Sällan har det hänt så mycket som det gjort det senaste året. Och sällan har jag växt och känt och slungats mellan eufori och förtvivlan så frekvent och skoningslöst.

För precis ett år sedan befann jag mig på Nya Zeeland. Med tre månader i New York, en roadtrip solo genom Kalifornien och ett halvt söndertrasat hjärta i bagaget tog jag mig an fas två av min “Life begins at the end of your comfort zone”-resa.

Och för precis ett år sedan idag hoppade jag ut ur ett flygplan. Den ultimata utmaningen när det kommer till att möta sina rädslor, släppa kontrollen och bara ge sig hän. Det var något av det mest fantastiska jag någonsin tagit mig för. Inte bara för den fysiska kickens skull. Utan för att det gav mig en känsla av att jag var oövervinnerlig. Att om jag kunde förmå mig själv att göra detta så kunde jag klara vad som helst. Och att jag dagen efter besteg en vulkan var bara ett omedelbart kvitto på detta.

För ett år sedan var jag mitt uppe i virvelvinden som skulle komma att förändra mig för alltid. Och den har fortfarande inte riktigt slutat blåsa.

Inga kommentarer

2

Nu är jag tillbaka i Auckland på mitt hostel. Idag planerar jag inte att göra många knop, dagen är tillägnad datorn och planering inför resten av resandet. Och så ett seriöst försök till att packa ned alla prylar i mina väskor. Det kommer bli en rejäl utmaning. Imorgon (inatt) flyger jag vidare mot Singapore där jag ska spendera 2 nätter och sedan bär det äntligen av till Bali.

Igår blev det en mastodontkörning från Wellington till Auckland, en sträcka på dryga 65 mil. Längs vägen åkte vi förbi nationalparken igen och eftersom vädret var lite vänligare än när vi besteg berget så passade vi på att ta lite bilder.

Väl tillbaka i civilisationen sa vi adjö till gruppen och sedan spenderade jag en sista kväll med mina tjejer. Vi avnjöt god sushi och sedan avslutade vi med latte på Starbucks. I’ll miss you guys!

8 kommentarer

0

Vi var alla rätt möra när vi satte oss på bussen från nationalparken på onsdagen med sikte på Nya Zeelands huvudstad, Wellington.

Mycket sånt här såg vi på vägen. Kulligt och grönt. Och får. Massa får.

I Ohakune har de en jättestor morot. Varför är något av en gåta.

Till slut kom vi till Wellington. Från Mt Victoria har man en himla fin utsikt.

Vi gick på Nationalmuseum och såg en jättestor bläckfisk. Enorm liksom. Och så tittade vi på 3D-film om bläckfisken.

Sedan var det sista kvällen med gänget. Ricky bjussade på shots.

Jag hängde med Jenny och Jennie och drack rom o cola.

Sedan kom festen igång. Folk dansade på bord och galade till “Dynamite” och vi slog vad om hur gammal Ricky var. Himla rolig partykväll.

Inga kommentarer

0

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle bestiga en vulkan i Nya Zeeland ett år senare hade jag förmodligen, om inte pekat och skrattat, så åtminstone himlat med ögonen lite. Så när jag i förrgår stod vid starten av Tongariro Alpine Crossing med utsikt över Mt Tongariro, Mt Ngauruhoe (Mt Doom i Lord of the Rings) and Mt Ruapehu i Tongariro National Park var det nypa sig i armen som gällde. Det, och att fråga sig själv lite lätt vad i hela friden man gett sig in på.

Tongariro Alpine Crossing sträcker sig 19,4 kilometer över  den aktiva vulkanen, som högst är man uppe på nästan 1900 meter, vilket innebär ett stigning på ca 1 km. Och vilken stigning sedan. Alltså, jag hade för mig att jag var i hyfsat bra form, iaf var jag det innan jag åkte till NYC, men jag måste ha tappat den där konditionen någonstans i East Village för med mig härom dagen var den icke. Hurk och fy vilken pina klättringen var.

Betongben och onda knän var resultatet dagen efter, men stolt som en tupp var jag! Och så belönade jag och tjejerna oss med lite bubbelbad på hostellet efteråt. Nu efteråt är jag otroligt glad att jag gjorde det, för vackrare än så här, det blir det nog inte.

När vi begav oss låg molnen över bergen.

Mount Ngauruhoe som dubblar som Mt Doom i Lord of the Rings, låg bredvid.

Devil staircase gjorde skäl för sitt namn, 250 trappsteg direkt importerade från helvetet.

Och sedan blev det brant. Det ser inte så läskigt ut här, men det gällde att inte kliva fel, för då bar det av rakt ner i avgrunden.

Så här röd och fin blir man av att klättra i berg.

Men det var det värt. Uppe på toppen väntade den här utsikten över den röda kratern. Helt otroligt.

Sedan bar det av lite nedåt till Emerald Lakes.

För att komma till dem var man tvungen att kana nedför vulkanen i lös lavasand. Ruskigt läskigt och brant. Det ser inte så långt ut, men kolla prickarna längst upp på berget. Människor.

Nere i nästa krater fick man en fin utsikt. Röken är ånga från vulkanen.

På väg ner hittade jag lite snö som låg kvar på berget och passade på att kasta lite snöboll.

På dessa krokiga stigar gick vi över tre timmar, de tog aldrig slut! Men vi fick njuta av en helt okej utsikt under promenaden.

3 kommentarer

1

Fantastiskheterna fortsatte bara hagla igår. Vår guide tog med oss till en smått magisk plats uppe i bergen dit vägen var krokig och dammig och gick längs branta bergvägger och hisnande stup. Men till slut hamnade vi här, på Blue Duck Lodge och Whakahoro, på en fårfarm där vi åkte jeep jättefort, upp och ner på jättebranta vägar, hängde med världens skönaste vallhundar, paddlade lite kanot i regnskogen och njöt av lugnet. Ja, efter äventyrandet, that is.

Ser ni de krokiga vägarna? De åkte vi på.

Jag och vovvarna i den jätteöppna bilen.

Så här branta var vägarna. Eller vägar och vägar. Och vovvarna sprang framför och runt och bakom bilen som galna. Helt otroligt att de inte blir påkörda!

Keith och Stefan hängde med vovvarna bak på flaket.

Me likey vovvarna dårå.

Här ner i regnskogen klättrade vi.

Där nere väntade en helt magisk plats. Som jag paddlade runt i. Genom grottor och runt vattenfall. En alldeles vanlig måndag liksom.

Magiskt.

I den här stugan bodde vi allihopa. Jag har blivit värsta braiga camparen.

3 kommentarer

2

En av de stora “saker-att-göra-innan-jag-dör” kan jag nu bocka av på listan. Igår hoppade jag nämligen fallskärm för första gången. Helt ensam var jag dock inte. Andrew hette killen som satt tajttajt fastspänd på min rygg, han sa inte mycket men han såg till att jag inte dog, vilket var ungefär så mycket som jag begärde av honom.

12 000 fot (ca 3650 meter), 200 km i timmen, utsikt över Lake Taupo och en känsla som inte finns på skalan. Det går inte att beskriva den känslan som det är att falla fritt i luften och sedan bara glida fram som en fågel. Det finns inget som denna känsla kan jämföras med. Det måste upplevas. Det var helt klart något av det bästa jag gjort i hela mitt liv. Om det inte var så förbannat dyrt skulle jag göra det igen. Och igen. Och igen.

Bilderna nedan är tagna från DVD:n som jag fick med mig hem. Förhoppningsvis förmedlar de en liten del av var jag tyckte om det fantabulösa som är fallskärmshoppning.

8 kommentarer

3

Igår hoppade jag ut ur ett flygplan. Och idag har jag vandrat över en vulkan. Brant upp och brant ner i två mil. 1886 meter högt (som jämförelse är Kebnekaise 2106 m högt) och vackert så in i bängen. Så jag har en del bilder att visa och en del att berätta. Stay tuned.

Och förresten, tack för era kommentarer! Tyvärr har jag lite tajt med tid just nu så därför kanske jag inte svarar på alla. Men jag gillar er som kommenterar lite extra. Puss å hångel på er.

Inga kommentarer

1

Eftersom jag inte haft tillgång till internet på ett helt gäng dagar nu så kommer här en mastodontuppdatering från Down Under. Men inte Australien. Nya Zeeland dårå. Okej? Då kör vi.

I måndags, tolv timmar efter schemat, lyfte planet till slut mot Nya Zeeland. Air New Zealand kan vara något av det bästa jag flugit med. Flygningen gick supersnabbt med god mat, vin och en massa filmer. För att vara 13 timmar i alla fall.

Jag sa hej då till Alice som skulle vidare mot Sydney och sedan bar det av mot mitt äventyr.

Vad bättre sätt att börja på än att ge ett enormt kauri-träd en hongi-hälsning? En hongi är en traditionell hälsning bland Maoris (Nya Zeelands urbefolkning) som innebär att man trycker näsan mot varandra och andas in varandras livsenergi. Himla fint.

Efter det har jag gjort en himla massa spännande saker. Som i den här fina viken där jag försökte snorkla men fick panik över att andas under vatten. Men nu har jag provat i alla fall. Inte min grej.

Jag har klappat en riktig Kiwi. Han var nio år gammal och himla fluffig.

På samma fågelreservat hade de små bebispingviner som var blå. Sötnötar.

I Nya Zeeland råder det inte brist på vackra vyer direkt. Här över Paihia i Bay of Islands. En jädra promenad upp till utsiktsplatsen vill jag lova. Men så värt det.

Jag har hälsat på delfiner. Visste ni förresten att delfiner parar sig 16% av sin livstid? Inte konstigt de är himla glada typer.

Jag har åkt igenom det här hålet i en sten mitt ute i vattnet. Det var jädra vågigt, även om det inte syns. 4 meter höga vågor och det slutade med att jag var helt genomblöt ute på däck. Det var som en berg-å-dal-bana, helt galet kul.

Jag har hälsat på på Urupukapuka Island i 24 timmar.

Där bodde jag i en liten stuga, åt fish and chips, spelade “shithead”, drack Jack and Coke och lyssnade på spökhistorier.

Jag promenerade också en himla massa. Hälsade på små lamm och klev i en massa fårbajs.

Här är jag långt uppe på ön. Anledningen att jag ser ut som en pirat/biker är för att jag bränt sönder pannan. De har ingen ozonlager på den här ön och jag är inte direkt känd för att hårdhudad. Dagen efter köpte jag en keps.

På kvällen blev det så här fint på Urupukapuka.

Och så har vi åkt båt. Här är vår guide Ricky och Jenny, en av mina nya, fina bekanta.

Jag har hängt en himla massa med de här töserna. Kat och Jenny är båda två från England och säger saker som “Bless you” och “Bangin’”. Vi har blivit de tre blonda musketöserna. Vår guide tycker det är jättekul.

Här är några fler från vår grupp. Här står de på Hot Water Beach i Coromandel och försöker att inte bränna tåssingarna i den kokheta sanden. Bara någon decimeter ner är det nämligen kokhett. Varma källor och lava och geothermal activity och sånt ni vet.

Det var en liten hälsning från Nya Zeeland! Så, om man bortser från att jag packat helt fel (jag trodde det skulle vara kallt, det är konstant över 20 grader) och att jag har bränt sönder halva mig, så har jag skitkul. Återkommer om ett par dagar med vidare uppdateringar. Sköt om er så länge!

3 kommentarer

3

Foljande inlagg skrivs pa en dator med tyskt tangentbord. I Tyskland har man bytt plats pa z och y. Himla konstigt kan jag tycka. Men nar min tyska roomie har pa hostellet i Auckland ar snall och lanar ut sin dator sa ar det bara att gilla laget.

Jag spenderade en stor del av den 13 timmar langa flygningen mellan LA och Nya Zeeland med att forsoka fa ordning pa hela tidsskillnadgrejen. I slutandan kom jag fram till att jag nu ligger 12 timmar fore Sverige och 18 timmar fore New York. Jag skuttade fram i tiden lite snabbt. Ett dygn ungefar. Lite skumt efter att ha legat efter Sverige under hela resan hittills. Och allt utan en Delorean.

Imorgon bitti bar det av pa aventyr. Jag ska under nio dagar resa runt pa norra on har pa Nya Zeeland och under den har tiden kommer jag formodligen inte ha tillgang till internet speciellt ofta. Men ett och annat inlagg pa Twitter kanske dyker upp, sa hall koll dar!

Hej pa en stund!

2 kommentarer

0

USA-visum är fixat, biljetter upphämtade och väska kirrad.

Den här lilla (enorma) sötingen plockade jag upp på Stadium igår, de hade 20% rabatt på alla ryggsäckar, så det var ju som hittat! Inga hjul tyvärr, men man kan öppna den från sidan och det finns en hel drös hemliga fack och finesser på den. Hur jag ska få plats med 4 månaders packning i den har jag ingen aning, en sådan här skulle jag kunna fylla för en weekend.

Jag undrar fortfarande vad jag gett mig in på, hur blev jag en backpacker? Jag behöver en nybörjarguide. Backpacking for dummies. Hjälp!

8 kommentarer

0