This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Det är fredag natt och själv har jag just, för sjätte gången under ett och samma år, avslutat något som egentligen aldrig var.

Det blåser. Vinden piskar regnet mot mig och trots att jag håller paraplyet som en sköld framför mig så är mina byxor efter ett tjugotal meter dyngsura från halva låret och nedåt. Trottoaren är som en enda stor vattenpöl och mina Converse ger ganska snabbt upp kampen mot vätan. När jag kommer hem rinner inte bara vatten från mitt paraply och mina skor utan även från mina ögon.

Jag är trött. Trött för att jag har spenderat det senaste året med att konstant befinna mig i processen av att komma över någon. Konstant försökt stänga av känslor. Begravt hoppet. Övertygat mig själv att det var för det bästa, att det inte var meningen att det skulle vara vi. Att det finns någon annan där ute för mig.

Att aldrig få vila. Aldrig vara trygg. Aldrig vara genuint lycklig. Visst har det funnits stunder av eufori. Av lyckorus och glädje. Men aldrig genuin lycka. Bestående sådan. För över allt har det hela tiden legat en tunn tunn dimma av sorgsenhet. Så tunn att man nästan inte ser den. Så tunn att den nästan går att ignorera. Men inte riktigt.

Och att hela, hela tiden känna att man är för mycket. Eller att man aldrig räcker. Aldrig duger. Aldrig når hela vägen fram. Att hur man än vänder och vrider på sig själv och situationen så är det ändå något som är fel. Och i samma andetag tänka att “om jag hade gjort si eller sagt så eller varit så här så hade det kanske blivit bra”.

Jag vill inte känna så. Jag vägrar känna så. Jag vill vara nog i den jag är. Jag vill inte behöva vara den drivande kraften hela tiden. Den som hela tiden måste anpassa sig till någon annans humör och tempo. Jag vill hitta någon jag kan stå still med. Och bara gunga i takt med musiken.

Det är måndag kväll och jag är tillbaka i Stockholm. Silver ligger bredvid mig på soffan. Hon har tvättat sig mycket ingående och i en mindre evighet, en av hennes rutiner när hon kommer till ett nytt ställe och börjar känna sig bekväm igen. Nu sover hon och det rycker lite i tassarna och svansen när hon drömmer.

Den senaste veckan har varit intensiv, som alltid när jag är hemma i Norrland och hälsar på. Jag har folk runt omkring mig hela tiden, på gott och ont. Självklart är det mest underbart att ha familjen och vännerna i närheten, men jag har mycket i huvudet just nu som är svårt att reda ut med människor i närheten.

Den här sorgen jag pratar om. Först och främst tänker jag så klart på Norge. På död och förtvivlan och förlust. På en smärta som är värre än jag ens kan föreställa mig. Som är större och hårdare än något jag behövt erfara i mitt liv hittills. Men som jag ändå tar på mig på det lilla vis jag kan. Medkänsla och sympati.

Den sorg jag har inom mig är mer den över att inte räcka till. Att inte kunna trösta när någon är ledsen. Att inte kunna ge livsglädje och hopp när någon är på väg att ge upp. Att inte kunna dela upp mig i fem olika delar för att kunna vara alla till lags när jag är hemma en kort stund. Att säga fel saker och gå åt fel håll. Den att ge och ge men inte känna att man får lika mycket tillbaka. Att till slut sluta att ge eftersom att annars kanske det inte blir något kvar. Och någonstans även försöka ha något kvar till mig själv. Att känna tårar av hjälplöshet och tillkortakommanden tränga bakom ögonlocken och bli arg på sig själv och livet för att jag inte kan göra mer. Vara mer.

Och att i slutändan vara den som ska hålla ihop det. Som sitter ensam, mitt i alla dessa känslor, och är sista utposten. Och känna att maggropen är så full av ledsamhet att jag bara vill sova en vecka och hoppas att det ska försvinna.

Men någonstans ändå veta att sorgen bottnar i kärlek. För fanns inte kärlek och vilja så fanns inte sorg. Så någonstans blir det ändå vackert. Om man bara lyfter blicken lite.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Mamma frågade hur jag mådde när jag åt middag och så började jag lipa mitt i maten. Humöret känns inte helt stabilt nu va. Vi hoppas på att morgondagen blir bättre.

Avslutar nog med lite “How I met your mother”. Ted är så söt så man bara måste bli på bättre humör av det.

Sådär Jessie, du beställde, jag bloggade. Nu får du banne mig kommentera.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Idag känner jag mig lite ledsen utan att riktigt veta varför. Eller.. det vet jag egentligen men det är inget som jag varken kan eller vill prata om. Jag har försökt mest hela dagen att övertala mig hjärna om att den är glad, allt är prima och det är happy times, men den vill inte riktigt lyssna idag. Inte ens endorfinrushen efter dagens PT-pass kunde rädda mig.

Menmen, nog om det.

Den här veckan kommer jag att hänga över böckerna som besatt igen, inlämningsuppgift ska in på söndag. Men lite kul ska jag försöka klämma in. På torsdag går “Sex and the City 2″ upp på biograferna och jag och Soffis kommer att sitta bänkade. Can’t wait! Sedan på lördag har Karro bjudit mig på fest hemma hos sig, det ska bli jättekul att träffa lite nytt folk.

Men först ska jag ta tag i disk och middag. Spännande.

Vad har ni för spännande planer i veckan?

Läs. Gråt. Jag lovar att ni kommer uppskatta livet lite, lite mer efter att ni gjort det.

Evanescence – My Immortal

Varje gång jag hör den här låten så börjar tårarna rinna nedför kinderna. Det är som att det är utom min kontroll. För många minnen. Minnen från en tid då jag kände mig levande. Då jag älskade. Då jag sårade och blev sårad. Men genom allt så var jag aldrig likgiltig. Och det är den värsta känslan av alla. Mer plågsam än allt det andra. Tomheten. Ekot.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

What a way to start the week.

För det är mitt liv och det är jag som måste leva det. Ingen annan kan leva det åt mig.

Att det ska vara så jädra svårt att vara ensam och stark.
Speciellt när man ger sig ut på okänt vatten.

Jag undrar hur länge det kommer att hålla ihop. Det. Jag. När det kommer rasa. Jag gör mitt bästa för att hålla vindpustarna som kommer riva korthuset på avstånd, men jag känner kulingen rulla in.

Trångt. Eko. Förvirrad. Det bubblar upp. Hur kommer det se ut när det når ytan? Jag vill inte vara tom längre.

Så jag låter bli.

Just nu vet jag inte vem jag ska prata med, hur jag ska komma ur det, hur jag ska sluta vara ledsen och besviken och orolig och irriterad. När man vill något så gärna, vill vara nära. Får ljummet tillbaka. Det gör ont. Så otillräcklig.

Nu sitter jag bara och vrider och vänder både på mig själv och på orden och inget blir bra. Inget blir tillräckligt ärligt. Ljummet.

Återkommer.

PMS, höst eller bara en vanlig onsdag?

Ibland slår de mig, de galna infallen, högtflygande drömmarna och sprudlande idéerna. Det är inget som händer ofta. Jag har inget konkret mål i livet, inget litet bageri jag vill öppna eller chefsposition jag strävar efter och att inte ha ett mål är något som många gånger känts som ett misslyckande i sig. Så när de små drömmarna och idéerna dyker upp så blir jag så glad. Så full av liv. Så genomlycklig. Och försöker självklart förverkliga dem så fort som möjligt. Gärna igår.

Ibland inser jag att jag måste sakta ner, ibland kommer jag bara halvvägs innan jag kommer på att det var en totalkorkad idé. Men ibland lyckas jag. Och under tiden känner jag verkligen att jag lever. Så även om någon tycker det är korkat, häng med på resan. För stödet från de jag älskar är det som betyder mest. Utan det betyder drömmen ingenting.

Och för att lugna lite. Jag är faktiskt inte korkad. Inte egentligen. Jag är, hör och häpna, ganska vettig.

Usch, nu blev jag sådär melankolisk.

Nu sitter jag i lugnet som infinner sig när mörkret fallit och lyssnar på trafiken som dunkar långt borta på Skurubron samtidigt som jag kliar lite under hakan på Silver som ligger bredvid, spinner, och naglar fast de där alldeles för långa klorna i mina lår.

Det är sådana här stunder man lätt kan glida iväg för långt in i huvudet, tänka lite för mycket och bli lite ledsen. Fast inte ledsen över att vara ledsen utan nästan lite lättad att det faktiskt finns känslor där inne. Även när det känns ihåligt och tomt.

Nu ska jag dricka upp mitt te och krypa ner i sängen med Alkemisten. Och kanske drömma lite.