Hej jag är sjuk och kommer nog dö.

Sjuk Linda

Det är så här det kommer sluta va? Det är nu allt är över? För så känns det, banne mig. Hostan, febern, huvudvärken, SNORET?! Jag läste någonstans att kroppen kan producera ca en halvliter snor per dygn. Inte min. Min vet fan ingen hejd.

Jag hade en liten febersläng förra veckan och var hemma två dagar. Det var tydligen bara trailern för vad som komma skulle. För nu kör vi all in. De kallar det tillbaka-till-jobbet/skolan/dagis-sjukan. Jag tycker detta är rätt orättvist eftersom jag banne mig inte har varken barn eller har haft semester. Dock betyder denna sjukattack att jag spenderat hela tre dagar av 1,5 vecka på mitt uppdrag på filmfestivalen hittills. Inte imponerande.

Det är nu jag inte ska få panik över det faktum att jag är frilans och ingen gör mitt jobb åt mig. Det går sådär hittills kan jag meddela.

I karantän.

I två dagar har jag inte gått utanför dörren. Feber och huvudvärk och hosta och skräp har varit mina sällskap. Och katten då så klart. Hon som just nu ligger i en kartong från ASOS och bökar runt och somnar i de mest underliga ställningar. Om man ändå var så bekväm med livet.

Och så tittar jag på Idol. Och ser min gamla kollega Sanne dyka upp. Henne håller vi tummarna för, hennes röst är helt fabulous. Och så tänker jag på allas drömmar som kommer ett steg längre eller krossas där. Och så tänker jag på mina egna drömmar. Och vilka enorma kliv jag tar framåt och undrar varför jag tvivlar och samtidigt är det klart att jag är rädd, annars är det ju inte på riktigt.

Typ så. Det är lustigt hur hjärnan rusar när man inte träffar folk på två dagar. Dags att sova och hoppas på bot och bättring i morgon.

Att jobba på kontor igen.

Måndag

Igår jobbade jag min första dag på Stockholms Filmfestival. Och redan första dagen kom jag en halvtimme för sent till jobbet. Men det var faktiskt inte mitt fel. Faktiskt! Bussen jag satt i hann knappt mer än upp på motorvägen så blev det tokstopp i trafiken. Det visade sig att en rätt läskig seriekrock hade inträffat precis framför oss, tre bilar och en buss var inblandade. Vi fick således hoppa av bussen och knata till andra sidan Skurubron och vänta på att en annan buss skulle plocka upp oss, vilket inte gick raketsnabbt direkt.

Först stannade jag till vid olycksplatsen och frågade om någon behövde hjälp. Det var en man som var skadad och satt kvar i bilen, som såg mer ut som ett dragspel, men han hade en kvinna som var sköterska hos sig som höll honom stabil tills ambulansen kom. De gissade att det var revbenen som fått sig en smäll av bilbältet. I samtliga bilar hade airbags utlösts så det var nog en rejäl smäll. Läskigt.

Så, smått skakad och lite adrenalinstinn kom jag till slut till kontoret. Hängde lite med Tarantino, lärde mig hur kaffemaskinen funkade och fick en kontorsplats. Och en manual på en sisådär 30 sidor som jag läste tills hjärnan kokade. Och sedan gjorde jag min första uppdatering på sajten och sedan var dagen typ slut. Så då gick jag och handlade och kände mig jätteyr och hängig och kom hem och hade feber.

Härligt. En dag klarade jag liksom innan kroppen la ner. Kämpa kroppen. Så idag jobbar jag från sängen mellan febertopparna och försöker kurera.

När en dag är både underbar och överdjävlig.

Sista maj välkommen!

Om man bara tittar på de här bilderna så kan man tänka sig att jag hade en fantastisk dag igår. Vilket jag i mångt och mycket hade. Jag hade ett bra möte på förmiddagen angående en jobbpitch, jag hade min sista session med min psykolog och sedan så mötte jag upp vänner i solen och drack öl och skrattade och levde sådär gött som man gör på sommaren (den är här nu!).

Men kvällen slutade på en plats som jag avskyr mer än allt. I en gränd på Söder med hjärtat i halsgropen och tårar strömmandes nedför ansiktet medan jag hyperventilerar och försöker hitta ut ur ångestattacken.

Jag har mått konstigt i några dagar, inte riktigt velat träffa folk utan bara jobbat och varit hemma. Jag kände att det var på gång. Det händer inte så ofta nu för tiden, men när det gör det så smäller det till ur ingenstans. Utan varning.

Vi var på Södra Teatern och skulle gå vidare och dansa. Helt plötsligt så kände jag att jag inte kunde andas. Jag måste ut därifrån. Såg jag bara gick. Sa inte hej då till någon utan bara rusade nedför trapporna, trängde mig förbi folk och rusade ut på Mosebacke Torg. Och började gråta okontrollerat. Irrade omkring och såg förmodligen jättefull ut (vilket jag inte var) eftersom jag vinglade och hyperventilerade och grät. Försökte ta mig till bussterminalen och undvika folks blickar.

Idag har jag varit skakis hela dagen. Känt mig paranoid och försökt undvika folk så långt som möjligt (vilket är svårt på ICA när man måste köpa mat). Gråtit efter att en kvinna var här och sålde en möbel till mig, jag har ingen aning varför.

Jag vet att går över. Att det går i perioder, korta och längre. Och jag har lyxen nu att kunna lägga upp min tid på ett väldigt flexibelt sätt. Jag försöker vara snäll mot mig själv och lyssna på kroppen. Och acceptera att livet kommer att se ut så här. Att gå på lokal och dansa funkar helt enkelt inte längre för mig, hur gärna jag än skulle vilja. Jag är bara rädd att det kommer driva mina vänner och mig längre ifrån varandra. Det är inte direkt så att vi träffas på hemmaplan längre. Man träffas alltid inne i stan. Går och tar en öl. Nästa steg alltså – fixa tunnelbana till Nacka så att folk kommer och hälsar på mig oftare.

Nu babblar jag. Så nu slutar jag. Sov gott kära ni. Ta hand om varandra.

Jag har inte tid, jag lever drömmen!

God afton, kära ni. Det kvällas och här sitter jag i sängen och lyssnar på katten som kör sin kvällsrunda i vardagsrummet. Hon brukar få spatt mellan 22-23 varje kväll och ränna runt som att hennes svans brann.

Jag har försökt ta lite ledigt ikväll, titta på serier, virka, sätta om plantor och baka, men egentligen går min hjärna i 200 knop över allt spännande som händer med bloggen och mitt företag just nu. Nya uppdrag för Pingvin, föreläsning, modellplåtning, artiklar i Amelia och kanske fler tidningar och ett eget klädmärke? Även om inte allt blir av så får man ju nypa sig för att fatta alla härligheter!

Jag försökte tvinga mig själv till att låta bli att tänka på jobb och snöade då istället in på inredning. Resultatet? Det finns en risk att jag målar om hela min lägenhet i helgen. Igen.

Samtidigt får jag verkligen försöka dra i bromsen för att inte rusa iväg och rakt in i väggen igen. Risken är ju att när det är så roligt att jobba så gör man det hela tiden. Jag känner direkt när det kryper på mig. Trycket över bröstet, nära till gråt och känslan av att man bara vill dra täcket över sig och inte komma fram mer. Därför är det ännu viktigare att jag tar pauser, lyssnar på kroppen och vilar. För nu är det nog med sjukdom, nu ska jag ju leva mina drömmar!

Jag lämnar er med lite visdomsord. Jag är ju en sucker för sådant.

Tre veckor av “rakt in i kaklet”.

Att få jobba med något man tycker är så roligt att man storknar. Med något man brinner för och älskar. Det är en riktig lyx. Men när man tycker det är så vansinnigt kul att jobba så blir risken att man gör bara det. Att man glömmer allt annat och bara kör. Rakt in i kaklet.

De senaste tre veckorna har jag jobbat dygnet runt. Jag har sprungit på möten, jag har sålt, jag har marknadsfört och jag har insupit ny kunskap som en svamp. Jag har planerat, tänkt strategi och drömt stortstortstort natt som dag. Hjärnan har inte vilat en sekund.

Så förra helgen fick jag magkatarr. Det händer då och då men den här gången var annorlunda. Den följdes upp av feber som sedan övergick i yrsel, konstant illamående och en vansinnig trötthet som bara inte ville gå över. När jag träffade min psykolog i torsdags så frågade hon “Nu när du jobbar med din hobby, vad gör du då på fritiden?”. “Ehh.. jobbar?” Fel svar. Så hon satte upp riktlinjer för mig. Inplanerade pauser och inget jobb i minst en timme innan läggdags. Baby steps.

För någon som varit i närkontakt med den där väggen förut så är det otroligt viktigt att jag stannar upp och tar sådana här tydliga stressymptom på allvar. Att jag lyssnar på kroppen, hejdar mig och inte bara rusar på, något som är jättesvårt när man verkligen tycker att det man gör är så kul! Men jag vill tycka att det är roligt i många, många år till.

Jag befinner mig i en nybörjarfas här och jag måste lära mig att respektera det. Jag har aldrig varit egen företagare på heltid förut och det innebär en frihet och ett ansvar som tar ett tag att få kontroll över. Så nu blir det mer böcker, mer träning, mer virkning och mer kvalitetssömn. Mer jobb också, men under ordnade former och inte konstant och dygnet runt.

För om jag är snäll mot mig själv så kommer jag bli ännu bättre på det jag gör.

Tyck synd om mig.

130213-01

Exakt så här synd är det om mig idag. Jag ser helt rödgråten ut, vilket är falskt alarm (förutom den där första kvarten hos psykologen. Yowza vilken gråtfest), det är förkylningen som fuckar upp hela mitt ansikte. Röda ögon, röd näsa (samt kruttorr pga snutit mig ca en miljard gånger) plus att jag inte kan andas genom näsan så jag går omkring med öppen mun mest hela tiden. Som en fisk! Fattar ni hur snygg jag är? Eller, ja, det ser ni ju här ovan.

På plus-sidan (för jag är ju sån jävla optimist), mitt fejs matchar mitt hår.

Och just. Och så åt jag en semla.

Nu var det ju som så att jag hade tänkt gå ut starkt den här veckan eftersom jag har haft lite för många sjukdagar på sistone. Eller. Ni vet. Lite för många hej-min-hjärna-är-så-fuckad-att-jag-inte-kommer-ur-sängen-dagar. Och vad händer? Jo. Jag blir förkyld och sådär sjuk-på-riktigt-sjuk. Feber och sånt jox.

Och vet ni vad det första jag tänkte igår morse när jag vaknade med jätteont i halsen och feberfrossa var? Jo, “skit också, jag som skulle träna ikväll!”. Dit har vi kommit alltså. Hurra? Hurra!

Men det var lite flunsa-falskt-alarm (jag gillar att hitta på nya ord idag) så idag var jag på jobbet och jobbade på som en duracellkanin på crack (jag gissar att de är grymt effektiva). Och det var himla kul att jag knappt ville gå hem. Men det ville min förkylning.

Så jag gick hem och virkade och åt tacos och tittade på The Bachelor istället för att gå på teaterevent med Skugge & Co med Håkan. Så kan det gå i livet ibland.

Och så ringde jag en person som jag saknar och inte har pratat med på så himla länga men hen vet tydligen fortfarande inte hur man svarar i telefon. Eller kommunicerar. Jaja. Så kan det också gå. Det hjälper inte liksom hur mycket man vill när den andra inte vill.

Så det var den tisdagen.

Och just. Och så åt jag en semla.

Snorkramar på er.

Jag tänkte, eftersom att ingen annan fotar semlor idag så gör jag det. Varsågod.

Don’t give up. Get mad.

Jag slår snart i botten. Där självföraktet och mörkret har byggt sig så starka och tagit över alla domäner som finns kvar. Och någonstans här växer en ilska fram. Det är den ilskan som räddar mig. Jag känner igen den, jag har känt den förr.

Ilskan riktas mot mig själv för mitt självförakt. Den spottar på mig för att jag är en liten människa som förminskar sitt eget värde. Och den lilla människan viker för vredet. De två går samman och ryter ifrån. Man måste ju uppskatta den poetiska ironin i detta.

Snart hittar de två varandra. Snart möts händer i mörkret som förstår och Fenix reser sig ur askan. Så kom igen nu. Don’t give up. Get mad.