Biggest Loser. Bästa. Realityserien. Ever. Så mycket livsvilja, motivation, inspiration och jävlaranamma i ett enda program, packeterat av helvetestränarna (men med stora hjärtan) Bob och Jillian. Jag blir ju alldeles hög.

Jag har precis sett färdigt säsong åtta. Åh maj gawd så mycket tårar jag har fällt, så många spontana applåder och stående ovationer jag har avgett och så mycket inspiration jag har fått. Det är helt insane vad de här människorna klarar av, hur de pushar sig själva och vilka otroliga resultat de leverar! Rebecca Meyer nedan (min favorit!) hade lagom till finalen tappat halva sig själv. Hon börjar på 126 kilo och slutade på 63. På sex månader. Då har man fan bestämt sig.

Skulle ett program som “Biggest Loser” fungera i Sverige? Förmodligen inte. Och detta av samma anledning som att till exempel “The Bachelor” var en totalflopp i svenskt format. Svenskar skulle aldrig våga vara så sårbara och så utlämnade på bästa sändningstid. Inte en chans. Att bli hunsad av Anna Skipper i “Du är vad du äter” är inte ens i samma liga som att ställa dig på en våg, iklädd sportbehå och cykelbyxor, inför en hel nation och sedan körd i botten av USAs tuffaste tränare.

Sedan finns det i USA en helt annan nivå av självförverkligande. Ett samhälle som uppmuntrar storslagenhet. Säger man ordet “dröm” i Sverige så skakar folk mest på huvudet. Nej, i jantelagens hemland ska man sköta sitt jobb, sin familj och om man har tur får man åka på charter en gång om året och gå ut och ta en öl med polarna då och då. Men drömma? Det får du göra när du sover.

I USA är det mer regel än undantag att folk har högtflygna drömmar. Och från dröm till mål behöver det inte vara så långt. Titta bara på Rebecca.

12 kommentarer

0

“Insanity is doing the same thing over and over again and expecting different results.”

Sitter och tittar på Jag AB med Kjell Enhager. Han pratar om hur viktigt det är att ha mål. Jag inser mer och mer att jag inte har några konkreta mål. Inte ens några högtflygande drömmar. Inget att sträva mot. Vad i hela friden vill jag med mitt liv egentligen?

Vad har ni för mål, drömmar, stora som små? Vad driver er? Jag behöver inspiration här.

6 kommentarer

0

Jag undrar ofta vad jag ska bli när jag blir stor. I de glossiga magasinens reportage med rubriker som “Så får du din drömkarriär” och “Så blir du ditt bästa jag” pratas det ofta om mål. Delmål. Livsmål. Skrovmål. Man ska gärna ha väldigt konkreta mål. Och så kan man förslagsvis skriva up dem i små “målböcker” och följa framstegen slaviskt dag för dag, närmare drömmen.

Men hur gör man då om man inte har några tydliga mål? Om man bara flyter runt som en liten jolle utan varken åror eller roder och hoppas på att stöta mot land på ett ställe som känns hyffsat okej? Jag har nog haft ganska tur i mitt flytande, jag har hamnat på vad som känns som rätt plats för tillfället. Men som livsmål? Nja, så långt har jag nog inte kommit än. Så, vad är nästa steg?

Samtidigt undrar jag om det här med mål inte bara är pladder. Att man, när man ger sig efter sin dröm, vad den nu må vara (om den ens finns), egentligen bara bygger upp luftslott för att sedan sticka hål på dem. Att besvikelsen bara väntar runt hörnet. Likgiltigheten skyddar mot att det gör ont. Fast är jag egentligen inte likgiltig, utan bara feg? Eller har jag bara ingen koll på vad jag vill med mitt liv?

Tillbaka till ruta ett. Delmål. Att ta mig igenom min första arbetsvecka?

3 kommentarer

0