Den där videon där främlingar hånglar (ni vet väl att den är en reklamfilm?)

Det här klippet av främlingars “First Kiss” har spridits som en löpeld under dagen idag. Varenda människa i mitt flöde har haft en åsikt, de flesta har älskat det, fnittrat och till och med gråtit för att det är så fint.

Mina känslor är delade.

Det är väldigt vackert. Det är avskalat och naket och fnittrigt och så himla härligt. Och det får mig att tänka på alla de där främlingarna jag möter varje dag. Vad som skulle hända om jag bara skulle hångla upp en ur ingenstans. Om vi bortser att jag troligtvis antingen skulle bli inspärrad eller få en örfil – hur skulle personen reagera? Om man faktiskt kände efter? Skulle personen bli smickrad? Rädd? Äcklad? Skulle det få hen att känna sig avväpnad eller få hen att sätta upp garden?

Jag funderar på var vi möts någonstans. I grund och botten som människor. Var vi är sårbara för varandra och var vi på riktigt känner varandras själar. Det var länge sedan jag kände någons själ. Satt panna mot panna med någon, andades i takt och grät ihop. Sedan jag var helt och fullt blottad inför någon. Det är då vi är som vackrast. Och den här filmen visar en liten glimt av det. Den sårbara delen som vi alla önskar att vi vågade visa för någon och att den personen accepterade det med ödmjukhet, varsamhet och tacksamhet.

Å andra sidan. Och det är knappt jag vill skriva det här nu för jag har själv vaggat in mig själv i det här vackra och sitter och saknar sårbarheten.

Men att en kyss kan vara så lättvindig. Att man kan kyssa en främling med sådan passion utan någon slags bakgrund eller framtid. Utan känslor eller tankar.

Fortfarande kvar i det vackra dock. I det vackra att ge sig hän i nuet.

Och så får man reda på att det är en reklamfilm. Och blir lite imponerad. Och lite besviken. För det hade ju varit så fint om man faktiskt gjorde något bara för att människor ska få känna lite. Utan att någon ska tjäna pengar på det.

Fast mest impad. PR-bruden i mig kom precis lite.

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 11/100 – Inlägg 21/100

Och sedan är det bara tomt.

Det börjar med den bitterljuva känslan av minnet av en kärlek. Minnet av känslan av att vara kär och få sitt hjärta krossat. En känsla så vidrig men så stor och föregående av något så vidunderligt härligt. Den förlamande maktlösheten.

Den följs av ångesten. Av ensamheten. Av bitterheten mot alla lyckliga jävlar och alla som jag någonsin vågat visa mig svag inför. Av självhatet och de nedlåtande tankarna om mig själv. “Du ska inte tro att du är någon.”

Det hela kulminerar i apatin. I hopplösheten. I sorgen och saknaden efter något jag inte ens vet vad det är. Vem det är.

Och sedan är det bara tomt.

Life is too short to wait.

Life is too short to wait.

Min granne är en kille i 20-årsåldern som bor med sin mamma. Jag ser honom sällan men jag hör honom desto oftare. Högljudd rackare det där. Ibland hör jag också hans flickvän. Oftast när hon skriker “sluta!” och han skrattar åt henne och fortsätter med vad det nu än är han gör. Jag har även sett dem bråka högljutt på gatan utanför mitt i natten en gång när hon ville gå hem efter att hon fått nog av hans uppförande och han sprang efter henne, grät och bad henne komma tillbaka. Utan att känna dem överhuvudtaget så tror jag att det är han som styr och ställer i relationen. Rätt rejält.

Igår såg jag henne för första gången. Mötte henne i trappuppgången. Hon var sådär sval och vacker som bara en ca 18-åring kan vara. Mumlade fram ett hej med ett stängt kroppsspråk. Hon såg olycklig ut. Eller kanske bara likgiltig.

Håll i er nu för nu kommer en tanke som nog kommer kännas dömande och väldigt trångsynt. Men jag har en poäng.

Utseendemässigt var den här tjejen mer eller mindre “perfekt”. Lång, smal, glansigt hår och toksöt. En sådan där tjej som nog aldrig behövt ta initiativ med killar eller ge sig efter något hon ville ha. Hon har fått det serverat.

Och då fick jag en tanke. Eftersom hon, och tjejer som henne, haft killar som jagat dem och som uppvaktat dem så vet de kanske inte vad de egentligen vill ha. De har bara tackat och tagit emot och kanske bara glidit in i ett förhållande som inte var deras förstahandsval. För det är enkelt. Bekvämt. Och så klart smickrande.

Jag har alltid varit den som tagit initiativ. Jag har bestämt mig för vad (eller vem) jag vill ha och sedan har jag gett mig efter det. Jag har sällan fått saker serverat, speciellt relationsmässigt, och när jag fått det har det inte nödvändigtvis varit det jag velat ha egentligen.

Jag får väldigt sällan den jag vill ha. Jag går ofta på nitar och jag blir ofta avvisad. Processen har kostat många tårar och klumpar i magen. Men. Ger man sig efter det man vill ha så ökar ju chanserna drastiskt till att man får det, till skillnad från hur det skulle vara om man väntade på att det skulle hitta en.

Min poäng är således att jag kanske borde vara tacksam för att jag inte är perfekt utan att universum istället för att erbjuda mig män på silverfat så erbjuder det mig chanser. Och sedan får modet och magkänslan ta över. Lite fint ändå.

If your ship doesn't come in, swim out to it.

Tankar i natten längs Kungsholms strand.

Sådana här kvällar gör mig så lycklig och så sorgsen på samma gång.

Jag vill lyssna på ballader från svunna tider, tänka på obesvarade kärlekar och känna hjärtat brista igen och igen.

Jag vill känna och gråta och sakna och längta. Och drömma. Fast ändå veta att drömmarna inte kommer bli sanna. Det finns en trygghet i det.

En trygghet i en melankoli så stark som den gråaste betong i själen. Som blir mer sliten och mer vacker med åren.

En acceptans i sorgen och ensamheten. En hopplöshet och en förtvivlan. I stillhet.

Jag ser mig själv i solnedgången. Det vackra som glimmar till och försvinner. Som finns i minnet men som aldrig syns igen.

She went this way and he went that way. That’s how the story ends.

Han ska gifta sig. Han som jag trodde var mitt livs kärlek ska gifta sig. Bilderna dök upp i flödet på Facebook igår. Hans svensexa var i full gång. Och alla de där vännerna som jag en gång även kallade mina var där. Han hade peruk och för tajta shorts och skrattade och dansade. Han såg lycklig ut.

Det kom inte direkt som en överraskning. De har varit tillsammans i dryga sex år. Ungefär lika länge som jag varit singel. De träffades bara någon månad efter att jag flyttat till Stockholm och vi sagt farväl för gott. Och under tiden han förlovat sig och blivit sambo och nu ska gå nedför altargången med henne, vad har jag gjort? Ändlöst dejtande. Menlöst liggande. Dramatiskt suktande. Den mest emotionellt seriösa relation jag haft sedan dess höll i drygt en månad och var med en man som redan hade flickvän. Skönt track record.

Jag har gjort annat, så klart. Jag är stolt över mitt liv. Jag har rest jorden runt och haft fantastiska jobb och startat eget företag och byggt upp ett liv här i Stockholm. Men jag har ingen att dela det med. Ingen som jag är viktigast för. Och det blev så plågsamt tydligt när jag fick det slängt i ansiktet att han har det. Att våra liv har gått åt så vitt skilda håll.

Det handlar inte om honom, vi är historia. Och jag är inte på något sätt missnöjd med mitt liv. Jag vet inte ens om jag vill ha ett förhållande. Men ensamheten, den har varit påtaglig i helgen. Melankolin har nafsat i nacken och tanken har slagit mig mer än en gång; tänk om det blir bara jag till slut? Räcker jag?

idontwantyoutosaveme

Att känna. Bara en kort stund.

Saknad

Det var så himla länge sedan jag tänkte på det nu att känslan nästan hade försvunnit. Men så kom en låt igång och en liten, liten lucka i den där rustningen jag lappat så hårt öppnades på glänt. Jag saknade honom. Jag kom ihåg hur det kändes när det kändes som mest. Och jag tillät mig själv att minnas hans doft, hans armar runt mig, hans skratt. Men bara en liten, liten stund. För om jag minns för mycket, öppnar luckan för mycket så kommer jag inte kunna stänga den igen. Och då kommer jag sakna hela tiden. Minnas och undra varje dag. Grubbla över sådant jag fortfarande inte förstår. Men det gjorde jag inte. Jag blundade, lyssnade på låten, lät några tårar trilla, och stängde igen. Men för en liten stund, var det ganska skönt att känna något igen. Jag har inte glömt hur man gör.