Jag kan väl villigt erkänna att min karaktär inte har slagit i några toppnoteringar sedan semestern körde igång. Med detta i bagaget var jag dock förvånansvärt peppad när jag anlände till mitt sista PT-pass med Helene i måndags. Hittills har jag och Karolina kört våra pass tillsammans, men detta sista pass fick jag Helene alldeles för mig själv. Och när hennes hela fokus låg på mig, då jädrar blev det åka av. Supersets, chopp, chopp, upp på bandet, spriiiiing, chopp chopp, lyft skrot, chopp chopp. Typ så. Det gick fort och det var gräsligt svettigt. I slutet blaskade jag vatten på ansiktet och man såg ingen skillnad. Svettoberto med andra ord.

Det här upplevelsen, om man så flummigt kan kalla en personlig tränare för det, kom helt rätt i tiden i mitt liv. Det är en förändring på gång inuti mig, jag känner det, och det är så häftigt. Att vara aktivt medveten om att man växer som människa, och i det här fallet, att den mentala förändringen också innebär kroppslig förändring. Jag frågade Helene vad hon tyckte den största förändringen med mig var under den här tiden och hon svarade precis det, att det har hänt något i huvudet. Hela inställningen till träning, till en permanent förändring i livet, har omvärderats.

Jag är så tacksam för den här tiden. För mig handlade det om så mycket mer än att lyfta skrot och svettas bort ett gäng kilon. Det handlade om att värdera sig själv på ett nytt sätt, något jag känner att jag är på god väg att lyckas med.

Inga kommentarer

0

Jag vet att jag säger det efter varje gång, men gårdagens PT-pass var det tyngsta hittills. Helene körde skiten ur oss något så kopiöst att Karro såg ut som ett spöke och fick gå ut och ta luft efteråt. Själv darrade jag som ett asplöv efter jag klev av cykeln där i slutet. Men även fast jag gnäller ibland så älskar jag varenda sekund av vår tid med Helene.

Innan jag började träna med PT så förstod jag inte riktigt poängen. Det var väl bara att lära sig maskinerna och sedan köra på, varför skulle man betala en massa pengar för att någon ska säga åt en vad man ska göra? Men nu är jag frälst. Helene är Messias.

För det första, att ha någon som vet vad hon gör med sig är alltid tryggt, man kan ställa frågor om teknik och dylikt när som helst. När man får ont vet hon om det är ont som betyder att man måste lugna sig, eller ont som man kan ta sig igenom. Hon sätter ribban för att hon vet vad jag klarar när jag inte ens vet det själv. Och hon höjer den varje gång, för hon vet att jag blir starkare. Hade jag varit själv hade jag inte gjort 15 reps, då kanske jag hade gjort 10. Jag kanske inte lagt på tillräckligt mycket vikter. Och Gud vet att jag inte hade stått på den där förbannade cykeln i tre intervaller när jag ville dö efter en. Men jag klarade av det. Hon pushar mig förbi mina gränser och får mig att inse min potential. Hon utmanar mig när jag själv inte vågar.

Med två träningstillfällen kvar så har jag nu grav separationsångest. Hur ska jag klara det här själv? Hade jag haft pengarna så hade jag tränat med Helene en gång i veckan i resten av mitt liv. För jag mår så himla bra just nu. Jag är stark, glad och pigg. Och trots att matmotivationen kanske inte är på topp nu så är PT-timmen min favorittimme på veckan. Vem trodde att man kunde älska blodsmak i munnen så?

Sju på varje sida. Upp och ner i plankan. Jobbigt? Det kan man säga.

Medan den ena gjorde plankan gjorde den andra detta. Det sved efter ett tag.

Intervaller 1 min löp/30 sek vila med ökning varje intervall. Vi sprang så fort att vi blev suddiga.

Sedan var det den förbannade cykeln. Om jag ser död ut är det för att jag nästan var det.

1 kommentar

0

Nu har jag bara tre pass kvar med Helene och jag börjar redan få separationsångest. Dessa sex veckor har bara rusat förbi! Under den här tiden har jag sett en enorm skillnad i min uthållighet, styrka och fysiska form, jag mår så bra just nu och är så stolt över mig själv, den här känslan vill jag alltid ha!

Med Grace Wellness Viktskola har jag hittills gått ner nästan fyra kilo, en siffra som känns helt okej, även om jag hade önskat mer. Igår fick jag dock bevis på att mitt hårda arbete gett resultat när Helene drog fram måttbandet. Hon har sagt många gånger att jag är väldigt stark, så en anledning till att jag inte direkt rasat i vikt är troligen att jag byggt muskler istället. Så måste det  nästan vara, för när hon mätte mig igår hade jag, på sex veckor, minskat totalt 20 centimeter över hela kroppen, varav 6,5 cm runt midjan och 6 cm runt höften. Can I get a woot woot!? Sedan är det ju en väldig belöning att känna att man orkar fler repetitioner, tyngre vikter och längre tid på löpbandet!

Numera är det femkiloshantlarna som får utmana mina biceps.

“Svanka som en anka!” var Helenes uppmaning inför tricepsövningen. Ay-ay captain!

Magen är fortfarande min svaga punkt, men även där känner jag förbättringar!

Den här klarade jag typ två av första gången. Igår körde jag 15 innan jag halvdog.

4 kommentarer

4

12 258 hittills idag. Dagen är ju inte helt slut ännu, men jag planerar nog inte att röra mig så mycket mer idag.

Igår damp den här lilla manicken ned i brevlådan. Nu ska här alltså börja räknas steg på uppmaning av min PT Helene Ahlson. Det här träningsäventyret har minst sagt trappats upp eftersom. Numera är det sju en-timmes cardiopass och tre styrkepass som gäller i veckan, detta utöver PT-passet som jag kör med Helene. Och så stegräknaren då, minst 10 000 steg ska jag knata per dag. En dag som denna då jag var ute och sprang imorse, går det ju någon väg, men en vanlig dag på kontoret kan nog det bli trixigt.

Kan du säga prestationsångest?

Inga kommentarer

1

Igår tog jag mina nya skor och mina nya fräsiga tights som jag är lite kär i (Nike, också de från Löplabbet) och tog i för kung och fosterland i mitt fjärde PT-pass med Helene. Den här gången körde vi ett så kallat “20-pass”, vilket innebar 20 repetitioner av alla övningar, istället för våra vanliga 10-15. Jag kan också svära på att Helene i smyg la på lite extra vikt, för när det börjar svida i musklerna efter fem repetitioner, då undrar man hur i hela friden man ska ta sig igenom alla 20. Men det gjorde jag! Ibland kanske det krävdes en liten paus, men det blev gjort!

Efter timmen med Helene körde jag även 10 minuter 20-sekunders sprintintervaller på löpbandet och verkligen testade de nya pjucksen. Det kändes jättebra i fötterna, men ojojoj så trött jag var i benen sen. Så skönt att vara helt och totalt slutkörd. Och det känns idag vill jag lova. Hello betongben.

Utfall och bicepscurl. För några månader sedan kunde jag inte göra två utfall och då var de inte ens ända ner till golvet. Nu kör jag 20 och känner mig stark! Underbart!

Kolla mördarblicken. Arrgh!

Den här ser rätt bekväm ut men den är en magmördare, känns hela vägen ner i höftböjaren.

2 kommentarer

0

Att ha en personal shopper när man går och handlar, låter inte det som en lysande lyx? En lyx som jag och Karro fick avnjuta när vi shoppade i onsdags, då vi nämligen hade sällskap av vår PT Helene Ahlson. Helene guidade runt oss i djungeln av tillsatt socker, konstiga tillsatser och dinkel vs råg. Mycket lärorikt, allt är inte alltid vad det utger sig för att vara. Hmm.. matdeckarna? Sedan så lärde jag mig att innehållsförteckningar alltid är rankade från mest till minst, alltså det som står först är det mest av osv. Så om det står socker bland de första ingredienserna så är det baaad.

Första anhalt var brödavdelningen. Mitt morotsbröd från Lantbröd som jag äter jämt blev sågat vid fotknölarna. Eller, inte fotknölarna, men det var baserat på vetemjöl, baad. Claes från Grace Wellness hakade på och lärde sig ett och annat han med.

Desto bättre var det här rågbrödet med 100% fullkorn. Inte alls så torrt som jag trodde att det skulle vara heller, muy bien! Hårdbröd är dock bättre. Men på helgerna kanske man vill, jag vet inte, lyxa till det lite? ;)

Djungel nummer ett – müsli. Karro plockade ihop en egen liten blandning med bl.a. psylliumfrön, solroskärnor, pumpakärnor och rågflingor. Fina grejer. Själv köpte jag en färdigförpackad variant, naturell müsli med 100% fullkorn från Frebaco. Sedan kan man alltid skoja till det med lite bär eller liknande.

Djungel nummer två – nötter. Tro inte att det är fettsnålt eller kalorifattigt bara för att finns i “Exotic Snacks” hyllan! Dock är det ju bättre fett iom att det är nötter, men håll er borta från yoghurten och det saltade och rostade. Au natural ska det vara. Och helst valnötter, mandlar och hasselnötter.

Hepp! Så här blev det slutgiltiga resultatet.

6 kommentarer

0

En vecka har passerat, så idag var det dags igen för en timmes underbara plågor med Helene. Ni har ju redan fått se mig svettas två veckor i rad, så varför bryta en alldeles lysande tradition, jag  gör mig ju så bra i grisskär hy och lackande svett.

Och ja, nu börjar Helene mean business. Idag var det mer än en gång som jag tänkte “det där klarar jag aldrig” när hon visade en övning. Och sedan klarade jag det. Vissa gånger under vilda protester och en liten paus eller två, men jag klarade det. Vi har definitivt lokaliserat min svaga punkt. Den stavas magmuskler och är klen en masse. Men man måste ju ha något att träna upp också, man kan ju inte vara på topp direkt!

That was me being kaxig. Och en aning sarkastisk.

Den här härligheten till vänster kommer kännas i underarmarna imorgon. Oh yes.

Den här satanistiska övningen klarade Karro galant. Därför fick hon vara med på bild. Det ni inte ser är att man här skulle dra knäna mot magen och upprepa en sjujävlans massa gånger. Jag ramlade på ansiktet en hel massa gånger.

Någonstans här var vi redo att kasta in handduken, skönt att man då kan vila överkroppen i alla fall.

5 kommentarer

1

Bilder!! Karro var snäll nog att skicka mig bilder från PT-passet med Helene i måndags, så nu får vi alla avnjuta mitt svettiga nylle igen. Good times.

Någonstans känns det här som lugnet före stormen. Visst, passet var jobbigt, ibland asjobbigt, men det känns ändå som att Helene har något lurigt i rockärmen som hon bara väntar på att få spela ut. Något sånt där som kommer få en att känna som att man ska dö. Alternativt önska att man redan vore död.

Att titta på TV medan man jobbar skiten ur sig är ingenting för mig. Antingen fokuserar jag på träningen eller på TV:n. Här är simultanförmågan inte god nog.

För ett par månader sedan kunde jag knappt göra ett enda riktigt utfall. Tack vare frekventa utfallsplågor med Jillian klarade jag nu alla repetitioner utan några större problem.
En liten parentes också. Kolla Helenes armar. Förstår ni varför man gör som hon säger? De där bicepsen muckar man inte med.

Poppande armbågar och svettiga handflator (likamed gliiid) var återkommande problem i denna ryggövning. Handflatorna ordnades med papper. Armbågarna har jag fortfarande ingen lösning för.

Inga kommentarer

0

Andra PT-passet med Helene idag och nu är jag så slut i kroppen att jag knappt kan skriva. Hela eftermiddagen har jag haft ont i huvudet och känt mig febrig, kanske en kombo av träningen och det faktum att Stockholm har varit varmt som en liten smältdegel idag.

Anyway, jag kom ihåg att ta med kameran till gymmet men tyvärr satt minneskortet kvar i datorn så då hade jag inte så stor användning av kameran. Karro skulle dock skicka mig ett gäng bilder, så förhoppningsvis kommer det imorgon.

Nu knyter jag ihop den här måndagssäcken. God natt!

Inga kommentarer

1

Igår var det så dags. Första passet med min personlige tränare Helene Ahlson, på gymmet Power Club i Stockholm City. Jag var lite smått illamående innan av nervositet, jag visste inte vad jag hade att vänta och jag var ärligt talat lite orolig att jag inte skulle palla med. After all, man har ju hört om personliga tränare där PT istället borde stå för “privat tortyr”.

Det fanns dock ingen anledning till oro, Helene var jättetrevlig och peppande, inga nazifasoner så långt ögat kunde nå. Men jag har en känsla av att det kommer, för när hon sa att hon skulle “köra skiten ur oss” så blinkade det lite slugt i ögat på henne. Passet gick bra, vi körde ben, armar, mage och lite kondition och Helene sa att jag var stark och då blev jag lite mallig. En alldeles lagom mjukstart, men jag har en känsla av att plågorna kommer trappas upp eftersom.

Med mig på resan har jag Karolina som även hon kör Grace Wellness Viktskola, äter kosttillskotten och försöker hålla sig så långt borta från alkohol som fysiskt möjligt. Skönt att ha med någon som är på samma nivå och förstår vad man håller på med och att det inte är en dans på rosor alla gånger.

Så nu är det bara fullt ös som gäller. Kosthållning, 60 min promenad om dagen, PT en gång i veckan och styrketräning hemifrån. Och så ingen alkohol, inget godis, bra fetter och låååångsamma kolhydrater. Och vet ni det konstigaste med det hela? Jag är skitpeppad.

Helene kollar lite träningsbakgrund och snackar mål.

Min teknik var exemplarisk. Halleluja!

Armhävningar är inte min starka sida. Men när någon står över en som hök, då pushar man!

Sidmagmusklerna känns idag vill jag lova. I bakgrunden springer Karolina.

Jobbar på magrutorna. De finns där under någonstans!

Hela två minuters jogging klarade jag av. Nästa – Stockholm Maraton!

Ser ni musklerna, ser ni, ser ni??

9 kommentarer

1