Min plan att ligga i sängen innan 22 den här veckan har hittills misslyckats fatalt. Trots lugna kvällar (läs, inga överdrivna mängder alkohol) lyckas jag likt förbenat inte ta mig till den där efterlängtade dejten med John Blund innan midnatt.

Jag tänker på det här med hopp och förtvivlan. Det har varit en del sådant i mitt liv på sistone. Hoppet och förtvivlandet och den här raska, obarmhärtiga och illamåendeframkallande berg- och dalbanan där emellan. Och någonstans i en riktigt kräkframkallande nedförsbacke som inträffade nyligen insåg jag att när hoppet försvinner, så gör även förtvivlan. Om än lite senare, så bleknar den bort. Det är som att den ena inte överlever utan den andra. Om inget hopp finns, då kan inte heller förtvivlan fortsätta existera. Den har inget att nära sig på. Inget motpol att jämföra sig med. Ingen referensram. Sedan följer friheten. Och sorgsenheten. Men den kan jag omfamna och tycka om. Melankolin är vacker så länge jag inte låter den ta över och hindra mig från att gå framåt.

Ungefär där är jag just nu. Det är dags för ett nytt kapitel. Morgondagen badar i vacker ovisshet.

“Jag har förlorat en tävling men vunnit ett val. Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av.”

Inga kommentarer

0

Det är så mycket liv som händer just nu. Så mycket som rör sig i kroppen, så mycket härligt och jobbigt och varmt och läskigt. Så mycket som jag varken kan eller egentligen vill sätta ord på. Jag vill bara sitta i känslan, vad den nu må vara, och känna in den, utan att definiera den. Bara svepas med och låta den ta mig dit den vill. En dag i taget.

Inga kommentarer

5

Musiken hördes redan när vi klev ur taxin. Den bekanta rytmen och tonerna av saxofon. Förväntansfulla ansikten och fotriktiga skor i högsta hugg. De riktigt bitna med ett (eller tre) extra ombyte(n) i väskan. Det var dags för dansmara i Gävle.

När jag var i sena tonåren, det är dryga decenniet sedan nu, var jag ute och dansade var och varannan helg. Och nu snackar vi inte hoppa upp och och ner till odefinierbar elektronisk musik, utan vanlig hederlig foxtrot, eller styrdans som de icke invigda så kärvänligt kallade det. På den här tiden assisterade jag på danskurser på min fritid och var en riktig hejare på ett-två-tre-ihop, jag kunde till och med bugga och svänga mig i en hambo då och då.

Av ingen och många anledningar minskade dansfrekvensen fatalt med åren, inte för att jag inte tyckte det var roligt, utan mer för att de som jag brukade vara ute och dansa med flyttade åt olika håll. Livet hände helt enkelt. Men så här på vårkanten fick jag och min barndomskompis Maria för oss att vi skulle blåsa liv i den gamla dansflamman och bokade därför in Parkenmaran i Gävle som platsen för återträffen. Lika bra att förpassa brottsplatsen en bit bort.

Av någon anledning hade jag fått för mig att dansa skulle vara lite som att cykla. Har man en gång lärt sig så sitter det där i ryggmärgen. Kroppsminne, feeeeling, yadiyada. Men, ojoj vad jag hade fel. Tydligen så är inte danssteg något som prioriteras där i hjärnbalken.

När jag tittade ut över dansgolvet där alla såg ut som att de var tagna direkt ur ”Let’s Dance” knöt det sig i magen. Och ännu värre blev det när jag väl tog mod till mig att faktiskt ge mig ut i vimlet och hitta någon stackare som ville styra runt mig på golvet en stund. Okej, jag kunde fortfarande stegen och jag klev ingen på tårna, men pinnen i röven och den totala bristen på följsamhet hjälpte ju inte direkt till.

Känslan som följde på detta var inte så mycket besvikelse som förvåning. Att komma till insikten att jag inte alls var så bra som jag trodde kom som något av en chock. Och jag är ju tyvärr sådan att kan jag inte vara bäst (eller iaf jäkligt bra) på något, då låter jag hellre bli. Så jag förpassade mig själv till åskådarplats resten av kvällen. Med dumstruten på.

Jag gick därifrån, inte deppig som jag trodde att jag skulle bli, utan faktiskt lite peppad mitt i förvirringen. Nu var ju handsken kastad. Utmaningen presenterad. Projekt upputsning av danskunskaper ska inledas omgående. För jag ska kunna göra en dubbelsnurr om det så dödar mig.

Parkenmaran 2011. Watch out.

Inga kommentarer

0

Denna söndagskväll har spenderats med George Clooney och hans nya film “Up in the Air“. Sämre sällskap kan man ha. Filmen är fantastisk och Jason Reitman är ett mindre geni när det gäller att göra filmer som känns.

För känns, det gör den. Jag sitter nu här mitt i vad som känns som en mindre existentiell kris. Sådana är, som ångesten, vanliga följeslagare på söndagskvällarna häromkring.

Det handlar såklart om ensamheten, once again. Dess eviga närhet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Den är som det där två veckor gamla mjölkpaketet i kylen, du vet att det står där, det luktar lite illa men det stör dig inte nämnvärt. Du har som vant dig vid dess störande existens.

Men så kommer sådana här känslor, och går med sylvassa stilettklackar på den där åh så känsliga nerven. Och plötsligt luktar det där mjölkpaketet verkligen apa.

Okej, liknelser är inte mitt forte, men jag hoppas ni fattar ändå.

3 kommentarer

0

Årets första blogginlägg. Det är nästan så att man känner lite press.

Ganska precis hemkommen från nyårsfirande hos Jessica och Hasse, lugnt och gemytligt och mysigt blev det med supergod mat och finfina drinka av bartendern Hans.

Och som vanligt på nyårsnatten blir jag lite lagomt fundersam och har en tendens att fladdra iväg i tankegångarna. Nyårsafton är en känsloladdad kväll. Jag har alltid tyckt att kvällen är lite magisk. Den står på något sätt för en omstart. För nya möjligheter och chanser. För att lämna det gamla bakom sig och börja på en ny kula. Och så har jag ju en del personliga anknytningar till kvällen. Sådana som är svåra att skaka av sig trots att det är så länge sedan.

Jag hoppas att 2010 kan bli mitt år. Året då jag vågar. Då jag vinner. Då jag når fram, tar mig förbi barriärerna och vinner mot mig själv och mina egna demoner. Först och främst. Sedan är det ju bara resten av världen som är kvar att erövra.

Gott nytt år ni fina där ute!

2 kommentarer

0

Intresseklubben var på besök på Missys blogg och noterade att hon spelat in ett nytt meddelande på sitt mobilsvar. Och det var inte utan att jag funderade på att göra detsamma. För mitt börjar nog också närma sig decenniet i ålder.

Men då vill jag ju säga något coolt och roligt. Som samtidigt inte är för konstigt om det är någon “viktig” person som ringer. Inte typ “jag har galet mycket sex och har inte tid att svara”. Det kan ju ge fel vibbar. Typ att jag har galet mycket sex.

Jag tänker “I’m shoeshopping!” a la Carrie. Eller en trallig julsång, in the spirit of the season. Men sedan slutar det med att jag glömmer bort det och så trallar jag bjällerklang i juni. Det om något ger ju fel vibbar.

Eller så låter jag det bara vara. Den som ringer får se.

8 kommentarer

0

Idag undrar jag över varför man får ont i magen när man blir nervös. Och varför man blir så ledsamt deprimerad när det är grått och trist ute. Och varför det måste vara så satans grått och trist ute.

Sedan undrar jag varför jag aldrig kan göra någonting okej. Varför allting måste vara så perfekt och få alla andras godkännande och varför jag inte bara kan sitta i min kreativa mysbubbla och tycka att det jag gör är perfekt och bra för mig, även om det kanske bara är okej för andra.

Det vore så skönt att kunna slappna av ibland.

4 kommentarer

0