Femton dagar kvar.

3 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Idag är det exakt en månad tills att jag sätter mig på planet till New York. Och när nu nedräkningen börjar på riktigt finner jag mig själv med blandade känslor. Självklart är jag jättespänd över det enorma äventyr jag har framför mig, men samtidigt undrar jag verkligen om det ska kännas så här.. melankoliskt? Jag har inte surfat New York-bloggar eller webcams på hela semestern. Jag har ingen lust att läsa Bali-delen i “Eat, Pray, Love” ännu en gång. Och jag har inte ens börjat på varken packlista eller packning. Jag vet att det egentligen bara är en dipp, att det är resfebern som börjar jävlas med mig. Men jag vill inte att det ska kännas så här. Jag vill vara fnittrig, förväntansfull och planerig. Inte oinspirerad och oexalterad.

Jag tänker på det här med magkänsla. Och inte bara när det gäller resan, utan även jobb, kärlek och andra livsavdelningar där de som vet hela tiden snackar sig varma för att det är just denna beryktade magkänsla som är intergalaktiskt sammankopplad med ödet och den förutbestämda väg vi ska vandra. Att man helt enkelt, djupt därinne, bara vet hur man ska agera i dessa livets vägskäl.

Men om man inte vet då? Om man känner en sak ena stunden, och en annan den andra. Är den dåliga magkänslan egentligen bara rädsla? Och ska man då möta den rädslan och växa i processen eller ska man springa åt andra hållet? Är bra magkänsla den feges utväg? Och hur hittar man balansen mellan vad man vet rent intellektuellt, vad man känner i magkänslan och vad man känner i hjärtat?

En klok vän sa en gång till mig att en känsla aldrig kan vara fel. Jag är egentligen inte rädd för att bli sårad, för jag vet att det är i de stunderna man är sårbar som man är som mest öppen att lära sig en sak eller två om sig själv. Och de gånger man vinner, vinner man stort. Jag önskar bara jag visste vilka magkänslor jag kan lita på.

2 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Nu är det klart! Från september och tre månader framåt kommer mina vykort komma från den här gatan. Grand Street btw Elizabeth & Mott. Där kommer jag att bo. Min temporära adress. I New York. Kan ni fatta? New York. Jag kan inte ens fatta det än. Och nördig som jag är så har jag såklart redan vandrat kvarteret runt på Google Maps. Lokaliserat bageriet under lägenheten och det lokala apoteket. Och här sitter jag och chattar med min nya rumskompis. Lina. Om galleriöppningar i Chelsea och om att cykla över Brooklynbron. Det känns helt galet magiskt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Att jag varit en liten blödig jäkel har vi sedan länge etablerat. Men att jag skulle sitta och lipa till en trailer kom faktiskt som något av en överraskning även för mig. Självklart pratar jag om “Eat, Pray, Love“, Julia Roberts’ nya storfilm och, om vi ska vara ärliga, inspirationen till min egen resa. Jag började läsa boken sist jag var i New York för två år sedan och sedan dess har drömmen tagit en mer och mer realistisk form. Och den fjärde september bär det av. Det känns fortfarande helt surrealistiskt, även om det så smått börjar sjunka in. New York. I nästan tre månader. Nya Zeeland. Fallskärmshoppning. Och Bali. Bali. Det känns helt vansinnigt. Vansinnigt och fantastiskt.

Det är nog därför den här trailern talar till mig. Jag känns som att de gjort den speciellt för mig. Den hittar alla rätta punkter och alla rätta känslor. Jag har allt det här fantastiska framför mig. Jag kan redan nu känna hur min själ växer. Det knakar nästan bokstavligt talat i mig. Att det kan vara så underbart att vara helt och fullkomligt livrädd.

Filmen har svensk premiär (copyn som översatte titeln borde få sparken) den 1/10 och om ni vill stifta närmare bekantskap med författaren till denna självbiografi, fantastiska Elizabeth Gilbert, så kommer hon till Stockholm för ett framträdande den 6/9 (två dagar efter att jag åker, typiskt!). Att säga att hennes bok har förändrat mitt liv känns möjligtvis en aning lamt och cheesy, men i det här fallet är det nog banne mig sant.

Gilla’t!

Sluta gilla

Bild lånad av Sandra.

Alltså, jag för lite av pirr-i-magen-mys-längtan när jag läser Sandras New York-guide.

Snartsnartsnart.

Gilla’t!

Sluta gilla

Här sitter jag med huvudvärk, försöker nöta in något om copyright och chattar med Mark i New York. Vi snackar lägenheter, stadsdelar och hiskeliga bostadspriser och det pirrar lite i magen, en härlig blandning av förväntan och ren och skär skräck. Nu är det ganska precis fyra månader tills jag sätter mig på planet till New York och ingenting är klart. Jo, jag har hyrt ut min lägenhet här i Stockholm, vilket betyder att just nu har jag ingenstans alls att bo i september. Bra planerat.

Sådär, nu har jag iaf skickat iväg ett gäng mail med bostadsförfrågningar. Bollen är i rullning. Nervigt värre.

Gilla’t!

Sluta gilla

Här i La Linda-residenset är det numera så, att om du låter dekadensen flöda på lördagkvällen i form av popcorn och tiramisu-glass (Ben & Jerry, släng er i väggen), då får man lida efterföljande söndag. Som en baksmälla. Eller rak höger. Fast mer i form av mjölksyra.

En timmes rask promenad följdes av en ass-whooping av Jillian och sedan var mina ben färdiga att checka in. Resten av dagen har ägnats till lite frilansjobb, överdrivet kelande med katten och ett nästintill tvångsmässigt plöjande av Gilmore Girls. Ångesten blir starkare och starkare, snart är jag där, vid det oundvikliga slutet.

Till middagen vågade jag mig på ett nytt recept, pasta med fläskfilé, mozzarella, tomat och basilika, blev riktigt mumma. Jag är quite the daredevil. Och så har jag så smått börjat tänka budget inför New York. Jag ska vara glad om jag kommer undan med en hyra under $1500. För ett delat boende. Det här med drömmar är kostsamma historier.

Gilla’t!

Sluta gilla

Har precis träffat tjejen som ska hyra min lägenhet i höst. Hon är från Tyskland och ska göra samma sak som jag, bara byta miljö lite ett tag. Jätteskön tjej och det känns superbra hela grejen. Och lite läskigt. Lite verkligt. It’s really happening.

Gilla’t!

Sluta gilla

Trailern för Julia Roberts nya film “Eat, Pray, Love” hade premiär på nätet igår och i många av de negativa kommentarerna som följt har man åsikter om hur egocentrisk och självälskande huvudkaraktären Elizabeth är. Att allting bara är jagjagjag och av någon anledning sticker det något otroligt i ögonen på folk. Jag gissar att detta är missunsamma individer som är väldigt missnöjda med sitt eget liv och blir avundsjuka för att se någon leva ut sin dröm – något de själva aldrig vågat.

Eftersom att jag kan relatera väldigt mycket till Elizabeth i hennes ensamhet och desperation efter att känna sig LEVANDE så blir jag förbannad på folk som skriver av filmen och Elizabeth som någon självcentrerad och ytlig brud som flummar runt världen i ett år i jakten på att “hitta sig själv” – detta sagt på ett ytterst förlöjligande och nedlåtande sätt.

Vad är det som är så provocerande med en person som sätter sig självt främst? Jag, liksom Elizabeth, har ingen familj, ingen man, inga barn och att inte sätta sig själv och sina egna drömmar och behov i första rummet i en sådan sits är ju bara korkat. Varför ska man förminska sig själv och det man själv vill? För att vara lagom? För att sitta fast i ett liv som man inte trivs med och sedan bli bitter och olycklig för att man aldrig tog chansen? Vem vinner på det? Jag förstår liksom inte resonemanget. Som när jag skrev om drömmar och jantelagens makt över svenskarna, det här är precis samma sak. Kan man inte vara självisk och omtänksam samtidigt? Bara för att jag sätter mig själv först och lever ut mina drömmar betyder inte det att jag skiter i dem jag älskar. Om jag trivs med mitt eget liv så är det ju så mycket lättare att finnas där för andra.

I september åker jag till New York. Under tre månader ska jag plugga och leva i den stad som jag drömt om att kalla hem så länge jag kan minnas. Jag ska ta dagen som den kommer, göra det som faller mig in varje dag. Promenera runt och känna och lukta på staden, låta upplevelsen föra mig dit den vill. Göra saker jag är rädd för och saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Flirta, äta, dricka, dansa, läsa, skriva – ja, allt livet har att erbjuda. Det kommer att handla om migmigmig hela hösten och jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker ta ansvar för mitt liv, för att leva det som jag vill och uppfylla mina drömmar. För det är bara jag som kan göra det. Det är bara jag som har makten över att göra mitt liv så bra som det kan bli. Och om någon har ett problem med det, då är det precis vad det är. Deras problem.

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag härmar jag Julia och visar en Dagens T-shirt (eller boobs, beroende på hur man ser det), köpt på Old Navy i New York. Den ropade liksom mitt namn.

Gilla’t!

Sluta gilla

Men alltså, älska lego-boken om New York. Erika gjorde mig uppmärksam och jag är helt såld. Kolla taxibilarna. Och Flatiron. Och wasabin. Jag är kär.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag börjar så smått återvända till ytan efter att ha befunnit mig i chock – både över själva händelsen och min egen reaktion – de senaste två dagarna.

Idag fick jag ett väldigt positivt besked gällande Project NYC, ett mail från min hyresvärd där han meddelade att det var ok att hyra ut min lägenhet i andra hand. Så har ni några potentiella intressenter, send them my way!

I övrigt så har kvällen bestått av plugg och lite frilansjobb, så har de flesta kvällarna sett ut de senaste veckorna. Men imorgon ska jag faktiskt få mingla lite! Först blir det Modediamanten och en förhandsvisning av “Valentine’s Day” och sedan Finest Awards, allt med finaste Kattis. Jag hade sett fram emot det ännu mer om jag faktiskt hade något att sätta på mig. Jaja, sånt har en tendens att lösa sig.

Så, vilka av er springer jag på imorgon?

Gilla’t!

Sluta gilla

Så här glad är jag idag. Ser ut som något ur Poltergeist. Eller. Jag har aldrig sett den. Så jag vet inte. Men som något ur en freaky skräckfilm.

Jag headbangar. Bara så ni vet.

Just. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så.

Gilla’t!

Sluta gilla

Det gick vägen. Det gick ta mig fan vägen.

I september flyttar jag till New York ett litet tag.

Dreams are coming true.

Gilla’t!

Sluta gilla

Det är något magiskt med den här låten, och speciellt med det här uppträdandet i just New York. Förmodligen den bästa låten som gjorts om den bästa staden i världen.

För mig osar den hopp, längtan och stolthet. Tre ord som jag verkligen vill ta med mig genom 2010.

Gilla’t!

Sluta gilla