Egentligen borde jag se den här filmen igen innan jag uttalar mig, men jag kan inte riktigt hålla mig. Jag såg den inte i 3D, så jag kan inte uttala mig om den versionen, men det jag såg var fullt tillräckligt. Avatar är fantastisk. Och då pratar jag inte bara om det visuella och det tekniska som är det mest avancerade jag någonsin sett (men då är det ju också den dyraste filmen som gjorts också) utan hela världen som James Cameron byggt upp ur sin egen (överaktiva) fantasi är verkligen otrolig.
Ett måste för att fullt kunna ta in den här filmen är ett öppet sinne. För det här är en helt annan verklighet (eller overklighet) som Cameron bjuder in oss i. Det är drömmar och frihet och andlighet blandat med en hård och brutal del av mänskligheten som vi känner den. Det är människorna som är “bad guys” och många gånger under filmen ifrågasätter jag mitt eget tankesätt och det fyrkantiga sättet jag lever och tänker.
Avatar är minst sagt banbrytande, inte bara tekniskt och visuellt utan även i det att den öppnar mitt sinne, får mig att känna och drömma. Och att nå den känslan, det är det största en film kan åstadkomma.
Den var bra i början. Ungefär de första 6,5 minuterna. Sedan påbörjades vad som skulle visa sig att bli 81 och en halv minut av rena och skära plågor. Av att vrida och vända sig i soffan och ändå inte hitta en enda position i vilken den här filmen inte känns pinsam, förödmjukande och fullständigt menlös. Ändå satt jag kvar där och hoppades på åtminstone en liten ljusglimt i vilken jag skulle förstå varför skådespelare som Reese Witherspoon och Robert Duvall gett sig in i denna cirkus. Det fanns ingen. Det fanns bara frustration.
Totalt 88 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Och ytterliga 6,5 för att skriva det här inlägget. Men det ser jag som väl investerad tid för att varna er. Slösa inte bort er tid.
Jag brukar vanligtvis kunna hålla mig undan dåliga filmer. Jag vet vad jag gillar och det finns för mycket bra film för att ta en risk och fastna med en dålig rulle.
Det sagt så förstår jag inte riktigt hur jag tänkte igår när jag slängde på “Transformers – Revenge of the Fallen”. Jag tänkte väl att första filmen var lite kul, lagom action, lagom humor och lagom hjärndöd så att koncentration inte skulle vara absolut nödvändigt.
Tvåan var inte lagom. Den var för mycket. Överallt. Hela tiden. För mycket action. För mycket (dålig) humor. Och för mycket hjärndödhet. Och detta under 2,5 timme. Efter en timme lät jag bara filmen rulla och gjorde annat under tiden. Och detta enbart för att jag inte kan stänga av filmer. Det känns då som att jag inte ger dem en chans.
Jag fastställde en sak till. Megan Fox kropp är den enda anledningen till att den här filmen ändå spelade in $400 miljoner i USA.
För att citera en av de många sågningar filmen fått: “After the first ten minutes, I just…wanted…the…movie…to…end.”, “You asked for this, America.”
Filmen bygger på L’irrégulière, biografin av Edmonde Charles-Roux, och berättar om modedesignerns tidiga liv. Porträttet av Coco Chanel visar en kvinna som kommer från ganska knappa omständigheter, som är självlärd och har en unik och exceptionell personlighet. En kvinna som kommit att bli en symbol för framgång och frihet, en kvinna som skapade den moderna kvinnan efter att först själv ha visat vägen. (Källa)
Först och främst vill jag säga att om man går och ser den här filmen och väntar sig få en ingående guidad tur i hur man bygger upp ett världsledande modehus så kommer man att bli besviken. Filmen handlar, som titeln skvallrar, om tiden innan Coco Chanel blev CHANEL med hela världen.
“Coco – Livet före Chanel” är en fantastisk film. Allt från foto, kostym och scenografi till manus och Audrey Tatous tolkning av Coco känns äkta och tidsenligt. Audrey blir Coco med allt som det innebär.
Vi får se denna mycket speciella flickas väg från barnhem till cabaretsångerska till hattmakerska och aldrig under vägen kompromissar hon vem hon är. Med en vilja av stål och en unik stil i en tid då kvinnan mest skulle vara en prydnad och tillfredsställa sin man, vänder hon alla normer upp och ner och skapar en helt ny, modern kvinna. Inte för att vara banbrytande eller för att hon ville ha framgången – utan för att det för henne var en självklarhet.
Självklart finns en kärlekshistorien i filmen. Den är hjärtskärande och vacker så ta med näsdukar. Och bered er på att inspireras.
“The September Issue” är dokumentären som modevärlden väntat på med andan i halsen. Skulle Anna Wintour äntligen komma ut ur garderoben som draken hon ryktas om att vara, eller skulle vinklingen bli en helt annan?
Ni som hade en önskan om en verklighetens “Devil wears Prada” kommer dock bli besvikna. Jag kan avslöja att filmen inte handlar speciellt mycket om Anna Wintour (som porträtteras som otroligt smart och målmedveten, om än väldigt otålig) alls, utan cirkulerar istället, som sig bör, runt arbetet kring årets största nummer av amerikanska Vogue – septembernumret. Numret som är tjockt som en bibel och sätter ribban för hela modebranschen. Redan sex månader innan tidningen går till press börjar den rigorösa planeringen, de ändlösa plåtningarna och klipp- och klistrandet av layouten som helt faller under Annas bila.
Filmens största behållning är utan tvekan Grace Coddington, Vogues creative director. Hon är otroligt talangfull och rolig, och en av de få människor som faktiskt vågar säga emot Anna Wintour.
Filmen är mycket intressant och att kika in bakom kulisserna på Vogue är spännande, men som film känns den ojämn. Det känns som att den är gjord av någon som är väldigt intresserad av mode men kanske inte kan lika mycket om film. Tempot falierar ibland, men Grace räddar många av de långsamma avsnitten med sin kvickhet.
Om du är intresserad av mode eller tidningsmakande tycker jag definitivt du ska se den, annars kan du nog hoppa över.
Utspelar sig under den legendariska förbudstiden i USA och handlar om den karismatiske John Dillinger, vars uppseendeväckande rånarraider gör honom till FBIs mest efterspanade brottsling. J Edgar Hoovers polisorganisation sätter toppagenten Melvin Purvis på fallet, samtidigt som Dillingers populäritet växer hos den amerikanska allmänheten.
Ingen kan stoppa Dillinger och hans gäng. Inget fängelse kan hålla honom inlåst. Hans charm och fräcka rymningar från statens fängelser har gjort honom till allas favorit – från hans flickvän Billie Frechette till hela den amerikanska allmänheten, som sympatiserar med att Dillinger som ger sig på bankerna, ett korrupt system många anser tvingat landet in i en djup depression.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja med “Public Enemies“. Ska jag börja med det fantastiska fotot, den naturtrogna scenografin eller helt enkelt med geniet som är Johnny Depp?
Jag kan börja med att säga att jag inte gillar gangsterfilmer (eller är det maffiafilmer? Skit samma). Men som ni kanske redan räknat ut älskade jag “Public Enemies”, och mertill, blev jag imponerad av Michael Manns förmåga att hålla uppe mitt intresse i 2 timmar och 20 minuter, något som inte alltid är lätt. Visst, när Mr Depp visar sig på duken är det väl ingen av det kvinnliga könet som kan nicka till, men som tur är finns det mer än så att hämta i den här filmen.
Johnny Depp spelar John Dillinger, en man som i depressionens USA blev lite av en Robin Hood för den utsatta massan. Detta etableras tidigt när Dillinger vägrar ta en privatpersons pengar under ett bankrån. “Vi är här för bankens pengar, inte era.” Och vips så är bankrånaren som mejjar ner halva gatan med k-pist the good guy.
Första anledningen till att se filmen: Johnny Depp. Såklart. Scenen med Marion Cotillard i garderoben. “Men vi känner ju inte varandra”. Och så rabblar han sitt livs historia på 10 sekunder och så följer hon med honom. Classic.
Andra anledningen till att se filmen: Fotot. Den handhållna kameran. Första bankrånarscenen (första scenen i trailern). Tre män kommer uppför en trappa. Man ser dem bakifrån hur de i kappa och hatt simultant nästan svävar uppför trappan. Klipp. Samma scen fortsätter från sidan. Och sedan åker k-pisten fram. Håret ställer sig upp på armarna. Det är så jävla snyggt. Och det finns många sådana scener i den här filmen. Som är så snygga.
Tredje anledningen till att se filmen: Kemin mellan Depp och Cotillard. De säger inte många ord men man kan skära spänningarna med kniv. Sexscenen som klipps ihop med scenen då de bara ligger i sängen och pratar. Hot.
Fjärde, femte och åttonde anledningen till att se filmen: Scenografin. Hattarna. Humorn. Gangsterpickadoller fårn 30-talet. Tempot. Michael Mann. Och för att den bara är skitbra.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
