Jenny tillsammans med några av de få männen på bygget. Och när man ska sluta får man bete sig som en 12-åring och småtafsa på bröstet.
Igår var Jennys sista dag hos oss på EAS. Hon har jobbar här i drygt sju år och var en av mina stöttepelare när jag började i april förra året. Finare och snällare och mer omtänksam människa får man banne mig leta efter.
Hon är en av dem som fnittrat och gnällt med mig över luncher då vi benat sönder och kokat ner livets ris och rosor. Vi har badat i Medelhavet tillsammans en galen natt i Italien, vi har varit en sväng till Göteborg och mulat thaimat på Koh Phangan. Men främst av allt har hon funnits där i vardagen. Att garva med och bitcha med och inspireras av.
Det har känts galet tomt utan henne här idag på kontoret. Och då var det så himla mysigt att springa på små post-it-lappar från henne här och där. Och med kärleken Jenny, det går faktiskt aningen bättre än igår.. ;)
I torsdags var det dags för julfest med jobbet så jag lockade håret, tog min prickiga klänning och klackar och drog mig mot Collage.
Där var hela snygga EAS-gänget samlat, bland annat Lina, Emelie, Linda och jag.
Det bjöds på traditionellt julbord, årets första julmat för min del, helt galet gott!
Andreas kom i smoking och Hugh Hefner-morgonrock. Varför? Det vet man sällan. Lina vann pris för kvällens bästa outfit på temat “Glitter, glögg och rock n’ roll”.
Efter öl, snaps och mat kom champagnen fram under festliga omständigheter.
Och Rebecka fick en glitterdusch av Martin som själv hade varit mycket generös med glittrandet på sig själv.
Här någonstans började kalaset spåra ur och mina ögonlock bli väldigt tunga så jag var respektabel och gick hem och sussade.
Förra veckan åkte jag en sväng till Norge för första gången. Det var nämligen dags för en ny butiksöppning.
Uppe i himlen såg det ut så här. Och när det finns wifi på planet så är det ju liksom nästan tvunget att twittra i luften. Himla piffigt. Enda gången jag varit med om det tidigare var när jag flög NYC-SF förra hösten.
Hotellrum är något av det bästa som finns. Speciellt hotellsängar. Speciellt speciellt hotellsängkläder. Varför är inte mina sängkläder lika krispiga och mjuka och perfekta?
Så här vackert var Oslo förra torsdagsmorgonen från mitt hotellrum.
Jag vet redan att jag har världens bästa jobb. Men så kommer dagar, som i fredags, då det liksom blåser av skalan och iväg ut i rymden. Denna fredag var det tack vare Andreas som hade gått helt bananas med fredagsfikat och fixat ett regelrätt barnkalas komplett med serpentiner, ballonger, tutor och smurfmusik. Ett helt okej sätt att kicka igång en fredag. Så här såg det ut.
Jag tror Andreas vann kladdkaketävlingen innan vi ens smakat på kakan. Fyrverkerier i kakan har ju heller aldrig skadat.
Martin tyckte tutorna var så roliga att han snodde åt sig två.
Rebecka.
Loranganostalgi.
Andreas och Martin delade broderligt och kärvänligt på läsken.
Tisdagen i New York kom och det var dags att börja jobba.
De följande dagarna hängde jag väldigt mycket i de här kvarteren i Meat Packing District. Här ligger nämligen vår nya butik!
Jag flyttade även ut från Tristans lägenhet i East Village och in här, på Dream Downtown i Chelsea. Ser ni fönstret i taket? Det är undersidan av poolen som fanns på innergården. Mycket läckert.
I restaurangen såg det ut som en hel galax i taket.
Och i mitt rum hade jag ett runt fönster. Det var mysigt att sitta i och spana ut över poolen.
Efter öppningen gick vi till Pastis som ligger på samma gata för att äta middag.
Jag åt steak frites. Kanske inte det allra smartaste valet när klockan var sent. Men mumsigt var det.
Med oss hade vi två finska bloggtjejer, Carita och Malena. Fantastiska töser.
Pastis.
Malena var galet snygg i sin grå klänning.
Sedan kom torsdagen och det var dags att åka hem. Jag och Mark tog en sista promenad längs 14th street, pratade pojkar och kramades hej då. Jag hade gärna stoppat ned honom i bagaget och tagit med honom hem men det går ju inte.
Så var det dags att ta farväl för den här gången. Vi ses snart igen, my love.
När jag först kom in i den nya butiken på Biblioteksgatan 14 i lördags tappade jag andan lite grann. Den är så lyxig, vacker och luftig men samtidigt lugn och harmonisk. Rätt oslagbar kombination. Jag skulle kunna tänka mig att flytta in.
Igår var det så stort kalas och jag sprang omkring och filmade och intervjuade kändisar hela kvällen. Och sedan drack jag ett glas champagne innan jag gick till Riche för att hänga med Mia som också hade varit på öppningen. Det bästa jobbet. Den bästa kvällen. Jag gillart.
Butiken sedd från övervåningen där förlovnings- och vigselringarna bor.
Jag filmar och Jenny intervjuar. Dynamic duo skulle man kunna kalla oss. Emma stod framför kameran.
Så här ser dagens kontor ut. En av de stora fördelarna med att jobba som webmaster är att, när man känner sig som en slemblobba och helst inte vill att folk ska se en, då kan man ta med sig datorn hem och jobba som en liten iller från hemmets lugna vrå istället. Och hosta och snora bäst man vill utan att någon bryr sig. Mocke bra.
Strax före fredagsfikat vände hon sig till mig och sa “Jag är så glad att du är här.” Min chef, i den för dagen otroligt jätterosa tröjan, hon som är så smart och snygg och en sån där som jag vill bli när jag blir stor. Hon kallade mig för “klippa” och sa så många snälla och fina saker om att jag förstod och högg i och tog initiativ och till slut var jag nästan alldeles gråtig i ögat.
Och så avslutade hon med att säga “jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag är så bra på att rekrytera” och fnissade lite. Och det gör jag med. Klappar henne på axeln alltså. För mitt jobb people, det är så jävla bra. På ren svenska. Och så kramades vi och gick iväg och åt kladdkaka och drack bubbel. Typ den bästa fredagen. #älsky
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
3
