Jag behöver en paus. En paus från att tänka. En paus från att känna. En paus från alla dessa känslor och tankar som går runt runt och virar in sig i varandra och går likt en spiral upp i himlen och sedan pang ned på jorden igen. Rakt in i verkligheten. Åt vilket håll den nu är. Bär.

Tänk att bara få vara. Här i nuet. Inte känna stress eller oro eller ängslighet. Inte känner saknad eller längtan eller sorg. Bara vara utan press från framtiden.

Visst blir det bättre?

4 kommentarer

2

Jag är Linda.

Jag tar plats. Jag är smart och ganska rolig och har uppenbarligen inget till övers för jantelagen. Jag är oftast stark och glad och lever med känslorna på utsidan. Jag är rak och ärlig och tycker saker. Jag är omtänksam och kärleksfull och tycker verkligen om de jag tycker om.

Ibland är jag ledsen och jätteliten och lägger för mycket makt över mitt eget välmående i andras händer. Men jag vet om det och försöker fixa och trixa så att det inte ska vara så längre. Ibland tycker jag inte om mig själv så mycket men jobbar på att vara lite snällare mot mig själv.

Jag jobbar på världens bästa jobb och bor i världens bästa stad. Även om jag ibland önskar att jag kunde få bo lite mer i New York.

Min favorittid på dygnet är då alla gått och lagt sig, det är mörkt och tyst och man själv sitter vaken som en liten tomta. Det är då motorvägen mellan hjärnan och hjärtat är helt fri från trafik och man ser saker klarare än någonsin.

Jag omfamnar lycka och sorg med samma tacksamhet för att växa och känna är det häftigaste som finns.

Inga kommentarer

6

Min plan att ligga i sängen innan 22 den här veckan har hittills misslyckats fatalt. Trots lugna kvällar (läs, inga överdrivna mängder alkohol) lyckas jag likt förbenat inte ta mig till den där efterlängtade dejten med John Blund innan midnatt.

Jag tänker på det här med hopp och förtvivlan. Det har varit en del sådant i mitt liv på sistone. Hoppet och förtvivlandet och den här raska, obarmhärtiga och illamåendeframkallande berg- och dalbanan där emellan. Och någonstans i en riktigt kräkframkallande nedförsbacke som inträffade nyligen insåg jag att när hoppet försvinner, så gör även förtvivlan. Om än lite senare, så bleknar den bort. Det är som att den ena inte överlever utan den andra. Om inget hopp finns, då kan inte heller förtvivlan fortsätta existera. Den har inget att nära sig på. Inget motpol att jämföra sig med. Ingen referensram. Sedan följer friheten. Och sorgsenheten. Men den kan jag omfamna och tycka om. Melankolin är vacker så länge jag inte låter den ta över och hindra mig från att gå framåt.

Ungefär där är jag just nu. Det är dags för ett nytt kapitel. Morgondagen badar i vacker ovisshet.

“Jag har förlorat en tävling men vunnit ett val. Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av.”

Inga kommentarer

0

Igår var jag bjuden på middag i Östberga. 12-årigt  Rioja, en redig köttbit och en sallad med en kryddblandning som var en liten del av himlen stod på menyn.

Det var en intensiv kväll som satte mycket känslor i omlopp. Och när solen gick ner var känslorna på utsidan och kaoset på insidan. Och kaoset, även om det lugnats lite, är fortfarande väldigt närvarande. Den här känslobusinessen är trixig värre.

Och sen då?

Inga kommentarer

1

Det är så mycket liv som händer just nu. Så mycket som rör sig i kroppen, så mycket härligt och jobbigt och varmt och läskigt. Så mycket som jag varken kan eller egentligen vill sätta ord på. Jag vill bara sitta i känslan, vad den nu må vara, och känna in den, utan att definiera den. Bara svepas med och låta den ta mig dit den vill. En dag i taget.

Inga kommentarer

5

Den här helgen har varit minst sagt händelserik. Både aktivitetsmässigt och känslomässigt. Riktig macarena i själen. Jag måste smälta lite sedan kanske jag återkommer med en tanke eller två. Så länge får ni se lite bilder.

Lördagen inleddes med däckbyte i regnet. Eller rättare sagt, Rickard bytte däck och jag hjälpte till lite med att lyfta bilen sådär. Visst ser jag händig ut?

På eftermiddagen bjöd fina Kelly in till födelsedags-tea-party. Ett separat inlägg kommer om detta senare.

Efter te, sockerchock och lite för mycket vin åkte jag hem till mitt coola Öviksbesök och så lagade vi mumsig middag. Kycklingpaket med ädelost, som ett smäck! Och så njöt av ett magiskt oväder som bjöd på åska och blixtar utan dess like.

På söndagen gjorde vi som resten av Stockholm och kröp in på Fotografiska för att undslippa regnet. Kikade på Annie Leibovitz porträtt och Lennart Nilssons “Ett barn blir till”. Fascinerades av bilder på spermier i genomskärning och håriga småbebisar. Helt fantastiskt.

Helgen avrundades så smått med en strawberry daquiri på TGI Friday’s. Lite Stockholmskultur måste ju Öviksbon lära sig.

På kvällen dreglade jag lite över en iPad.

Och hängde med Mia, Elin och Karin och smidde planer. Spännande saker händer nu.

1 kommentar

0

Alltså, det var ju själva fan vilka känslosvallningar det skulle bli den här fredagen då. Upp och ner och upp igen. Och än är det inte slut…

Inga kommentarer

0