Filmsnack: Mandela – Long Walk to Freedom

Mandela: Long Walk to Freedom

 

“Mandela: Long Walk to Freedom” är baserad på Mandelas självbiografi och tar oss med på en resa genom nobelpristagarens liv från barndom tills han fängslades och så småningom blev Sydafrikas förste demokratiskt valda president 1994.

De flesta biopics jag sett på senare år har alla lidit av samma problem: korvstoppning. Man försöker att klämma in en hel persons liv, både privat och professionellt, på ca 2 timmar och under tiden hinna skapa en förståelse för processen, en connection med karaktärerna och gärna någon slags känslomässig anknytning till handlingen. “The Iron Lady” misslyckades fatalt. “The Butler” gjorde det en aning bättre. “Mandela: Long Walk to Freedom” gör det bra men en bra bit från felfritt.

Det här är en bra film, men den hade kunnat vara bättre, och det största problemet ligger i regin. Man kan säga att filmen är indelad i tre akter.Innan, under och efter fängelsetiden.

Den första akten är jättebra, man hänger med i vad som händer, man känner med karaktärerna och man vill veta mer. De otroligt vackra, afrikanska vyerkan ger en försmak på den friheten Mandela längtar så oerhört efter och i kärleken han känner för sin fru ser man hopp och styrka för framtiden.

I akt två, när Mandela hamnar i fängelse, stannar tempot upp litegrann. Regissören Justin Chadwick (“The Other Boleyn Girl”) lyckas inte riktigt balansera vad som händer inuti fängelset och utanför, jag börjar tappa den röda tråden och det blir två helt olika stämningar, något som min hjärna inte riktigt lyckas hantera. Sedan blir det väldigt mycket politik och helt plötsligt är det 1990 och Mandela släpps ut ur fängelset. Det känns som att man bara skrapar på ytan av det fantastiska förändring som Nelson Mandela faktiskt åstadkom i Sydafrika. Chadwick kapar stora tidsperioder åt gången, vilket hjälper tempot och borde ha kunnat bidra till att kunna gräva djupare, men det räcker tyvärr inte. Jag blir inte berörd på den nivån jag vill, och det gör mig besviken.

Då tar vi de riktigt bra bitarna. Idris Elba. Han är lysande. Han tolkar Nelson Mandela på att kraftfullt, respektfull och värdigt sätt. Han är passionerad, övertygande, en sann ledare. Elba är väl värd Golden Globe-nomineringen som han fick igår.

Naomie Harris. Som Winnie Mandela, Nelson’s fru är hon stark, sorgsen, hjärtskärande, kluven och jag känner med henne. Jag är faktiskt lite förvånad att hon inte återfinns på många short lists när priserna ska delas ut.

Musiken. Den lyfter och stöttar men tar aldrig över. Jag är inte bekant med Alex Heffes sedan innan men kommer numera att hålla ett extra öga på honom.

* * *

“Mandela: Long Walk to Freedom” har biopremiär den 24:e januari, 2014.

#sff13 – The Broken Circle Breakdown

La Linda på Stockholms filmfestival

The Broken Circle Breakdown

 

Belgiens Oscarsbidrag för bästa utländska film är en fin och melankolisk kärlekshistoria i tatuerad bluegrass-miljö. Kärleken mellan Elise och Didier ställs på spel när deras dotter blir allvarligt sjuk.Stockholms filmfestival

Jag ligger lite efter med recensionerna från filmfestivalen, men vi drar ut på godheterna lite va?

En belgisk film med en förkärlek till USA och bluegrassmusik. Det låter som en underlig blandning. Det visar sig dock vara något som känns helt naturligt. Musiken är hjärtat i filmen, det är så mycket som sägs genom skådespelarnas scenframträdanden, det är där de svetsas samman och dras från varandra.

Den här filmen är så himla mörk och hjärtskärande men samtidigt så vacker. Jag har hört folk som inte tycker om att de hoppar fram och tillbaka i tiden men jag tycker att det ger filmen ett bra tempo och dessutom slängs man som åskådare från lycka till tragik, fram och tillbaka, och det är väldigt effektivt för att locka fram de känslor som ska kännas inför den här historien.

Det är omvälvande, det är otroligt sorgligt och kärlekshistorien är bara hypnotiserande. Efter filmen känner jag en otrolig sorg över insikten att vilja och kärlek kanske inte kan lösa vad som helst. Men samtidigt känner jag en tacksamhet för att dessa karaktärer fick uppleva den slags kärlek som den här filmen gestaltar.

Fantastisk film. Se den.

* * * * *

Missa för guds skull heller inte det fantastiska soundtracket. En fördel är om du gillar bluegrass…

“The Broken Circle Breakdown” visades på Stockholms filmfestival. 

Filmsnack: The Hunger Games: Catching Fire

The Hunger Games: Catching Fire

Jag sitter just nu på Espresso House mitt emot Biograf Rigoletto i centrala Stockholm. Julmusiken spelar runt mig och folk samtalar gemytligt. Mitt hjärta går fortfarande i kaninfart och jag har ytterst svårt att slappna av. Det känns som att jag fortfarande lever i Katniss hjärna.

Jag vet inte vad det är med “The Hunger Games” och Katniss Everdeen som krupit under skinnet på mig. Kanske är det min vansinniga förälskelse till Jennifer Lawrence. Kanske är det det faktum att jag rivit av alla mina naglar under filmerna pga så vansinnigt spännande. Kanske är det den fantastiska, moderna hjältinna som Katniss Everdeen faktiskt är. Det låter klyschigt, och visst, till viss del älskar jag klyschor (när de faktiskt bejakar att de är, just, klyschor), men det är faktiskt inte mycket med en kvinnlig hjältinna av Katniss kaliber. Hon är sårbar och livrädd men så otroligt modig. Hård på utsidan men samtidigt så otroligt kärleksfull. Så mänsklig.

Det finns två saker jag går efter när jag avgör vad jag tycker om en film. Känslan jag har direkt efter att jag lämnar biografen samt hur jag minns filmen sisådär en vecka efteråt. Om den berör mig direkt när jag sett dem, samt om den har någon slags “shelf life”, alltså, om den fortfarande håller när man fått smälta den lite. Alltså blir detta eventuellt inte en helt rättvis bedömning eftersom jag precis sett “The Hunger Games – Catching Fire”, men å andra sidan så kan denna känsla inte gå mig förbi utan att skrivas ned.

Sedan är det ju skillnad på en upplevelse av en film, och ren kvalitet av en film. Men det tar vi en annan gång.

Jag är så otroligt känslosam just nu. Jag är liksom arg och ledsen och kär och sorgsen och stärkt och allt det där på samma gång. Det är inte jätteofta en film har den här effekten på mig, ni vet den där effekten då man vill gå in i filmen och vara med, fixa till, krama om, göra rätt. Det här är en sådan. Om jag hade varit bättre på kampsport och med svärd, det vill säga.

Ska jag kanske säga lite om filmens handling också, och inte bara mina känslor kring den? Det känns på ett sätt lite onödigt, för jag tror ni fått tillräckligt mycket information redan. Men jag gört ändå.

Sedan den första “The Hunger Games” har Katniss förlorat sin oskyldighet. Hon har dödat, hon har älskat, hon har vuxit upp. Och nu blir det liksom hundra gånger värre. Nu blir det segerturné och en blodsugen president och en fantastisk bröllopsklänning och sedan ett nytt hungerspel. Och reglerna är nya och jävligare än förra vändan. Och filmen är snyggare, snabbare, mer spännande, mer intensiv. Den griper tag i en från första sekund och sedan släpper den inte taget, inte ens efter att sluttexterna börjat rulla.

Känslosam, ogenomtänkt och utan någon slags röd tråd. Så blev den här “recensionen”. Men så får man göra när man gör den på sin egen blogg.

Slutsats: se filmen. Jag vågar inte ge den en femma än, men känner jag så här om en vecka, då är det en femma rakt av. För just nu älskar jag den.

#sff13 – Breathe In

La Linda på Stockholms filmfestival

Breathe In

Den unga brittiska utbytesstudenten Sophie flyttar in hos en värdfamilj i en liten stad i norra New York. Hennes närvaro får Keith att minnas sitt bohemiska förflutna, så till den grad att nykomlingen blir ett hot mot familjens sammanhållning. Ett starkt psykologiskt relationsdrama av indieälsklingen Drake Doremus, vars förra film »Like Crazy« blev en festivalfavorit för två år sedan.Stockholms filmfestival

Det är så mycket som händer mellan raderna i den här filmen. Allt det viktiga. Med en blick, små handrörelser och det konstanta regnandet. Det ligger en sorgsen känsla över filmen, en vacker melankoli. Någonstans missar den dock lite i kemin mellan huvudkaraktärerna. Den karaktär jag känner mest för är pappan i familjen, Keith, spelad av Guy Pearce. Hans sorg över att livet inte blivit som han tänkt sig och hans klamrande efter en väg ut som han ser i Sophie. Desperationen är påtaglig och bitterljuv.

Mycket bra skådespelarprestationer, jag gillar verkligen Amy Ryan och nykomlingen Mackenzie Davis.

Solid, men inte överväldigande, blir slutresultatet.

“It’s hard to know how to be truly free. Or if that’s even a good thing.”

* * *

#sff13 – Philomena

La Linda på Stockholms filmfestival

Philomena

 

Judi Dench sammanstrålar med komikern Steve Coogan, även producent och medförfattare till manuset, i ett varmt drama av regissören till »The Queen«. En otrolig men sann historia om en kvinna som åker till USA med en cynisk journalist för att spåra sonen som adopterades bort när hon var tonåring. Trots situationen har hon en smittande positiv energi som överraskar hennes resesällskap.Stockholms filmfestival

“Philomena” är en sådan där film som tar en igenom hela känsloregistret, men på ett behagligt sätt, som om man gled runt i lite bomull. Man skrattar, man gråter, man är förbannad och man är sorgsen. Men alla känslor känns ändå bra, på något sätt.

Filmen handlar om en flicka i ett strikt katolskt Irland, som när hon är i tonåren blir ivägskeppad till ett kloster för att sona sin synd att ha liggit innan äktenskapet och lyckats bli gravid på köpet. I klostret föder hon en son som sedan, när han blivit några år gammal, mot hennes vilja säljs till en familj i USA. På ålderns höst får hon sedan hjälp av en en journalist med en alldeles ljuvligt torr, brittisk humor, att leta reda på sonen.

Det finns en sådan värme i den här filmen. Den kommer till mångt och mycket från Judi Dench och hennes fantastiska rollprestation som Philomena, en kvinna som i hela sitt liv letat efter sin son men som inte anklagar nunnorna eller någon annan för vad som hände. Även som gammal kvinna är hon fortfarande helt inne på att hon förtjänat det som hänt henne, att det är ett straff för de synder hon begått.

Det finns något otroligt vackert men lika frustrerande över hennes tankesätt, något Steve Coogans karaktär bli väldigt varse om. Vi är nog många som känner igen oss i hans reaktioner gentemot Philomena och det hon utsatts för.

Steve Coogan komik är underbar och hans kemi och tajming med Judi Dench är felfri. En av årets varmaste filmer.

* * * *

“Philomena” visades på Stockholms filmfestival. Filmen har Sverigepremiär den 6:e december.

#sff13 – 12 Years a Slave

La Linda på Stockholms filmfestival
12 Years a Slave

 

Den hyllade regissören Steve McQueen (»Shame«) gör upp med amerikansk historia med ett hjärtgripande drama baserat på Solomon Northrups självbiografi om en svart man som kidnappas från sin familj i New York och säljs in i slaveri. I det personliga ligger det universella och genom Northrups ögon får vi en inblick i dåtidens absurda omänskligheter.Stockholms filmfestival

Gripande skildring av en av de grymmaste och mest omänskliga perioderna i USA’s historia – denna skamfläck som är slaveriet.

Det är så många saker som är bra med den här filmen att jag inte vet var jag ska börja. Manuset, Lupita Nyong’o, Michael Fassbender, Sarah Paulson, det är genomgående fantastiska skådespelarprestationer. Musiken av mästaren Hans Zimmer. För att inte tala om regissören Steve McQueens touch på storyn.

McQueen gräver djupt i brutaliteten och visar på det omänskliga sätt slavar behandlades som egendom – även av människor med sympati och ett hjärta. Han visar när en mor blir skild från sina barn vid en slavauktion och hur de som plockat minst bomull för dagen systematiskt blir piskade. Det är en vardag för vidrig att ens föreställa sig.

Det enda jag inte tyckte om med den här filmen var Brad Pitt. Det var så tydligt att han som producent slängde in sig själv som hjälten den sista kvarten. Väldigt onödigt, för i övrigt är filmen mer eller mindre felfri.

* * * *

“12 Years a Slave” visades under Stockholms filmfestival och vann publikpriset Silver Audience Award. Dessutom gavs den ett hedersomnämnande i kategorin ”Bästa film” av tävlingsjuryn samt vann pris för ”Bästa musik” (Hans Zimmer).

#sff13 – Fruitvale Station

La Linda på Stockholms filmfestival
Fruitvale Station

 

I en av årets stora amerikanska independentfilmsensationer berättas den sanna historien om dödsskjutningen av 22-årige Oscar Grant. I en närgången och energisk skildring av hans sista dygn vid liv lär vi känna människan bakom rubrikerna, får inblick i en ung mans kärlek till sin familj och vad som föranledde separationen mellan dem. Prisbelönt film producerad av Forest Whitaker.Stockholms filmfestival

Klumpen i magen etablerar sig den första minuten i filmen då äkta material från dödsskjutningen den där hemska nyårsnatten för nästan fem år sedan visas på duken. Det blir ju inte mindre läskigt i och med att scenen är inspelad på precis samma plats som där händelsen inträffade. Sedan spolar vi tillbaka och följer Oscar Grant under hans sista dygn i livet. Men klumpen sitter där som ett smäck för man vet vad som komma skall. När han försöker få sitt gamla jobb tillbaka och tjafsar med chefen. När han lagar middag med familjen. När han hänger med sin dotter.

Regissörsdebutanten Ryan Coogler är från samma område som Oscar Grant var och var lika gammal som honom när han dog. Man känner i varje ruta av den här filmen att den var så otroligt viktig för honom att göra. Och vi ska tacka honom för att han gjorde det. Han lyfter fram ett problem som tystas ner, det om rasismens klor som hänger sig kvar i människan. Men det pratas inte om längre, för det är inte PK. Vi “borde” ha kommit längre. Men att efter ha sett både “12 Years a Slave” och Fruitvale under samma vecka så är det läskigt hur många paralleller man kan dra mellan de två. Mellan slaveriet och en dödsskjutning 2008. Mänskligheten behöver på riktigt få en örfil.

Coogler lyckas nästan hela vägen med att inte framställa Oscar som en perfekt människa, en ängel. Det är borderline många gånger, då han verkar lite för perfekt. Men så ser man den struliga sidan av honom och inser att han bara är människa, som oss alla. En människa som inte förtjänade att skjutas i ryggen när han bar handbojor.

En av årets viktigaste filmer. Se den.

* * * *

Filmen visades under Stockholms filmfestival och vann priset för bästa regidebut.

#sff13 – Lovelace

La Linda på Stockholms filmfestival

lovelace

 

Den kultförklarade porrfilmen »Långt ner i halsen« skakade om ordningen rejält när den släpptes i början av 70-talet. New Yorks borgmästare väckte åtal mot filmen medan nyfikna amerikanare köade utanför biograferna för att se vad kontroverserna rörde sig om. I »Lovelace« följer vi Linda Boremans resa från att vara en helt vanlig tjej till att bli en världsstjärna över en natt, men får också inblick i den chockerande sanningen om kändisskapets baksida. Stockholms filmfestival

Linda Boreman är en vanlig tjej, nästan lite pryd med überkatolska föräldrar i början på 70-talet. Inte direkt bakgrunden man väntat sig för en av världens mest kända porrstjärnor. Nope. Men det är ju då Peter Sarsgaards karaktär gör entré och fuckar upp hennes liv rejält. Kuvad är bara förnamnet. Den lilla flickan lär sig suga kuk som en världsmästare och går ett liv med ära och berömmelse till mötes. Eller?

Jag gillar verkligen att de delat in den här filmen i två olika “akter”. I den första akten får man se allt som alla nog trodde att det såg ut. Girl meets boy, de blir kära, hon spelar in porr (för att hon själv så klart vill), träffar Hugh Hefner och blir en stor stjärna. Livet i strålkastarljuset verkar ju lysande. Eller?

I den andra akten får vi se den hårda sanningen. Med betoning på hårda. Peter Sarsgaard är inte direkt drömpojkvännen. Han spöar skiten ur Linda, han pimpar ut henne för gruppvåldtäkt och han misshandlar henne både fysiskt och verbalt mest hela tiden. I en scen försöker hon rymma ifrån honom men får istället skriva autografer till polisen. Otroligt bisarrt.

Temat gör att tankarna inte helt osökt går till den briljanta “Tina – What’s Love Got To Do With It?” från 1993, och mycket i den här filmen är riktigt bra. Amanda Seyfried gör den sköna vändningen från ullegullbruden i “Mamma Mia” och “Les Miserables” till porrstjärna och gör det med bravur. Peter Sarsgaard är lysande och jag skulle verkligen vilja se honom på någon slags short list come award season. Också mycket skön och stabil birollslista med Chris Noth (Mr Big) som porrfilmsproducent, Adam Brody (The OC) som porrfilmsstjärna, Sharon Stone som Lindas mamma (som jag inte kände igen förrän eftertexterna rullade!) och James Franco som Hugh Hefner.

Jag gillade inte slutet, jag tyckte man kunde ha klippt den sista “sex år senare” och inte skrivit tittaren på näsan. Men i övrigt är jag ganska nöjd. Inte förälskad. Men nöjd.

* * * +

#sff13 – The Lifeguard

La Linda på Stockholms filmfestival

The Lifeguard

Efter en personlig kris lämnar den 30-åriga reportern Leigh sitt framgångsrika liv i New York och flyttar tillbaka till sin hemstad. Väl där återvänder hon till gymnasiejobbet som livräddare, börjar umgås med vännerna som fortfarande bor kvar och inleder en relation med en 16-årig pojke. Huvudrollsinnehavaren Kristen Bell känns igen från titelrollen i tv-serien »Veronica Mars«.Stockholms filmfestival

“You get to be lost”. Min favoritreplik från filmen.

Det här är en film om att vara vilse. Alla karaktärer i filmen är vilse på ett eller annat sätt och försöker hitta sin väg i livet. Vissas vägar leder tillbaka till där de började medan andras tar helt nya riktningar.

Jag tror att man måste kunna relatera till den här filmen för att verkligen tycka om den. Jag älskade den. Jag tycker att den var vacker, hjärtskärande, rolig, upplyftande, sorglig, smart och härlig. Jag grät konstant sista halvtimmen. Den fick mig att känna, att gå in i känslor som jag känt i mitt eget liv, som jag känner till och från och det var så skönt att se någon gestalta dem på ett så mänskligt sätt.

Detta är regissören Liz W. Garcias första film, hon har tidigare skrivit mest tv-serier, bland annat “Dawson’s Creek”. Det ska bli spännande att följa henne, hon har en fingertoppskänsla som jag verkligen tycker om.

* * * * *

Filmen visas under Stockholms filmfestival, sista visningen är på lördag kväll.

#sff13 – Ain’t Them Bodies Saints (A Texas Love Story)

La Linda på Stockholms filmfestival

ain't them bodies saints

Den här filmen är som en dikt. Som en sång. Som en våg som bär dig igenom den med bara känslorna som redskap.

Storyn är enkel, vi har sett den förut. En tjej och en kille på fel sida om lagen. Killen åker i kurran och de saknar varandra så att de håller på att koola av. De skriver brev och lovar och svär att de ska älska varandra för evigt och att de ska ses igen en dag.

I intervjun jag gjorde med regissören, David Lowery, härom dagen sa han så här:

“Jag ville att storyn skulle vara väldigt enkel och bekant, så att jag kunde fokusera på känslan och tonen i filmen istället. Min önskan var alltid att den skulle förtrolla, att en väldigt finstämd förtrollning skulle guida en igenom filmen, snarare än handlingen.”

Och precis så var det. Det är finstämt och vackert men det blir ändå inte tråkigt. Om man låter musiken och känslan bara plocka upp en och låta en svepas med så kommer man att älska den här filmen. För det gjorde jag.

Casey Affleck och Rooney Mara är fantastiska tillsammans. De har inte många scener ihop men i de få de har de en sådan stark kemi att man köper kärlekshistorien rakt av. Det här är en otroligt vacker kärlekshistoria.

Filmen kanske inte har supermycket substans eller man kanske inte lär sig så mycket av den, den utger sig heller aldrig för det. Men den lämnar dig med en känsla som är svår att beskriva. Jag tror att David Lowery lyckades med sin förtrollning.

* * * * *

“A Texas Love Story” visas under Stockholms Filmfestival men är tyvärr slutsåld.  Filmen går upp på biografer den 6 december.