Eftersom att jag fotograferar ungefär i samma hastighet som jag andas så är denna uppgift i stort sett omöjlig för mig. Det blir lite som “Sophie’s Choice”, när man tvingas att välja en favorit bland sina barn.

Alla bilder som finns här på bloggen finns här av en anledning. För att jag tycker om bilden och personen den föreställer. Och för att känslan jag får av bilden är samma känsla som jag hade när jag tog den.

Jag älskar ögonblicksbilderna som jag tar varje #bleckan och på våra fester. Jag älskar när jag lyckas fånga äkta glädje i en millisekund. Som här. Eller här. Eller här. Eller här. Eller här. Jag skulle kunna fortsätta hela kvällen. Den är underbar, magin i att fånga den där stunden i tiden som försvinner lika snabbt som den dök upp.

En av mina favoritbilder på Hanna, när hon ligger på soffan en morgon i The Man Cave i somras, äter glass och fnissar så hon skakar åt Kalle & Hobbe. Vi hade precis lärt känna varandra och jag tyckte redan att hon var magisk.

Inga kommentarer

0

Sist jag såg Jenny var hon platt om magen och långt ifrån gravid. Nu har hon en fem veckor gammal bebis. Det betyder att jag inte träffat Jenny på alldeles för himla länge.

Ikväll fick jag äntligen krama på henne och hennes lilla familj som numera, förutom Robban, även innehåller Tindra, 5 veckor och 1 dag gammal. Tindra har mohawk och världens största ögon och rynkar på ögonbrynen och knorrar och skrattar. Hon är sådär bebissöt som bara bebisar kan vara. Det vore ju väldigt konstigt om jag börjar knorra och rynka på ögonbrynen på bebissött vis. Skulle bombis inte funka alls.

Och vi åt pasta och drack vin och tittade på Idol och så sjöng jag “fredagsmys”-sången för Tindra och sedan kaskadspydde hon ned hela mig. Det är nästan så att jag och min sångröst tar det hela lite personligt. Alternativt att jag skyller på OLW.

Och så känner jag åter igen att jag kanske borde längta efter det här livet men att det känns så galet långt bort från min egen verklighet. Som när Jenny säger “hon går upp bra i vikt” (barnet antar jag) och jag bara nickar och har inte den blekaste aning vad det är meningen att jag ska svara på det. Och jag pratar om galna festkvällar och pojkar och känner mig som en 20-åring fast i en något mer förfallen kropp.

Men så tänker jag att Jenny är ju ändå precis samma fantastiska Jenny som för ett år sedan. Nu finns det bara en miniversion av henne i världen med. Och det är ju himla fint egentligen. Det kanske skulle vara något för mig med. Fast vi tar nog det en annan dag.

2 kommentarer

0

Idag är det precis ett år sedan jag träffade Jessica första gången. Den där första kvällen med det lilla svenska gänget i New York som jag valde att döpa till Swepack. När vi åt risotto på Jo’s, drack en massa vin i min lägenhet och drinkade på Grand Street.

Sedan dess har hon blivit en av de bästa människorna i mitt liv. En sådan som är ärlig men inte elak. Som ger bra råd även om de inte är de lättaste att följa. Som ger mig den sparken i rumpan jag ibland behöver (och förtjänar). Men som också stöttar, lyssnar och dricker alldeles för mycket vin med en. En sådan som skrattar med en. Och som man aldrig behöver skämmas inför.

Denna söndag sken solen när jag gick hemifrån och luften var septembervarm.

Jessie klädde sig passande och vi åt bagels. Det kändes liksom rätt.

Och så drack vi te och pratade om New York, minnen och pojkar. Sånt där som man gör på söndagar, ni vet.

Älskar kladdväggen på Bagel Street Café.

2 kommentarer

1

I slutet på förra veckan låg ett litet paket på hallmattan när jag kom hem från jobbet. Det är alltid lika spännande när man får något där ens namn är handskrivet så jag slet upp det som ett barn på julafton.

I paketet låg en blyertspenna med texten “140 characters or less is the new black” och en lapp från Lina där det stod “Linda, när jag hittade denna kom jag att tänka på dig… Stor kram!” Det kan vara så att hon syftar på min Twitterbesatthet.

TACK Lina, så himla roligt och omtänksamt och fint och bra att jag blir alldeles gråtig! Och påminner mig lite extra varför jag älskar bloggar och bloggare och internet.

1 kommentar

2

Hon hade förmodligen myst ned sig i mitt hår när jag satt i gräset på Mariatorget och allt möjligt träkrams flög ned i barret, för väl inne på Stadsmissionen trillade hon ned på min tröja och började irra runt. Och jag hade inte hjärta att sopa av henne där inne bland omaka glas och gamla kläder utan tog istället med henne på promenad längs med Hornsgatan mot Zinken. Hon pinnade på som en dåre från finger till finger, hand till hand och satte sig ibland ned och putsade sig lite. För det är ju jobbigt att ränna runt sådär.

När jag nästan var framme vid kontoret på Münchenbryggeriet lämpade jag henne på ett löv där hon fick fortsätta njuta av sommaren. Tack för en fin stund, nyckelpigan!

2 kommentarer

1

Hello little friend.

Stackarn’ va så vilsen att jag fick hjälpa den ut efter ett tag. Men det var trevligt att den hälsade på.

Inga kommentarer

0

Idag kom Mia och hälsade på på kontoret. Så himla fint att få krama på sina vänner på arbetstid ibland. Speciellt när de har på sig färgglada kläder som man blir glad av.

Inga kommentarer

1

När man kommer hem från jobbet och ett sådant här fantastiskt ting hänger på dörren med den finaste hälsningen så man smälter lite och blir glad i kroppen.

Och den känslan var en bra grund för helvetet som följde under kvällen. Kroppen ba, “I’m gånna kick yor äss!”. Och imorse var jag på vårdcentralen för femtielfte gången på under en månad. Och nu knarkar jag antibiotika för tredje gången under samma tid. Hej å hå.

Hörru kroppen, kan vi inte bara kramas och tycka om varandra nu? Tack på förhand.

Och tack M för att jag har något fint att titta på när jag för tillfället är lite halvbitter på mig själv.

Inga kommentarer

2

Idag hade jag ingen jacka på mig när jag gick till jobbet. Bara en liten kavaj och en sjal som låg i väskan och var redo för eventuella felkalkyleringar i temperaturuppskattningar. Men den behövdes inte. Snarare tvärtom, kavajen åkte av rätt snabbt.

På lunchen värmde jag och kollegorna upp vår mat och gick ut i solen och satte oss och åt. Bara en sån sak. Lövs it.

Bara ett litet orosmoln på den annars rätt så blå himlen. Jag har haft ont i halsen och hostat och nyst hela dagen. Antingen är en förkylning på väg in, eller så har den där pollenallergin som jag alltid fruktat till slut kommit ikapp mig. Jag vet inte vilket som är värst.

Inga kommentarer

0