Trailern för Julia Roberts nya film “Eat, Pray, Love” hade premiär på nätet igår och i många av de negativa kommentarerna som följt har man åsikter om hur egocentrisk och självälskande huvudkaraktären Elizabeth är. Att allting bara är jagjagjag och av någon anledning sticker det något otroligt i ögonen på folk. Jag gissar att detta är missunsamma individer som är väldigt missnöjda med sitt eget liv och blir avundsjuka för att se någon leva ut sin dröm – något de själva aldrig vågat.

Eftersom att jag kan relatera väldigt mycket till Elizabeth i hennes ensamhet och desperation efter att känna sig LEVANDE så blir jag förbannad på folk som skriver av filmen och Elizabeth som någon självcentrerad och ytlig brud som flummar runt världen i ett år i jakten på att “hitta sig själv” – detta sagt på ett ytterst förlöjligande och nedlåtande sätt.

Vad är det som är så provocerande med en person som sätter sig självt främst? Jag, liksom Elizabeth, har ingen familj, ingen man, inga barn och att inte sätta sig själv och sina egna drömmar och behov i första rummet i en sådan sits är ju bara korkat. Varför ska man förminska sig själv och det man själv vill? För att vara lagom? För att sitta fast i ett liv som man inte trivs med och sedan bli bitter och olycklig för att man aldrig tog chansen? Vem vinner på det? Jag förstår liksom inte resonemanget. Som när jag skrev om drömmar och jantelagens makt över svenskarna, det här är precis samma sak. Kan man inte vara självisk och omtänksam samtidigt? Bara för att jag sätter mig själv först och lever ut mina drömmar betyder inte det att jag skiter i dem jag älskar. Om jag trivs med mitt eget liv så är det ju så mycket lättare att finnas där för andra.

I september åker jag till New York. Under tre månader ska jag plugga och leva i den stad som jag drömt om att kalla hem så länge jag kan minnas. Jag ska ta dagen som den kommer, göra det som faller mig in varje dag. Promenera runt och känna och lukta på staden, låta upplevelsen föra mig dit den vill. Göra saker jag är rädd för och saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Flirta, äta, dricka, dansa, läsa, skriva – ja, allt livet har att erbjuda. Det kommer att handla om migmigmig hela hösten och jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker ta ansvar för mitt liv, för att leva det som jag vill och uppfylla mina drömmar. För det är bara jag som kan göra det. Det är bara jag som har makten över att göra mitt liv så bra som det kan bli. Och om någon har ett problem med det, då är det precis vad det är. Deras problem.

Idag härmar jag Julia och visar en Dagens T-shirt (eller boobs, beroende på hur man ser det), köpt på Old Navy i New York. Den ropade liksom mitt namn.

Men alltså, älska lego-boken om New York. Erika gjorde mig uppmärksam och jag är helt såld. Kolla taxibilarna. Och Flatiron. Och wasabin. Jag är kär.

Jag börjar så smått återvända till ytan efter att ha befunnit mig i chock – både över själva händelsen och min egen reaktion – de senaste två dagarna.

Idag fick jag ett väldigt positivt besked gällande Project NYC, ett mail från min hyresvärd där han meddelade att det var ok att hyra ut min lägenhet i andra hand. Så har ni några potentiella intressenter, send them my way!

I övrigt så har kvällen bestått av plugg och lite frilansjobb, så har de flesta kvällarna sett ut de senaste veckorna. Men imorgon ska jag faktiskt få mingla lite! Först blir det Modediamanten och en förhandsvisning av “Valentine’s Day” och sedan Finest Awards, allt med finaste Kattis. Jag hade sett fram emot det ännu mer om jag faktiskt hade något att sätta på mig. Jaja, sånt har en tendens att lösa sig.

Så, vilka av er springer jag på imorgon?

Så här glad är jag idag. Ser ut som något ur Poltergeist. Eller. Jag har aldrig sett den. Så jag vet inte. Men som något ur en freaky skräckfilm.

Jag headbangar. Bara så ni vet.

Just. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så.

Det gick vägen. Det gick ta mig fan vägen.

I september flyttar jag till New York ett litet tag.

Dreams are coming true.

Det är något magiskt med den här låten, och speciellt med det här uppträdandet i just New York. Förmodligen den bästa låten som gjorts om den bästa staden i världen.

För mig osar den hopp, längtan och stolthet. Tre ord som jag verkligen vill ta med mig genom 2010.

Foto: Aftonbladet

USA’s östkust lever nu i efterdyningarna av vad som var det värsta snöovädret sedan 30-talet i USA. Jag tänker såklart på “2012” och blir lite småstirrig, dramaqueen som jag är. Men om det är någonstans man ska ha snöbollskrig, så är det ju Times Square.

Bilder från min resa till NYC 2006.

Det gäller bara att våga, eller hur?

Blä.

Jag ska inte läsa Sofis blogg, jag blir bara avundsjuk. Jag vill också vara i New York, gå på coola restauranger, äta frukost i solen och få ett blowjob.

Villvillvill!