The girl who cried love.

Jag hittade den här texten bland mina gamla textutkast. Den är några år gammal men av någon anledning publicerade jag den inte då. Hoppas ni tycker om den.

tumblr_beatingheart

Det där med kärlek. Man tror kanske att det blir enklare med åren. Då man vet mer, har mer erfarenhet, mer misstag under bältet. Man vet vad man vill ha och vad man ska undvika för att inte gå i samma fälla fler än en gång.

Jag har mer än en gång fallit offer för min egen optimism. Fallit handlöst för de svåra männen med de stora tankarna och de trasiga själarna. Männen som har så mycket potential, så mycket kärlek och ömhet och kreativitet. Och jag ser mig själv, gång på gång, stå där och banka huvudet i väggen för att få honom att förstå sin storhet samtidigt som jag någonstans längs vägen tappar bort mig själv. Mina egna behov, mitt eget värde.

Jag har fått höra så många gånger att jag är “så bra, så fantastisk, så mycket bättre än du tror”. Av samma män som ett ögonblick senare går åt ett annat håll och inte har plats för mig längre. Till slut betyder orden ingenting. Ord som inte blir till handling är bara bleka bokstäver utan själ.

Och varje gång tror jag det är kärlek. Varje gång jag får den där blicken och känner förståelsen, varje gång jag kommer igenom muren och ser tårar i hans ögon. Varje gång han kysser mig på just det där sättet och säger att jag är just så där fantastisk som jag aldrig känner mig. Varje gång jag känner magin.

Så många gånger har jag hamnat där. Där han säger att han inte kan lova något. Och jag känner en blandning av förkrossning och lättnad. Förkrossning för att, ännu en gång är det inte min tur. Ännu en gång måste jag ta ett steg tillbaka och se mitt liv passera mig förbi.

Trygghet därför att nu kan jag falla tillbaka in i mitt trygga mönster. Att vara “olyckligt kär” i någon som inte vill ha mig hela vägen. Men som ändå bekräftar min existens och min person. Som håller om mig och som jag kan lägga min energi på. Den som jag inte vill eller vågar lägga på mig själv. Men jag behöver inte ta ställning till något eller ta något ansvar. För jag vet ju hela tiden att det inte kommer att vara jag i slutändan.

Och jag undrar varför jag inte värderar mig själv högre. Varför jag tycker att jag inte är värd att vara nummer ett? Värd all kärlek som en människa kan ge? Varför nöjer jag mig med att vara ett andrahandsval, ett pausnummer i väntan på det som är på riktigt?

Han är bekräftelse. Han är närhet. Och jag är trasig. När jag är nära honom så glömmer jag skiten en liten stund. Känner mig lite mer hel. Lite mer levande. Det är inte logiskt. Det är inte värdigt. Men det är där jag är just nu. Jag behöver det. Även om det är på låtsas.

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.

Jag håller på att föreviga vår parentes i tiden. De kallar det konst. Jag vet inte jag. Jag kallar det mest att vända ut och in på själen och försöka få på pränt de där skavande såren som till slut blivit till ärr. Och att hitta till den platsen är inte helt lätt. Där man minns både logiskt och i hjärtat.

Nu har jag hittat dörren. Triggern. Den kallas Winnerbäck och rödvin. Och eventuellt meditation för att öppna sinnet. Winnerbäck alltså. Jävlar vad han trippar på min tårkanal.

Jag är så rädd för att skriva om det vi hade. Eller kanske inte hade. Jag vet helt ärligt inte längre vad det var. Var det bara min hjärna som lurade mig? Eller var jag ska vansinnigt kär i dig som mitt hjärta minns?

Jag bortförklarar ofta mina känslor för dig. Det var så intensivt. Det var så kort tid. Det var extrema omständigheter. Men tänk ändå om det var du som skulle tvinna in din själ i min och bo där för evigt. Och så blev det ett hack i universum och vi missade varandra.

Kände vi varandra bättre än någon annan? Just för att vi inte höll tillbaka? Eller var allt bara en fasad och en illusion? Jag vill tro att vi fann magin. Bara en liten stund i all tid som finns.

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 18/100 – Inlägg 22/100

I might be too good at being alone.

Jag loggar in på Happy Pancake för första gången på månader. Den har börjat krypa på mig igen. Ensamheten. Den kommer i cykler med några månaders mellanrum. Smyger sig på. Jag kommer på mig själv att känna doften av han med det perfekta skägget. Fast jag är ensam. I min egen lägenhet. Jag kan erinra mig känslan av en arm över min midja på natten. Eller ett hjärtslag mot min kind samtidigt som jag drar fingrarna genom de små, lockiga håren på hans bröst. Han vars hjärta jag krossade.

Kroppen värker efter beröring.

Jag kollar ikapp på ”Grey’s Anatomy” och de är fan deppigare än någonsin, Grey och hennes anatomiska doktorer. Just när man inte trodde det kunde bli mer drama så blir det det. Och jag lyssnar med ett halvt öra samtidigt som jag redigerar bilder till bloggen. Men så fäller någon en kommentar som gör att jag spänner ögonen i TV:n och trycker på paus.

”I might be too good at being alone.”

Som att någon tagit en jättestor pinne och petat på en. ”Du! Ja du! Jag pratar med dig!”

Det fanns en tid då jag var helt värdelös på att vara ensam. Då jag behövde sällskap varje kväll. Om inte fysiskt sällskap så pratade jag i telefon med någon eller chattade. Tystnaden och ensamheten skrämde skiten ur mig.

Nu välkomnar jag den. Nu ser jag fram emot en kväll i tystnaden då jag bara kan göra det jag själv vill och inte har någon att vara trevlig mot eller behöva anstränga mig inför. Så att jag kan jobba eller titta på film eller virka i lugn och ro. Jag går glatt på bio själv och har inga problem med att äta ute helt solo. Jag kan använda en slagborr (även om jag varje gång är rädd att jag ska träffa en elledning och avrätta mig själv) och jag äger en (eller tre) dildo(s). Jag klarar mig själv. Jag kanske till och med är för bra på det.

Stockholm är inte den lättaste staden att träffa någon i. Inte någon att älska för mer än en natt i alla fall. Och trots att jag har ett självförtroende som är på topp så är självkänslan när det kommer till kärlek något som lämnar mycket att önska. Men har man varit singel i snart 10 år och fått hjärtat krossat fler gånger än man kan räkna så, ja, man har oddsen emot sig, om man säger så. Man orkar inte längre hoppas. Och önska.

Det jag försöker säga är att jag gör det inte lätt för mig. Jag öppnar inte dörren längre. Jag har slutat försöka. Jag har accepterat att livet är så här. The crazy pet lady och hennes 1000 projekt. Jag har blivit för bra på att vara ensam.

Men ändå. Vad jag inte skulle ge för Honom som andades tungt i min nacke på natten.

beingalone

All I see are days that will never be mine.

Jag kan bränna dig som du aldrig bränt dig, om du leker med mig.

Det är länge sedan jag tänkte på dig nu. Dig och alla varianter av dig som kommit före.

Jag tillåter mig inte att tänka på dig så ofta. Den där molande värken som rotar sig i kroppen när jag tänker på dig är så svår att bli av med. Samtidigt är den sådär svart vacker för att den påminner mig om hur det kan kännas när själen lever på ett helt annat sätt. När dörren till det där inre rummet, det där som är lite som ett fluffigt kuddrum, när den är öppen. Eller åtminstone står lite på glänt.

Jag undrar om du någonsin kommer att komma. Eller om jag kanske valde fel väg någonstans och vi gick om varandra. Om du lever ett liv där ute och undrar var du svängde fel. Eller om jag bara gjorde så många misstag att jag inte är värd dig.

Jag tänker på livet jag lever och de planer jag har. Jag har ett väldigt bra liv. Men i mitt liv finns inte plats för dig. Jag har inte gjort plats för dig. Och det är helt medvetet. För om jag gör plats för dig och du inte finns där så gör tomrummet så ont. Hur nu tomrum kan göra ont.

Jag har slutat leta efter dig. För varje gång jag ens vågar tänka tanken att du kanske finns där ute så försvinner du ännu längre bort. Varje gång jag tar ett steg framåt tar du tio tillbaka. Min längtan efter dig har ersatts av sorg.

Därför tillåter jag mig inte att tänka på dig. För jag tror inte längre att du finns.

Den där videon där främlingar hånglar (ni vet väl att den är en reklamfilm?)

Det här klippet av främlingars “First Kiss” har spridits som en löpeld under dagen idag. Varenda människa i mitt flöde har haft en åsikt, de flesta har älskat det, fnittrat och till och med gråtit för att det är så fint.

Mina känslor är delade.

Det är väldigt vackert. Det är avskalat och naket och fnittrigt och så himla härligt. Och det får mig att tänka på alla de där främlingarna jag möter varje dag. Vad som skulle hända om jag bara skulle hångla upp en ur ingenstans. Om vi bortser att jag troligtvis antingen skulle bli inspärrad eller få en örfil – hur skulle personen reagera? Om man faktiskt kände efter? Skulle personen bli smickrad? Rädd? Äcklad? Skulle det få hen att känna sig avväpnad eller få hen att sätta upp garden?

Jag funderar på var vi möts någonstans. I grund och botten som människor. Var vi är sårbara för varandra och var vi på riktigt känner varandras själar. Det var länge sedan jag kände någons själ. Satt panna mot panna med någon, andades i takt och grät ihop. Sedan jag var helt och fullt blottad inför någon. Det är då vi är som vackrast. Och den här filmen visar en liten glimt av det. Den sårbara delen som vi alla önskar att vi vågade visa för någon och att den personen accepterade det med ödmjukhet, varsamhet och tacksamhet.

Å andra sidan. Och det är knappt jag vill skriva det här nu för jag har själv vaggat in mig själv i det här vackra och sitter och saknar sårbarheten.

Men att en kyss kan vara så lättvindig. Att man kan kyssa en främling med sådan passion utan någon slags bakgrund eller framtid. Utan känslor eller tankar.

Fortfarande kvar i det vackra dock. I det vackra att ge sig hän i nuet.

Och så får man reda på att det är en reklamfilm. Och blir lite imponerad. Och lite besviken. För det hade ju varit så fint om man faktiskt gjorde något bara för att människor ska få känna lite. Utan att någon ska tjäna pengar på det.

Fast mest impad. PR-bruden i mig kom precis lite.

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 11/100 – Inlägg 21/100

Romance is when two people are walking next to each other and all of a sudden they find themselves holding hands.

Genom Nina hittade jag den här finaste fina bloggen. Den är så fin att jag går sönder och jag vill älska precis så här. En dag.

tumblr_m92qidSIai1rrnc83o1_500 tumblr_m4byu9m8p71r1bn80o2_500  tumblr_m9yoacIkrh1r7gwiqo2_500

tumblr_mdghrqjmgh1rh1wv4o1_500

tumblr_m9crieUr6G1qhw4wvo1_500

Signatur – obotlig romantiker.

Och sedan är det bara tomt.

Det börjar med den bitterljuva känslan av minnet av en kärlek. Minnet av känslan av att vara kär och få sitt hjärta krossat. En känsla så vidrig men så stor och föregående av något så vidunderligt härligt. Den förlamande maktlösheten.

Den följs av ångesten. Av ensamheten. Av bitterheten mot alla lyckliga jävlar och alla som jag någonsin vågat visa mig svag inför. Av självhatet och de nedlåtande tankarna om mig själv. “Du ska inte tro att du är någon.”

Det hela kulminerar i apatin. I hopplösheten. I sorgen och saknaden efter något jag inte ens vet vad det är. Vem det är.

Och sedan är det bara tomt.

Life is too short to wait.

Life is too short to wait.

Min granne är en kille i 20-årsåldern som bor med sin mamma. Jag ser honom sällan men jag hör honom desto oftare. Högljudd rackare det där. Ibland hör jag också hans flickvän. Oftast när hon skriker “sluta!” och han skrattar åt henne och fortsätter med vad det nu än är han gör. Jag har även sett dem bråka högljutt på gatan utanför mitt i natten en gång när hon ville gå hem efter att hon fått nog av hans uppförande och han sprang efter henne, grät och bad henne komma tillbaka. Utan att känna dem överhuvudtaget så tror jag att det är han som styr och ställer i relationen. Rätt rejält.

Igår såg jag henne för första gången. Mötte henne i trappuppgången. Hon var sådär sval och vacker som bara en ca 18-åring kan vara. Mumlade fram ett hej med ett stängt kroppsspråk. Hon såg olycklig ut. Eller kanske bara likgiltig.

Håll i er nu för nu kommer en tanke som nog kommer kännas dömande och väldigt trångsynt. Men jag har en poäng.

Utseendemässigt var den här tjejen mer eller mindre “perfekt”. Lång, smal, glansigt hår och toksöt. En sådan där tjej som nog aldrig behövt ta initiativ med killar eller ge sig efter något hon ville ha. Hon har fått det serverat.

Och då fick jag en tanke. Eftersom hon, och tjejer som henne, haft killar som jagat dem och som uppvaktat dem så vet de kanske inte vad de egentligen vill ha. De har bara tackat och tagit emot och kanske bara glidit in i ett förhållande som inte var deras förstahandsval. För det är enkelt. Bekvämt. Och så klart smickrande.

Jag har alltid varit den som tagit initiativ. Jag har bestämt mig för vad (eller vem) jag vill ha och sedan har jag gett mig efter det. Jag har sällan fått saker serverat, speciellt relationsmässigt, och när jag fått det har det inte nödvändigtvis varit det jag velat ha egentligen.

Jag får väldigt sällan den jag vill ha. Jag går ofta på nitar och jag blir ofta avvisad. Processen har kostat många tårar och klumpar i magen. Men. Ger man sig efter det man vill ha så ökar ju chanserna drastiskt till att man får det, till skillnad från hur det skulle vara om man väntade på att det skulle hitta en.

Min poäng är således att jag kanske borde vara tacksam för att jag inte är perfekt utan att universum istället för att erbjuda mig män på silverfat så erbjuder det mig chanser. Och sedan får modet och magkänslan ta över. Lite fint ändå.

If your ship doesn't come in, swim out to it.