Lycka vore att bara gunga i takt med musiken.
Saturday 20 August, 2011 @ 11:46 am |
Klockan är 01.15. Jag kliver av nattbussen och regnet smattrar obarmhärtigt mot mitt halvrisiga paraply. Ett ungt par kliver av före mig och klämmer ihop sig under sitt enda paraply och skyndar iväg hemåt. Förmodligen för att ligga nära varandra. Och känna. Det gör ont för att för bara två veckor sedan var det jag.
Det är fredag natt och själv har jag just, för sjätte gången under ett och samma år, avslutat något som egentligen aldrig var.
Det blåser. Vinden piskar regnet mot mig och trots att jag håller paraplyet som en sköld framför mig så är mina byxor efter ett tjugotal meter dyngsura från halva låret och nedåt. Trottoaren är som en enda stor vattenpöl och mina Converse ger ganska snabbt upp kampen mot vätan. När jag kommer hem rinner inte bara vatten från mitt paraply och mina skor utan även från mina ögon.
Jag är trött. Trött för att jag har spenderat det senaste året med att konstant befinna mig i processen av att komma över någon. Konstant försökt stänga av känslor. Begravt hoppet. Övertygat mig själv att det var för det bästa, att det inte var meningen att det skulle vara vi. Att det finns någon annan där ute för mig.
Att aldrig få vila. Aldrig vara trygg. Aldrig vara genuint lycklig. Visst har det funnits stunder av eufori. Av lyckorus och glädje. Men aldrig genuin lycka. Bestående sådan. För över allt har det hela tiden legat en tunn tunn dimma av sorgsenhet. Så tunn att man nästan inte ser den. Så tunn att den nästan går att ignorera. Men inte riktigt.
Och att hela, hela tiden känna att man är för mycket. Eller att man aldrig räcker. Aldrig duger. Aldrig når hela vägen fram. Att hur man än vänder och vrider på sig själv och situationen så är det ändå något som är fel. Och i samma andetag tänka att “om jag hade gjort si eller sagt så eller varit så här så hade det kanske blivit bra”.
Jag vill inte känna så. Jag vägrar känna så. Jag vill vara nog i den jag är. Jag vill inte behöva vara den drivande kraften hela tiden. Den som hela tiden måste anpassa sig till någon annans humör och tempo. Jag vill hitta någon jag kan stå still med. Och bara gunga i takt med musiken.
0Arkiverad i Funderationer,Love and lack thereof
