En av mina absoluta favoritfilmer i år. Den är kvick, rolig och framförallt, i alla fall för mig, otroligt relaterbar.

Den handlar om att vara vilse och försöka hitta sin väg. Om att hitta någon som förstår när allt är rörigt. Om att kanske vara för mycket men hitta någon som fattar det med.

Jennifer Lawrence och Bradley Cooper är magiska tillsammans i den här filmen. Se den, den är värd varenda minut.

Jag älskar musikaler. “Moulin Rouge” är en av mina absoluta favoritfilmer och jag tyckte även fasligt mycket om “Hairspray” och “Mamma Mia”. “Les Misérables” är en annan femma. Den är varken lättsam, klämkäck eller rolig. Den är dramatisk, vacker och tung. Och man sjunger. Hela. Tiden. Jag menar verkligen, hela tiden. Det sägs nog ca tio ord totalt i den filmen. Och nog för att det är en musikal, men det blir faktiskt en aning påfrestande.

Jag älskade den inte. Den är vacker, välspelad och många gånger är musiken så mäktig att håret reser sig på armarna och ögonen tåras. Men den känns ibland en aning melodramatisk, orelaterbar och ja, lite långtråkig. Hugh Jackman har, hur fantastisk han än är, ungefär femtitolv solonummer för många. Hade man kapat ca hälften hade man nog kunnat få lite mer tempo i filmen. För det är lite det som saknas. Tempo.

Fler saker som stör mig: “kärlek vid första ögonkastet”-grejen. Kräks. Russell Crowe. Han kan verkligen inte sjunga så att jag känner någonting. Förutom lite obehag.

Men nu pratar vi positiva saker istället.

Fotot. Älskar de långa tagningarna under sångerna. Och det faktum att sångerna sjungs live i filmen!

Hugh Jackman. Det är liiite för mycket av honom. Men han är ruskigt bra.

“Do you hear the people sing”-numret. Scenografin, sången. Åh, det är så storslaget och fantastiskt. Love it!

Anne Hathaway. My God. Den pipan, den talangen, den kvinnan! Hon är verkligen helt makalös. Tyvärr har hon inte jättemycket tid på duken men hon är verkligen den riktiga behållningen med filmen.

Scenografin. Så. Himla. Vacker.

Så ja, mycket sevärd. Med varning för träsmak.

Det är något speciellt med filmer baserade på sanna historier. Speciellt katastroffilmer. Som “Titanic” till exempel. Och som nu med “The Impossible”, som handlar om tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Man vet vad som kommer hända. Och redan innan det händer sliter det ut hjärtat på en.

Den här filmen river fram så många känslor i mig att jag efter bara första kvarten är ett vrak. När första vågen rullar in och Oscarsnominerade Naomi Watts skriker i panik och hopplöshet efter sina barn är det så hjärtskärande att jag bara gråter. Och jag älskar att jag gråter. Jag älskar filmer som får mig att känna. Som får mig att uppskatta mitt eget liv och hur bra det egentligen här och samtidigt känna empati med dem som förlorat så mycket.

Visuellt är “The Impossible” fantastisk. Den fångar det tsunamidrabbade Thailand på ett sätt som knappt de verkliga bilderna från händelsen gjorde. Man kommer närmare. Man känner chocken. Ångesten. Man känner smärtan. Hopplösheten. Sorgen. Men också hoppet. Glädjen. Avgrundsstyrkan.

Den är skitjobbig, jag säger inte annat. Men den är så värd det.

Det kan ju faktiskt finnas en och annan av er därute som ännu inte sett senaste Bond. Så här kommer mina två ören om den senaste i raden av 007:s äventyr.

Jag blev faktiskt positivt överraskad av “Skyfall“, mycket för att Sam Mendes står vid spakarna. Mendes har bland annat filmer som “American Beauty” och “Revolutionary Road” på meritlistan och min känsla av honom som regissör är att han jobbar med karaktärer, med relationer och historier. Således är denna Bond mer karaktärdriven och mindre klyschig och grabbig. Mindre prylar och mer känslor.

Varför ni ska se den? Javier Bardem. Jag behöver faktiskt inte mer krut än så när jag rekommenderar den här filmen. Bardem är grym i vanliga fall, som skurk (ni som sett “No Country For Old Men” vet vad jag pratar om) är han genialisk.

Sedan kan temalåten vara en av mina favoriter hittills. Adele. Nom. Mm. Fint.

Medan hettan inför det amerikanska presidentvalet som går av stapeln nästa månad börjar skruvas upp rejält så fick jag, efter att förra veckan ha sett Emmy-galan, upp ögonen för TV-filmen “Game Change” med Julianne Moore, Woody Harrelson och Ed Harris i huvudrollerna.

“Game Change” handlar om det förra amerikanska presidentvalet och närmare bestämt den republikanska kampanjen och valet av Sarah Palin som kandidat till vice president-posten. Oavsett hur mycket som är sant av det som visas i filmen så är det en mycket intressant vinkling av vad som hände och hur Sarah Palin fyllde sin roll i kampanjen.

I övrigt är filmen mycket underhållande, jag som inte är speciellt politiskt intresserad fann den informativ och intressant och Julianne Moore är grymt bra som Palin. Hon vann för övrigt en Emmy för sin roll.