This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Det här med känslor. Det är knivigt och svårt och jävligt jobbigt ibland. Och man kan inte bestämma med hjälp av rim och reson när nog är nog. Man får helt enkelt spela med och vänta in den där stunden då alla pusselbitarna faller på plats och man äntligen kan släppa taget. Men nu är jag där, på andra sidan. Och här är allt lättare. Jag är lättare.

Christian åt middag hos mig igår och vid något tillfälle tittade han på mig, log och skakade på huvudet. När jag frågade varför sa han bara att hela mitt ansikte hade förändrats. Att jag såg genuint glad ut. Och det var jag verkligen. Sedan gick jag omkring och tramsade och dansade i köket och petade på honom hela kvällen. Det vet jag inte om han var lika nöjd med. Men som den gode vän han är lät han mig hållas.

Hashtag livet alltså. Är det inte helt jävla fantastiskt?

Över detta internet delar jag i natt vänners smärta. Hjärtan som brister, själar som inte får ro. Som i decembernatten tumlar runt i sin ångest i en kamp för att hitta ytan. Hitta lugnet. Finna tilliten. Till sig själv och till dem man håller kär.

Likaså tumlar jag runt i min egen sorg. Som någonstans övergick från att slitas mellan hopp och förtvivlan till en molande melankoli. Och som sådan så gör den mig lite perplex. För att i sorgen finns ett lugn. Ett lugn som inte sliter och drar och levererar besvikelser och inger hopp. Den bara är där. Den förändras inte märkbart och gör inte mycket väsen av sig. Den bara.. finns. Och det finns inget aktivt sätt att hantera den. Inget problem att lösa. Inget att göra.

Istället så måste jag bara sitta i sorgen. Acceptera den. Känna den. Inte försöka fixa den. Och bara hoppas att det innebär att den till slut släpper taget.

Är det inte dock lite ironiskt att jag, i en stund som denna, känner en så oroligt stark längtan efter kärlek? Det är nog sant det där de säger, att hjärtat aldrig lär sig. Och tur är väl det.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Så jag tänker istället lite på en person som jag kanske borde älska lite mer. Mig själv. Jag kanske borde slösa lite mer av den där kärleken och ömheten och omtänksamheten som ligger på vänt för Honom på mig själv. Vara lite snällare mot mig själv. Lyssna på min kropp lite mer. Gå inåt och känna efter hur jag mår egentligen. Vad jag vill egentligen. För som tur är så är ju inte kärlek ett fossilt bränsle. Det tar aldrig slut. Det finns inte i en begränsad mängd. Så jag kan slösa precis hur mycket som helst.

Han är på väg. Och han kommer så fort han bara kan.

Men det är tyst. Mina utsträckta armar möter bara kyla och tomhet. Denna måndag river ensamheten lite extra.

Internet. Det magiska och fantastiska där jag träffat så många helt underbara människor. Men det är väl som de säger, för varje underbar människa måste man väga upp med en något mindre dito. Som för att ge universum en chans att jämna ut sig liksom.

Han verkade helt normal först. Förutom det abnormt stora huvudet på en för liten kropp. Min initiella tanke var kanske inte direkt “ligga” men jag är ju vuxen och mogen och villig att ge folk en chans.

Att han direkt delade upp det “jag betalar entré så betalar du ölen” gav väl inga direkta stjärnor i kanten. Men man ska ju inte vara sån. Jämlikhet och sånt. Inte konstigt killarna blir förvirrade när de får olika besked varje gång. Men att någon betalar för mig ser jag personligen inte som något negativt. Faktiskt.

Han var rolig. Intressant. Egen företagare. Med ambitioner. Och någon slags djup. Vi pratade personlig utveckling och andlighet och hela paketet. Någonstans här började jag tänka att “well, man kanske kan framkalla attraktion”. Konstigare saker har ju hänt än att man vaknar upp en vacker dag och upptäcker att den där killen man känt i en mindre evighet, han är ju ganska fuckable ändå.

När han började ta på mig lite så där diskret och faktiskt flirta rakt ut myste bekräftelsehoran i mig och lutade sig tillbaka. Och jag funderade helt ärligt på att kyssa honom. Som Carrie i SATC, man vet att det inte passar men man testar ändå.

Då. Hände. Det.

Han börjar lite lätt med att fråga om jag vet vad Darkside är. Jag ser ut som en fågelholk. “Ja, det är typ en dejtingsajt för BD/SM”. Insert pinsam tystnad här. Och sedan slutade det liksom inte. Jag sitter och vrider och vänder på mig och känner mig allmänt obekväm. Och han pratar om läderskjorts och piskor och jag undrar när plågan ska ta slut.

En halvtimme senare när tystnaden (som till slut infann sig) blivit för påtaglig för att längre ignorera drar vi oss därifrån. På tunnelbaneperrongen föreslår han att vi ska ses igen och jag klämmer ur mig ett något för gällt “Vi hörs!”, bjuder på en klapp-på-ryggen-kram och piper därifrån fort som satan.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Lånat av Robin.

Han pratar om att den som älskar mest förlorar. Och jag tänker på att vi människor är så ofantligt rädda för att sträcka ut handen och kanske inte få en hand tillbaka att vi inte ens vågar försöka. Att när vi träffar någon så är vi så oroliga över vad den andra ska tycka om oss att vi glömmer bort att känna efter vad vi faktiskt tycker om dem. Om spelen vi spelar och rädslan för att vara den som känner mer, som vill mer. Som älskar mer. Därför att den som älskar mest förlorar. Sitt obrustna hjärta. Sin stolthet. Kontrollen.

Detta är ett koncept och en rädsla så inkörd i vårt medvetande att ens ifrågasätta den blir ett projekt. Att ens våga tänka tanken att man skulle kunna vara den som sträcker ut hakan, som tar en chans, finns inte.

Motfrågan är dock; om den som älskar mest förlorar, vad vinner då den som älskar minst? 

Bob Hansson under 4goods föreläsning.

Det är fredag natt och själv har jag just, för sjätte gången under ett och samma år, avslutat något som egentligen aldrig var.

Det blåser. Vinden piskar regnet mot mig och trots att jag håller paraplyet som en sköld framför mig så är mina byxor efter ett tjugotal meter dyngsura från halva låret och nedåt. Trottoaren är som en enda stor vattenpöl och mina Converse ger ganska snabbt upp kampen mot vätan. När jag kommer hem rinner inte bara vatten från mitt paraply och mina skor utan även från mina ögon.

Jag är trött. Trött för att jag har spenderat det senaste året med att konstant befinna mig i processen av att komma över någon. Konstant försökt stänga av känslor. Begravt hoppet. Övertygat mig själv att det var för det bästa, att det inte var meningen att det skulle vara vi. Att det finns någon annan där ute för mig.

Att aldrig få vila. Aldrig vara trygg. Aldrig vara genuint lycklig. Visst har det funnits stunder av eufori. Av lyckorus och glädje. Men aldrig genuin lycka. Bestående sådan. För över allt har det hela tiden legat en tunn tunn dimma av sorgsenhet. Så tunn att man nästan inte ser den. Så tunn att den nästan går att ignorera. Men inte riktigt.

Och att hela, hela tiden känna att man är för mycket. Eller att man aldrig räcker. Aldrig duger. Aldrig når hela vägen fram. Att hur man än vänder och vrider på sig själv och situationen så är det ändå något som är fel. Och i samma andetag tänka att “om jag hade gjort si eller sagt så eller varit så här så hade det kanske blivit bra”.

Jag vill inte känna så. Jag vägrar känna så. Jag vill vara nog i den jag är. Jag vill inte behöva vara den drivande kraften hela tiden. Den som hela tiden måste anpassa sig till någon annans humör och tempo. Jag vill hitta någon jag kan stå still med. Och bara gunga i takt med musiken.

Men någonstans i allt det hemska så försöker jag vara tacksam. För att jag är vid liv. För att jag älskar och älskas. För att jag idag fick vara med när två människor firade sin kärlek till varandra. För livet är vackert och dagar som denna gör att jag stannar upp en extra gång och uppmärksammar den blå himlen, njuter av min fina väns kram eller tittar på färgerna som bryts i såpbubblorna utanför kyrkan. För hat ger hat och kärlek ger kärlek. Och jag vet vilken sida jag står på.

Grattis Malin och Andreas!

”I’ve learned so much through marriage, and I’ve learned that, the next time around, I’m going to take the time to find out, ‘Do I really like you?’ Not ‘Do I love you and am in love and do I lust after you’, but ’Do I like who you are, and can I laugh with you and play with you?’ I think I might take the time to figure that out.”

Kloka Halle Berry i en intervju efter skilsmässan från Dave Justice. Precis så vill man ju att det ska kännas.

I paketet låg en blyertspenna med texten “140 characters or less is the new black” och en lapp från Lina där det stod “Linda, när jag hittade denna kom jag att tänka på dig… Stor kram!” Det kan vara så att hon syftar på min Twitterbesatthet.

TACK Lina, så himla roligt och omtänksamt och fint och bra att jag blir alldeles gråtig! Och påminner mig lite extra varför jag älskar bloggar och bloggare och internet.

Jag som varit bunden så länge. Som haft en osynlig boja som tyngt ner mig. Utan att veta hur jag skulle bli fri, hur jag skulle kunna lägga det till handlingarna och gå vidare. Som vridit och vänt och byggt upp det i mitt huvud tills det var större än det någonsin var. Mer otillgängligt. Mer idealistiskt. Mer perfekt. Något det aldrig var. Hjärnspöken.

I slutändan var det så enkelt. Och på en sekund så var det borta. Som att en tyngd fallit från mina axlar. Helt plötsligt var jag fri. Och vägen framför mig var rak och ljus. Kvar var lite sorgsenhet över att saker inte blir som man har tänkt sig. Men det tas över av hoppet. Att allt kommer att bli precis som det var meningen att det skulle bli. Och under tiden så lever jag.

Livet people. Livet. Är det inte helt jävla magiskt?

Och är samtidigt lite ledsen för att jag inte kan dela med mig av dem till er.

Jag minns en tid då jag var helt orädd. La ut mitt hjärta för alla att se. Och jag vet att ni tog kraft av det. Av min osäkerhet och mina misstag och min mänsklighet. Och det gav mig kraft tillbaka. Jag vet inte var någonstans jag slutade vara modig. Eller kanske slutade vara dumdristig.

Jag vill vara ärlig, på riktigt, med hjärta och kärlek och smärta och allt det som gör oss mänskliga. Men det är en fin linje att gå då ofta andra människor är inblandade i det som pågår i rumlandet inombords. Jag är lite mer aktsam nu för tiden. Det är ju trots allt inte bara mitt hjärta som kan komma i kläm.

Jag vill bara att ni ska veta att jag tänker på det. Och att jag saknar er lite, när vi pratade så där öppet och ärligt. Jag vill gärna hitta tillbaka till det igen.

Kärleksnivån på den här helgen har varit helt galen. Löves it.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Älska Julie Delpy. ♥

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Idag är Stockholm sådär vackert att det gör ont i ögonen. Hoppet lever.

Stockholm, snart kommer jag.

Och hur kan tomhet göra en så himla ledsen? Den finns ju liksom inte.