Saker jag har gjort idag:

• Försökt trycka in en för stor spegel i en för liten bil. Som en fyrkantig kloss genom en runt hål ungefär. Går inte. Den fick stanna i Övik.
• Kramat hejdå på syster och mormor och morfar och morbror.
• Kört 55 mil.
• Efter 8 av dessa 55 mil fått hyperpanik för att termometerprylen för motorn slog på röttröttrött.
• Efter hyperpaniken spelat hej-jag-är-blondtjej-och-kan-inget-om-bilar-kortet på OKQ8 för att få hjälp med att fixa. Lite glykol i hyndan fixade biffen.
• Svurit över bilköer.
• Tankat två gånger. Säkerhetskissat lika många gånger.
• Svurit över snörök.
• Fått en jobbintervju (!!!!).
• Svurit över att södra länken var stängd så jag fick åka omväg via långbortistan (Huddinge) för att komma hem.
• Pratat med pappa. Och Jenny. Och mamma. Och syster.
• Svurit över att min parkeringsplats bestod av en enda stor snöhög när jag kom hem.
• Pratat med fastighetsskötare som ska ta bort stora snöhögen.
• Svurit över dummadumma försäkringsbolag.
• Smidit planer om hur jag ska förinta dumma försäkringsbolag.
• Kramat på Bagladyn.
• Ätit god pasta som Bagladyn lagat.
• LAN:at med Bagladyn och hennes fiancé.
• Med hjälp av Bagladyn försökt komma på hur man gör en balansräkning. Gick sådär.
• Ätit jellybeans.
• Och kakor.

Och nu är vi här. Nu ska jag lägga mig och sova i den mindre lyxkryssare som är Bagladyns uppblåsbara madrass. Hej Stockholm.

1 kommentar

0

Jag skulle kunna spy en massa galla över kommersialismen som är Alla Hjärtans Dag. Den påtvingade gullandet par emellan och diskrimineringen av oss som inte har någon att hålla i handen. Men det finns det så många andra bittra själar som gör och jag orkar liksom inte bry mig tillräckligt. Yey love, liksom. Jag kör på den istället.

Och jag fick ju faktiskt fira lite igår. Finafina Marcus bjöd ut mig på indiskt där jag plågade honom med alldeles för många bilder från min resa, vi pratade om livet och kärleken och så åt vi alldeles galet god mat. Sedan gick vi vidare till Public, som förmodligen är mitt favorit-hänga-och-ta-ett-glas-vin-ställe i Övik. Här har de lyckats med både inredning, sortiment och stämning. Maten kan jag dock inte säga något om, den har jag inte provat.

Tack Marcus för en finfin kväll! Ett bra avslut på Övikstiden.

2 kommentarer

1

Fördelen med att det är så satans kallt att näsan trillar av är ju att det blir vackert ute att man nästan tappar andan. Vilken man också gör bokstavligt om man går ut i den här kylan. Lite av ett moment 22. Man vill ju vara ute för att det är så himla fint men man fryser av alla lemmar om man är ute längre än 10 minuter. Inte så genomtänkt det där.

Här är i alla fall ett par bilder från vårt sommarhus. Fast sommarhuset är inte med. Så det får bli sommarhusgården då.

Inga kommentarer

0

Ät skit Kung Bore. Men tack för solen.

Inga kommentarer

0

När det piper i öronen halva dagen efter kvällen före så vet man att öronen börjar bli lite utnötta. Eller så är det helt enkelt så att musiken var en massa decibel över vad som är rekommenderat. Och inte vilken musik som helst. Vi snackar hårdaste hårdrock på Sliperiet. Jag har ingen aning vad banden hette, men det var mycket svängande långhår, mycket bas och en jädra massa skriksjungande. Coolers.

Det här var efter att jag hade druckit vin och Mello-twittrat till förbannelse på en liten pre-rock-tillställning hemma hos Marcus. Och lite i samma anda fortsatte vi efter hårdrockandet på en närliggande pub med tillhörande, schlagerspelande trubadurer. Och Jack & Coke så klart. Hjälpte inte ett dugg mot halsontet. Något om kolsyra fick jag lära mig på twitter.

Sjukt hårt.

Bordet på Merry Can var himla snyggigt tyckte jag.

Nästan lite gymnasie-reunion på den här bilden. Medie-Mats, Medie-Linda och Medie-Marcus. Jag vet inte vad Medie-Marcus håller på med. Han ser lite arg ut tycker jag. Lite konstigt, för det var han inte.

Säg hej till keyboardisten i Meadow’s End. Jag vet inte vad han heter men han har väldigt långt hår.

Hej från mig och Marcus!

Inga kommentarer

1

Söndag. Solsken. Kvicksilvret runt nollan. En sån där dag då det nästan är spöstraff på att sitta inne. Så jag och mamma snodde mormor och morfars sparkar och drog iväg på en runda. Och let me tell you, det är jobbigt att sparka. Trots perfekt sparkföre (såg ni? Jag skrev sparkföre, minst 50 vuxenpoäng). Åtminstone om man vill få någon fart på ekipaget.

Betydligt behagligare tempo blev det när mormor själv sedan ville ut på en runda. Hon har inte varit ute mycket sedan hon åkte in på sjukhuset i december så hon var himla nöjd över den lilla rundan runt kvarteret. Och snigelfart passade mig alldeles lysande efter sparkrejset.

2 kommentarer

2

När jag fyllde tretton år fick jag en present som jag tjatat om i flera år. En kartläsarlicens. Morbror Roger har kört rally så länge jag kan minnas och jag ville ha en del av den adrenalinösande fartkakan. Och det fick jag. Det var dock tur att Roger oftast var medarrangör för tävlingarna och därmed kunde alla sträckor. Jag var nämligen inte till så mycket hjälp där jag satt i passagerarsätet, fastspänd på alla tänkbara sätt, med en lite för stor hjälm och mest bara gav ifrån mig exalterade “whiiiiiiiii”:n då och då. Jag gick faktiskt en notkurs också men rabblade alltid bort mig de första 100 meterna så där stjälpte jag nog mer än jag hjälpte.

Igår följde jag och mamma med ut i (ur)skogen när Roger skulle reka inför Örnskölden som går av stapeln om två veckor. Roger sladdade loss (eller försökte iaf, går inte så bra med en fyrdjulsdriven audi) på vägar med liiite för hög snö och jag ritade grymt snygga pilar i den reviderade roadbooken.

Vi såg tre älgar och en massa översnöade tallar. Och skotrar. Många skotrar.

2 kommentarer

1

God tisdag bloggen, hur mår ni? Själv inleder jag mig femtielfte dag i mysbyxor och börjar nu faktiskt bli rätt mätt på det här att vara ledig. Nog för att ordet “ledig” är ett relativt begrepp, jag har ju suttit nedgrävd i skolböcker, webbjobb och jobbansökningar, men jag har ju lyxen att få utföra dessa uppgifter iklädd – just det – mysbrallor. Vilket för övrigt måste vara den bästa uppfinningen sedan mjukost på tub. Eller tubost sedan mysbrallorna. Hönan eller  ägget liksom.

Jag har stajlat håret ungefär tre gånger sedan jag kom hem till Sverige. Resten av gångerna jag har gått utanför dörren (di tre) har jag helt enkelt dragit på mig en mössa för att dölja de stackars hårtesterna som spretar runt i brist på hårspray som håller dem i shack.

Men jag ska inte klaga. Jag har ställt väckaren två gånger på en månad. Och jag har örnkoll på “Våra bästa år”. Fast det sista är faktiskt en lögn. Någon måtta på misären får det vara.

Nu sätter jag tänderna i den allra sista inlämningsuppgiften. Gissa om jag ska break out the bubbly när den här är klar.

1 kommentar

0

Det är väldigt mycket snö här på bloggen just nu. Man befinner sig liksom i den så fort man lämnar lägenheten.

Igår var jag lite superwoman igen. Jag skottade ett tak. Ett jättestort tak med typ 80 cm snö på. Inte helt själv men det var ett JÄTTEstort tak. Man kan ju bli kaxig för mindre. Och när man är kaxig vill man gärna dela med sig av sina otroliga bedrifter. Även om man är osminkad och ser ut som en Michelingubbe. Jaja. Håll till godo.

4 kommentarer

1

Härom kvällen tog jag en paus från mammas soffa och begav mig till en annan soffa – nämligen Jessica och Hans. Den står i deras gillestuga och är väldigt fluffig och djup. Sätter man sig ner är det inte säkert att man någonsin tar sig upp igen.

Hos dessa fina bjöds jag på god mat, vin och en klassiker – kladdkakan. Kladdkaka var min och Jessicas signaturrätt genom högstadiet och gymnasiet, helt galet många kladdkakor bakades under de åren. Och nu för hon vidare denna eminenta – och livsnödvändiga – kunskap till sin dotter. Silea har precis fyllt två men uppskattar redan konsten i att komponera den perfekta kladdkakan.

Sedan spelade vi en himla massa Buzz. I timmar. Jessica var irriterande bra (fuskträning kallas det) och jag ramlade i geggplurret hela tiden. Men jag såg ut som Cyndi Lauper’s och Madonna’s kärleksbarn. Bara det var ju en vinst i sig.

Inga kommentarer

0