Tagged recension

Filmsnack: Whiplash

whiplash_sfse_v2

Andrew Neiman är en ambitiös ung jazztrummis, med siktet inställt på att nå toppen på den musikhögskola han studerar.  Terence Fletcher leder skolans främsta jazzensemble, och är en lärare lika känd för sina pedagogiska talanger som för hans skräckinjagande metoder. Fletcher upptäcker Andrew och Andrews jakt för att uppnå perfektion utvecklas snart i en besatthet, då hans hänsynslösa lärare fortsätter att pressa honom till randen av både hans förmåga – och hans förstånd. – Från SF

“Whiplash” är nog den mest intensiva film jag sett på länge, och då jämför jag ändå med filmer som “American Sniper” och “Interstellar”. J.K. Simmons är inget mindre än magisk i rollen som smått sadistiske musikläraren och Miles Teller (“Divergent”) gör en lysande insats som manisk trummisstudent. En jazzthriller av högsta kaliber!

Filmen är nominerad till fem Oscars, inklusive bästa film och bästa manliga biroll. Och det ska krävas en skandal av rang om J.K. Simmons förlorar den här statyetten.

* * * *

Filmsnack: American Sniper

American-Sniper-2014

U.S. Navy SEAL-soldaten Chris Kyle är USA:s mest kända prickskytt genom tiderna och han åkte till Irak med ett enda uppdrag – att skydda sina vapenbröder. Hans pricksäkerhet räddade ett otal antal liv och han gick under smeknamnet ”Legenden”. Trots faran och att det tärde enormt på hans familj åkte han tillbaka till Irak fyra gånger. Chris gjorde det för att leva upp till mottot ”ingen soldat lämnas kvar”, men när han till slut kom hem förstod han att det egentligen var kriget han inte kunde lämna. – Från SF

Jösses alltså. Snacka om att vara kluven inför en film.

Först och främst. Clint Eastwood har skapat en fantastiskt bra film i “American Sniper”. Att detta är kvalitet på hög nivå råder det inga tvivel om. Men faktum är att filmen ger mig en sådan fruktansvärt stor klump i magen.

Att en man åker iväg till ett annat land för att “skydda sitt land” som ligger tusentals mil bort, prickskjuter 160-ish antal människor till döds, människor som inte ens ser det komma och kan försvara sig, och sedan kallas en “legend” och en “hjälte”, det smakar jävligt illa i min mun. Och när jag såg filmen förväntade jag mig väl ännu en vi-är-amerikaner-bow-down typ av film med flaggan vajandes i bakgrunden och nationalsången på högsta volym.

Men den här filmen överraskar. Den tar upp så många andra aspekter. Den ifrågasätter. Den tar upp PTSD (post traumatic stress disorder, något som drabbar många soldater) och hur man kan bli beroende av krig. Eller kanske, rättare sagt, aldrig kunna anpassa sig till ett “vanligt liv” igen. Filmen är brutal och stark och får en att tänka till på konceptet “krig”.

Som sagt. Jag är sjukt kluven och jag förstår kritiken som filmen har fått. Men jag tycker att den fyller ett syfte – att lyfta debatten och prata om de här sakerna som ofta är så himla långt borta från oss själva.

Bradley Cooper är fantastisk i huvudrollen och Clint Eastwood är en modig regissör som vågar vägra den typiska hjältehistorien.

Filmen är nominerad till sex Oscars, bland annat bästa film och bästa manliga huvudroll (Bradley Cooper).

* * * *

Filmsnack: Birdman

Birdman

Riggan, mest känd för att ha spelat den ikoniska superhjälten Birdman, ska nu regissera en teateruppföreställning på Broadway och vi får följa honom under de hektiska dagarna innan den stora premiärkvällen. Samtidigt som han slåss mot sina inre demoner och sitt stora ego så försöker han lappa ihop både familj och karriär. – Från SF

Michael Keaton, Edward Norton, Emma Stone och Naomi Watts i en film av Iñárritu. Det låter onekligen som något man måste se. Och det måste man faktiskt. Det här är en film olikt något jag sett förut. Den rör sig i den där världen mellan dröm och verklighet och är ändå fullt realistisk (ja, nästan i alla fall).

Filmen utspelar sig till 99% på en teater och är filmad som att den består av en enda lång tagning. Detta gör filmen otroligt dynamisk och det känns lite som att man tittar på en pjäs. Att gå för mycket in på själva handlingen är både onödigt och tråkigt, det är inte handlingen som är det mest intressanta. Det är fotot, skådespeleriet, hur karaktärerna agerar och utagerar mot varandra. Det är det kreativa geniet och den magnifika regin och det är känslan av att jag fortfarande inte vet vad som var dröm och vad som var verklighet.

* * * *

Filmsnack: The Imitation Game

The Imitation Game

Strax före utbrottet av Andra världskriget anmäler sig Alan Turing, en briljant ung matematiker, som frivillig till den brittiska underrättelsetjänsten. Snart leder Turing ett MI6-team bestående av en brokig skara forskare, lingvister, schackexperter och underrättelsetjänstemän med uppgift att knäcka koden till nazisternas påstått olösbara Enigmachiffer. Samtidigt som Turing för en kamp mot klockan med miljoner människoliv på spel, döljer han en hemlighet för omvärlden. – Från SF

Jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig förstått grejen med Benedict Cumberbatch. Förrän nu. Jag tillhör fortfarande inte de The Cumberbitches som älskar Sherlock, men mannen är en kreativt geni. Som Alan Turing är han avig, känslig, bruten och oövervinnerlig.

Det är starkt år för biopics. Först fantastiska “The Theory of Everything” och nu denna lika underbara “The Imitation Game”. Filmens manus håller den där perfekta nivån av tempo, spänning, drama och håller kvar där det behöver. Man blir aldrig uttråkad men det blir heller aldrig för påskyndat. Den är en otroligt vacker film att titta på, eller så är det bara min odödliga fäbless för 40-talet som tar över.

Filmen är också hjärtskärande, speciellt när den tar upp historien kring Turings sexualitet och vad som hände med honom efter kriget. En vidrig syn på vad människorasen är kapabel till.

Detta är en magisk film om en tid då mänskligheten stod inför sitt bästa och sitt värsta. Älskade den. Se den.

Filmen går på bio nu, köp biljetter här!

* * * * *

Filmsnack: Unga Sophie Bell

Unga_Sophie_Bell

Jag såg “Unga Sophie Bell” första gången på premiären under Stockholms filmfestival i november. Förra veckan såg jag den igen, inför biopremiären över hela Sverige. Och jag blev åter igen precis lika hänförd av den, om inte mer. 

“Unga Sophie Bell” handlar om Sophie och Alice, två bästa vänner som är mer som systrar än någonting annat. När filmen börjar ska de precis ta studenten och har planer på att åka till Berlin och jobba tillsammans hösten efteråt. Man saker och ting blir inte riktigt som de tänkt sig och Alice åker själv till Berlin där hon snart försvinner.

Detta är en väldigt fin och tung skildring om att kastas ut i vuxenlivet med de drömmar och förhoppningar man har och hur livet ibland ger en en käftsmäll tillbaka. Det handlar om att bli sviken av sin bästa vän, om ensamhet, om utanförskap, om psykisk ohälsa. Men den handlar också om kärlek, om vänskap och om att vilja förstå varför människor är som de är.

Scenografin, fotot, färgerna och ljuset i filmen är något som jag direkt blev hals över huvud kär i. Det ligger som en tunn, tunn hinna av magi över filmen, ni vet det där som man inte kan ta på men som bara gör att det funkar? Det hittar mig.

Felice Jankell och Hedda Stiernstedt som spelar huvudrollerna gör båda ett fantastiskt jobb. Deras relation känns autentisk och äkta och deras resa tillsammans genom filmen gör mig glad, ledsen, lycklig och sorgsen, precis som en vänskap ofta gör.

Amanda Adolfssons regidebut är träffsäker och hittar den där platsen i hjärtat där det känns. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon gör i framtiden.

“Unga Sophie Bell” går på bio nu, se här var du kan se den! Lyssna även gärna på min intervju med Hedda och Amanda i min podcast “Kreatörerna”!

* * * *

Filmsnack: The Theory of Everything

Bara tjugoett år gammal får Cambridgestudenten Stephen  Hawking beskedet att han drabbats av en sjukdom som angriper hans motoriska funktioner som gör att han har två år kvar att leva. Men Stephen vägrar att acceptera sitt öde och med villkorslöst stöd från sin unga hustru kämpar han mot sjukdomen för att kunna slutföra sin doktorsavhandling. Femtio år senare bidrar Stephen Hawking i högsta grad fortfarande till förståelsen av vår värld som en vetenskapens frontfigur. – Från SF

Hollywood kastar priser på Eddie Redmayne och med all rätt. Hans tolkning av fysikern Stephen Hawking i “The Theory of Everything” är en makalös sådan, stark, sårbar och magnifik. Även fast Benedict Cumberbatch i “The Imitation Game” ligger nära i racet för mig så tar nog Eddie Redmayne hem den här Oscarn.

James Marsh har skapat en vacker och komplex film om när livet är obarmhärtigt men om man är en envis jävel så kan man komma längre än någon hade anat ändå. Om hur stark kärlek är och om hur man i den kärleken måste vara sann och att allt inte är svart eller vitt.

Felicity Jones är lysande som Jane Hawking, Stephens fru. Hon får bära ett otroligt tungt lass men gör det med mod, styrka och backar aldrig för att något är tungt.

Det är en fantastisk film som lämnar mig med en klump i halsen. Men jag är inte säker på att det är för att jag är lycklig eller ledsen.

“The Theory of Everything” har svensk premiär på fredag. 

* * * * *

Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.43.21 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.43.50 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.44.36 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.45.07 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.45.38 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.47.59 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.51.19 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.52.39 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.54.32 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.55.02

New York Fashion Week SS15 – de tolv bästa visningarna

nyfw_erin nyfw_naeemkhan nyfw_ChristianSiriano

I modevärlden är det redan ungefär typ 100 år sedan New York Fashion Week gick av stapeln i början av september men jag tänker ändå ta mig friheten att bombardera internet med bilder och tankar kring visningarna, trots att jag är skitsen med det.

Jag upptäckte veckan innan NYFW att majoriteten av visningarna skulle streamas live på MBFW’s YouTube-kanal. Oh lord, holy grail. Ca en miljard modevisningar som bara väntade på att plöjas. Och det har jag gjort.

Det är någon speciellt med att se dessa fantastiska hantverk glida nedför catwalken, att se plaggen röra sig och hur ljuset faller på dem. En helt annan sak än att bara se bilder, så helt klart jag något varmt rekommenderar. Spöar lätt ett marathon av valfri tv-serie. Ett plus för att man känner sig lite som Rachel Zoe där man sitter och plockar ut vilka klänningar som skulle passa på vilka kändisar.

Så. On to the shows.

Filmsnack: The Normal Heart

The Normal Heart

“The Normal Heart” berättar historien om den första tiden under HIV-AIDS-krisen i New York, under tidigt 80-tal när regeringen tittade åt andra hållet medan tusentals homosexuella män dog. Den berättar om en riktigt förbannad man som kämpade sig gul och blå för att folk skulle se vad som hände, och än viktigare, faktiskt bry sig. Det är verkligen helt vansinnigt att dessa män dog som flugor och samhället blundade, ville inte kännas vid det. Inte mänsklighetens ljusaste stund, så att säga.

Det här är en frustrerande, hjärtekrossande, sorglig och vacker historia. Jag älskar hur den porträtterar homosexuella relationer och att filmen faktiskt berättas ur en gay mans synvinkel. Ett extra plus för att många av skådespelarna (samt även regissören) faktiskt är homosexuella, avsaknaden av vilka belysts som ett problem i många andra gay-relaterade filmer, tex “Dallas Buyers Club”. Jag tror att det faktum att så många homosexuella filmskapare är inblandade i filmen har hjälpt dess autentiska känsla enormt.

Efter “Eat, Pray, Love” var jag inte överdrivet imponerad av Ryan Murphy som filmskapare. Men här levererar han verkligen. Han lyckas skapa en film som är rå, vacker och full av kärlek. Och som har en historia som är så vansinnigt viktig.

Skådespelarna är på topp. Från Mark Ruffalo i huvudrollen till Matt Bomer och Jim Parsons och Julia Roberts i birollerna. Alla är på sitt a-game.

Den är full av passion, av frustration men även av kärlek och värme. Jag är förbannad och ledsen och glad om vartannat. Filmen är som en PMS-tripp.

“The Normal Heart” finns på HBO Nordic nu. Se den. För din skull. För dina barns skull. För att vi inte får glömma hur vi som mänsklighet svek oss själva. Let’s not do that again.

* * * * *