Idag är det precis ett år sedan jag åkte. Ett år sedan mitt livs största äventyr började. Sedan jag förverkligade min dröm att bo i New York. Jag minns hur fjärilarna dansade runt i magen på mig. Hur upprymd och exalterad och rent ut sagt livrädd jag var. Och samtidigt lite sorgsen. För att hjärtat ville vara kvar i Sverige. Hur jag tänkte på trygghet och utmaningen det innebär att leva ut sin dröm och vad som händer om den inte exakt stämmer överens med förväntningarna. Och hur jag under fyra månader utmanade mig själv varenda dag.
Jag tänker på hur livet har förändrats sedan dess. Vem jag var för ett år sedan kontra vem jag är idag. Var i mitt liv jag befinner mig. Hur otroligt mycket jag lärt mig om mig själv. Alla platser jag sett och alla människor jag träffat.
Men någonstans tror jag att jag la varenda liten partikel energi jag hade i de där fyra månaderna. Och när jag kom hem så var den slut. Eller åtminstone otroligt avmattad. Och att jag istället för att fokusera på mig själv har lagt väldigt mycket av min energi det här året på att fokusera på andra. Och att jag vill ha den tillbaka. Min fokus. Min energi. Behöver ha pusselbitarna på plats. Alla hästar in i ledet etc.
Igår hade jag besök av en lång man och en kapten. En av dem hette Morgan.
Att inta en halv flaska rom på ca tre timmar och sedan sjunga musikalduetter klockan tre på natten, kan det räknas som acceptabelt semesterbeteende? Det var i alla fall vad jag och Christian gjorde igår kväll. Jag har inte gått utanför dörren idag, så jag är inte säker, men det är mycket möjligt att mina grannar har startat en namninsamling för att få mig vräkt. Gränsen för hur många gånger man får sjunga “En helt ny värld” från Alladin på raken överskreds med råge.
Idag har världen gått lite i slow motion och trots Jessicas rätt barska uppmaning att jag skulle göra henne sällskap i lördagskvällen inne i stan så avböjde jag på grund av fosterställning i soffan framför ett Glee-maraton. Jag har tydligen musikalhelg. Har nu plöjt de sista avsnitten av säsong två och är nu redo för säsongsstarten i september.
Säsongsfinalen var inspelad i New York och det stinger lite av saknad i mig när jag ser de bekanta platserna och gatorna. För ett år sedan befann jag mig i ett virrvarr av känslor inför det enorma äventyret och hur utmanande det än var så var det en miljon gånger mer fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt gjorde det. Att jag trots allt levde ut min dröm. Jag blir faktiskt lite stolt när jag tänker på det. 2010 var ett magiskt år.
Jag är så effektiv och webbnördig these days. Men så är det väl när man inte har annat att göra än att söka jobb och vara webbnördig.
Så jag har satt ihop the best of the best från bästaste staden i hela världen (New York) till er. 50 tips till the big apple heter mastodontguiden och här får du veta var du ska äta och drinka och picnica och shoppa och fika och allt sånt härligt. Tipsa gärna tillbaka om jag har missat något!
Snyggaste tapeten just nu finns hos Rusta, 199 kr rullen. Jag blev precis hiskeligt sugen på att tapetsera om där hemma. Kanske hallen behöver sig en makeover?
Jag är för närvarande åtskild från min Spotify på grund av mobilt bredband så för tillfället tar jag min tillflykt till iTunes där Rihannas “What’s my name” för tillfället snurrar frekvent.
När jag såg videon för någon vecka sedan kom jag på att jag faktiskt gick förbi där i slutet av oktober i New York när de spelade in scenen i snabbköpet. Jag och Mark hade varit på en bar och var på väg hem då vi gick förbi korsningen i East Village/Lower East Side (minns inte riktigt var vi var) där en jädra massa strålkastare var uppsatta. Folk dividerade rätt länge om vad som pågick tills någon meddelade att det var Rihanna som spelade in en video. Ingen Rihanna syntes till men det var ändå lite kul att få en liten kik bakom kulisserna.
Jag trodde ärligt talat att tre månader i the city of lights skulle stilla min hunger, att mitt begär någonstans skulle bli mättat. Resultatet blev det helt motsatta. Jag vill bara ha mermermer. Mer sirener. Mer evighetslånga avenyer. Mer ambition. Mer av en tid då jag var större än mig själv. Mer magi. Hela min varelse bara skriker efter mer.
Jag har ingen aning vad Stockholm har att erbjuda när jag kommer hem. Något av ett blankt blad väntar. Alla möjligheter men också all den osäkerhet som skrämmer skiten ur mig. Tryggheten lyser med sin frånvaro.
Men om jag ska vara ärlig så kanske det är precis det jag behöver. En rejäl spark i röven för att det ska bli lite verkstad av det här livet. Och kanske har jag under den här tiden borta från Sverige lyckats hitta den där platsen i mig själv som ska utmana rädslan att misslyckas. Eller. Rädslan för att det inte ska bli som man har väntat sig. Eller kanske rädslan för att inget ska ha förändrats.
Yup. Jag packar. För tillfället är mitt skrivbord belamrat med prylar som är tänkta att de ska få plats i mitt handbagage. Jag tvivlar starkt på att det är fysiskt möjligt. Tyvärr finns det liksom inget alternativ så det är bara att pressa. Våld och vaselin.
Min sista kväll i New York spenderades på B.E.S. tillsammans med Elin och Mark. Så fina, fina vänner de är, de här underbara människorna som jag lärt känna under min tid här i New York. Som bara lyssnar och försöker ge råd i en omöjlig situation. Som klappar lite på mig när jag sitter mitt i restaurangen och snyftar.
Ångesten över att lämna New York är rent ut sagt vidrig. Jag vet att jag ska vidare på fantastiska äventyr och kommer träffa ännu mer härliga människor, men just nu hjälper inte det. Just nu vill jag bara riva flygbiljetten och det där förbannade turistvisumet och stanna här för alltid. För jag är inte färdig. Jag har fortfarande inte varit på Chelsea Market, jag har inte ätit på La Esquina och jag har inte dansat tillräckligt på små, improviserade dansgolv.
Avskedet blev inte som jag hade tänkt mig. Jag fick inte mitt “moment”. Saknaden gnager redan i mig.
Men imorgon bitti går planet västerut. Och imorgon kväll äter jag middag med Seth i San Francisco. Kan det alltså finnas ett liv efter New York? Det återstår att se.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
2
