Sockerchockad vink från Övik!

Som ni kanske redan har koll på så huserar jag för tillfället i metropolen Örnsköldsvik och hälsar på mor och bror och syster och övrigt löst folk. Samtidigt försöker jag jobba lite på det här de kallar framtid och locka fram min katt som parkerat under soffan och kommer bara fram om det bjuds på julskinka. Alternativt ostkrokar (ja, det heter ostKROKAR).

Övik, april 2013

I tisdags kånkade jag katt och bohag till centralen för att sätta mig på tåget till Övik. Det var lite historiskt då det var första gången jag kunde åka snabbtåg hela vägen. Halleluja för Botniabanan! Silver var helt chill och sket fullständigt i att två hundar i samma vagn morrade på varandra.

Övik, april 2013

I onsdags fyllde lillebror 30. Och i min familj firar man detta genom att äta exceptionella mängder hembakade sockerchocker som smakar som himlen. Biskvier, bullar, snickerskakor och någon liten historia som var en blandning av kärleksmums och brownie. Ja, ni hör ju. Dog.

JÖvik, april 2013

Jag uppdaterade morfar på bloggen och visade honom presentationen för mitt nya företag. Han förstod inte så mycket av webb-mumbo-jumbot men verkade nöjd.

Övik, april 2013

Sedan skulle bror titta på någon slags tv-data-spelsmatch med riktiga kommentatorer. Jag förstod ganska precis ingenting.

Övik, april 2013

På onsdagskvällen skulle syster köra lastbil upp till Umeå och jag följde med som DJ. Det fina med sånt är att man får lite kvalitetstid med syrran samt sådana här solnedgångar.

Övik, april 2013

Igår så utmanade jag och syrran stadens gym (tydligen lider hennes axlar idag *moahahaha*) och sedan åkte vi till någon slags fantastiskt lekland där jag träffade min gölliga gudson och uppdaterade mig på livet med hans käre mor. Jag vill för övrigt ha ett sånt lekland för vuxna i Stockholm. Vem fixar? Det bör finnas öl. Och självklart bollhav. Bazinga!

Har alltså lyckats producera någon form av frisyr idag!

Och nu ska jag och den här fabulösa lilla frisyren jag lyckats slänga ihop åka på loppis i solen. Och sedan är det helg!

Lite blåsigt ute på isen.

Idag rockar jag.

I morse var jag på jobbintervju på Riddarholmen. Solen sken och intervjun gick bra och jag kände mig sådär oövervinnerlig. Och så kom jag till jobbet och trots separationsångesten kände jag att jag har gjort mitt där. Jag har gjort ett bra jobb och jag är redo att gå vidare.

Men så fick jag ett avslag från ett jobb som jag varit på intervju för och även om jag hade känt det lite på mig så blev jag besviken. Samtidigt som det bara var ännu en av de saker som puttat mig i riktningen av att gå min egen väg.

Och nu är det bara en halvdag kvar på jobbet. Sedan ska jag ut och flyga fritt. Dit vinden bär mig. Och just nu är det kraftiga kastvindar på det här lilla vattendraget vill jag lova.

Om spicy tuna och att flyga solo.

Snart.
De här brudarna alltså. Typ världens peppigaste modemaffia. @lisvardedwall @hannahbergrothEn mycket exalterad @lisvardedwall och en mycket utsatt chokladfondant.

Denna afton har jag hängt med den här bästa modemaffian, Li och Hannah som jag lärde känna när jag jobbade med PR med Gold Digger och de båda jobbade med mode på VeckoRevyn. Jag har inte träffat dem på cirkus sådär 100 år känns det som så det var som ett litet tivoli att hänga med dem igen.

Så vi åt sushi och drack vin på Ljunggren och så pratade vi lite kärlek (båda två har typ hunnit förlova och gifta sig sedan sist) och en himla massa jobb och livspepp och hur läskigt men samtidigt fantastiskt och befriande det där med förändringar i livet är. Och så peppade jag rejält på att kanske köra mitt eget race nu ändå…

Och i morse hade jag jag en jobbintervju med ett start-up-företag som gör tokspännande saker (och har kontor precis vid Mosebacke med världens bästa utsikt) och jag kände jag-vill-vara-med-å-leka men samtidigt är jag livrädd för att röra mig utanför trygghetsbubblan som en tillsvidareanställning och pensionsförsäkring och sånt där göttit jox innebär. Men så sa Li att det här med att driva eget, det är ju så himla bra, och så blev jag lite pepp igen. Fast det är fortfarande skitläskigt.

Men sedan så tänker jag att, man lever ju liksom bara en gång och det kan ju inte gå mer än åt helvete. Ungefär så. Hur tänker ni?

En lite sådär melankolisk afton.

130305_02

130305_01

Det är alldeles strax onsdag och jag har precis kommit hem efter att ha varit ute och firat Carin som fyller ännu-mer-åldersnoja idag. Vi åt middag på Vapiano och drack bubbel och sedan gick vi och tittade på Veronica som körde stand-up på Big Ben (himla rolig tös det där).

Men det har också varit en konstig kväll. Lite melankolisk sådär. Livet är så himla konstigt just nu. Mina vänner har det jobbigt, det är uppbrott och separationer och ond bråd död och sjukdom och skräp till höger och vänster. Och min pappa har legat på sjukhus och mitt i alltihopa tappar jag jobbet. 2013 har verkligen inte imponerat hittills.

Men i allt det här mår jag ändå förvånansvärt bra. Jag hoppas och önskar att mina vänner känner att jag är där för dem när de behöver mig, som de varit där för mig. Jag känner mig starkare nu, det är okej att luta sig mot mig.

Kram och klapp och gonatt.

Det där halvfulla glaset.

Den här hatkärleken jag har till mitt liv just nu, den förbryllar mig lite. Å ena sidan så har livet dropkickat skiten ur mig det senaste året. Å andra sidan så är jag förvånansvärt nöjd med det mesta just nu. Det är ju det här med det halvtomma vs det halvfulla glaset.

Låt oss se över det hela.

Halvtomt:

  • Precis uppsagd från jobbet.
  • Smått sjuk i huvudet.
  • Kommer att dö ensam pga ovan nämnda punkt.
  • Tränar som en galen men förblir ändå tjock.

Halvfullt:

  • På avsatsen till en spännande framtid som kan bli precis hur bra som helst.
  • Mycket mindre sjuk i huvudet än förra året.
  • Inga struliga relationer att ta hand om och ångesta över. Samt trivs ruggigt bra med singelskapet just nu.
  • Tränar. Punkt liksom. Blir starkare och piggare och härligare för varje dag som går.

Jamen ungefär så. Livet blir liksom så mycket bättre som halvfullt, don’t you think?

 

Nytt år, ny kraft. Förändring och yadiyada.

Hej Stockholm. Hej bloggen.

Nu är jag hemma i huvudstaden igen och det första jag undrar när jag kommer hem är hur i hela friden mamma lyckas/orkar hålla det så himla rent och fint hemma hos sig. Det luktar liksom alltid trygghet och mys hos henne. Av någon anledning lyckas inte jag riktigt uppehålla samma standard. Jaja, nu har jag i alla fall tagit in balkongmöblerna som kikade fram när snön töat bort. Det där som jag skulle gjort i oktober. Det finns hopp för ordning även här.

Årets första dag osar som alltid av hopp och förväntan. Och i mitt fall rövont efter nästan åtta timmar på en buss. Man hinner fundera rätt mycket under en sådan resa när mörkret faller och Norrland svischar förbi utanför.

Jag tänker att jag behöver förändring. Jag behöver inspiration, nya vanor och lite jävlar anamma. Jag behöver kasta den där offerkoftan som smög på någonstans under hösten och sluta fokusera på det negativa och sådant jag inte kan förändra och istället försöka intala mig själv att jag kan. Jag orkar. Jag klarar.

För att manifestera detta gick jag så klart raka vägen hem och bokade in sisådär sjuttielva träningspass samt en prova-på-teater-kurs-kväll på Folkuniversitetet. Det är ju inget fel på viljan om man säger så.

Nu ska det bara bli av också, den där förändringen. Men banne mig, den ska fan bli av.

Min måndag.

Jag ska vara ärlig. Min måndag började inte lysande. Jag är sorgsen och tung i kroppen och det var ingen picknick att ta sig ur sängen i morse. Men det gick. Och jag är glad att jag gjorde det. För dagen vände. Och någonstans runt kvällskvisten smög sig till och med lite tacksamhet in i kroppen.

Efter jobbet åkte jag till Suz nya ateljé vid Odenplan för att fylla i min tatuering. Johanna följde med mig och höll sällskap och hjälpte till att plåta.

Fincher var på bushumör.

Det gjorde ungefär lika ont som förra gången. Men i slutändan upptäckte jag att jag satt och njöt av smärtan. Intressant vändning.

Efteråt tog jag och Johanna en liten promenad i solen och jag läxade upp henne lite i konsten att respektera sig själv. Jag läxade nog upp mig själv lite i processen med. Och Hötorget dansade i vackra höstfärger.

Sedan sms:ade PA och så blev det så att vi spontandejtade för middag och bio. Rackarns trevligt.

Vi gick och såg Palmedokumentären. Ironiskt nog på biografen där han var precis innan han blev mördad. Filmen var mycket bra. Bra tempo, hyfsat lättförståelig ur en politisk synvinkel. Mycket gripande och intressant film om vårt land och vår tid.

Efter filmen var både jag och PA lite tagna, speciellt med tanke på att vi gick samma promenad från bion som Palme gjorde kvällen han dog. Vid mordplatsen stannade vi och tog en paus.

PA.

Sedan gick vi mot Slussen, pratade politik och samtid och vilken tur vi har som bor i det land och den stad vi gör. Egentligen. Livet är jävligt fint. Även när man är sorgsen och har ont i hjärtat.

Det där med att valsa i fontäner.

I fredags alltså. Först fick jag hänga med fantastiska Malena. Och som om inte det var nog så var PA och Martin ute och svirade så när Malena gav sig iväg hemåt mot Finland igen så tog jag sikte på Söder och Och Himlen Därtill.

Servicen suger men solnedgången är helt galet magisk.

Sedan gick vi till Imperiet där de inte kunde göra en Cosmo för att rädda sitt liv. PA var lite grinig för att tjejdrinkarna var svindyra och inte ens goda. Och lite för att jag kallade det för tjejdrink när han en gång köpt en.

Camilla och Katarina var också med och så plockade vi upp Fredrik på vägen men de fastnade inte på bild. De rörde sig nog för mycket.

Martin satt dock snällt stilla. Vi pratade sådär djupt som vi ofta gör. Han är bra på sånt. Plus att han säger sånt som jag blir lite provocerad men lite imponerad av. Rakt in i hjärtbalken ba pang varenda gång.

Sedan gick vi mot Nada. PA hittade ett jättestort träd och Martin lekte Top Gun.

Och sedan förstår ni. Då gick det lite tokigt men så himla bäst. Jag och Martin gick från Nada lite tidigare än de andra och hade glasspicknick på Nytorget. Satt lite sådär avslappnat och åt glass och doppade fossingarna i fontänen. Och sedan så blev det som så att vi dansade vals i den där fontänen. Till Leonard Cohen. För det är sånt man gör klockan ett en fredagsnatt. Jag skrattade så jag grät för det var så himla bra och perfekt.

Och sedan ramlade Martin på mig ner i fontänen och så slog jag armbågen i botten och blödde som ett djur men matchade liksom klänningen. Och så hade vi vattenkrig för nu var vi ju liksom helt neddränkta i alla fall.

Och sedan gick vi hem till Martin helt dyngsura och tokfnittrade och jag undrade varför folk tittade så konstigt på oss med sedan kom jag på. Och fnittrade lite till. Och så fick jag ta en varm dusch och låna kalsonger och en t-shirt och somnade på soffan framför Moulin Rouge.

En sån där alldeles perfekt impulsiv grej som man kanske inte ska göra när man är 32 men jag tittar nu på min plåstrade armbåge och ler för att jag ibland får känna att jag verkligen lever på riktigt. Och jag älskar det.

När man känner att man lever.


Kvällens bästa bild. Rhodos dansar i löparduschen.

Hittills har jag haft en så himla tokfin helg. En sån där helg som inte kommer kunna sammanfattas i ett inlägg utan kommer att kräva en hel drös sådana. För jag vill ju berätta allt på det sätt som det förtjänar. Som när fantastiska Malena och jag åt middag igår och pratade om mod och livet. Och när jag och Martin dansade vals i fontänen på Nytorget klockan ett på natten. Och sedan ramlade i samma fontän och blev dyngsura. Och när PA och Martin förenade sina styrkor och försökte lära mig spela gitarr idag. Och hur vi skrattade oss tokiga åt kattvideos och alldeles för många Star Wars-klipp på YouTube.

Men det kommer ni få höra mer om sen. För nu vill jag bara berätta om hur det kändes att gå hem genom Stockholm i kväll. Två stora event pågick på Söder, Midnattsloppet och Grolsch Block Party, så det var galet mycket folk ute på gatorna. Det var lite “worlds colliding” med ölfest och löparfest men di två samsades om Södermalm på att förvånansvärt fungerande vis.

Och känslan bara. Att glida fram i ett varmt Stockholm, musik spelandes överallt, folk som skrattar och dansar och hejar ute på gatorna och är livsbejakande. Och jag tittade på löparna och kände att, det är nog inte helt omöjligt att jag skulle kunna vara en av dem nästa år. Och sedan kika ner på min tatuering och känna att jag blir starkare för varje dag. Känner att jag lever.

Och när jag står och fotar löpare på Folkungagatan kommer Rhodos fram ur ingenstans och innan jag vet ordet av har han kutat ut i löparbanan, fram till löparduschen och står där och dansar och blir dyngsur. Sådana där ögonblick som gör livet värt att leva.

Melankolisk harmoni, är det en riktig känsla? För det är nog det närmaste jag kan komma det jag känner just nu.

Mod. Det lilla ordet för alltid på min hand.

Jag har funderat på det i flera år. Motivet har varit uppritat och klart i några månader. Och idag blev det av. Idag har jag gjort min allra första tatuering. Ordet “mod” är nu för alltid inpräntat på insidan av mitt högra ringfinger.

Mod. Ett så litet ord med sådan otrolig tyngd. Mod för mig har så otroligt många innebörder. Det krävs en slags mod för att överkomma rädslor. För att klappa en orm. Hålla ett tal. Flytta till en ny stad. Hoppa ut ur ett flygplan. Resa jorden runt själv. Göra en tatuering.

En helt annan slags mod krävs det för att vara ärlig mot sig själv. Att öppna sig och våga dela det man känner och tänker med människor runt sig. Att våga vara sårbar. Mod att våga älska även om man inte blir älskad tillbaka. Att våga känna både högt och lågt. Att våga må dåligt och våga be om hjälp. Mod att möta mörkret i sig själv, låta ljuset skina barmhärtighetslöst över det som gör ont. Och sedan traggla sig tillbaka till ytan.

Det här lilla ordet ska för alltid påminna mig om kampen jag genomgår just nu. Kampen för mig själv. Att ha modet att möta mig själv, mina styrkor och mina brister och acceptera allt precis som det är. Att vara snäll mot mig själv. Att älska och respektera varenda liten bit.

Nu ska jag gå och lägga mig och titta lite nyförälskat på det lilla ordet på min hand. Adrenalinet och endorfinet börjar gå ur kroppen och lämnar en härlig tröttma. Sov sött mina små troll. Och våga vara modig.