuk till Miss Crazyeyes är helt fantastisk.

Sådär. Nu räcker det med adjektiv.

Och så finns det en förjäkla het girl-on-girl scen mellan Natalie och Mila Kunis i den. Bara det liksom.

Detta var idag bakgrunden för Apples initiativ “Meet the filmmaker” som idag hade bjudit in den fantastiske regissören David Fincher och skådespelaren Jesse Eisenberg för att prata om deras nya film “The Social Network“, filmen om hur Facebook startades. Filmnörd som jag är så älskade jag varje sekund av tiden de pratade om bearbetning av manuset (som geniet Aaron Sorkin skrivit), hur Fincher skrapade ihop 99 tagningar av en och samma scen och hur castingen av Jesse gick till. Själv var han så kissnödig under hela mötet så han minns inget. Skön kille.

Fincher var alldeles lagomt arrogant och efter att ha sett ett klipp från filmen som uppenbarligen skulle innehållit något som inte lämpar sig för Apples besökare sa han “Did you really have to bleep that for the Apple Store? Fuck!”.

Jorå. Såatt.

Om det finns något jag älskar mer än filmmakare prata om att göra film så är det att höra skådespelare prata om hur de tar sig under skinnet på en karaktär, hur de tänker för att bli den personen utan att bli den personen. Och Eisenberg hade några riktigt bra poänger i sin teknik. Ni minns den där lilla stunden då jag skulle bli skådis? De ryckte lite i den nerven idag igen.

Nu blev jag väldigt sugen på att kika på “In the actors studio“.

Söndagsbio i New York erbjuder ett lite mer spännande utbud än i Stockholm och detta tog jag och Elin fasta på igår när vi drog oss till 11th/3d i East Village för att spana i filmen “The kids are all right” med sådana glimrande skådisar som Annette Bening och Julianne Moore i huvudrollerna. Filmen handlar om en någon okonventionell familj och vad som händer när livet inte riktigt blir som man har tänkt sig. Lite curveballs if you will.

Jag älskar att i den här filmen är livet inte svart eller vitt. Det finns inga good guys och bad guys. Karaktärerna är mänskliga och livet är inte alltid lätt. Men ändå hittar regissören den där balansen mellan feelgood, hjärtekrossande ögonblick och väldigt mycket humor. Sköna, totalt awkward moments blandat med hjärtskärande repliker som “sometimes you stop seeing the other person” när Julianne Moore håller en lipframkallande monolog om äktenskapets utmaningar.

Skådespeleriet i filmen är inget mindre än fantastiskt och jag kan se Oscars-nomineringar för både Bening och Moore när den tiden kommer. Jag har nog faktiskt inget dåligt att säga om den här filmen. Jag lämnar biografen med en bra känsla i magen och en känsla av att ha lärt mig lite mer om det här vi kallar livet.

Jag mådde dock lite fysiskt illa när jag lämnade bion. In America, everything’s bigger. Och även fast vi bara åt halva popcornpåsen på två personer så var det lite att ta i. Jag börjar lära mig att large är aldrig ett bra alternativ i USA.

Jo, och så en trailer så klart.

Orealistisk på alla sätt och vis. Inte för att romantiska komedier brukar vara speciellt realistiska men den här tar det till en helt ny nivå. Dessutom är den inte speciellt romantisk eller rolig heller. Men det är bakislördag och jag har inte så höga krav. Jag kan sitta och surfa och ha ett öga på filmen och ändå hänga med. Sedan är ju Ashton Kutcher så het i det här att jag får andnöd. Och jag finner mig själv sukta efter Katherine Heighls frisyr på ett nästan ohälsosamt sätt.

Jag måste nog väga upp det här med “Shutter Island” för att hjärncellerna inte ska förtvina ikväll.

Förra torsdagen var jag och brorsan och såg den lagom hajpade “Inception” på bio i Övik. Bakom spakarna står Christopher Nolan (“The Dark Knight”) och på den imponerande rollistan hittar vi förutom Leo DiCaprio, rätt nyupptäcka förmågor i Hollywood som Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Ken Watanabe och Marion Cotillard. Och Michael Caine förstås. En hel drös Oscarsnominerade typer med andra ord.

Jag är ju en sucker för visuellt godis, och det är precis vad “Inception” är. Eftersom stora delar av filmen utspelar sig i drömmar har set designern fått spinna loss totalt och gjort det riktigt bra. Jag älskar scenen när Ellen Page vandrar runt i Paris och möblerar om staden efter bästa förmåga.

Men man måste hänga med i svängarna. När Leo & co äntrar tredje nivån i drömmarnas värld börjar det bli snurrigt. Men i slutändan känner jag att jag ändå hänger med och imponeras av hur innovativt och smart det här manuset här. Så kul att se något helt nytt! Sedan har fenomenet drömmar alltid fascinerat mig, hur något som verkar helt bisarrt när man är vaken kan tyckas helt normalt i en dröm.

Det som skiljer “Inception” från en “vanlig” actionfilm är dock, förutom de fantastiska skådespelarna, känslan. Christopher Nolan fokuserar verkligen på att få fram karaktärernas känslor inför de olika scenariorna, det blir aldrig stelt och hårt, utan det finns ett djup och nyans i filmen. Jag rekommenderar den här filmen starkt! Och se den på bio så att du får hela den visuella upplevelsen.

Har du sett “Inception”? Vad tyckte du?

Sex and the City 2. Var ska jag börja? Kanske någonstans vid ankomsten till biografen. Det är helt fantastiskt att se vilket event den här filmen har blivit. Först och främst var såklart biografen fullproppad av tjejer ända ut på gatan. Men inte vilka tjejer som helst. De här tjejerna hade gått all in. Klackar, cocktailklänning, Hollywoodlockar, the works. En härlig (men smått konstig) känsla av samhörighet la sig över mig. Vi kom alla dit med samma förväntningar, samma känsla, samma längtan efter den där magin som är “Sex and the City”. Ni som vet vad jag pratar, ni vet vad jag pratar om. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här serien som ett populärkulturellt fenomen, men sanningen är att serien har betytt otroligt mycket för mig, jag har vuxit upp med, och på många sätt, genom den.

När lamporna släcktes och den där bekanta signaturmelodin släpptes ur högtalarna kom direkt spontana applåder och exalterade tjut. Jag har aldrig varit med om en sådan här stämning på en bio förut, förutom när jag såg den första “Sex and the City”-filmen i New York för två år sedan. Visst, på biopremiärer och förhandsvisningar brukar stämningen vara mer uppsluppen, men inte på en “vanlig” biokväll. Men det här var ingen vanlig biokväll, det här var en reunion deluxe. Jag fick till och med tårar i ögonen under opening credits, mycket känslor.

Så, filmen då? Hur var den? Det finns inget riktigt enkelt svar på den frågan. Allt beror på vilken relation man har till de här karaktärerna sedan innan. Är man inget fan av showen så har man nog inte mycket till övers för filmen heller. I get that. Som ett eget fristående element så hade jag nog inte heller tyckt att det var något mästerverk. Men jag som har varit besatt av den här serien i tio års tid, för mig var det som att återse gamla kompisar, få höra om vad de haft för sig de senaste åren och få en inblick i deras relationer, glädjeämnen, samvetskval och huvudbryn. Det var inte bara en film, det var ett glatt återseende.

Det här är en helt annan sorts film än den första. Den första var tung bitvis, medan den här är förhållandevis lättsmält med några få djupare inslag. Bäst i filmen är helt klart Samanthas karaktär och hennes stundande medelålderskris. Många sköna repliker bränner hon av! Jag älskar även scenen med Miranda och Charlotte i baren. “Take a sip!”. Det märks också att jag och mina vänner har blivit äldre, man känner igen sig i deras problem och tankar på ett helt annat sätt än när man började titta på serien när man knappt var torr bakom öronen.

Jag saknar dock New York City. Den största delen av filmen utspelar sig i Mellanöstern, och inget ont om det, men filmen (och serien) heter ju ändå “Sex and the City” och med undantag för två avsnitt i LA och två i Paris så utspelade sig hela serien i New York. Jag saknar the fifth lady i det här. Sedan är det några lama skämt, för mycket kulturella burka-hänvisningar och produktplacering och alldeles för lite Aidan men all-in-all så är jag rätt nöjd. Här skulle jag också vilja vara sådär mogen och säga “nu räcker det, nu lämnar vi de här karaktärerna, här har de det bra”. Men vi vet ju alla att jag kommer sitta bänkad om det blir en trea. Who am I kidding liksom? Separationsångesten är ju total.

Har du sett filmen? Vad tyckte du?

On a sidenote; jag undrar hur mycket pengar de lagt på marknadsföringen för den här filmen. Den har ju varit helt insane! Den här husväggsplanschen sitter vid Stureplan i Stockholm. Den syns om man säger så. Carrie är tre våningar hög.

Oh. My. God. I think my heart just stopped.

En helt ny trailer för nya “Sex and the City”-filmen har precis släppts på nätet. Och jag blir nästan gråtfärdig.

Jag kanske borde bli lite orolig över hur emotionellt engagerad jag har blivit i dessa fiktionella karaktärer. Men i vanliga fall är jag ju relativt psykiskt stabil (relativt sa jag) så jag låter den här lilla galenskapen passera.

Aiiiidan! Ser ni Aiiiidan! Åh herregud, JAG blir ju kär i honom igen.

Samtidigt så är jag nästan lite rädd för att se filmen. För det betyder ju att det är slut. Slutslut. The End på min romans med Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha. Fast – egentligen inte. För i höst inleder jag ju min egen kärlekshistoria med staden. Eventuellt våldgästar jag Sarah Jessica Parker för en cosmo.

Förresten, det är inte bara jag som älskar Aidan, han leder stort i min lilla omröstning nedan.

Mr Big i all ära men mitt hjärta har alltid slagit lite extra för Aidan. Helyllekillen med ett hjärta av guld. Ja, vi pratar Sex and the City. Två.  I den första trailern verkar det onekligen som att (ännu) en fnurra på tråden är aktuell mellan Big och Carrie och härom dagen bekräftade John Corbett att han kommer att reprisera sin roll som Aidan i filmen som har premiär i maj. Jag anar intriger av den hjärtsnörpande sorten.

Är det bara jag som hoppar så smått upp och ner av lycka?

Efter filmen pratade Mattias Lindahl som var “visual effects supervisor” på filmen, lite om specialeffekterna och hur alla lager (bl.a. green screen, det som filmats fysiskt och sådant som är gjort digitalt) sätts samman till vad som blir de färdiga scenerna. Väldigt intressant och nog det jag hade mest behållning av under kvällen.

Mia sparkar stjärt. *tihi*

Delinda med vän och Mia innan visningen.

Kelly posar med asskickaren efter filmen.

Det känns väldigt lyxigt att få inbjudningar på posten. Och lite lyx var precis vad jag behövde idag. På måndag blir det förhandsvisning av Kick-Ass. Det ser liiite för mycket fjortis ut för min smak, men Nic Cage kanske överraskar? Samma regissör som gjorde “Stardust” som jag aldrig såg. Var den bra?

Vad tror vi? Har Julia en hit på G?

Imorgon kommer den, “Shutter Island”. Leo och Marty together again. Jag vill så gärna se men jag vet inte om jag vågar. Jag får nog vänta tills jag kan sitta hemma och ha en kudde till hands. Eller ta med kudden till bion. Men det kanske kan tyckas lite konstigt.

Den fick en femma av Hans Wiklund. Hasse och jag är inte alltid överens, men här hoppas jag att han har rätt.

Idag har jag varit helt feberfri, synd bara att halsmandlarna envisas med att stanna i uppblåst format. Om jag har haft halsont sedan i söndags, inte kan jag fortfarande smitta då? Jag börjar bli så smått rastlös och less på dessa fyra väggar. Och Silver börjar bli som en riktigt needy brud.

En positiv grej med att ligga hemma är att jag har kommit ikapp i alla mina tv-serier och dessutom plöjt lite filmer. Igår såg jag Clint Eastwood’s “Invictus“, mycket bra, samt Coen-brödernas “A Serious Man“. Alltså, jag vet inte om det är mig som det är fel på, men jag kan inte för mitt liv fatta vad som rör sig i Coenbrödernas skallar. De gör så mycket konstigt. Jag har försökt förstå ända sedan “Fargo” och den enda filmen som jag faktiskt tyckte var bra var “No Country for Old Men”. Så att “A Serious Man” blev nominerad till en Oscar för bästa film och “Invictus” inte blev det, är för min del smått obegripligt. Men med tanke på att alla hyllar Coenarna så är det antingen jag som är korkad. Eller alla andra som låtsas fatta för att Coenarna är weirda och därmed coola. Ibland är Hollywood väldigt konstigt.

Den pyttelilla filmen som nu är uppe och fajtas i toppen med de stora pojkarna. Det sägs att det är “The Hurt Locker” mot “Avatar” i kampen att kamma hem det största filmpriset på Oscarsgalan i mars. Jätten James Cameron som gjort de två filmerna som dragit in mest pengar i världshistorien (“Titanic” och “Avatar” har tillsammans dragit in över 3 miljarder dollar i hela världen) mot uppstickaren Kathryn Bigelow med den lilla filmen som hittills inte dragit in mer än lite drygt $16 miljoner. En liten parentes kan också vara att dessa två tidigare har varit äkta makar. Regissörerna alltså, inte filmerna.

Men nog med kuriosa. “The Hurt Locker” är en ruskigt bra film. Att kalla den “krigsfilm” vore att fördumma och förminska den. Bigelow har lyckats med något jag personligen trodde var omöjligt, hon har fått mig att komma så nära känslan av hur det är att vara mitt i ett krig, som jag möjligtvis kan komma. Det är svettigt, det är förvirrande, nerverna är utanpå och inuti och överallt, det är adrenalin, det är sorg och det är jävligt intensivt.

Jag sitter på nålar hela filmen, och inte bara för att det är spännande, utan just för att det är så otroligt intensivt, både känslomässigt och adrenalinmässigt. Nu har jag som sagt ingen aning om hur det är att desarmera bomber i Irak, men det känns äkta. Tekniskt sett gillar jag fotot speciellt, men så är jag ju en sucker för handkamera. Sedan gillar jag också att det i stort sett bara är okända skådespelare (förutom Ralph Fiennes och Evangeline Lilly i små roller), det gör att det känns ännu mer äkta.

Sedan älskar jag det faktum att det är en kvinnlig regissör. Girl Power liksom.

Som ni vet älskade jag “Avatar” men när det gäller en Oscar för bästa film så lägger jag min röst på “The Hurt Locker”. För jag är också en sucker for the underdog.

Awards Daily skriver väldigt bra om The Hurt Locker här, läs mer om du är sugen på fina ord om den här filmen!

Varje år nu i åtta års tid har jag suttit uppe och tittat på Oscarsgalan, en tradition som jag bara älskar. Att se den största prisutdelningen inom film och samtidigt blogga och chatta med människor från hela världen om kläderna, filmerna och talen, det är en av höjdpunkterna i filmåret. Det faktum att det är mitt i natten här i Sverige gör det bara lite extra speciellt, det blir liksom en “grej” av det hela. Att vara extremt övertrött har sin charm.

I år tänker jag suga på glamkaramellen lite extra och även sitta uppe inatt och titta på Golden Globe-galan som sänds live online på Facebook. Den sänds även på Kanal 9, men eftersom jag inte har den kanalen så förlitar jag mig på internet. La Julia är nominerad, vilket gör det hela ännu roligare!

Någon annan som ska sitta uppe och titta?

Denna söndagskväll har spenderats med George Clooney och hans nya film “Up in the Air“. Sämre sällskap kan man ha. Filmen är fantastisk och Jason Reitman är ett mindre geni när det gäller att göra filmer som känns.

För känns, det gör den. Jag sitter nu här mitt i vad som känns som en mindre existentiell kris. Sådana är, som ångesten, vanliga följeslagare på söndagskvällarna häromkring.

Det handlar såklart om ensamheten, once again. Dess eviga närhet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Den är som det där två veckor gamla mjölkpaketet i kylen, du vet att det står där, det luktar lite illa men det stör dig inte nämnvärt. Du har som vant dig vid dess störande existens.

Men så kommer sådana här känslor, och går med sylvassa stilettklackar på den där åh så känsliga nerven. Och plötsligt luktar det där mjölkpaketet verkligen apa.

Okej, liknelser är inte mitt forte, men jag hoppas ni fattar ändå.

Egentligen borde jag se den här filmen igen innan jag uttalar mig, men jag kan inte riktigt hålla mig. Jag såg den inte i 3D, så jag kan inte uttala mig om den versionen, men det jag såg var fullt tillräckligt. Avatar är fantastisk. Och då pratar jag inte bara om det visuella och det tekniska som är det mest avancerade jag någonsin sett (men då är det ju också den dyraste filmen som gjorts också) utan hela världen som James Cameron byggt upp ur sin egen (överaktiva) fantasi är verkligen otrolig.

Ett måste för att fullt kunna ta in den här filmen är ett öppet sinne. För det här är en helt annan verklighet (eller overklighet) som Cameron bjuder in oss i. Det är drömmar och frihet och andlighet blandat med en hård och brutal del av mänskligheten som vi känner den. Det är människorna som är “bad guys” och många gånger under filmen ifrågasätter jag mitt eget tankesätt och det fyrkantiga sättet jag lever och tänker.

Avatar är minst sagt banbrytande, inte bara tekniskt och visuellt utan även i det att den öppnar mitt sinne, får mig att känna och drömma. Och att nå den känslan, det är det största en film kan åstadkomma.

Den var bra i början. Ungefär de första 6,5 minuterna. Sedan påbörjades vad som skulle visa sig att bli 81 och en halv minut av rena och skära plågor. Av att vrida och vända sig i soffan och ändå inte hitta en enda position i vilken den här filmen inte känns pinsam, förödmjukande och fullständigt menlös. Ändå satt jag kvar där och hoppades på åtminstone en liten ljusglimt i vilken jag skulle förstå varför skådespelare som Reese Witherspoon och Robert Duvall gett sig in i denna cirkus. Det fanns ingen. Det fanns bara frustration.

Totalt 88 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Och ytterliga 6,5 för att skriva det här inlägget. Men det ser jag som väl investerad tid för att varna er. Slösa inte bort er tid.

Så var det dags. Den mest efterlängtade filmen i år, 500 Days of Summer. Förväntningarna har varit skyhöga och de infriades – till största del. Jag trodde att jag skulle ha en fluffigare känsla i magen när jag sett färdigt filmen, men den nådde inte riktigt hela vägen, så där är jag lite besviken. Jag älskade manuset, det grafiska bildspråket, “hoppandet” i timelinen och musiken, men någonstans köpte jag inte riktigt Summers rädsla för att bli kär och därmed inte hennes karaktär. Sedan älskar jag hennes skådespelarstil, hon är skönt nonchig, avslappnad och naturlig, väldigt uppfriskande.

Den största behållningen i den här filmen är dock Joseph Gordon-Levitt (från Tredje Klotet från Solen) som spelar den manliga huvudrollen. Han går från tokkär till helt nedslagen, och han gör det med humor men samtidigt är det hjärtskärande ärligt. Och Indy Spirit håller med mig.

All-in-all är det en skitbra film, tyvärr hade jag omänskligt höga förväntningar på den.