Hej då Sverige, vi ses när snön ligger vit och jag (förhoppningsvis) är brun. You will be missed.

8 kommentarer

2

Ryggsäcken är packad. Lägenheten är så gott som redo för de nya hyresgästerna. Och så här när mörkret fallit, dagen innan jag sätter mig på planet over there och blir borta i vad som just nu känns som en mindre evighet, tänker jag på trygghet. Tygghet i familj. Trygghet i vänner. Trygghet i kärlek. Trygghet i mig själv.

Det sistnämnda är ganska nytt för mig. Det är något jag fått jobba hårt och länge för men som jag äntligen byggt upp någon slags buffert av. Något som jag inte gärna lämnar ifrån mig. Jag har lärt mig att värma mig själv. Samtidigt så längtar jag så efter att bara få lägga över hela mig i famnen på någon annan. Bara mysa upp mig mot halsgropen, låta armarna svepas om mig och låta någon annan ta över. Låta någon annan stå för tryggheten.

Men nu är inte den stunden. Nu ska jag utmana mig själv å det grövsta. Och det är läskigt och jag vet inte om jag är redo. But I’d better get ready real quick. För om 14,5 timme går flyget. Tryggheten får vänta. Men när jag kommer tillbaka kanske vi kan bli sams.

Sista natten i min egen säng. Let’s make it a good one.

2 kommentarer

2

Så här ser min säng ut just nu. Det finns alltså inte en chans att jag får lägga mig och sova innan pryttlarna har landat i ryggsäcken. Spänningen är olidlig. Jag lättar upp den med en cosmo.

3 kommentarer

0

Så var den avklarad. Den sista arbetsdagen på fem månader. Nu är jag fri som en fågel och på lördag flaxar jag över Atlanten till det stora äpplet.

De här sista dagarna i Sverige är mer än lovligt fullbokade. Det är en hel del som ska fixas men som tur är får jag hjälp av mamma och Anna som kommer ner på torsdag för att hjälpa mig i värsta packpaniken. För jag är så klart inte ens i närheten av färdigpackad. Men något så galet hade vi väl inte riktigt väntat oss heller.

Och mitt i alltihop finns en jättestor klump i magen. Något fantastiskt har hänt men tajmingen är så usel att den måste vara handplockad av Murphy och hans lag. Och det gör ont och är jobbigt men samtidigt så bra och jag försöker hitta tacksamheten bland tårarna. Och hoppas att ödet och viljan är på min sida.

Nu måste jag göra ett allvarligt försök att kräla ut ur den här bubblan. Här blir inga barn gjorda. Eller lådor packade.

11 kommentarer

2

Femton dagar kvar.

Inga kommentarer

3

Sitter här i mörkret och lyssnar på John Mayer på mitt nyförvärvade Spotify Unlimited utan minsta reklamsnutt så långt örat kan nå. Lite halleluja är det.

Från och med nu och de närmaste 2,5 veckorna kommer den här bloggen troligtvis enbart bestå av långa haranger om resfeber, nerver, rädsla, ont i magen, saknad, längtan, oro, spänning, never. Och glädje.

Men den här dagen var jobbig. Redan innan fötterna nuddade golvet imorse visste jag att den här dagen skulle bli en utmaning från början till slut. Det kröp i hela mig, jag mådde illa, var jätteyr och det blossade om kinderna. Jag trodde att jag höll på bli sjuk, det kändes precis som innan febern slår till. Hela dagen var en enda stor dimma.

Jag har mått oförskämt bra de senaste veckorna. Livet har gett mig människor, skruvbollar, möjligheter och känslor som jag aldrig trodde att jag skulle kunna klämma in på en enda sida i den här livsföljetongen. Det har varit underbart och läskigt men framför allt har det känts ända in i själen att jag lever. Och jag har gråtit av ren och skär lycka för det var länge sedan jag kände att jag levde som jag gör nu. Och jag vet att det bara är början.

Men med sådana toppar måste det ju också komma dalar. Förutom det fysiska bakslaget som var rätt väntat när man varit på helspänn i flera veckor så kom även ett mentalt, mer nedtryckande bakslag som innebar att fraser som “vad i hela helvete har du gett dig in på” malde runt runt i huvudet och vägrade att ens ta en kaffepaus.

Och så här kommer det nog fortsätta. Upp och ner fram och tillbaka tills det kulminerar någonstans runt när jag sätter fötterna på Manhattans gator. So bare with me.

1 kommentar

0

Två tredjedelar av den här helgen har redan gått och vad har jag fått gjort? En enda stackars maskin tvätt. Jag prokrastinerar så att jag får ångest ända in i själen. Ångestångestångest.

Jag tänkte tidigare att jag behöver bara hålla ut i tre veckor, sedan lugnar det ner sig. Fast det är ju egentligen inte sant. Det är ju om tre veckor det börjar. Vilket betyder att jag inte kommer kunna slappna av på typ ett halvår. Konstant ytandning och förvirring är vad som kommer att dominera mitt liv.

Nu ska jag försöka andas lite och sedan ta tag i min garderob. Det osar lite panik om det här inlägget.

Inga kommentarer

0

Sitter här i natten och surfar och funderar lite. Alltså, ursäkta om jag tjatar, men kan ni fatta att jag åker till New York om tre veckor? TRE veckor! Det är ju typ ingenting! Poff bara så är det den 4:e september och jag ska ta min backpack och parkera min lilla behind på ett plan över pölen. Och så ska jag bo på hostel för första gången i mitt liv. 30 år gammal. Dela rum med 7 andra tjejer och killar. Innan jag får komma in i min lägenhet den 7:e. Spännande värre. Och lite skräckinjagande.

Mrs Hellman har varit på besök i kväll. Vi har druckit te, reggat domäner och pratat resor. Så klart. Fru Hellman är ju den mest rutinerade backpackern av dem alla, hon har säkert 30-40 länder under bältet och det hon inte vet om konstiga insekter, tvivelaktiga transportmedel och hur man gör en höna av en fjäder (fast på ett bra sätt), det är inte värt att veta. Så det var skönt med lite expertråd och lite lugnande ord. Inte för att de hjälpte, jag är fortfarande en vandrande nervboll, men hon försökte ju i alla fall.

Nu ska den här nervbollen försöka sova lite. I helgen blir det till att göra ett ryck med packning och organisering, avfärden närmar sig nämligen med stormsteg hur mycket jag än försöker ignorera det.

2 kommentarer

0

Julia Roberts i senaste amerikanska Elle.

Jag jobbar på dagarna, uppdaterar AboutJulia.Com på kvällarna (bara två dagar kvar till “Eat, Pray, Love“!) och försöker lugna nerverna tillräckligt länge för att få någon slags reseplanering gjord. Det är fruktansvärt pirrigt nu och det känns som att jag har glömt halva huvudet någonstans. Får inte riktigt tankarna att gå ihop.

Måste nog göra checklistor. En hel bunt.

Inga kommentarer

0