Under-ögonen-svett på Tumi.

Photo-2014-01-28-19-54-54

Igår kväll, efter heldagsjobb hos kund och eftermiddagsträning med tusen andra på SATS, mötte jag upp Katarina på den relativt nyöppnade Peruanska restaurangen (eller “Gastrobar” om man ska vara fancyschmancy) på Söder.

Photo-2014-01-28-18-45-43

Stället var tokigt mysigt, sådär lagomt sydamerikanskt exotiskt.

Photo-2014-01-28-19-29-33

Tyvärr missade jag att fota tonfiskcevichen som vi åt först, även den godaste av rätterna. Upplägget fungerade lite som tapas, vi delade på alla rätter så att man fick prova lite av varje. Generellt var det rätt stark mat, något som jag är lite känslig mot, men genomgående ändå väldigt gott. Och roligt med något lite annorlunda.

tumi01

Sedan åt vi brownie och majsglass till efterrätt. Nom.

Photo-2014-01-28-18-39-53

Det var alldeles för toklänge sedan jag träffade Katarina, sedan dess hade hon varit och rest på Nya Zeeland och badat med delfiner. Jag blev avundsgrön.

Photo-2014-01-28-18-40-26

Och efter tre timmar hade vi pratat oss hesa och ätit oss svettiga så då gick vi hem.

Firar jullov på Daphne’s

Östermalm är inte riktigt den del av Stockholm jag är mest familjär med. Stureplan med tillhörande infriade mentalitetsfördomar har gjort att jag mest håller mig på den Södra sidan av staden. Men detta blev det ändring på idag när Sara och jag skulle fira att vi överlevt det första kalenderåret som egna företagare!

131218_04

Sara tog med mig till Daphne’s, en alldeles ljuvlig liten restaurang på Artillerigatan. De kallar det själva för ett “bistrofierat vardagsrum” vilket jag bara kan skriva under på. Charmigt slitna clubfåtöljer, träpaneler, vansinnigt mycket speglar och tegelväggar ger exakt den här inbonade känslan som jag älskar att befinna mig i när jag går ut. Man går ut men känner sig som hemma, typ. Plus att jag älskar känslan av kvartershak där alla känner alla och har gått dit i alla tider. Det här stället har öppnat mina ögon för ett annat Östermalm. Det är en bedrift.

131218_03

Där bjöds det på Aviation, den bästa drinken.

131218_01

Sara drack bubbel och såg sådär fotomodelligt gorgeous ut.

131218_02

Och så fick jag en råbiff som hur fint de än presenterade den såg skitäcklig ut men var skitgod. Och pommesen smakade Frasses på 90-talet. Och det är en komplimang.

Och nu är det jullov! Fast jag kommer jobba lite ändå. Det är väl lite så när man älskar sitt jobb.

Om bordsduksklänningen och att slå knut på hjärnan.

Idag välkomnar vi sommaren med bordsduksklänning! Hurra!
Klänning – Lindex / Scarf – Marc by Marc Jacobs / Smycken – Efva Attling

Igår välkomnade jag sommaren och det görs bäst i bordsduksklänning. Även om jag fegade på bara ben så var solen verkligen i sitt esse igår. Och det här med scarf i håret, varför har jag inte kommit på det förut, det är ju alldeles tokfint ju! Vimplarna från förra helgen får glatt hänga kvar i hallen, det piffar upp! Det kanske kan vara dags att ta bort den där mustaschen från mustaschfesten från spegeln dock.

Jag hade ett jättebra möte med en potentiell samarbetspartner, både för bloggen och för Pingvin PR. Det slutade med att vi bokade in en plåtning där jag ska vara modell?! Så saker och ting kan bli, va? Berättar mer när det faktiskt är spikat.

Den lilla schnitzeln. Märk tiokronan.Han @phixofor har en egen måne.

Sedan mötte jag upp Philip och vi åkte till Hornstull och gick och åt den största Schweizerschnitzeln (säg det 10 ggr snabbt) i världshistorien på Moldau. Ser ni 10-kronan som ligger ovanpå? Helt galet. Monstruöst god var den också.

Sedan gick vi till Barbro, dit jag länge velat gå, och tog en öl (eller två. Nu rimmar jag också). Vi pratade om känslor och avsaknaden av desamma, om feminism och sådana där saker som verkligen får hjärnan att slå knut på sig själv. Jag gillar att han får min hjärna att slå knut, den där Philip.

K25

Citys nya foodcourt – K25

Jag kallade det lite skojfriskt “Kungshallen för hipsters”. Min lunchdejt Sara ansåg det mer vara “Kungshallen för vuxna”. Just nu har vi båda rätt. Lunchtimmen denna fredag var K25 knökfullt med karriärsmänniskor som ville inta föda på Stockholms senaste matsnackis.

K25 på Kungsgatan 25 är den nya mathallen i city som innehåller några av de, enligt mig, bästa restaurangerna inom “bra snabbmat” i Stockholm. Jag är ett stort fan av både Vigårda och Beijing 8, både som jag skrivit om tidigare här på Mitt Sthlm. Utöver dessa två erbjuder K25 sju restauranger till som innefattar både café, bageri, sushi, asiatiskt, mexikanskt och husmanskost.

Lokalen slukar rätt mycket folk, 250 platser erbjuds och längs bortre väggen har man byggt en “trappa” med bord som är alla riktade in mot lokalen så att man sitter bredvid varandra, två och två, när man äter. Rätt härligt att kunna blicka ut över lokalen samtidigt som man pratar med sitt sällskap. Och självklart med fördelen som ett food court erbjuder, att man kan välja olika restauranger men ändå äta tillsammans.

Perfekt innan bion (som ligger mitt över gatan) eller kanske efteråt om man kanske vill varva ned med ett glas vin.

K25

K25

K25

K25

K25

K25

K25

K25

Gravöl och pizza på Niklas

Niklas

I onsdags jobbade jag min sista dag på Efva Attling och detta skulle firas och sörjas på Niklas på Regeringsgatan 66.

Niklas har tagit över efter Restaurang 1900 och huserar fortfarande Kåkens lokaler, lite längre in. Idén till Niklas att skapa en ny slags pop-up restaurang som var sjätte månad antar en ny skepnad och just nu är det Brooklyn som står på matscenen.

Lokalen andas den moderna industristilen, men avskalade lampor och en bar i metall. Snygga barstolar i en mintgrön färg som jag nu vill måla hela min lägenhet med. Jag blir dock väldigt stressad av barstolar, jag vet inte vad det är. Det känns bara inte avslappnat, utan som att man ska gå när som helst.

Vi inledde aftonen med lite cava, som man gör. Madde beställde sedan in miniburgare som förrätt som enligt utsago var helt underbara. Jag kan intyga att det var alldeles ruskigt gulliga, smaken får jag dock förlita på mig på Madde för.

Till huvudrätt beställde jag in en Flatbush (namnet diskuterades livligt och länge), en pizza med chorizo, rostad paprika, getost, basilika & chiliolja. Lite för mycket tomatsås för min smak och aningen smaklös men mycket bra storlek och konsistens. Så här i efterhand känner jag kanske att jag borde beställt in en enkel Margherita istället. Man kan liksom aldrig gå fel med en massa ost.

Till “efterrätt” beställde jag in en Old Fashioned som var mer eller mindre perfektion. Riktigt, riktigt god. Jag måste även komplimentera servicen, tjejen som hade hand om oss var riktigt trevlig, uppmärksam och hade humor, även när jag, smått ocharmigt, gastade “sluta prata och ge mig vin!” (det var faktiskt väldigt lättsamt och roligt menat, och det var så hon tog det. Tur var väl det.)

Niklas

Niklas

Niklas

Niklas

Niklas

Niklas

Vecka 3: Vänner, ny blogg och rött hår.

Jisses, den här veckan har bara rutschat förbi och jag har knappt hunnit med. Men här kommer i alla fall en liten snabbrepris över det fina veckan hade att erbjuda.

Malena och jagNi missar väl inte min nya Stockholmsblogg - http://mittsthlm.com

I måndags hade jag turen att få hänga med underbara Malena en liten snabbis över lunchen. Och så öppnade jag ju som ni vet min nya Stockholmsblogg.

Jag och mina fina puckon!Nu är allt som det ska igen. #redhead

Sedan i onsdags var jag och tränade på morgonen i Sickla med fina Josse och Carin. Och så på eftermiddagen blev jag jätterödhårig igen.

Hello we're drunk.Vackurt.

Och så på torsdagen åt jag och Fredrik kroppkakor på Akkurat och drack finöl. Och sedan på fredagsmorgonen låg jag i en läskig dunkdunkig magnetröntgen som kikade på mitt onda knä samtidigt som solen sken så här fint utanför.

Vackra, långa män som pratar om matlagning. Jag är kär. @jesperbylund @frisyren @rutgonSen middag ackompanjerat av Jerry Lee Lewis.

Arbetsveckan avslutades med überaw på Amaranten med ett gäng social-media-tomtar, bland annat de här långa männen som pratade matlagning och jag ville bygga koja mellan dem. Och så fick jag äta mat på Marion’s diner där jag ville ta med servitrisens klänning hem. Lite så.

Nya rum på Taverno Brillo

Förra veckan var jag bjuden till nyöppnade Taverna Brillo på Stureplan för kalas för nydesignade tidningen Nya Rum. Lite så här såg det ut.

Taverno Brillo

Taverno Brillo. Färgglatt och så. Det gillar vi.

Taverno Brillo

På tavernan fanns alla möjliga sorters avdelningar. Chark och restaurang och glass och bageri och allt möjligt. Och barer. Vi gillar barer.

Nya rum

Här är tidningen det var kalas för. Mycket tung och lyxig och fin. Likey.

Taverno Brillo

Vi fick drinkbiljetter som vi fick öl för av den här mannen. Han var snäll.

Floris

Jag hade Floris med mig som var hemma från Australien en liten stund. Som jag saknat det puckot.

Taverno Brillo

Här vare kött. Kött, här vare kött.

Taverno Brillo

Och bullar. Ack, dessa bullar.

Floris

Och så här gick det när man lämnar Floris ensam en liten stund och går på toaletten.

Taverno Brillo

Lite så här såg det ut längre bak på Taverno. Industriellt med klotter på väggarna. Himlarns coolt.

Och det var det liksom. Fin kväll!

Jessica, sushibabyn och jag.

Det är skitsent och jag har en sushibebis i magen och jag har haft en så himla toktrevlig kväll att jag önskar jag kunde få göra om den imorrn igen. Egentligen har jag varit hemma i fleraflera timmar men fastnade vid mitt andra lilla kärleksbarn som jag inte alls ger tillräckligt mycket kärlek nuförtiden.

Men i alla fall. Ikväll har jag lekt med Jessica. Och vi har ätit och druckit och pratat och ätit och pratat och druckit. Vi satt på Bauer i banne mig tre timmar och bara njöt av det där bästa i livet – mat, dryck och en god vän. Pratade barn och sommarhus och jobb och pojkar och att inte ta skit och vad som händer när man blir ledsen på sina vänner.

Jag och Jessica har varit vänner sedan högstadiet men inte bott i samma stad på typ ett dussin år (ganska nästan precis faktiskt). Och ändå är vi bara sådär klicketiklack och allt funkar när vi ses. Så himla bra hon. Plus att hon är typ expert på det här med loppis och auktion. Gissa vad vi ska göra när jag är hemma i Övik nästa gång?

Här är Jessica. Vi tar kort på våra drinkar. För att räkna dem eller nått.

Aviation kan vara min nya bästa vän. Som violtabletter. Men sprit i. Jippihoo och så.

Sedan vart det dumplings och edamame. Och vi dog lite av godhet.

Och sedan vart det spicy tuna och hummer och chilimayo och så dog vi igen.

Jag mikket nöjd chey.

Och så pannacottan liksom. Vi var som katter ikväll så många gånger som vi dog och överlevde. Maten var på riktigt galet god. Hade de inte varit så dumt sega med servicen så hade det varit toppbetyg på aftonen.

Sol, skratt och Malena.

Ni vet de här människorna som man träffar och de bara går rakt in i själen på en på en gång? Malena är en sådan. Vi träffades första gången förra året när vi var till New York tillsammans och sedan dess har jag haft turen att hänga med henne ett par gånger när hon är i Stockholm och hälsar på.

Som i fredags. Solen sken och jag mötte upp henne och Marika på Lisa på Torget. Sedan begav sig Marika till flygplatsen för att flyga hem till Öland och jag och Malena hamnade på en av mina favorititalienare, Capri, på Nybrogatan där vi åt mozzarella och pasta och drack vin och skrattade och pratade ikapp oss på de senaste månaderna.

Jag känner alltid att lite mer liv och inspiration klämts in i kroppen på mig när jag träffat Malena. Det gillas.

Den där Lina.

Det är alltid lite trist när en kollega slutar. När det dock är Lina, min alldeles egna Disneyprinsessa, som slutar, då är det sorgetider. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan hennes sköna humor, färgstarka personlighet, underbara stil och vassa tunga på en daglig basis. Idag är jag faktiskt på riktigt lite ledsen för att hon inte kommer att sitta mitt emot mig längre varje dag.

Varför detta ska firas är en berättigad fråga. Men det gjorde vi i alla fall. Eller rättare sagt, firade att vi fått ha Lina i vår vardag så länge. Och det gjorde vi igår kväll, på Marie Laveau.

Drinkar och öl innan bordet dignade av godsaker.

Finaste Lina och jag.

Bettina var också med.

Och Anna.

Lina hade världens längsta ögonfransar.

Och så försökte vi reda ut vem Marie Laveau egentligen var. Det hade något att göra med voodoo.

Efter middagen hängde vi i baren en stund. Där spelades det bland annat flipperspel.

Och så berättade Lina en massa härliga historier och visade upp sina sista-minuten-smyckesköp.

Jag kommer sakna min Lina. Tur att jag har semestern på mig att vänja mig vid sorgen.