Någonstans har jag en föreställning om att allt kommer att ordna sig. Att det kommer bli bra till slut. Att jag, på ett eller annat sätt, till slut, kommer att bli lycklig. För som sagan säger, “slutet gott, allting gott”.

Realister, eller som jag hellre öronmärker dem – pessimistiska cyniker – ger mig ibland en smäll på fingrarna. Kallar mig drömmare, eller ännu hellre, naiv. Det är mycket möjligt att de har rätt. Det finns inget som tyder att jag inte skulle dö ensam så när som på ett dussin katter. Men varför skulle jag ta ut den förlusten i förskott? Det är ju bara ännu en sorg, och dessutom inför något som inte inträffat ännu och kanske aldrig gör det.

En terapeut sa en sak till mig för många år sedan, när jag satt och grät över mitt kraschade förhållande, föraktade mig själv för att det gått i kras och var övertygad om att karma skulle spöa skiten ur mig för resten av mitt liv. Då sa hon: “Du kommer inte att dö ensam, för du vill inte det. Och du tror egentligen inte att du kommer det.”

Så ja. Jag kanske är naiv, men det är det som kommer att rädda mig. Min tro på kärleken, på människan och på att allt kommer att ordna sig, det är vad som lovar mig att till slut blir det min tur med.

På något vis lyckads jag se lite ut som Mona Lisa på den här bilden. Glad, ledsen, hoppfull, hopplös? Ingen som vet.

Inga kommentarer

1

Igår blev jag intervjuad av Sanna, som pluggar till journalist, angående nätdejting. Tydligen är jag något av en expert på det här att träffa män på nätet. Sedan hur lyckat det blir i slutändan, det är ju en helt annan femma. Men all erfarenhet är bra erfarenhet, eller hur?

Efter vårt samtal funderade jag lite på skämsfaktorn i att erkänna att man nätdejtar. Och nu pratar jag inte bara om de klassiska dejtingsajterna utan bara att träffas på nätet. Sanna berättade att hon fått jättebra respons på sitt projekt och det var många som gärna ville vara med – men endast under förutsättning att det var anonymt. Av någon konstig anledning, i dessa tider av smartphones, sociala medier och en onlinenärvaro som är i stort sett konstant, så anses det fortfarande lite skämmigt att träffa någon på nätet. Det anses lite desperat, en sista utpost för de som inte kan hitta någon som vill ha dem via andra kanaler. Och hur ärligt och på riktigt är det egentligen när man bakom skyddet av en dataskärm kan anta vilken skepnad man vill?

Men vad är egentligen skillnaden? Du väljer ju alltid vilken del av dig själv du vill visa upp, så även i andra sociala situationer som på jobbet, en middag med bekanta eller ute på krogen. Nätet är väl inte så annorlunda? Eller så är jag kanske naiv, jag är ju trots allt samma person online som offline, även om onlineversionen ibland är lite “best of”. Men har man levt hela sitt vuxna liv på nätet, då är det inte direkt ett “steg” att nätdejta, det är istället ett naturligt sätt att träffa nya människor, pojkvänsprospekt eller inte. Ungefär på samma sätt som man söker jobb, resor och andra upplevelser. Livsgoogla.

Några av mina absolut bästa vänner har jag träffat på nätet. Borde jag skämmas över dem med och känna som att vi är de som “blev över”?

Jag har en hel del mer att säga i ämnet men då kommer jag nog sno hela Sannas artikel. Så jag pausar här en stund.

Men vad tycker ni? Är det skämmigt att säga att man nätdejtar? Nätdejtar ni? Eller har ni kanske till och med träffats på nätet?

Bilden av en nätdejtare. Ser jag tillräckligt desperat ut?

5 kommentarer

0