Klockan är 01.15. Jag kliver av nattbussen och regnet smattrar obarmhärtigt mot mitt halvrisiga paraply. Ett ungt par kliver av före mig och klämmer ihop sig under sitt enda paraply och skyndar iväg hemåt. Förmodligen för att ligga nära varandra. Och känna. Det gör ont för att för bara två veckor sedan var det jag.

Det är fredag natt och själv har jag just, för sjätte gången under ett och samma år, avslutat något som egentligen aldrig var.

Det blåser. Vinden piskar regnet mot mig och trots att jag håller paraplyet som en sköld framför mig så är mina byxor efter ett tjugotal meter dyngsura från halva låret och nedåt. Trottoaren är som en enda stor vattenpöl och mina Converse ger ganska snabbt upp kampen mot vätan. När jag kommer hem rinner inte bara vatten från mitt paraply och mina skor utan även från mina ögon.

Jag är trött. Trött för att jag har spenderat det senaste året med att konstant befinna mig i processen av att komma över någon. Konstant försökt stänga av känslor. Begravt hoppet. Övertygat mig själv att det var för det bästa, att det inte var meningen att det skulle vara vi. Att det finns någon annan där ute för mig.

Att aldrig få vila. Aldrig vara trygg. Aldrig vara genuint lycklig. Visst har det funnits stunder av eufori. Av lyckorus och glädje. Men aldrig genuin lycka. Bestående sådan. För över allt har det hela tiden legat en tunn tunn dimma av sorgsenhet. Så tunn att man nästan inte ser den. Så tunn att den nästan går att ignorera. Men inte riktigt.

Och att hela, hela tiden känna att man är för mycket. Eller att man aldrig räcker. Aldrig duger. Aldrig når hela vägen fram. Att hur man än vänder och vrider på sig själv och situationen så är det ändå något som är fel. Och i samma andetag tänka att “om jag hade gjort si eller sagt så eller varit så här så hade det kanske blivit bra”.

Jag vill inte känna så. Jag vägrar känna så. Jag vill vara nog i den jag är. Jag vill inte behöva vara den drivande kraften hela tiden. Den som hela tiden måste anpassa sig till någon annans humör och tempo. Jag vill hitta någon jag kan stå still med. Och bara gunga i takt med musiken.

11 kommentarer

0

Den här helgen har varit så full av sorg. Från stor, världslig sorg över allt det hemska i Norge, till liten sorg i maggropen över att inte räcka till.

Det är måndag kväll och jag är tillbaka i Stockholm. Silver ligger bredvid mig på soffan. Hon har tvättat sig mycket ingående och i en mindre evighet, en av hennes rutiner när hon kommer till ett nytt ställe och börjar känna sig bekväm igen. Nu sover hon och det rycker lite i tassarna och svansen när hon drömmer.

Den senaste veckan har varit intensiv, som alltid när jag är hemma i Norrland och hälsar på. Jag har folk runt omkring mig hela tiden, på gott och ont. Självklart är det mest underbart att ha familjen och vännerna i närheten, men jag har mycket i huvudet just nu som är svårt att reda ut med människor i närheten.

Den här sorgen jag pratar om. Först och främst tänker jag så klart på Norge. På död och förtvivlan och förlust. På en smärta som är värre än jag ens kan föreställa mig. Som är större och hårdare än något jag behövt erfara i mitt liv hittills. Men som jag ändå tar på mig på det lilla vis jag kan. Medkänsla och sympati.

Den sorg jag har inom mig är mer den över att inte räcka till. Att inte kunna trösta när någon är ledsen. Att inte kunna ge livsglädje och hopp när någon är på väg att ge upp. Att inte kunna dela upp mig i fem olika delar för att kunna vara alla till lags när jag är hemma en kort stund. Att säga fel saker och gå åt fel håll. Den att ge och ge men inte känna att man får lika mycket tillbaka. Att till slut sluta att ge eftersom att annars kanske det inte blir något kvar. Och någonstans även försöka ha något kvar till mig själv. Att känna tårar av hjälplöshet och tillkortakommanden tränga bakom ögonlocken och bli arg på sig själv och livet för att jag inte kan göra mer. Vara mer.

Och att i slutändan vara den som ska hålla ihop det. Som sitter ensam, mitt i alla dessa känslor, och är sista utposten. Och känna att maggropen är så full av ledsamhet att jag bara vill sova en vecka och hoppas att det ska försvinna.

Men någonstans ändå veta att sorgen bottnar i kärlek. För fanns inte kärlek och vilja så fanns inte sorg. Så någonstans blir det ändå vackert. Om man bara lyfter blicken lite.

Inga kommentarer

3

Idag har jag inte tagit mig utanför dörren på hela dagen. Har bara haft ont i magen och varit alldeles orolig hela jag. Det mest produktiva jag lyckats åstadkomma är en halvfärdig ny layout till bloggen. Men så blev jag och wordpress-temat ovänner och så fastnade jag framför New York-fruarna istället. Drömde mig bort till varma oktobernätter, långalånga avenyer och svindyr Heineken-öl i en liten East Village-lägenhet.

Mamma frågade hur jag mådde när jag åt middag och så började jag lipa mitt i maten. Humöret känns inte helt stabilt nu va. Vi hoppas på att morgondagen blir bättre.

Avslutar nog med lite “How I met your mother”. Ted är så söt så man bara måste bli på bättre humör av det.

Sådär Jessie, du beställde, jag bloggade. Nu får du banne mig kommentera.

8 kommentarer

0

Idag känner jag mig lite ledsen utan att riktigt veta varför. Eller.. det vet jag egentligen men det är inget som jag varken kan eller vill prata om. Jag har försökt mest hela dagen att övertala mig hjärna om att den är glad, allt är prima och det är happy times, men den vill inte riktigt lyssna idag. Inte ens endorfinrushen efter dagens PT-pass kunde rädda mig.

Menmen, nog om det.

Den här veckan kommer jag att hänga över böckerna som besatt igen, inlämningsuppgift ska in på söndag. Men lite kul ska jag försöka klämma in. På torsdag går “Sex and the City 2″ upp på biograferna och jag och Soffis kommer att sitta bänkade. Can’t wait! Sedan på lördag har Karro bjudit mig på fest hemma hos sig, det ska bli jättekul att träffa lite nytt folk.

Men först ska jag ta tag i disk och middag. Spännande.

Vad har ni för spännande planer i veckan?

Inga kommentarer

0