Idag känner jag mig lite ledsen utan att riktigt veta varför. Eller.. det vet jag egentligen men det är inget som jag varken kan eller vill prata om. Jag har försökt mest hela dagen att övertala mig hjärna om att den är glad, allt är prima och det är happy times, men den vill inte riktigt lyssna idag. Inte ens endorfinrushen efter dagens PT-pass kunde rädda mig.

Menmen, nog om det.

Den här veckan kommer jag att hänga över böckerna som besatt igen, inlämningsuppgift ska in på söndag. Men lite kul ska jag försöka klämma in. På torsdag går “Sex and the City 2″ upp på biograferna och jag och Soffis kommer att sitta bänkade. Can’t wait! Sedan på lördag har Karro bjudit mig på fest hemma hos sig, det ska bli jättekul att träffa lite nytt folk.

Men först ska jag ta tag i disk och middag. Spännande.

Vad har ni för spännande planer i veckan?

Gilla’t!

Sluta gilla

Fy fan. Say it isn’t so. Jag känner mig förbannad och uppgiven och hoppas verkligen inte att det är någon som har klantat sig här. Och att försvaret sedan mörkar. Det skulle vara så otroligt respektlöst mot Gunnar, Johan och deras anhöriga. Mot svenska folket och de som varje dag riskerar sina liv där nere.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag klickade på en länk från Linda K. Jag började läsa. Och sedan började jag gråta. Jag har nog aldrig gråtit av ett blogginlägg förut, speciellt inte skrivet av någon som jag inte känner, som jag inte ens vet vem det är. Men när inlägget handlar om det värsta som kan hända, om att få reda på att ens barn har dött, då spelar det ingen roll. Då gråter man. För det finns inget att säga.

Läs. Gråt. Jag lovar att ni kommer uppskatta livet lite, lite mer efter att ni gjort det.

Gilla’t!

Sluta gilla

Evanescence – My Immortal

Varje gång jag hör den här låten så börjar tårarna rinna nedför kinderna. Det är som att det är utom min kontroll. För många minnen. Minnen från en tid då jag kände mig levande. Då jag älskade. Då jag sårade och blev sårad. Men genom allt så var jag aldrig likgiltig. Och det är den värsta känslan av alla. Mer plågsam än allt det andra. Tomheten. Ekot.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag har gråtpuffar under ögonen. Vädret återspeglar mitt humör perfekt.

What a way to start the week.

Gilla’t!

Sluta gilla

Nu känner jag bara för att sätta mig på golvet, smålipa lite och skråla “I am beautifuuuul, no maaatter what they saaay! Words caan’t bring me dowwwn! So don’t you bring me down toodaaaay.”  Och vara sådär överdramatisk och leva i min egen lilla film där jag är huvudpersonen och alla tycker att jag är bäst och alla andra är dumma och jag ska banne mig inte ta någon skit från någon!

För det är mitt liv och det är jag som måste leva det. Ingen annan kan leva det åt mig.

Att det ska vara så jädra svårt att vara ensam och stark.
Speciellt när man ger sig ut på okänt vatten.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag har egentligen massor att säga men det fastnar liksom någonstans på vägen. Som att det blir tjockt i halsen fast istället blir det tjockt någonstans runt armbågarna. Det kommer inte ut. Kanske vill jag egentligen inte kännas vid det och det är därför det jobbiga inte kan forma sig i ord. Kanske är det mitt sätt att hantera det. Kanske har jag helt enkelt blivit vuxen och när man är vuxen så gnäller man inte. Inte så mycket i alla fall.

Jag undrar hur länge det kommer att hålla ihop. Det. Jag. När det kommer rasa. Jag gör mitt bästa för att hålla vindpustarna som kommer riva korthuset på avstånd, men jag känner kulingen rulla in.

Trångt. Eko. Förvirrad. Det bubblar upp. Hur kommer det se ut när det når ytan? Jag vill inte vara tom längre.

Gilla’t!

Sluta gilla

Man ska inte blogga när det är söndagkväll och man precis har sett dubbelavsnitt av ett utomordentligt lipigt Grey’s Anatomy och ett om möjligt ännu mer lipigt Private Practice och känner sig genomledsen och melankolisk.

Så jag låter bli.

Gilla’t!

Sluta gilla

Oj så tungt hjärtat blev helt plötsligt. Och lite trasigt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag är jag låg. Jag vill bara dra täcket över mig, äta godis (under täcket) och vänta på bättre tider. Jag är så rädd för att bli besviken, och den jag skulle bli mest besviken på just nu är mig själv, för att jag inte räcker till. Mitt självförtroende har det aldrig varit större fel på, till skillnad från självkänslan, och om den nu med ger vika så vet jag inte var det ska sluta. Jag vill inte vara den som står i vägen för mig själv.

Gilla’t!

Sluta gilla

Ibland så river det i hjärtat, och när det gör det så är bloggen det naturligaste stället för mig att ösa ur mig på. Men ibland kan jag inte det, för jag är inte ensam i det jobbiga. Människor jag älskar är involverade och därför kan jag inte säga något, rädd för att de ska läsa och känna sig ledsna och svikna.

Just nu vet jag inte vem jag ska prata med, hur jag ska komma ur det, hur jag ska sluta vara ledsen och besviken och orolig och irriterad. När man vill något så gärna, vill vara nära. Får ljummet tillbaka. Det gör ont. Så otillräcklig.

Nu sitter jag bara och vrider och vänder både på mig själv och på orden och inget blir bra. Inget blir tillräckligt ärligt. Ljummet.

Gilla’t!

Sluta gilla

Vilsen. Melankolisk. Vet inte vilket ben jag ska stå på.

Återkommer.

Gilla’t!

Sluta gilla

Oinspirerad, nere och allmänt bitter.

PMS, höst eller bara en vanlig onsdag?

Gilla’t!

Sluta gilla

Nu är jag lite nere.

Ibland slår de mig, de galna infallen, högtflygande drömmarna och sprudlande idéerna. Det är inget som händer ofta. Jag har inget konkret mål i livet, inget litet bageri jag vill öppna eller chefsposition jag strävar efter och att inte ha ett mål är något som många gånger känts som ett misslyckande i sig. Så när de små drömmarna och idéerna dyker upp så blir jag så glad. Så full av liv. Så genomlycklig. Och försöker självklart förverkliga dem så fort som möjligt. Gärna igår.

Ibland inser jag att jag måste sakta ner, ibland kommer jag bara halvvägs innan jag kommer på att det var en totalkorkad idé. Men ibland lyckas jag. Och under tiden känner jag verkligen att jag lever. Så även om någon tycker det är korkat, häng med på resan. För stödet från de jag älskar är det som betyder mest. Utan det betyder drömmen ingenting.

Och för att lugna lite. Jag är faktiskt inte korkad. Inte egentligen. Jag är, hör och häpna, ganska vettig.

Gilla’t!

Sluta gilla