Efter Tao hoppade vi i en taxi ned till Flatiron där vi drack appletinis på 230 Fifths rooftop med en helt fantastisk utsikt över Empire State Building. Nästa stop var Chelsea där vi hamnade på någon obskyr gaybar där det sjöngs showtunes för full hals. Och under hela resan hade vi med oss en doggybag från Tao som blev kvällens mest uppskattade interna skämt. Den var menad för en fin person som inte kunde vara med oss igår men som fick vara med i form av en påse mat istället. Man tager vad man haver liksom.

Maria och Olof var glada på Tao.

Dumplings och spring rolls från himlen!

Finfint vin hade de också på Tao.

Och en jättestor Buddhastaty.

På 230 Fifths rooftop drack vi appletinis, bellinis och hängde med Jons mat.

Utsikten var det inget fel på.

Maria var överexalterad över dragqueens och gamla Streisanddängor.

Gilla’t!

Sluta gilla

Att sätta nyckeln i en lägenhetsdörr på Manhattan för första gången är något magiskt. Att ha en garderob och ett kylskåp och en brandtrappa och ingen incheckning och utcheckning och dricks till städerskan gör att det hela känns verkligt på ett helt annat sätt. Och när jag nu sitter här i mitt fönster med fötterna på brandtrappan och känner doften från bageriet nedanför blandat med alla mer eller mindre suspekta dofter från Chinatowns restauranger och butiker så går känslolivet på högvarv. Det är så otroligt mycket intryck och känslor just nu att jag inte riktigt vet vilka fack jag ska sortera in dem i. Men att stänga av är så otroligt mycket svårare än jag trodde.

Det får bli ett steg i taget helt enkelt. Steg ett; packa upp. Steg två; ta en promenad i mina nya kvarter. Ja. Så får det bli.

Igår kväll tog min vän Mark med mig till ännu en mexikansk restaurang, den här gången på Park Avenue, Dos Caminos. De är kända för sina margaritas och sin guacamole så de var ju självskrivna på beställningen. Utöver det blev det kycklingtacos, och nu snackar vi inte direkt Svensson-fredags-tacos. Nu snackar vi the real deal. Helt fantastiskt gott och helt fantastiskt starka vattenmelonmargaritas. Jag behövde typ en halv innan det blev småtrixigt att snacka engelska helt flytande.

Jag har inte träffat Mark på två år så det var superkul att catch up med honom. Det blev mycket skratt och mycket djupsnack, just the way I like it. Och sedan gick vi och såg filmen. Ni vet. Filmen. Mer om det senare.

Nu ska jag ta mitt pick och pack, checka ut från The Gershwin och ta en taxi downtown, till min nya lägenhet. Vi ses där!

Gilla’t!

Sluta gilla

Så här ser det ut på The Gershwin:

Lobbyn. Högt i tak som attan och cooooolt.

Loungen där jag sitter och bloggar. Det spelas jazz och ibland flygel.

Mitt rum, 444. Twiggy hängde utanför.

Det är väldigt färgglatt. Nästan lite Västindien-vibbar.

Och med en väldigt intressant granne.

Gilla’t!

Sluta gilla

Mecca för shopaholics? Man skulle kunna tro det men jag blev ärligt talat riktigt besviken. Det är som att alla dessa stackars plagg och skor inte var tillräckligt bra för att säljas till fullpris som de lyxvaror och hantverk de faktiskt är utan istället blir degraderade till att tryckas ihop till oigenkännlighet tillsammans med andra ovärda och så ska galna lycksökare rafsa runt i dem som blodtörstiga vampyrer. Lite halvtacky kan jag tycka.

Ja, jag gick därifrån tomhänt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Det var Jenny som drog iväg mig till denna lilla pärla, hon flyttade till New York tidigare i sommar och redan känns det som att hon kan hela staden i bakhuvudet. Mycket trevligt för mig som bara glider med på ett bananskal. Och tydligen så har hon bra mycket mer i dessa rockärmar. Det kommer bli några spännande månader.

Gilla’t!

Sluta gilla

Redan i morse var det en kvinna på den lokala drugstoren i Chelsea som berättade om detta och på eftermiddagen fick jag se den med egna ögon; kön som ringlade sig lång in till Eataly på 5th Avenue. Inte den senaste heta restaurangen eller en skum klädbutik med italienska designers. Nej, här handlar det om en sorts saluhall med över 20 butiker, samt ett gäng restauranger, en vinbar och lite annat smått och gott. Och detta köar New Yorkarna mer än gärna alltså för.

Är det bara jag som har svårt att fatta hajpen? Alltså, det låter ju himla trevligt, men så pass att det är kö från morgon till kväll? Då ska det banne mig vara några riktigt snygga italienare där inne.

Gilla’t!

Sluta gilla

Arlanda. 11.00. Fjärilarna i magen är obeskrivliga.

Det finns många roliga ord på Isländska. Här på Reykjaviks flygplats.

Hostellet som jag skulle bo på hade dubbelbokat och skeppade iväg mig till detta lilla råtthål i Chelsea. Men min rumskompis var en pärla så jag är nöjd ändå.

Och utsikten från vårt lilla fönster var inte helt pjåkig. Den här utsikten mitt i natten när man anländer, Empire State Building upplyst i blått och vitt, det finns bara ett ord att beskriva det med. Magiskt.

Frukost på innergården imorse.

Bagels och flingor med mjölk (grädde?). Classic American.

Väggmålning på hostellet. Lite scary att Frihetsgudinnan inte har något huvud.

På väg från Chelsea till Midtown passerade jag en loppmarknad. De hade jättemånga kameror.

Sedan spenderade jag en halvtimme sittandes och stirrandes på Flatiron Building och försökte ta in att jag faktiskt är här.

Hej då Sverige, vi ses när snön ligger vit och jag (förhoppningsvis) är brun. You will be missed.

Femton dagar kvar.

Idag är det exakt en månad tills att jag sätter mig på planet till New York. Och när nu nedräkningen börjar på riktigt finner jag mig själv med blandade känslor. Självklart är jag jättespänd över det enorma äventyr jag har framför mig, men samtidigt undrar jag verkligen om det ska kännas så här.. melankoliskt? Jag har inte surfat New York-bloggar eller webcams på hela semestern. Jag har ingen lust att läsa Bali-delen i “Eat, Pray, Love” ännu en gång. Och jag har inte ens börjat på varken packlista eller packning. Jag vet att det egentligen bara är en dipp, att det är resfebern som börjar jävlas med mig. Men jag vill inte att det ska kännas så här. Jag vill vara fnittrig, förväntansfull och planerig. Inte oinspirerad och oexalterad.

Jag tänker på det här med magkänsla. Och inte bara när det gäller resan, utan även jobb, kärlek och andra livsavdelningar där de som vet hela tiden snackar sig varma för att det är just denna beryktade magkänsla som är intergalaktiskt sammankopplad med ödet och den förutbestämda väg vi ska vandra. Att man helt enkelt, djupt därinne, bara vet hur man ska agera i dessa livets vägskäl.

Men om man inte vet då? Om man känner en sak ena stunden, och en annan den andra. Är den dåliga magkänslan egentligen bara rädsla? Och ska man då möta den rädslan och växa i processen eller ska man springa åt andra hållet? Är bra magkänsla den feges utväg? Och hur hittar man balansen mellan vad man vet rent intellektuellt, vad man känner i magkänslan och vad man känner i hjärtat?

En klok vän sa en gång till mig att en känsla aldrig kan vara fel. Jag är egentligen inte rädd för att bli sårad, för jag vet att det är i de stunderna man är sårbar som man är som mest öppen att lära sig en sak eller två om sig själv. Och de gånger man vinner, vinner man stort. Jag önskar bara jag visste vilka magkänslor jag kan lita på.

Nu är det klart! Från september och tre månader framåt kommer mina vykort komma från den här gatan. Grand Street btw Elizabeth & Mott. Där kommer jag att bo. Min temporära adress. I New York. Kan ni fatta? New York. Jag kan inte ens fatta det än. Och nördig som jag är så har jag såklart redan vandrat kvarteret runt på Google Maps. Lokaliserat bageriet under lägenheten och det lokala apoteket. Och här sitter jag och chattar med min nya rumskompis. Lina. Om galleriöppningar i Chelsea och om att cykla över Brooklynbron. Det känns helt galet magiskt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Det är nog därför den här trailern talar till mig. Jag känns som att de gjort den speciellt för mig. Den hittar alla rätta punkter och alla rätta känslor. Jag har allt det här fantastiska framför mig. Jag kan redan nu känna hur min själ växer. Det knakar nästan bokstavligt talat i mig. Att det kan vara så underbart att vara helt och fullkomligt livrädd.

Filmen har svensk premiär (copyn som översatte titeln borde få sparken) den 1/10 och om ni vill stifta närmare bekantskap med författaren till denna självbiografi, fantastiska Elizabeth Gilbert, så kommer hon till Stockholm för ett framträdande den 6/9 (två dagar efter att jag åker, typiskt!). Att säga att hennes bok har förändrat mitt liv känns möjligtvis en aning lamt och cheesy, men i det här fallet är det nog banne mig sant.

Gilla’t!

Sluta gilla

Alltså, jag för lite av pirr-i-magen-mys-längtan när jag läser Sandras New York-guide.

Snartsnartsnart.

Gilla’t!

Sluta gilla

Sådär, nu har jag iaf skickat iväg ett gäng mail med bostadsförfrågningar. Bollen är i rullning. Nervigt värre.

Gilla’t!

Sluta gilla

En timmes rask promenad följdes av en ass-whooping av Jillian och sedan var mina ben färdiga att checka in. Resten av dagen har ägnats till lite frilansjobb, överdrivet kelande med katten och ett nästintill tvångsmässigt plöjande av Gilmore Girls. Ångesten blir starkare och starkare, snart är jag där, vid det oundvikliga slutet.

Till middagen vågade jag mig på ett nytt recept, pasta med fläskfilé, mozzarella, tomat och basilika, blev riktigt mumma. Jag är quite the daredevil. Och så har jag så smått börjat tänka budget inför New York. Jag ska vara glad om jag kommer undan med en hyra under $1500. För ett delat boende. Det här med drömmar är kostsamma historier.

Gilla’t!

Sluta gilla

Eftersom att jag kan relatera väldigt mycket till Elizabeth i hennes ensamhet och desperation efter att känna sig LEVANDE så blir jag förbannad på folk som skriver av filmen och Elizabeth som någon självcentrerad och ytlig brud som flummar runt världen i ett år i jakten på att “hitta sig själv” – detta sagt på ett ytterst förlöjligande och nedlåtande sätt.

Vad är det som är så provocerande med en person som sätter sig självt främst? Jag, liksom Elizabeth, har ingen familj, ingen man, inga barn och att inte sätta sig själv och sina egna drömmar och behov i första rummet i en sådan sits är ju bara korkat. Varför ska man förminska sig själv och det man själv vill? För att vara lagom? För att sitta fast i ett liv som man inte trivs med och sedan bli bitter och olycklig för att man aldrig tog chansen? Vem vinner på det? Jag förstår liksom inte resonemanget. Som när jag skrev om drömmar och jantelagens makt över svenskarna, det här är precis samma sak. Kan man inte vara självisk och omtänksam samtidigt? Bara för att jag sätter mig själv först och lever ut mina drömmar betyder inte det att jag skiter i dem jag älskar. Om jag trivs med mitt eget liv så är det ju så mycket lättare att finnas där för andra.

I september åker jag till New York. Under tre månader ska jag plugga och leva i den stad som jag drömt om att kalla hem så länge jag kan minnas. Jag ska ta dagen som den kommer, göra det som faller mig in varje dag. Promenera runt och känna och lukta på staden, låta upplevelsen föra mig dit den vill. Göra saker jag är rädd för och saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Flirta, äta, dricka, dansa, läsa, skriva – ja, allt livet har att erbjuda. Det kommer att handla om migmigmig hela hösten och jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker ta ansvar för mitt liv, för att leva det som jag vill och uppfylla mina drömmar. För det är bara jag som kan göra det. Det är bara jag som har makten över att göra mitt liv så bra som det kan bli. Och om någon har ett problem med det, då är det precis vad det är. Deras problem.

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag härmar jag Julia och visar en Dagens T-shirt (eller boobs, beroende på hur man ser det), köpt på Old Navy i New York. Den ropade liksom mitt namn.

Gilla’t!

Sluta gilla

Men alltså, älska lego-boken om New York. Erika gjorde mig uppmärksam och jag är helt såld. Kolla taxibilarna. Och Flatiron. Och wasabin. Jag är kär.

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag fick jag ett väldigt positivt besked gällande Project NYC, ett mail från min hyresvärd där han meddelade att det var ok att hyra ut min lägenhet i andra hand. Så har ni några potentiella intressenter, send them my way!

I övrigt så har kvällen bestått av plugg och lite frilansjobb, så har de flesta kvällarna sett ut de senaste veckorna. Men imorgon ska jag faktiskt få mingla lite! Först blir det Modediamanten och en förhandsvisning av “Valentine’s Day” och sedan Finest Awards, allt med finaste Kattis. Jag hade sett fram emot det ännu mer om jag faktiskt hade något att sätta på mig. Jaja, sånt har en tendens att lösa sig.

Så, vilka av er springer jag på imorgon?

Gilla’t!

Sluta gilla

Så här glad är jag idag. Ser ut som något ur Poltergeist. Eller. Jag har aldrig sett den. Så jag vet inte. Men som något ur en freaky skräckfilm.

Jag headbangar. Bara så ni vet.

Just. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så.

Gilla’t!

Sluta gilla

I september flyttar jag till New York ett litet tag.

Dreams are coming true.

Gilla’t!

Sluta gilla

För mig osar den hopp, längtan och stolthet. Tre ord som jag verkligen vill ta med mig genom 2010.

Gilla’t!

Sluta gilla

USA’s östkust lever nu i efterdyningarna av vad som var det värsta snöovädret sedan 30-talet i USA. Jag tänker såklart på “2012” och blir lite småstirrig, dramaqueen som jag är. Men om det är någonstans man ska ha snöbollskrig, så är det ju Times Square.

Gilla’t!

Sluta gilla

Bilder från min resa till NYC 2006.

Det gäller bara att våga, eller hur?

Gilla’t!

Sluta gilla

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag ska inte läsa Sofis blogg, jag blir bara avundsjuk. Jag vill också vara i New York, gå på coola restauranger, äta frukost i solen och få ett blowjob.

Villvillvill!

Gilla’t!

Sluta gilla