Söndagsbio: The kids are all right

Monday 13 September, 2010 @ 5:23 pm |

Söndagsbio i New York erbjuder ett lite mer spännande utbud än i Stockholm och detta tog jag och Elin fasta på igår när vi drog oss till 11th/3d i East Village för att spana i filmen “The kids are all right” med sådana glimrande skådisar som Annette Bening och Julianne Moore i huvudrollerna. Filmen handlar om en någon okonventionell familj och vad som händer när livet inte riktigt blir som man har tänkt sig. Lite curveballs if you will.

Jag älskar att i den här filmen är livet inte svart eller vitt. Det finns inga good guys och bad guys. Karaktärerna är mänskliga och livet är inte alltid lätt. Men ändå hittar regissören den där balansen mellan feelgood, hjärtekrossande ögonblick och väldigt mycket humor. Sköna, totalt awkward moments blandat med hjärtskärande repliker som “sometimes you stop seeing the other person” när Julianne Moore håller en lipframkallande monolog om äktenskapets utmaningar.

Skådespeleriet i filmen är inget mindre än fantastiskt och jag kan se Oscars-nomineringar för både Bening och Moore när den tiden kommer. Jag har nog faktiskt inget dåligt att säga om den här filmen. Jag lämnar biografen med en bra känsla i magen och en känsla av att ha lärt mig lite mer om det här vi kallar livet.

Jag mådde dock lite fysiskt illa när jag lämnade bion. In America, everything’s bigger. Och även fast vi bara åt halva popcornpåsen på två personer så var det lite att ta i. Jag börjar lära mig att large är aldrig ett bra alternativ i USA.

Jo, och så en trailer så klart.

4 kommentarer
0

Arkiverad i Filmsnack

Taggat: , , ,

A Single Man

Thursday 18 February, 2010 @ 9:58 am |

Jag vet inte ens var jag ska börja när det gäller att lovprisa Tom Fords (ja, designern) regidebut “A Single Man”. Det syns att det är en konstnär som gjort den. Färgerna, ljuset, vinklarna – fotot är helt fantastiskt. Det är en visuell godisbit rakt igenom.

Skådespeleriet är även det något av det bästa jag sett i år. Att inte Julianne Moore är Oscarsnominerad är för mig en gåta. Att den här filmen överhuvudtaget bara har en enda Oscarsnominering (Colin Firth, bästa manliga skådespelare) är helt galet.

Det finns så många småsaker i den här filmen som är genialiska. Tillbakablickarna blir aldrig förvirrande eller långdragna. Det faktum att ljuset och färgerna förändras med huvudkaraktärens nivå av livsvilja fungerar perfekt. Manuset är tajt. Colin Firths scen när han får den hemska nyheten. En enda lång tagning och han är helt galet bra.

Alltså, när ni har sett den kan vi bryta ner och sönderanalysera alla småsaker som gör den så bra (grannflickans klackskor som en tickande klocka), men innan dess så kommer ni bara tycka att jag gaggar. Så. Se den. Nu. Eller imorrn när den har biopremiär.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
1 kommentar
0

Arkiverad i Filmsnack

Taggat: ,

Hej och välkommen till La Linda

Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.

php wp_footer();