Browsing Tag

kärlek

Love and lack thereof

Reasons to fall

Skäl till att jag vill bli kär:

♥ Vara den viktigaste i någons liv.

♥ Ha någon som tänker på en när man inte är där.

♥ Hångel.

♥ En varm nacke att pussa på morgonen.

♥ En hand i min.

♥ Den tråkiga tryggheten.

♥ Fjärilar i magen.

♥ Mera hångel.

♥ Vara lilla skeden.

♥ Sova på en arm.

♥ Hjärtslagen med örat mot bröstkorgen.

♥ God morgon-sms:et.

♥ Det enkla och självklara.

♥ Handskrivna lappar.

♥ Lyckan.

♥ En resekamrat.

♥ Vara rädd men inte behöva vara rädd.

♥ Glittret i ögonen.

♥ Vara så nära som man kan bara komma.

♥ Att inte vara ensam längre.


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!
#Livet

Elk is my power animal

Förra veckan fick jag hem ett paket på hallmattan. Det hör inte till vanligheterna och jag blir lika glad varje gång. Den här gången var det dock inget pressutskick utan en “grattis-till-VD-jobbet-present” från en InoS-medlem som också driver webbshoppen Stil och Ansvar.

Stil & Ansvar är en nätbutik som arbetar efter konceptet Slow Fashion och som genom hårda krav på leverantörer och full transparens på produktionsled vill utmana till en högre grad av ansvarstagande. Jag tycker hela affärsidén är genial och har verkligen fått mig att tänka till kring mitt konsumerande.

2016-11-13-12-54-02-2 2016-11-13-12-54-36-3 2016-11-13-12-54-50-4

I paketet låg den finaste clutchen någonsin från märket Lovia, gjord av älgläder som hämtas från nordiska jägare. Istället för att lädret ska gå till spillo efter kontrollerad jakt väljer Lovia att använda sig av älgskinnet i sin produktion. Älgskinnet är garvade i nordvästra Finland och trots att lädret inte är vegetabiliskt garvat klimatkompenserar Kokkolan Nahka-garveriet genom att endast använda förnybara energikällor. Snacka om att tänka hela vägen.

Och den här finaste presenten skickade hon alltså till lilla mig!

2016-11-13-12-55-07-5 2016-11-13-12-55-56-6

Med presenten följde också ett brev som är det finaste jag någonsin fått tror jag. Jag lipade när jag läste det. Att jag faktiskt kan ha påverkan på någon annans mod genom vad jag gör, det är helt otroligt.

“Om man bara lyssnar på sig själv och vågar ta steget så kan det ju faktiskt bli himla bra.” <3

2016-11-13-12-56-37-7

Tack Anna för den otroligt fina presenten, jag ska vårda den med kärlek. Tack också för att du delade med dig av dina ord och för att du är modig och en GIRLBOSS. All kärlek.

Detta inlägg är INTE sponsrat, jag tycker bara att det är en så grym affärsidé!


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!
Tankar

Glädje, sorg och #hoffice

Det här kommer förmodligen bli ett aningen osammanhängande inlägg men bare with me.

De senaste två dagarna har varit väldigt “vuxna”. Vuxna på ett sådant sätt att livsavgörande saker händer runt en och själv försöker man bara få klart bokföringen och hitta lite höstpepp på vägen.

Igår åt jag middag med en av mina gamla kärlekar. Han ska flytta från Stockholm och det var länge sedan vi sågs så vi klämde in en tidig middag för att catch up. Han ska gifta sig nästa månad, börja ett nytt jobb om några veckor och på det ska han ha barn i slutet av året.

Och vi pratade om de där förändringarna som nästan är för stora för att förstå och jag tänkte på de där känslorna jag hade för honom för en livstid sedan. Hur känslor bleknar och förändras. Han var inte samma person längre och inte jag heller. Livet går vidare och den tiden vi var så nära varandra, om än ett kärt minne i hjärtat så, så himla långt borta.

Hemma med Sara

Och imorse hade jag Sara hos mig i soffan. Vi åt frukost och så livesände vi på Facebook, ett litet (en kvart som blev 45 minuter) snack om vår höst, vad vi ser fram emot, vad vi har ångest över och vilka utmaningar vi har.

Och hur pepp jag än är inför den här hösten så är jag också livrädd. Men det är väl så det ska vara. Om det räknas är det skrämmande. Och mod finns inte utan rädsla. Men jag har ont i magen och känner mig ensam men även om det är som att simma i motströms så kommer det vara värt det. Hoppas jag innerligt.

kontor

Hemma med Sara

Och till slut så tänker jag att jag behöver kollegor i höst. Eller en pojkvän. Någon som tvingas vara i min direkta närhet utan att aktivt umgås med mig. Ungefär som mina husdjur. För det här med att prata rakt ut i luften utan att få någon motreaktion, det kommer ta mig ett steg närmare hispan.

PS. Vill ni kika på vad jag och Sara svamlade om imorse, se den oredigerade sanningen nedan.


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!
Love and lack thereof

The girl who cried love.

Jag hittade den här texten bland mina gamla textutkast. Den är några år gammal men av någon anledning publicerade jag den inte då. Hoppas ni tycker om den.

tumblr_beatingheart

Det där med kärlek. Man tror kanske att det blir enklare med åren. Då man vet mer, har mer erfarenhet, mer misstag under bältet. Man vet vad man vill ha och vad man ska undvika för att inte gå i samma fälla fler än en gång.

Jag har mer än en gång fallit offer för min egen optimism. Fallit handlöst för de svåra männen med de stora tankarna och de trasiga själarna. Männen som har så mycket potential, så mycket kärlek och ömhet och kreativitet. Och jag ser mig själv, gång på gång, stå där och banka huvudet i väggen för att få honom att förstå sin storhet samtidigt som jag någonstans längs vägen tappar bort mig själv. Mina egna behov, mitt eget värde.

Jag har fått höra så många gånger att jag är “så bra, så fantastisk, så mycket bättre än du tror”. Av samma män som ett ögonblick senare går åt ett annat håll och inte har plats för mig längre. Till slut betyder orden ingenting. Ord som inte blir till handling är bara bleka bokstäver utan själ.

Och varje gång tror jag det är kärlek. Varje gång jag får den där blicken och känner förståelsen, varje gång jag kommer igenom muren och ser tårar i hans ögon. Varje gång han kysser mig på just det där sättet och säger att jag är just så där fantastisk som jag aldrig känner mig. Varje gång jag känner magin.

Så många gånger har jag hamnat där. Där han säger att han inte kan lova något. Och jag känner en blandning av förkrossning och lättnad. Förkrossning för att, ännu en gång är det inte min tur. Ännu en gång måste jag ta ett steg tillbaka och se mitt liv passera mig förbi.

Trygghet därför att nu kan jag falla tillbaka in i mitt trygga mönster. Att vara “olyckligt kär” i någon som inte vill ha mig hela vägen. Men som ändå bekräftar min existens och min person. Som håller om mig och som jag kan lägga min energi på. Den som jag inte vill eller vågar lägga på mig själv. Men jag behöver inte ta ställning till något eller ta något ansvar. För jag vet ju hela tiden att det inte kommer att vara jag i slutändan.

Och jag undrar varför jag inte värderar mig själv högre. Varför jag tycker att jag inte är värd att vara nummer ett? Värd all kärlek som en människa kan ge? Varför nöjer jag mig med att vara ett andrahandsval, ett pausnummer i väntan på det som är på riktigt?

Han är bekräftelse. Han är närhet. Och jag är trasig. När jag är nära honom så glömmer jag skiten en liten stund. Känner mig lite mer hel. Lite mer levande. Det är inte logiskt. Det är inte värdigt. Men det är där jag är just nu. Jag behöver det. Även om det är på låtsas.


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!
Love and lack thereof

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.

Jag håller på att föreviga vår parentes i tiden. De kallar det konst. Jag vet inte jag. Jag kallar det mest att vända ut och in på själen och försöka få på pränt de där skavande såren som till slut blivit till ärr. Och att hitta till den platsen är inte helt lätt. Där man minns både logiskt och i hjärtat.

Nu har jag hittat dörren. Triggern. Den kallas Winnerbäck och rödvin. Och eventuellt meditation för att öppna sinnet. Winnerbäck alltså. Jävlar vad han trippar på min tårkanal.

Jag är så rädd för att skriva om det vi hade. Eller kanske inte hade. Jag vet helt ärligt inte längre vad det var. Var det bara min hjärna som lurade mig? Eller var jag ska vansinnigt kär i dig som mitt hjärta minns?

Jag bortförklarar ofta mina känslor för dig. Det var så intensivt. Det var så kort tid. Det var extrema omständigheter. Men tänk ändå om det var du som skulle tvinna in din själ i min och bo där för evigt. Och så blev det ett hack i universum och vi missade varandra.

Kände vi varandra bättre än någon annan? Just för att vi inte höll tillbaka? Eller var allt bara en fasad och en illusion? Jag vill tro att vi fann magin. Bara en liten stund i all tid som finns.

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 18/100 – Inlägg 22/100


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!