Idag är jag glad. Och lite stolt. Jag har kommit en bit på väg till att faktiskt klara av det där stora som jag kämpat mot så många år. Att nå mitt mål är den här gången ingen omöjlighet utan det flyter på rätt naturligt. Inte med det sagt att det är lätt. Men det är inte omöjligt. Jag kan det för att jag har bestämt mig. Och för att jag har kontroll över mitt liv. Det är jag som bestämmer hur mitt liv ska utspela sig, ingen annan.

Åh så glad jag blev när inbjudan till Jill och Veronicas bröllop damp ner i brevlådan idag! Jag visste att de skulle gänga sig men hade faktiskt inga större förhoppningar på att jag skulle få komma eftersom att det skulle bli ett rätt litet bröllop. Så nu är jag så glad, så glad så glad! Och de ska ta ett nytt efternamn som gifta, en kombination av deras båda nuvarande efternamn, är inte det bara helt underbart fint?

I år blir det alltså två bröllop, det ska bli så underbart att dela mina fina vänners dagar. Och, i min ytliga lilla värld, få klä sig riktigt fint.

Jag tror precis jag blev lite fluffig och kär.

Så här glad är jag idag. Ser ut som något ur Poltergeist. Eller. Jag har aldrig sett den. Så jag vet inte. Men som något ur en freaky skräckfilm.

Jag headbangar. Bara så ni vet.

Just. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så.

Hela dagen har jag känt mig funky. Stressad, ofokuserad och konstig. Men så plötsligt, när jag klev ur bilen hemma, så kände jag mig glad. Bara sådär. Glad, liksom. Det är inte en känsla som jättefrekvent dyker på mig bara huxflux. Sedan kom jag upp till lägenheten och ser att pappa har diskat. Igen. Att komma hem till ett fint kök varje dag är lyx om någon. Jag tror jag behåller pappa här. Han får inte åka hem igen.

Nu ska jag lyssna på glad musik och klänga fast vid känslan.