Tagged ledsen

Vaskad.

Vilken riktigt sopig dag det här har varit. Huvudet har snurrat från början till slut och även om jag fått mycket gjort, jobbmässigt, så rent själsmässigt så har det varit en riktigt rutten dag. En sådan där dag då man ifrågasätter allt och är nära till gråt mest hela tiden. Tänker på allt man inte har, alla chanser man missat, alla gånger man blivit ratad och hur ens självkänsla och känsla av värde har hackats ner, mer och mer för varje gång. En sån dag då man känner sig ensammast i världen och vill skrika för allt vad lungorna orkar men gör det inte med rädsla för att ingen ändå skulle lyssna.

En sån dag. Nu vaskar vi den och hoppas på bot och bättring.

Laid off.

Det är lördagskväll och istället för att gå på kalas med en massa fina av mina vänner så sitter jag hemma med katten och min ständiga nemesis – magkatarren. Hen ansåg inte att det var passande för mig till kalas och har därför, som resten av veckan, bjudit på molande illamående hela aftonen.

Detta betyder ju dock att jag har tid att berätta för er vad det är som pågår i mitt liv och vad det var som drog undan mattan under fötterna för mig i måndags.

Jag har blivit uppsagd från mitt jobb. Det är omstruktureringar på gång på företaget och min tjänst ska outsourcas på externa konsulter. Det är den korta versionen. Den långa satt jag och halvlipade till framför VD:n i måndags.

Det känns så klart helt förjävligt. Jag har aldrig trivts så bra på en arbetsplats som jag gör på denna. Arbetsuppgifterna, arbetskamraterna, kontoret plus det faktum att den fantastiska kvinna som är varumärket är en av de mest inspirerande och livsbejakande människor jag någonsin har träffat. Hon sprudlar av liv och det smittar av sig.

Men nu är det så här. Jag jobbar min sista dag på skärtorsdagen och sedan väntar nya utmaningar. Jag har ingen aning vad jag ska ta mig an efter detta men det ordnar sig nog. Min största oro är att inget kommer mäta sig med det jobb jag har nu. Lite som att man jämför alla killar man träffar med den där “that got away”.

Så, nu vet ni. Jag ska få i ordning på min skit inom kort, uppdatera mitt CV och min portfolio och sedan blir det “projekt: nytt jobb” all over again.

And then life dropkicks you, right in the heart.

De här senaste dagarna har livet spöat skiten ur mig rejält. Jag fick ett besked i måndags som vände upp och ner på hela min tillvaro och nu försöker jag mest reda ut i vilken ände jag ska börja för att kravla mig upp på fötter igen.

Jag vet att jag är luddig men jag förklarar mer när jag orkar. Just nu vill jag bara sova. Det verkar vara det enda jag orkar med just nu.

Den nakna sanningen.

Ledsen

Ingen censur. Inget skyddsnät. Det här är jag. Och jag gråter.

Jag går Hornsgatan fram. Denna aveny av mörker och möjligheter. Vinden och de små snöflingorna piskar mitt ansikte som att jag gjort mig skyldig till ett brott.

Min livsgnista finns där framme någonstans. Jag försöker stappla ikapp den men likt en lemlästad kämpar jag förgäves. Ljuset dämpas mer och mer och den grå, bistra natten tar över.

Besvikelsen gnager på mig inombords. Över att inte räcka till. Vara mer. Duga. Synas.

Jag känner orken rinna ur mig som ur ett läckande såll. Samtidigt som bekräftelsehoran inom mig klöser mina inälvor blodiga och uppmanar mig att försöka igen.

Jag vill inte. Jag vill inget hellre.

Sedan gråter jag.

Because fuck you, that’s why.

Jag är så jävla besviken idag. Så jävla arg och trött och besviken på människor som bara skiter i en. Som inte kan stava till respekt och som bara tar och tar tills man är ett tomt skal för de fyller det aldrig med något tillbaka. Ger aldrig energi tillbaka.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig som skriker “dörrmatta”. Är det att jag är omtänksam? Att jag frågar hur du mår och faktiskt lyssnar till vad du svarar? Är det det att jag lyssnar till dina problem och ställer frågor och du glömmer att ens fråga hur jag mår? Att jag anpassar mig och kompromissar? Att jag bryr mig?

Well, fuck you. Jag har fått nog. Jag har sagt det förut men nu får det fan räcka. Jag har fått nog av att sträcka ut händer och bara möta luft. Av att tro på tomma, vackra ord som aldrig följs upp av handling. Av att känna saker för en person som uppenbarligen egentligen inte alls finns.

Jag vägrar vara den som jagar längre. Om du vill försvinna ut ur mitt liv, så tänker jag inte stå i vägen längre. Då håller jag fan upp dörren för dig. Adjö.