Marilyn Monroe har alltid omgetts av någon slags mystik. En tragisk och magisk kvinna som trollband hela världen och gick en alltför tidig död till mötes. Iofs så är det väl som med Elvis, hade hon inte dött ung så hade hon inte blivit den legend hon blivit.

“My week with Marilyn” är den första filmen jag sett om hennes liv. Den bygger på en biografi av Colin Clark, en ung man som på femtiotalet jobbade i filmbranschen och tillbringade några dagar med Marilyn under inspelningen av ”Prinsen och balettflickan ”  från 1957.

Michelle Williams är briljant. Hon fångar sårbarheten och den sköra sidan hos Marilyn, en kvinna som inte alls trivdes i rollen som stjärna utan helst av allt ville bli en “riktig” skådespelerska. Hennes röst är släpig och förförande, hennes blick rädd och vilsen.

Den är något spöklikt över den här filmen. Kanske för att man för ett ögonblick känner att man får en inblick i vem denna mytomspunna kvinna egentligen var.

Rollprestationerna är genomgående solida, speciell notering ska Kenneth Branagh ha för sin tolkning av sir Laurence Olivier som mer än något ville ha den stjärnstatus som Marilyn nog gärna lämnat ifrån sig.  Filmen känns aningen ihålig ibland men fungerar ändå bra tack vare ensemblens insats.

“Inte frisk” var en av kommentarerna som damp ned i min Twitter-feed om nya filmen “Black Swan” (trailer) och om inte jag varit fruktansvärt sugen på att se den innan så var det ju droppen som fick ytspänningen att brista.

Och visst. Den är skruvad och konstig och på många sätt smått obegriplig men den är också fängslande, läskig och otroligt vacker. Bilden av disciplinen och konkurrensen inom balett på yrkesnivå är fascinerande och en aning störande. Natalie Portmans förvandling från skör och timid, via smått sinnessjuk till Miss Crazyeyes är helt fantastisk.

Sådär. Nu räcker det med adjektiv.

Och så finns det en förjäkla het girl-on-girl scen mellan Natalie och Mila Kunis i den. Bara det liksom.

Söndagsbio i New York erbjuder ett lite mer spännande utbud än i Stockholm och detta tog jag och Elin fasta på igår när vi drog oss till 11th/3d i East Village för att spana i filmen “The kids are all right” med sådana glimrande skådisar som Annette Bening och Julianne Moore i huvudrollerna. Filmen handlar om en någon okonventionell familj och vad som händer när livet inte riktigt blir som man har tänkt sig. Lite curveballs if you will.

Jag älskar att i den här filmen är livet inte svart eller vitt. Det finns inga good guys och bad guys. Karaktärerna är mänskliga och livet är inte alltid lätt. Men ändå hittar regissören den där balansen mellan feelgood, hjärtekrossande ögonblick och väldigt mycket humor. Sköna, totalt awkward moments blandat med hjärtskärande repliker som “sometimes you stop seeing the other person” när Julianne Moore håller en lipframkallande monolog om äktenskapets utmaningar.

Skådespeleriet i filmen är inget mindre än fantastiskt och jag kan se Oscars-nomineringar för både Bening och Moore när den tiden kommer. Jag har nog faktiskt inget dåligt att säga om den här filmen. Jag lämnar biografen med en bra känsla i magen och en känsla av att ha lärt mig lite mer om det här vi kallar livet.

Jag mådde dock lite fysiskt illa när jag lämnade bion. In America, everything’s bigger. Och även fast vi bara åt halva popcornpåsen på två personer så var det lite att ta i. Jag börjar lära mig att large är aldrig ett bra alternativ i USA.

Jo, och så en trailer så klart.

Orealistisk på alla sätt och vis. Inte för att romantiska komedier brukar vara speciellt realistiska men den här tar det till en helt ny nivå. Dessutom är den inte speciellt romantisk eller rolig heller. Men det är bakislördag och jag har inte så höga krav. Jag kan sitta och surfa och ha ett öga på filmen och ändå hänga med. Sedan är ju Ashton Kutcher så het i det här att jag får andnöd. Och jag finner mig själv sukta efter Katherine Heighls frisyr på ett nästan ohälsosamt sätt.

Jag måste nog väga upp det här med “Shutter Island” för att hjärncellerna inte ska förtvina ikväll.

Förra torsdagen var jag och brorsan och såg den lagom hajpade “Inception” på bio i Övik. Bakom spakarna står Christopher Nolan (“The Dark Knight”) och på den imponerande rollistan hittar vi förutom Leo DiCaprio, rätt nyupptäcka förmågor i Hollywood som Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Ken Watanabe och Marion Cotillard. Och Michael Caine förstås. En hel drös Oscarsnominerade typer med andra ord.

Jag är ju en sucker för visuellt godis, och det är precis vad “Inception” är. Eftersom stora delar av filmen utspelar sig i drömmar har set designern fått spinna loss totalt och gjort det riktigt bra. Jag älskar scenen när Ellen Page vandrar runt i Paris och möblerar om staden efter bästa förmåga.

Men man måste hänga med i svängarna. När Leo & co äntrar tredje nivån i drömmarnas värld börjar det bli snurrigt. Men i slutändan känner jag att jag ändå hänger med och imponeras av hur innovativt och smart det här manuset här. Så kul att se något helt nytt! Sedan har fenomenet drömmar alltid fascinerat mig, hur något som verkar helt bisarrt när man är vaken kan tyckas helt normalt i en dröm.

Det som skiljer “Inception” från en “vanlig” actionfilm är dock, förutom de fantastiska skådespelarna, känslan. Christopher Nolan fokuserar verkligen på att få fram karaktärernas känslor inför de olika scenariorna, det blir aldrig stelt och hårt, utan det finns ett djup och nyans i filmen. Jag rekommenderar den här filmen starkt! Och se den på bio så att du får hela den visuella upplevelsen.

Har du sett “Inception”? Vad tyckte du?

Sex and the City 2. Var ska jag börja? Kanske någonstans vid ankomsten till biografen. Det är helt fantastiskt att se vilket event den här filmen har blivit. Först och främst var såklart biografen fullproppad av tjejer ända ut på gatan. Men inte vilka tjejer som helst. De här tjejerna hade gått all in. Klackar, cocktailklänning, Hollywoodlockar, the works. En härlig (men smått konstig) känsla av samhörighet la sig över mig. Vi kom alla dit med samma förväntningar, samma känsla, samma längtan efter den där magin som är “Sex and the City”. Ni som vet vad jag pratar, ni vet vad jag pratar om. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här serien som ett populärkulturellt fenomen, men sanningen är att serien har betytt otroligt mycket för mig, jag har vuxit upp med, och på många sätt, genom den.

När lamporna släcktes och den där bekanta signaturmelodin släpptes ur högtalarna kom direkt spontana applåder och exalterade tjut. Jag har aldrig varit med om en sådan här stämning på en bio förut, förutom när jag såg den första “Sex and the City”-filmen i New York för två år sedan. Visst, på biopremiärer och förhandsvisningar brukar stämningen vara mer uppsluppen, men inte på en “vanlig” biokväll. Men det här var ingen vanlig biokväll, det här var en reunion deluxe. Jag fick till och med tårar i ögonen under opening credits, mycket känslor.

Så, filmen då? Hur var den? Det finns inget riktigt enkelt svar på den frågan. Allt beror på vilken relation man har till de här karaktärerna sedan innan. Är man inget fan av showen så har man nog inte mycket till övers för filmen heller. I get that. Som ett eget fristående element så hade jag nog inte heller tyckt att det var något mästerverk. Men jag som har varit besatt av den här serien i tio års tid, för mig var det som att återse gamla kompisar, få höra om vad de haft för sig de senaste åren och få en inblick i deras relationer, glädjeämnen, samvetskval och huvudbryn. Det var inte bara en film, det var ett glatt återseende.

Det här är en helt annan sorts film än den första. Den första var tung bitvis, medan den här är förhållandevis lättsmält med några få djupare inslag. Bäst i filmen är helt klart Samanthas karaktär och hennes stundande medelålderskris. Många sköna repliker bränner hon av! Jag älskar även scenen med Miranda och Charlotte i baren. “Take a sip!”. Det märks också att jag och mina vänner har blivit äldre, man känner igen sig i deras problem och tankar på ett helt annat sätt än när man började titta på serien när man knappt var torr bakom öronen.

Jag saknar dock New York City. Den största delen av filmen utspelar sig i Mellanöstern, och inget ont om det, men filmen (och serien) heter ju ändå “Sex and the City” och med undantag för två avsnitt i LA och två i Paris så utspelade sig hela serien i New York. Jag saknar the fifth lady i det här. Sedan är det några lama skämt, för mycket kulturella burka-hänvisningar och produktplacering och alldeles för lite Aidan men all-in-all så är jag rätt nöjd. Här skulle jag också vilja vara sådär mogen och säga “nu räcker det, nu lämnar vi de här karaktärerna, här har de det bra”. Men vi vet ju alla att jag kommer sitta bänkad om det blir en trea. Who am I kidding liksom? Separationsångesten är ju total.

Har du sett filmen? Vad tyckte du?

On a sidenote; jag undrar hur mycket pengar de lagt på marknadsföringen för den här filmen. Den har ju varit helt insane! Den här husväggsplanschen sitter vid Stureplan i Stockholm. Den syns om man säger så. Carrie är tre våningar hög.

Efter filmen pratade Mattias Lindahl som var “visual effects supervisor” på filmen, lite om specialeffekterna och hur alla lager (bl.a. green screen, det som filmats fysiskt och sådant som är gjort digitalt) sätts samman till vad som blir de färdiga scenerna. Väldigt intressant och nog det jag hade mest behållning av under kvällen.

Mia sparkar stjärt. *tihi*

Delinda med vän och Mia innan visningen.

Kelly posar med asskickaren efter filmen.

Halva Hollywood är med i “Valentine’s Day”. Åtminstone känns det så. Det är så många parallella handlingar att man blir helt snurrig.

Jag läste manuset innan jag såg filmen och hade rätt höga förväntningar, det hade kunnat bli riktigt bra. Jag säger inte att det är dåligt, inte jättedåligt i alla fall, men mycket av “fluffet” som ligger mellan själva handlingarna känns mer som en parodi på kärlek och romantik än något annat.

Filmen är inget mästerverk, men det hade väl ingen väntat sig heller. Det är fluffigt och relativt förutsägbart, precis som en romantisk komedi ska vara.

Det kan också vara jag som är lite cynisk.

Julia Roberts har utan tvekan den bästa och mest rörande storyn. Detta säger jag inte (enbart) för att jag är partisk, det är faktiskt sant. I hennes sista scen får jag tårar i ögonen, något jag inte direkt hade väntat mig. Hon och Bradley Cooper interagerar väldigt bra och de har båda oväntade twists i slutet av filmen.

Överlag är det för mycket folk med i den här filmen. Det är inte direkt jobbigt för att det blir för mycket att hålla reda på (handlingen är inte överdrivet invecklad) utan för att man inte hinner få någon känsla eller sympati för karaktären. Och när det så blir dramadrama så köper man det inte riktigt, det känns väldigt ansträngt. Och i slutet när allas säckar ska knytas ihop tar det tiiiid.

Taylor Swift är mycket möjligt den sämsta skådespelerskan någonsin. Det var plågsamt att se.

Jag var lite förvånad över att jag gillade Jessica Biel i den här, men hon har roligt material att jobba med. Jag älskar Jennifer Garner, men hennes roll är rätt trist. Min favorit (utöver Julia) är Anne Hathaway, hennes telefonsex-scener är skitroliga!

Vad du än gör, missa inte den fantastiska “Pretty Woman”-referensen i eftertexterna. Filmens bästa ögonblick, no contest.

Den pyttelilla filmen som nu är uppe och fajtas i toppen med de stora pojkarna. Det sägs att det är “The Hurt Locker” mot “Avatar” i kampen att kamma hem det största filmpriset på Oscarsgalan i mars. Jätten James Cameron som gjort de två filmerna som dragit in mest pengar i världshistorien (“Titanic” och “Avatar” har tillsammans dragit in över 3 miljarder dollar i hela världen) mot uppstickaren Kathryn Bigelow med den lilla filmen som hittills inte dragit in mer än lite drygt $16 miljoner. En liten parentes kan också vara att dessa två tidigare har varit äkta makar. Regissörerna alltså, inte filmerna.

Men nog med kuriosa. “The Hurt Locker” är en ruskigt bra film. Att kalla den “krigsfilm” vore att fördumma och förminska den. Bigelow har lyckats med något jag personligen trodde var omöjligt, hon har fått mig att komma så nära känslan av hur det är att vara mitt i ett krig, som jag möjligtvis kan komma. Det är svettigt, det är förvirrande, nerverna är utanpå och inuti och överallt, det är adrenalin, det är sorg och det är jävligt intensivt.

Jag sitter på nålar hela filmen, och inte bara för att det är spännande, utan just för att det är så otroligt intensivt, både känslomässigt och adrenalinmässigt. Nu har jag som sagt ingen aning om hur det är att desarmera bomber i Irak, men det känns äkta. Tekniskt sett gillar jag fotot speciellt, men så är jag ju en sucker för handkamera. Sedan gillar jag också att det i stort sett bara är okända skådespelare (förutom Ralph Fiennes och Evangeline Lilly i små roller), det gör att det känns ännu mer äkta.

Sedan älskar jag det faktum att det är en kvinnlig regissör. Girl Power liksom.

Som ni vet älskade jag “Avatar” men när det gäller en Oscar för bästa film så lägger jag min röst på “The Hurt Locker”. För jag är också en sucker for the underdog.

Awards Daily skriver väldigt bra om The Hurt Locker här, läs mer om du är sugen på fina ord om den här filmen!

Egentligen borde jag se den här filmen igen innan jag uttalar mig, men jag kan inte riktigt hålla mig. Jag såg den inte i 3D, så jag kan inte uttala mig om den versionen, men det jag såg var fullt tillräckligt. Avatar är fantastisk. Och då pratar jag inte bara om det visuella och det tekniska som är det mest avancerade jag någonsin sett (men då är det ju också den dyraste filmen som gjorts också) utan hela världen som James Cameron byggt upp ur sin egen (överaktiva) fantasi är verkligen otrolig.

Ett måste för att fullt kunna ta in den här filmen är ett öppet sinne. För det här är en helt annan verklighet (eller overklighet) som Cameron bjuder in oss i. Det är drömmar och frihet och andlighet blandat med en hård och brutal del av mänskligheten som vi känner den. Det är människorna som är “bad guys” och många gånger under filmen ifrågasätter jag mitt eget tankesätt och det fyrkantiga sättet jag lever och tänker.

Avatar är minst sagt banbrytande, inte bara tekniskt och visuellt utan även i det att den öppnar mitt sinne, får mig att känna och drömma. Och att nå den känslan, det är det största en film kan åstadkomma.

Den var bra i början. Ungefär de första 6,5 minuterna. Sedan påbörjades vad som skulle visa sig att bli 81 och en halv minut av rena och skära plågor. Av att vrida och vända sig i soffan och ändå inte hitta en enda position i vilken den här filmen inte känns pinsam, förödmjukande och fullständigt menlös. Ändå satt jag kvar där och hoppades på åtminstone en liten ljusglimt i vilken jag skulle förstå varför skådespelare som Reese Witherspoon och Robert Duvall gett sig in i denna cirkus. Det fanns ingen. Det fanns bara frustration.

Totalt 88 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Och ytterliga 6,5 för att skriva det här inlägget. Men det ser jag som väl investerad tid för att varna er. Slösa inte bort er tid.

Jag brukar vanligtvis kunna hålla mig undan dåliga filmer. Jag vet vad jag gillar och det finns för mycket bra film för att ta en risk och fastna med en dålig rulle.

Det sagt så förstår jag inte riktigt hur jag tänkte igår när jag slängde på “Transformers – Revenge of the Fallen”. Jag tänkte väl att första filmen var lite kul, lagom action, lagom humor och lagom hjärndöd så att koncentration inte skulle vara absolut nödvändigt.

Tvåan var inte lagom. Den var för mycket. Överallt. Hela tiden. För mycket action. För mycket (dålig) humor. Och för mycket hjärndödhet. Och detta under 2,5 timme. Efter en timme lät jag bara filmen rulla och gjorde annat under tiden. Och detta enbart för att jag inte kan stänga av filmer. Det känns då som att jag inte ger dem en chans.

Jag fastställde en sak till. Megan Fox kropp är den enda anledningen till att den här filmen ändå spelade in $400 miljoner i USA.

För att citera en av de många sågningar filmen fått: “After the first ten minutes, I just…wanted…the…movie…to…end.”, “You asked for this, America.”

Filmen bygger på L’irrégulière, biografin av Edmonde Charles-Roux, och berättar om modedesignerns tidiga liv. Porträttet av Coco Chanel visar en kvinna som kommer från ganska knappa omständigheter, som är självlärd och har en unik och exceptionell personlighet. En kvinna som kommit att bli en symbol för framgång och frihet, en kvinna som skapade den moderna kvinnan efter att först själv ha visat vägen. (Källa)

Först och främst vill jag säga att om man går och ser den här filmen och väntar sig få en ingående guidad tur i hur man bygger upp ett världsledande modehus så kommer man att bli besviken. Filmen handlar, som titeln skvallrar, om tiden innan Coco Chanel blev CHANEL med hela världen.

“Coco – Livet före Chanel” är en fantastisk film. Allt från foto, kostym och scenografi till manus och Audrey Tatous tolkning av Coco känns äkta och tidsenligt. Audrey blir Coco med allt som det innebär.

Vi får se denna mycket speciella flickas väg från barnhem till cabaretsångerska till hattmakerska och aldrig under vägen kompromissar hon vem hon är. Med en vilja av stål och en unik stil i en tid då kvinnan mest skulle vara en prydnad och tillfredsställa sin man, vänder hon alla normer upp och ner och skapar en helt ny, modern kvinna. Inte för att vara banbrytande eller för att hon ville ha framgången – utan för att det för henne var en självklarhet.

Självklart finns en kärlekshistorien i filmen. Den är hjärtskärande och vacker så ta med näsdukar. Och bered er på att inspireras.

Sverigepremiär idag.

“The September Issue” är dokumentären som modevärlden väntat på med andan i halsen. Skulle Anna Wintour äntligen komma ut ur garderoben som draken hon ryktas om att vara, eller skulle vinklingen bli en helt annan?

Ni som hade en önskan om en verklighetens “Devil wears Prada” kommer dock bli besvikna. Jag kan avslöja att filmen inte handlar speciellt mycket om Anna Wintour (som porträtteras som otroligt smart och målmedveten, om än väldigt otålig) alls, utan cirkulerar istället, som sig bör, runt arbetet kring årets största nummer av amerikanska Vogue – septembernumret. Numret som är tjockt som en bibel och sätter ribban för hela modebranschen. Redan sex månader innan tidningen går till press börjar den rigorösa planeringen, de ändlösa plåtningarna och klipp- och klistrandet av layouten som helt faller under Annas bila.

Filmens största behållning är utan tvekan Grace Coddington, Vogues creative director. Hon är otroligt talangfull och rolig, och en av de få människor som faktiskt vågar säga emot Anna Wintour.

Filmen är mycket intressant och att kika in bakom kulisserna på Vogue är spännande, men som film känns den ojämn. Det känns som att den är gjord av någon som är väldigt intresserad av mode men kanske inte kan lika mycket om film. Tempot falierar ibland, men Grace räddar många av de långsamma avsnitten med sin kvickhet.

Om du är intresserad av mode eller tidningsmakande tycker jag definitivt du ska se den, annars kan du nog hoppa över.

Utspelar sig under den legendariska förbudstiden i USA och handlar om den karismatiske John Dillinger, vars uppseendeväckande rånarraider gör honom till FBIs mest efterspanade brottsling. J Edgar Hoovers polisorganisation sätter toppagenten Melvin Purvis på fallet, samtidigt som Dillingers populäritet växer hos den amerikanska allmänheten.

Ingen kan stoppa Dillinger och hans gäng. Inget fängelse kan hålla honom inlåst. Hans charm och fräcka rymningar från statens fängelser har gjort honom till allas favorit – från hans flickvän Billie Frechette till hela den amerikanska allmänheten, som sympatiserar med att Dillinger som ger sig på bankerna, ett korrupt system många anser tvingat landet in i en djup depression.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med “Public Enemies“. Ska jag börja med det fantastiska fotot, den naturtrogna scenografin eller helt enkelt med geniet som är Johnny Depp?

Jag kan börja med att säga att jag inte gillar gangsterfilmer (eller är det maffiafilmer? Skit samma). Men som ni kanske redan räknat ut älskade jag “Public Enemies”, och mertill, blev jag imponerad av Michael Manns förmåga att hålla uppe mitt intresse i 2 timmar och 20 minuter, något som inte alltid är lätt. Visst, när Mr Depp visar sig på duken är det väl ingen av det kvinnliga könet som kan nicka till, men som tur är finns det mer än så att hämta i den här filmen.

Johnny Depp spelar John Dillinger, en man som i depressionens USA blev lite av en Robin Hood för den utsatta massan. Detta etableras tidigt när Dillinger vägrar ta en privatpersons pengar under ett bankrån. “Vi är här för bankens pengar, inte era.” Och vips så är bankrånaren som mejjar ner halva gatan med k-pist the good guy.

Första anledningen till att se filmen: Johnny Depp. Såklart. Scenen med Marion Cotillard i garderoben. “Men vi känner ju inte varandra”. Och så rabblar han sitt livs historia på 10 sekunder och så följer hon med honom. Classic.

Andra anledningen till att se filmen: Fotot. Den handhållna kameran. Första bankrånarscenen (första scenen i trailern). Tre män kommer uppför en trappa. Man ser dem bakifrån hur de i kappa och hatt simultant nästan svävar uppför trappan. Klipp. Samma scen fortsätter från sidan. Och sedan åker k-pisten fram. Håret ställer sig upp på armarna. Det är så jävla snyggt. Och det finns många sådana scener i den här filmen. Som är så snygga.

Tredje anledningen till att se filmen: Kemin mellan Depp och Cotillard. De säger inte många ord men man kan skära spänningarna med kniv. Sexscenen som klipps ihop med scenen då de bara ligger i sängen och pratar. Hot.

Fjärde, femte och åttonde anledningen till att se filmen: Scenografin. Hattarna. Humorn. Gangsterpickadoller fårn 30-talet. Tempot. Michael Mann. Och för att den bara är skitbra.