Jag vet att jag säger det efter varje gång, men gårdagens PT-pass var det tyngsta hittills. Helene körde skiten ur oss något så kopiöst att Karro såg ut som ett spöke och fick gå ut och ta luft efteråt. Själv darrade jag som ett asplöv efter jag klev av cykeln där i slutet. Men även fast jag gnäller ibland så älskar jag varenda sekund av vår tid med Helene.

Innan jag började träna med PT så förstod jag inte riktigt poängen. Det var väl bara att lära sig maskinerna och sedan köra på, varför skulle man betala en massa pengar för att någon ska säga åt en vad man ska göra? Men nu är jag frälst. Helene är Messias.

För det första, att ha någon som vet vad hon gör med sig är alltid tryggt, man kan ställa frågor om teknik och dylikt när som helst. När man får ont vet hon om det är ont som betyder att man måste lugna sig, eller ont som man kan ta sig igenom. Hon sätter ribban för att hon vet vad jag klarar när jag inte ens vet det själv. Och hon höjer den varje gång, för hon vet att jag blir starkare. Hade jag varit själv hade jag inte gjort 15 reps, då kanske jag hade gjort 10. Jag kanske inte lagt på tillräckligt mycket vikter. Och Gud vet att jag inte hade stått på den där förbannade cykeln i tre intervaller när jag ville dö efter en. Men jag klarade av det. Hon pushar mig förbi mina gränser och får mig att inse min potential. Hon utmanar mig när jag själv inte vågar.

Med två träningstillfällen kvar så har jag nu grav separationsångest. Hur ska jag klara det här själv? Hade jag haft pengarna så hade jag tränat med Helene en gång i veckan i resten av mitt liv. För jag mår så himla bra just nu. Jag är stark, glad och pigg. Och trots att matmotivationen kanske inte är på topp nu så är PT-timmen min favorittimme på veckan. Vem trodde att man kunde älska blodsmak i munnen så?

Sju på varje sida. Upp och ner i plankan. Jobbigt? Det kan man säga.

Medan den ena gjorde plankan gjorde den andra detta. Det sved efter ett tag.

Intervaller 1 min löp/30 sek vila med ökning varje intervall. Vi sprang så fort att vi blev suddiga.

Sedan var det den förbannade cykeln. Om jag ser död ut är det för att jag nästan var det.

1 kommentar

0

Nu har jag bara tre pass kvar med Helene och jag börjar redan få separationsångest. Dessa sex veckor har bara rusat förbi! Under den här tiden har jag sett en enorm skillnad i min uthållighet, styrka och fysiska form, jag mår så bra just nu och är så stolt över mig själv, den här känslan vill jag alltid ha!

Med Grace Wellness Viktskola har jag hittills gått ner nästan fyra kilo, en siffra som känns helt okej, även om jag hade önskat mer. Igår fick jag dock bevis på att mitt hårda arbete gett resultat när Helene drog fram måttbandet. Hon har sagt många gånger att jag är väldigt stark, så en anledning till att jag inte direkt rasat i vikt är troligen att jag byggt muskler istället. Så måste det  nästan vara, för när hon mätte mig igår hade jag, på sex veckor, minskat totalt 20 centimeter över hela kroppen, varav 6,5 cm runt midjan och 6 cm runt höften. Can I get a woot woot!? Sedan är det ju en väldig belöning att känna att man orkar fler repetitioner, tyngre vikter och längre tid på löpbandet!

Numera är det femkiloshantlarna som får utmana mina biceps.

“Svanka som en anka!” var Helenes uppmaning inför tricepsövningen. Ay-ay captain!

Magen är fortfarande min svaga punkt, men även där känner jag förbättringar!

Den här klarade jag typ två av första gången. Igår körde jag 15 innan jag halvdog.

4 kommentarer

4

Igår tog jag mina nya skor och mina nya fräsiga tights som jag är lite kär i (Nike, också de från Löplabbet) och tog i för kung och fosterland i mitt fjärde PT-pass med Helene. Den här gången körde vi ett så kallat “20-pass”, vilket innebar 20 repetitioner av alla övningar, istället för våra vanliga 10-15. Jag kan också svära på att Helene i smyg la på lite extra vikt, för när det börjar svida i musklerna efter fem repetitioner, då undrar man hur i hela friden man ska ta sig igenom alla 20. Men det gjorde jag! Ibland kanske det krävdes en liten paus, men det blev gjort!

Efter timmen med Helene körde jag även 10 minuter 20-sekunders sprintintervaller på löpbandet och verkligen testade de nya pjucksen. Det kändes jättebra i fötterna, men ojojoj så trött jag var i benen sen. Så skönt att vara helt och totalt slutkörd. Och det känns idag vill jag lova. Hello betongben.

Utfall och bicepscurl. För några månader sedan kunde jag inte göra två utfall och då var de inte ens ända ner till golvet. Nu kör jag 20 och känner mig stark! Underbart!

Kolla mördarblicken. Arrgh!

Den här ser rätt bekväm ut men den är en magmördare, känns hela vägen ner i höftböjaren.

2 kommentarer

0

En vecka har passerat, så idag var det dags igen för en timmes underbara plågor med Helene. Ni har ju redan fått se mig svettas två veckor i rad, så varför bryta en alldeles lysande tradition, jag  gör mig ju så bra i grisskär hy och lackande svett.

Och ja, nu börjar Helene mean business. Idag var det mer än en gång som jag tänkte “det där klarar jag aldrig” när hon visade en övning. Och sedan klarade jag det. Vissa gånger under vilda protester och en liten paus eller två, men jag klarade det. Vi har definitivt lokaliserat min svaga punkt. Den stavas magmuskler och är klen en masse. Men man måste ju ha något att träna upp också, man kan ju inte vara på topp direkt!

That was me being kaxig. Och en aning sarkastisk.

Den här härligheten till vänster kommer kännas i underarmarna imorgon. Oh yes.

Den här satanistiska övningen klarade Karro galant. Därför fick hon vara med på bild. Det ni inte ser är att man här skulle dra knäna mot magen och upprepa en sjujävlans massa gånger. Jag ramlade på ansiktet en hel massa gånger.

Någonstans här var vi redo att kasta in handduken, skönt att man då kan vila överkroppen i alla fall.

5 kommentarer

1

Bilder!! Karro var snäll nog att skicka mig bilder från PT-passet med Helene i måndags, så nu får vi alla avnjuta mitt svettiga nylle igen. Good times.

Någonstans känns det här som lugnet före stormen. Visst, passet var jobbigt, ibland asjobbigt, men det känns ändå som att Helene har något lurigt i rockärmen som hon bara väntar på att få spela ut. Något sånt där som kommer få en att känna som att man ska dö. Alternativt önska att man redan vore död.

Att titta på TV medan man jobbar skiten ur sig är ingenting för mig. Antingen fokuserar jag på träningen eller på TV:n. Här är simultanförmågan inte god nog.

För ett par månader sedan kunde jag knappt göra ett enda riktigt utfall. Tack vare frekventa utfallsplågor med Jillian klarade jag nu alla repetitioner utan några större problem.
En liten parentes också. Kolla Helenes armar. Förstår ni varför man gör som hon säger? De där bicepsen muckar man inte med.

Poppande armbågar och svettiga handflator (likamed gliiid) var återkommande problem i denna ryggövning. Handflatorna ordnades med papper. Armbågarna har jag fortfarande ingen lösning för.

Inga kommentarer

0

Igår var det så dags. Första passet med min personlige tränare Helene Ahlson, på gymmet Power Club i Stockholm City. Jag var lite smått illamående innan av nervositet, jag visste inte vad jag hade att vänta och jag var ärligt talat lite orolig att jag inte skulle palla med. After all, man har ju hört om personliga tränare där PT istället borde stå för “privat tortyr”.

Det fanns dock ingen anledning till oro, Helene var jättetrevlig och peppande, inga nazifasoner så långt ögat kunde nå. Men jag har en känsla av att det kommer, för när hon sa att hon skulle “köra skiten ur oss” så blinkade det lite slugt i ögat på henne. Passet gick bra, vi körde ben, armar, mage och lite kondition och Helene sa att jag var stark och då blev jag lite mallig. En alldeles lagom mjukstart, men jag har en känsla av att plågorna kommer trappas upp eftersom.

Med mig på resan har jag Karolina som även hon kör Grace Wellness Viktskola, äter kosttillskotten och försöker hålla sig så långt borta från alkohol som fysiskt möjligt. Skönt att ha med någon som är på samma nivå och förstår vad man håller på med och att det inte är en dans på rosor alla gånger.

Så nu är det bara fullt ös som gäller. Kosthållning, 60 min promenad om dagen, PT en gång i veckan och styrketräning hemifrån. Och så ingen alkohol, inget godis, bra fetter och låååångsamma kolhydrater. Och vet ni det konstigaste med det hela? Jag är skitpeppad.

Helene kollar lite träningsbakgrund och snackar mål.

Min teknik var exemplarisk. Halleluja!

Armhävningar är inte min starka sida. Men när någon står över en som hök, då pushar man!

Sidmagmusklerna känns idag vill jag lova. I bakgrunden springer Karolina.

Jobbar på magrutorna. De finns där under någonstans!

Hela två minuters jogging klarade jag av. Nästa – Stockholm Maraton!

Ser ni musklerna, ser ni, ser ni??

9 kommentarer

1