Idag fyller jag 31. Och eftersom mitt trettionde år i livet var mitt bästa någonsin har 31 ganska mycket pressure på sig. Förra året utmanade jag mig själv med stora framgånger både fysiskt och psykiskt och året  kulminerade sedan i mitt livs största äventyr som tog plats i höstas. Så som sagt, the pressure is on.

Ofta i samband med den annalkande födelsedagen dyker en fråga upp i huvudet som lyder “är jag där jag trodde att jag skulle vara vid 25/28/31/” och svaret på denna existentiella fråga får i år bli ett rätt så beslutsamt “ja”. Visst, man, barn, villa och hela Svensson-kitet lyser fortfarande med sin frånvaro men jag känner ändå att jag är på en bra plats i livet. Nytt jobb, nya bekantskaper och nya äventyr väntar runt hörnet och jag känner mig rätt nöjd med tillvaron just nu. Livet känns spännande och levande!

Jag är på rätt väg, jag lär mig saker om mig själv och det här de kallar livet varje dag och blir mer och mer duktig på applicera dessa livets lektioner i skarpt läge. Det är den största utmaningen av alla, att försöka se på sig själv ur ett någorlunda objektivt perspektiv och fånga upp sig själv när man hamnar i de där förbannade moment 22-cirklarna. Inte helt lätt, men jag börjar bli bättre och bättre på att vara medveten om när jag hamnar i en sådana situationer.

I alla fall. 31 kommer att bli fantabulöst. För att det blir alltid som man har tänkt sig.

18 kommentarer

4

Mamma fyller år idag så nu sitter hela gänget där hemma i Övik och frestar mig med tårta över Skype. Elaka typer, den där familjen.

2 kommentarer

0

Innan jag lämnar helgen till handlingarna måste jag ju dela med mig av bilderna från Kellys fantastiska födelsedagsfirande i form av afternoon tea i lördags. Det spöregnade och var ungefär 200% luftfuktighet när jag släpade mig till Danvikstull, men det var det värt. Som Kellbell hade jobbat inför detta! Allt från babyscones, cupcakes och hemgjorda macarones (!) till chokladtårtor från chokladfabriken, allt var helt vansinnigt gott! Ett litet blåbär fick slinka ner emellanåt för att man inte skulle avlida av sockerchocken.

Temat var såklart rosa och rosor, annars hade det ju inte varit Kelly. Tack Kelly för en härlig eftermiddag! Nu blir det sockerdetox.

Det dignande sockerbordet. Himmelskt gott!

Dagen till ära bjuder jag på en helbild med genomskinliga ben! Håll till godo.

Macaronsen var helt galet goda!

Det var jättekul att se fina Jane igen!

Vovve ville också ha kaka.

Izza höll ställningarna!

“Men Guuuuuuuuud!” Wille och Kelly kanaliserar Tito.

Jag och the birthday girl.

Jag och Wille gick hem samtidigt och fick då med oss varsin bukett rosor. Bästa goodiebagen!

5 kommentarer

1

En dag som denna är det nästan lag på att bli lite nostalgisk. En av mina bästa barndomsvänner gör mig idag sällskap i vuxna klubben och kliver över 30-sträcket. På bilden är vi någonstans runt 16-17 och på väg till Vattenfestivalen här i Stockholm. Vi bodde i en liten lägenhet i Hjulsta och åt glass i Gamla Stan. Var glada och naiva och överdramatiska och lyckliga. Good times. Det härligaste av allt är att vi behållit vår vänskap genom det här de kallar livet.

Grattis på födelsedagen Jessica!

En lite mer nytagen bild. Same same but different?

1 kommentar

0

Idag fyller min finaste, finaste Mia år! Och hon fyller inte 33, så mycket vet jag. Det är lite pinsamt när man inte vet hur gammal en av ens bästa vänner är. Jag säger 28, det känns lagom.

Jag och Mia träffades för första gången den 30 augusti 2007 på en pressvisning för GD. Då var hon jättetjock med en liten Olivia i magen. Ett halvår senare började vi mingla ihop, och är sedan dess vapensystrar i bubbelkretsar och utanför. Jag är så glad att jag träffat dig Mia, och att jag numera får räkna in dig bland mina bästa vänner, oavsett hur gammal du är! ;) Grattis!

1 kommentar

0

Om man kunde ta en utvald portion tid, stoppa den i en ask och spara den för att sedan kunna plocka fram den och spela på repeat när man vill bli uppmuntrad, då skulle jag definitivt göra det med gårdagskvällen. Det var en sån där perfekt kväll, från början till slut. Den innehöll skratt, kramar, hattar, gråt, cosmos, pussar, rosettringar, ett väl placerat sugmärke, kärlek och massor med läppstift. Och viktigast av allt, de bästa vänner en flicka kan ha.

Jag och Kattis hade matchande ringar. Vero ville vara med i mackan. Jag var färggladast i hela världen. Älskar Sandra-Bullock-läppstiftet.

Mia hade finfin hatt från Beyond Retro. Hon var lockig och glad.

Jenny, Soffis, Fredrik och Carin i köket där större delen av festen höll hus.

Älskade Jenny kom hela vägen från Göteborg för att fira mig. Bild från Kattis.

Kattis matchade hatt och ring och gick loss på cupcakesen.

‘

Sockerchock.

Även männen skulle färgbeklädas inför deltagandet på pusstavlan. Robert passade väldigt bra i rött läppstift.

Anledningen till allt läppstift? Min pusstavla, bästa idén någonsin.

Sanna och Maria var snygga och glada och temat trogen i hattar.

Kattis snodde Pärres hatt som blivit strösslad med presentsnöre och passade på att göra ett väldigt fint sugmärke på mig.

Jag och Robert hängde på balkongen.

Ett dignande presentbord. Mycket med anknytning till NYC av någon konstig anledning.

Tack alla ni underbara för att ni kom!

5 kommentarer

0

Om jag fick en krona för varje gång jag hörde ordet “tant” igår.

Nu har jag passerat den magiska gränsen. Och det känns helt fantastiskt. Ingen mer “det-måste-jag-göra-innan-jag-fyller-30″ stress för nu är det för sent. Tough shit liksom.

Gårdagen var så fin med familj och släkt och vänner och extensivt intag av socker. Idag är jag lite sockerbakis. Men det var det värt.

Här kommer en mindre bildbomb.

1 kommentar

0

Några timmar in på 30-something och jag känner mig redan lite vuxnare och visare.

Vad tycker ni? Ser ni någon skillnad?

7 kommentarer

0

Idag är det blygsamma 3 dagar kvar till den stora dagen D. Dagen då jag ska bli vuxen. La Linda, version 3.0. Dags för hängpattar, parmiddagar och pensionssparande. Eller?

I efterdyningarna av de senaste veckorna innehållande bland annat fjortisfylla och en temporär störtdykning av det vanligtvis solida självförtroendet, så reflekterar jag nu över hur långt jag egentligen kommit på vägen till den där vuxna, stereotypa trettioåringen. Vi börjar med det tre stora V:na; Volvo, villa och vovve. Samtliga lyser skrämmande starkt med sin frånvaro. Den tillhörande trofén av manligt kön, så även han. Och små avkommor ska vi inte ens snacka om. Jag är inte mer bekväm runt barn nu än för 10 år sedan (HUR kommunicerar man med barn egentligen?). Vuxenpoäng i form av tyngdlagens utövande på diverse kroppsdelar samlar jag dock på mig i rask takt. Dessutom har ett par envisa rynkor ankrat fast sig i pannan och vägrar flytta på sig.

Istället för att följa normen har jag istället en katt, en gedigen skosamling och ett par, tre hack i sängstolpen. Detta scenario skulle kanske kännas skrämmande och halvpatetiskt om jag inte var så ruskigt nöjd med mitt liv just nu. Visst gnäller jag ibland, mest för att det är lite kul att vara en cynisk bitch, men sanningen är att jag innerst inne trivs väldigt bra och känner att jag mer och mer börjar fatta vad det egentligen handlar om, det här de kallar livet.

När jag skulle fylla 29 fick jag något av ett breakdown och gick igenom hela jag-kommer-att-dö-ensam-och-katten-kommer-att-äta-upp-mig fasen, man skulle kunna säga att jag gjorde bort min 30-årskris lite i förväg. Sedan kom uppföljaren vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv fasen såklart. Men  rätt nyligen hade jag en uppenbarelse. En sådan där som är så självklar men som man inte kan ta till sig innan man är redo (kräks ni snart på min käckhet? Det är okej, det gör jag ibland med). Är ni redo? Här kommer den.

Det är bara jag som har kontroll över mitt liv. Det är bara jag som kan förbättra, förändra och leva mitt liv efter bästa förmåga. Och att allt är möjligt, det måste bara bli mindre snack och mer verkstad. ”Just Do It”, som ett visst skoföretag så vist uttryckte sig. Ta ansvar för ditt liv, kom inte med en massa mesiga ursäkter, ta tag i livet och lev det istället.

Jag har så många bollar i luften nu att jag dagligen nästan spricker av iver och upphetsning. Det vill säga, när jag inte har magkatarr och får ångest för att jag inte hinner med allt jag vill göra. Ja, jag har inte riktigt svaret på hur man hittar den där balansen. Jag återkommer när jag ska fylla 40. Då kanske jag har lärt mig.

3 kommentarer

0