Nu är det två veckor sedan #hmriot satte igång och så många spännande saker har hänt sedan dess. Människor har reagerat, börjat prata och ifrågasätta. Förändringens vindar har så smått börjat fläkta. Och jag tänker inte låta dem sluta nu. Så vi fortsätter lite till va?

Idag ska vi prata lite skämshörna. Ni vet den där hörnan där kläderna för stora flickor finns?  Den hörnan har man lite olika relation till i olika butiker. Vissa väljer att stoltsera med sin bredd och sin vägran att döma stora människor genom att ge sin pluskollektion ett A-läge i butiken. Medan andra skyfflar undan avdelningen i ett hörn bredvid mammakläderna.

Och relationen som varumärket har till sin pluskollektion, som visar sig i placering i butik, frontning, annonsering, pushande i sociala medier och annan marknadsföring, ja, det verkar ju rätt rimligt att det skulle avspegla sig i framgången och vinsten av kollektionen? Eller hur.

Därför tycker jag att det är lite konstigt att H&M säger sig “regelbundet göra kundundersökningar för att lyssna på våra kunder och resultaten matchar det utbud som vi idag har i butik.” Men kära H&M, om ni skäms för era pluskläder så kommer era kunder göra det med. Och så vinner man inte framgång. Åter igen står det tydligt att vi plustjejer inte är prioriterade på något sätt hos er.

Jag ger er bevismaterial A, fotat idag på Kapp Ahl/Gallerian samt H&M/Hamngatan i Stockholm.

De senaste dagarna har varit en virvelvind. All respons jag fått på mina inlägg, artikeln på Nyheter 24 och #hmriot och alla vackra kvinnor som vågat göra sin röst hörd och berättat om sina egna upplevelser. Jag känner ett band till dessa människor som är svårt att förklara. Det är känslan av när skammen lättar. När man vågar visa fingret till idealen, till mallen och alla som håller fast vid den. Alla som snackar en massa skit som de inte har koll på och dömer hur jag ser ut. Vem gav dem rätten att döma MIN kropp och MITT liv?

Jag har plockat ut några av reaktionerna jag fått under de här dagarna så att ni ska få läsa dem med. Det här är kloka kvinnor. För ja, så klart är de flesta kvinnor som reagerat, mänen har mest tagit sig friheten att kalla mig en “gnällig tjockis”.

Först och främst, tre blogginlägg från fantastiska kvinnor som säger ifrån.

Katta Kvack

Denna konstanta uppfattning hos så många att andra ska gå ned i vikt, att drar man en större storlek än 42 är man ohälsosam, att om kläderna inte passar så får man skylla sig själv… VART kommer denna vanvettiga längtan ifrån hos folk, längtan efter att döma andra efter utseende, vikt och klädstorlek (eller för all del hårfärg, ögonfärg, hudfärg). Varför vill inte folk se världen ur ett större perspektiv än det lilla titthål som de nöjer sig med att kika genom för att sedan förolämpa, förminska och skuldbelägga? VARFÖR VARFÖR VARFÖR är folk så, hmm, well… korkade?

Saras Workout

Vad jag insåg är att H&M faktiskt diskriminerar stor del av den kvinnliga befolkningen. Är du över stl 42 bör du inte besöka H&M. Du är inte ens välkommen. Detta är vad som gör mig illa tillmods. Det spelar ingen roll hur mycket du älskar din kropp om en hel industri talar om för dig att det inte är ok att se ut som du gör, att du inte har något där att göra.

Linda-Marie

Att försöka säga till sig själv att man är precis lika vacker och värd som någon med en mindre kropp när världen hela tiden bevisar motsatsen är jävligt svårt. Jag kan leva med retuscherade kroppar på tidningsomslag. Jag kan klara att de skrangliga skyltdockorna inte ser ut som jag. Men att snart behöva gå runt naken för att man är något så hemskt som EN STORLEK 44 är inte klokt. Jag har alltid haft svårt att hitta kläder. Det finns självklart kläder i min storlek – men inte alltid de kläder jag vill ha. De görs ibland bara i storlek upp till 40, kanske 42 om man har tur. Och det som gör mig arg är att någon annan då tar sig rätten att bestämma mitt värde. Vad jag får ha på mig. Var jag ens är välkommen att titta in med min kropp.

Zandrella

Hur fullt fungerande kroppar anses värdelösa på grund av gropar i låren, kärlekshandtag över byxlinningen eller ett par extrakilo på vågen. Mest av allt är jag arg på hur jag går på skiten. Hur jag nu i en veckas tid känt ångest och hat inför min egna kropp. Kroppen som ingen annan har rätt att bedöma utom jag själv. Kroppen som inte passar in i storlekarna hos klädföretagen. Rubriker som säger åt mig hur tjock jag är. Och är man tjock duger man ju inget till.

Nedan följer ett urval av kommentarer jag fått via bloggen, Facebook och Twitter. Reaktioner från kvinnor som känner precis som jag. Så nej, jag är inte ensam.

Jag sa i förra veckan till en kollega som hade något snyggt från HM att där kan jag ändå inte handla kläderna passar inte. Så då är man förpassad till lite tråkigare kläder. Konstigt då att man inte tycker att det är roligt längre att handla kläder. – Liselotte

För att kunna bära H&Ms kläder måste man vara rak i kroppen, ingen midja, inga höfter, ingen byst. Så jag antar att de vill att deras kunder enbart ska se ut som modellerna de använder. Jag tycker om mina former och vill gärna ha kläder som framhäver dem. – Maria

Med mina 180cm, långa ben och breda axlar så ligger jag på gränsen till där min mens försvinner om jag skall vara smal nog för att lyckas komma in i 38/40. Jag har inte vågat mig ut för att handla nya byxor sedan dottern kom, mår illa nog som det är efter ett år kantat av nära tillbud och 3 månader på sjukhus. Vill inte få höra “Visst, du klarade dig, men du är fortfarande FET!” från ett skitföretag. – Malin

Anledningen till att jag inte går till bl.a. HM är att jag alltid kände mig ful och fet och otillräcklig i deras affärer. (Och nu är jag benägen att börja berätta hur jag faktiskt inte är jättetjock, att jag minsann tränar flera gånger i veckan osv. Men ärligt talat – även om jag var jättetjock och aldrig tränade, så skulle jag ändå inte förtjäna den upplevelsen. Tjock är inte detsamma som moraliskt dålig, även om det är precis den kopplingen som så mycket i samhället sprider idag.) – Jenny D

Vi behöver inte vår existens verifierad utifrån mäns version av knullbarhet. Vi behöver kläder. Men om det nu finns massor av märken, varför klagar vi? För att vi vill handla i butik, för att vi ser ett plagg i media och vill köpa det. För att bli inkluderade i H&Ms och andra företags kundbas. För att det är för jävligt att bli exkluderad utifrån storlek. För att vi också är modemedvetna och modeintresserade. Vi vill kunna handla moderiktiga kläder på Sveriges största klädföretag. Vi är en köpstark grupp och det skulle vara ren vinst att inkludera oss. Att de väljer det motsatta talar för deras syn på kroppar. – Ann-Charlotte

Jag som ung tjej fick tidigare smyga runt bland plus-avdelningarna (och skämdes som fan. För min kropp är fin och timglasformad, bara större, men jag skulle tydligen ha tantkläder utan former, mönster och snygg design). – Kissen

Alltså ÅH, jag blir så jävla provcerad att man FÖRUTSÄTTS gå ned i vikt för att passa in i en jävla mall uppstyrd av H&M. Och att man FÖRUTSÄTTS vilja gå ned i vikt, bara för att man har bröst och höfter. FYI, världen, det är inget fel på bröster och höfter! Vi är ganska många som har just sådana och vi vill gärna att kläder ska passa dem pga jävligt trist att gå omkring i tunikor och diverse andra tältliknande kreationer. Up yours till alla som tycker att man ska gå ned i vikt. – Katta

Storlek 44 är inte speciellt “stort”. Det är normal och det är väl så många kvinnor ser ut. Under många år har ju klädkedjorna hänvisat till sina plus, big osv. vad de nu än heter men vad är det för kläder där? Storblommigt och tältkoncept. Marknaden för snygga ungdomliga, klassiska, eleganta kläder borde vara stor. – Magdalena

Förut VAR verkligen H&M the store för billig men väldigt trendig modekonsumtion, men det är verkligen inte lika självklart idag. En av deras synligheter med att detta faktiskt smått börjat gå upp för dem är att de istället ökat utbudet med EXTRA billiga varor för folk under storlek 42 istället för att faktiskt inkludera större storlekar. Det funkar för dem och det gör att de bibehåller en maktfaktor men det är jävligt korkat i långa loppet eftersom vår viktkurva ökar och vi tjockisar börjar ifrågasätta och står inte längre i skamvrån där vi förut var hänvisade storblommigt och annat riktigt gräsliga tält till kläder. – Schmenus

Själv kan jag konstatera att jag tydligen har gått från 38 till 42 i bikiniöverdel på H&M på rekordtid och behöver samtidigt göra alla strandraggare besvikna – mina boobs är lika stora som förra sommaren… – Johanna

Det är ju dessutom så att den genomsnittliga svenska kvinnan drar storlek 42 i kläder så man exkluderar ju inte bara den som är trendsugen utan också tja, en stor jäkla del av Sveriges kvinnor över lag. – Kajsa

Får lite jobbig känsla av “Vad bra att du gillar din kropp som den är, så borde fler tjejer vara. Men…hos oss är den inte godkänd och vi tänker inte ta fram våra kollektioner i större storlekar för att motverka det, och visa att ni också är våra kunder, heller.” – Marie

Alla ni som vågat höga rösten och stöttat. Tack.

Läs mina andra inlägg om #hmriot:

- Del 1 – Öppet brev till H&M’s Chefsdesigner Ann-Sofie Johansson
- Del 2 – Svaret. Och om självkänsla, skam och att vara “onormal”.
- Del 3 – Reaktionerna
- Del 4 – “Vi vet att vi har ett ansvar.”

Mitt brev till H&M igår fick en rasande fart. När Nyheter 24 intervjuade mig, delningarna började närma sig 250 och folk började höra av sig och säga att deras vänner i Finland, som jag inte har någon aning om vem jag är, spred det på Facebook, så blev jag lite stolt. Och lite rädd. Men mest bara glad för att jag skrivit något som fastnat hos folk. Något som engagerat och berört. Jag fick en oerhörd respons och #hmriot tog fart på twitter. Kvinnor vågade berätta om den här sjukt jobbiga känslan som det innebär att inte få på sig ett plagg som man vill ha. Om skammen. Om känslan att vara fel. Jag vill tro att jag tog fram det modet i dem.

Men jag kände också att det var många som missförstod. Som tyckte att jag bara var en gnällig tjockis som skulle sluta äta. Då skulle jag ju komma i kläderna. Problem solved. Men det är ju här problemet egentligen börjar.

Och svaret jag fick av H&M i kommentarerna var ju mer av ett skämt. De svarade inte ens på frågorna.

Hej Linda, tack för dina synpunkter. Våra kunders feedback är viktig för oss för att vi ska kunna bli bättre.

Det var tråkigt att höra att du inte känner dig välkommen som kund hos oss, vilket inte alls är vår avsikt. Vi vill kunna erbjuda ett brett sortiment som tilltalar så många av våra kunder som möjligt. På damavdelningen går våra storlekar i de flesta fall upp till 44-46, samt vårt koncept H&M+ som finns från storlek 44 och uppåt.

Trendkonceptet finns på ett litet antal utvalda butiker på samtliga våra marknader. Vi följer vår försäljning noggrant och ser tydligt var efterfrågan finns. Dessutom så gör vi regelbundet kundundersökningar för att lyssna på våra kunder och resultaten matchar det utbud som vi idag har i butik. Dock utesluter vi inte att det i framtiden kan komma att se annorlunda ut.

Med vänliga hälsningar
Håcan Andersson
Presskontakt, H&M

Så nu ska jag försöka förklara vad det här handlar om för mig. Så att ni förstår vad jag menar när jag säger att H&M har en del i detta och ett ansvar.

Jag har alltid haft bra självförtroende. Jag vet att jag kan saker, att jag är smart och en bra tjej. Men så länge jag kan minnas har jag haft dålig självkänsla. Trots att jag kan saker och är en intelligent och bra människa så har jag aldrig känt mig värdig. Mitt värde har alltid varit direkt sammankopplat till min kropp. Och jag har alltid varit en stor flicka. Även i perioder då jag fått höra att “gud va smaaal du har blivit” så har jag ändå dragit minst en storlek 44. Och det är här H&M kommer in.

När jag står hemma framför spegeln tycker jag om min kropp. När det inte finns något i närheten som definierar den. När den bara är som den är. Då gillar jag den skarpt. Den är kurvig och mjuk och stark och den funkar precis som den ska. Jag kan se på mig själv i spegeln och i själen känna att “det där är banne mig inte så pjåkigt”.

Men så fort jag kliver in i en butik, i det här fallet H&M, så blir jag dömd. Jag får på en gång veta att jag inte hör hemma där. Jag är onormal. Jag passar inte in. För jag får inte på mig de storlekar som där erbjuds. Jag känner omedvetet att jag borde skämmas för att jag inte har kontrollen över mig själv för att kunna banta ner mig till en storlek 42. Det är signalen som H&M skickar ut. Ibland försöker jag prova. Ibland har jag till och med köpt en kavaj som jag inte kan stänga. För att passa in. Men vet ni vad, det är faktiskt rätt trångt för både kropp och själ med för små kläder. Och en rolig shoppingtur med kompisarna slutar i ångest och förnedring.

Jag kan separera mig från retuscherade bilder på modeller och sjukligt smala skyltdockor, jag vet att de bara är fiktion och att jag aldrig kommer se ut så. Även fast de är en del av ett större problem så är de inte min verklighet. Men när jag inte kan ha kläder som Sveriges största klädkedja erbjuder, det är min verklighet. Och den har hjärntvättat in min dåliga självkänsla i mig i hela mitt vuxna liv. Jag har bara inte insett det tidigare. Jag har varit så förblindad av skammen av att vara stöpt i “fel” mall.

Men, säger många, gå ner i vikt då (jahaaaa, var det bara DET jag behövde göra?). Men tänk om jag inte vill banta ner mig till en storlek 42 då? Tänk om jag gillar den jag är? Eller om jag bara, av olika anledningar inte prioriterar kampen som det innebär att gå ner i vikt? Är det upp till H&M att avgöra det åt mig? För like it or not, men de sätter en standard för vad som anses vara “okej” och “normalt”.

H&M säger att det kontinuerligt gör undersökningar mot sina kunder för att se var efterfrågan finns. Det är lusigt, jag var medlem i säkert 10-12 år och fick aldrig frågan om jag ansåg att det borde finnas större storlekar. Och dessutom, de som har större storlekar kan ju inte vara kunder hos dem eftersom de inte får på sig kläderna. Är ni med på momentet 22? Det finns en marknad. Men det är inte det det handlar om i slutändan heller.

Jag vill att vi höjer blicken bortom tomma argument om försäljningssiffror och efterfrågan, för det här är större än det. Vad vill vi lära våra barn? Vem tänker förklara för Stina, 17, när hon går där bland kläder hon inte kan ha (men vill ha) att H&M inte anser att hon är värd att passa in, bära snygga och trendiga kläder, för att hon råkar vara en storlek 44? Att hon ska förpassas till “skamhörnan” där kläderna är gjorde för någon som vill vara osynlig. Vem tänker ta ansvar för generationers förlorade självkänsla? Jag anser faktiskt att H&M borde finnas bland dem som förklarar det. Som tar ansvar för det. Och “utbud och efterfrågan” duger liksom inte som svar.

Mitt syfte här är inte att H&M ska göra sin trendkollektion i större storlekar, det kommer de aldrig att göra, det fattar jag med. Mitt syfte är att vi ska våga prata om det här. Vi och klädjättarna. Om den här otroligt störda biten i vårt samhälle. Och att det inte ska vara skamligt att vara av en storlek som går över 44.

Skammen slutar här.

Läs mina andra inlägg om #hmriot:

- Del 1 – Öppet brev till H&M’s Chefsdesigner Ann-Sofie Johansson
- Del 2 – Svaret. Och om självkänsla, skam och att vara “onormal”.
- Del 3 – Reaktionerna
- Del 4 – “Vi vet att vi har ett ansvar.”

Jag mailade detta brev till H&M’s kundtjänst i torsdags kväll med ambitionen att kunna skriva ett blogginlägg med en kommentar från H&M om detta. Jag har dock ännu inte fått något svar så publicerar därför mailet i sin helhet här. Snälla dela och sprid det här mailet!

———————-

Bästa H&M,

Jag var i er H&M-butik idag på Hamngatan och scannade av vårsortimentet. Jag tyckte speciellt mycket om trendsortimentet som känns väldigt modernt och fräscht med spännande mönster och snygga snitt.

När jag insåg att samtliga plagg endast fanns upp till storlek 42 och i vissa fall endast upp till storlek 40 så blev jag otroligt besviken. Jag som har storlek 46-48 tar detta som ett väldigt tydligt tecken att jag inte är välkommen hos er som kund. Jag har länge varit medveten om att många av era kollektioner endast funnits upp till storlek 44, något som jag ibland kunnat ha, åtminstone överdelar. Men att ni väljer att sänka utbudet för oss storvuxna och kapa ut oss ännu mer ur er kundkrets blir jag oerhört provocerad av.

Jag kommer att skriva ett blogginlägg om detta på lalinda.se och jag skulle vilja ha en kommentar från er. Hur kommer det sig att trendkollektionen endast produceras upp till storlek 40-42? Känner ni er bekväma, som en av landets största klädkedjor, att på så sätt exkludera en stor del av befolkningen ur er målgrupp och meddela dem att detta är kläder som inte passar för dem? Detta är kvinnor som VILL handla hos er men ni erbjuder inte plaggen de önskar i deras storlek. För jag är inte ensam om att känna så här.

Jag är medveten om er avdelning för oss med större storlekar. Den var undanskuffad i ett litet hörn på nedre våningen bredvid mammakläderna. Utbudet var tunt och ensidigt, det var rörigt och det verkar som att det enda vi storvuxna bör klä oss i är tältliknande plagg. Varför finns ens en avdelning för storvuxna med specialdesignade kläder? Varför görs inte alla kläder i alla storlekar?

Detta är en del i ett större problem. Ni visar, genom att särskilja så starkt, de personer som ni anser “passar” i era kläder och de som helt enkelt inte bör handla hos er eftersom att vi inte är stöpta i rätt mall. Ni säger till våra unga och barn att om du råkar hamna över storlek 42, då är du inte värd att klä dig som du vill. Då är du exkluderad ur gruppen som H&M ser som sina kunder. Ur gruppen “trendiga, modemedvetna unga kvinnor”. För jag gissar att det är ungefär så ni skulle beskriva er önskade målgrupp. Det är en oerhört dålig signal ni väljer att sända ut till ett samhälle där unga kvinnors bild av sig själva redan är nog skev som den är.

Det är så jag känner mig nu. Diskriminerad. Utanför. Fel. Och det handlar inte om min egen kroppsbild. Det handlar om att ni inte anser att jag bör bära era kläder. Så ja, det är ert fel.

Jag skulle uppskatta ett svar så snart som möjligt. Tack så mycket.

——

Läs mina andra inlägg om #hmriot:

- Del 1 – Öppet brev till H&M’s Chefsdesigner Ann-Sofie Johansson
- Del 2 – Svaret. Och om självkänsla, skam och att vara “onormal”.
- Del 3 – Reaktionerna
- Del 4 – “Vi vet att vi har ett ansvar.”