Fy fan. Say it isn’t so. Jag känner mig förbannad och uppgiven och hoppas verkligen inte att det är någon som har klantat sig här. Och att försvaret sedan mörkar. Det skulle vara så otroligt respektlöst mot Gunnar, Johan och deras anhöriga. Mot svenska folket och de som varje dag riskerar sina liv där nere.
0Arkiverad i Aktuellt
Taggat: gunnar andersson, ledsen
Jag klickade på en länk från Linda K. Jag började läsa. Och sedan började jag gråta. Jag har nog aldrig gråtit av ett blogginlägg förut, speciellt inte skrivet av någon som jag inte känner, som jag inte ens vet vem det är. Men när inlägget handlar om det värsta som kan hända, om att få reda på att ens barn har dött, då spelar det ingen roll. Då gråter man. För det finns inget att säga.
Läs. Gråt. Jag lovar att ni kommer uppskatta livet lite, lite mer efter att ni gjort det.
Arkiverad i Livets små jävligheter
Taggat: ledsen
Evanescence – My Immortal
Varje gång jag hör den här låten så börjar tårarna rinna nedför kinderna. Det är som att det är utom min kontroll. För många minnen. Minnen från en tid då jag kände mig levande. Då jag älskade. Då jag sårade och blev sårad. Men genom allt så var jag aldrig likgiltig. Och det är den värsta känslan av alla. Mer plågsam än allt det andra. Tomheten. Ekot.
Arkiverad i Funderationer,Love and lack thereof
Jag har gråtpuffar under ögonen. Vädret återspeglar mitt humör perfekt.
What a way to start the week.
Arkiverad i Livets små jävligheter
Taggat: ledsen
Nu känner jag bara för att sätta mig på golvet, smålipa lite och skråla “I am beautifuuuul, no maaatter what they saaay! Words caan’t bring me dowwwn! So don’t you bring me down toodaaaay.” Och vara sådär överdramatisk och leva i min egen lilla film där jag är huvudpersonen och alla tycker att jag är bäst och alla andra är dumma och jag ska banne mig inte ta någon skit från någon!
För det är mitt liv och det är jag som måste leva det. Ingen annan kan leva det åt mig.
Att det ska vara så jädra svårt att vara ensam och stark.
Speciellt när man ger sig ut på okänt vatten.
Arkiverad i Funderationer
Jag har egentligen massor att säga men det fastnar liksom någonstans på vägen. Som att det blir tjockt i halsen fast istället blir det tjockt någonstans runt armbågarna. Det kommer inte ut. Kanske vill jag egentligen inte kännas vid det och det är därför det jobbiga inte kan forma sig i ord. Kanske är det mitt sätt att hantera det. Kanske har jag helt enkelt blivit vuxen och när man är vuxen så gnäller man inte. Inte så mycket i alla fall.
Jag undrar hur länge det kommer att hålla ihop. Det. Jag. När det kommer rasa. Jag gör mitt bästa för att hålla vindpustarna som kommer riva korthuset på avstånd, men jag känner kulingen rulla in.
Trångt. Eko. Förvirrad. Det bubblar upp. Hur kommer det se ut när det når ytan? Jag vill inte vara tom längre.
Arkiverad i Funderationer
Man ska inte blogga när det är söndagkväll och man precis har sett dubbelavsnitt av ett utomordentligt lipigt Grey’s Anatomy och ett om möjligt ännu mer lipigt Private Practice och känner sig genomledsen och melankolisk.
Så jag låter bli.
Arkiverad i Livets små jävligheter
Oj så tungt hjärtat blev helt plötsligt. Och lite trasigt.
Arkiverad i Livets små jävligheter
Taggat: ledsen
Idag är jag låg. Jag vill bara dra täcket över mig, äta godis (under täcket) och vänta på bättre tider. Jag är så rädd för att bli besviken, och den jag skulle bli mest besviken på just nu är mig själv, för att jag inte räcker till. Mitt självförtroende har det aldrig varit större fel på, till skillnad från självkänslan, och om den nu med ger vika så vet jag inte var det ska sluta. Jag vill inte vara den som står i vägen för mig själv.
Arkiverad i Livets små jävligheter
Taggat: ledsen
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
