Vissa dagar behöver man höra att man är värd något. Att man betyder något för någon. Att man inte bara finns på den här jorden för att ta upp onödig plats. Och då är det tur att man har vänner som Erica, som öser kärlek över en tills man är helt gödd och matt och ödmjuk. Tack, finaste fina du.

Inga kommentarer

5

Det har hänt något med mig den senaste veckan. Tack vare, eller kanske som en biprodukt till, att jag kommit tillbaka till kroppen, avstått från alkohol och rensat upp i min lägenhet, och så även i min själ, så har jag även den här senaste veckan kommit till ro med något jag kämpat med länge.

Det här med känslor. Det är knivigt och svårt och jävligt jobbigt ibland. Och man kan inte bestämma med hjälp av rim och reson när nog är nog. Man får helt enkelt spela med och vänta in den där stunden då alla pusselbitarna faller på plats och man äntligen kan släppa taget. Men nu är jag där, på andra sidan. Och här är allt lättare. Jag är lättare.

Christian åt middag hos mig igår och vid något tillfälle tittade han på mig, log och skakade på huvudet. När jag frågade varför sa han bara att hela mitt ansikte hade förändrats. Att jag såg genuint glad ut. Och det var jag verkligen. Sedan gick jag omkring och tramsade och dansade i köket och petade på honom hela kvällen. Det vet jag inte om han var lika nöjd med. Men som den gode vän han är lät han mig hållas.

Hashtag livet alltså. Är det inte helt jävla fantastiskt?

2 kommentarer

5

Klockan har slagit tre. Jag sitter i tystnaden som jag älskar så. Mamma och syster sover i rummet bredvid och det enda som hörs är klockans tickande och mina fingrars smattrande mot tangenterna. Och Dagmar som börjar dra in över Norrland.

Över detta internet delar jag i natt vänners smärta. Hjärtan som brister, själar som inte får ro. Som i decembernatten tumlar runt i sin ångest i en kamp för att hitta ytan. Hitta lugnet. Finna tilliten. Till sig själv och till dem man håller kär.

Likaså tumlar jag runt i min egen sorg. Som någonstans övergick från att slitas mellan hopp och förtvivlan till en molande melankoli. Och som sådan så gör den mig lite perplex. För att i sorgen finns ett lugn. Ett lugn som inte sliter och drar och levererar besvikelser och inger hopp. Den bara är där. Den förändras inte märkbart och gör inte mycket väsen av sig. Den bara.. finns. Och det finns inget aktivt sätt att hantera den. Inget problem att lösa. Inget att göra.

Istället så måste jag bara sitta i sorgen. Acceptera den. Känna den. Inte försöka fixa den. Och bara hoppas att det innebär att den till slut släpper taget.

Är det inte dock lite ironiskt att jag, i en stund som denna, känner en så oroligt stark längtan efter kärlek? Det är nog sant det där de säger, att hjärtat aldrig lär sig. Och tur är väl det.

Inga kommentarer

0

Jag älskar många. Jag älskar min mamma och min pappa och min bror och mina systrar och min fina barndomsvän som jag känt i all evighet och den där andra underbara människan som jag bara känt några månader. Och jag kramar dem alla så ofta jag bara kan. Men den där självklara personen som det känns som att en sådant här inlägg ska handla om, den finns inte. Han som jag saknar. Han som är inte här ännu.

Så jag tänker istället lite på en person som jag kanske borde älska lite mer. Mig själv. Jag kanske borde slösa lite mer av den där kärleken och ömheten och omtänksamheten som ligger på vänt för Honom på mig själv. Vara lite snällare mot mig själv. Lyssna på min kropp lite mer. Gå inåt och känna efter hur jag mår egentligen. Vad jag vill egentligen. För som tur är så är ju inte kärlek ett fossilt bränsle. Det tar aldrig slut. Det finns inte i en begränsad mängd. Så jag kan slösa precis hur mycket som helst.

Inga kommentarer

2

Jag saknar någon jag inte mött ännu. Han som ska göra mig vinglig och stabil på samma gång. Han som ska stryka mig över kinden och säga att jag är vackrast i världen. Han som ska hångla upp mig mot en vägg så att jag tappar andan. Han som ska tycka att jag är viktigast av allt. Han som är min person och jag hans. Han som ska välja mig.

Han är på väg. Och han kommer så fort han bara kan.

6 kommentarer

4

Idag är jag inte stark. Idag är jag liten och svag och vill mer än något att någon ska hålla om mig och säga att jag är vad som är viktigast. Att jag är deras första val, viktigaste person. Att jag inte bara är ett tidsfördriv, till för att föda det aldrig mättade egot. Att deras liv skulle vara tomt utan mig. Att jag betyder något. På riktigt.

Men det är tyst. Mina utsträckta armar möter bara kyla och tomhet. Denna måndag river ensamheten lite extra.

2 kommentarer

0