Så här ser dagens kontor ut. En av de stora fördelarna med att jobba som webmaster är att, när man känner sig som en slemblobba och helst inte vill att folk ska se en, då kan man ta med sig datorn hem och jobba som en liten iller från hemmets lugna vrå istället. Och hosta och snora bäst man vill utan att någon bryr sig. Mocke bra.

Inga kommentarer

0

Hej, mitt namn är Linda och jag är wordfeudoman. Sedan jag kom hem från jobbet idag har jag legat på soffan, ätit två (okej fem (okej sju)) bitar wienergums och spelat detta förbannade spel non-stop. Och det värsta är ju att det tar ju aldrig slut! Eller, det tar ju slut, men den där “re-match”-knappen är ju alldeles för nära och VIPS så var vi igång igen. Det här är fan snäppet värre än bubbelspelet.

Jag har inte så mycket mer spännande att erbjuda er denna tisdag. Igår var jag nämligen hemma från jobbet och idag var jag mer eller mindre halvdöd på jobbet och ställde därför in min middag med Hanna för att gå hem och – well – spela wordfeud.

Jag har inte ens ätit idag. Det här spelet WILL BE THE END OF ME.

4 kommentarer

2

Det där ontet i halsen som jag skrev om igår, det gav inte med sig. Det blev istället sju resor värre under natten. Så idag ser min att-göra-lista lite annorlunda ut. Idag består den, efter att ha jobbat bara litelite, mest av att dricka kopiösa mängder te, piffa både kisses tassar och mina egna, samt se obscena mängder “How I met your mother”.

Inga kommentarer

0

När man kommer hem från jobbet och ett sådant här fantastiskt ting hänger på dörren med den finaste hälsningen så man smälter lite och blir glad i kroppen.

Och den känslan var en bra grund för helvetet som följde under kvällen. Kroppen ba, “I’m gånna kick yor äss!”. Och imorse var jag på vårdcentralen för femtielfte gången på under en månad. Och nu knarkar jag antibiotika för tredje gången under samma tid. Hej å hå.

Hörru kroppen, kan vi inte bara kramas och tycka om varandra nu? Tack på förhand.

Och tack M för att jag har något fint att titta på när jag för tillfället är lite halvbitter på mig själv.

Inga kommentarer

2

Jag är inte pestsmittad. Jag har heller inte påssjuka, as it turns out. Läkaren ringde igår med de glädjande nyheterna att jag kunde slänga fotbojjan och ge mig ut på grönbete, jag är inte längre smittsam!

Dock återstår frågan vad det egentligen var för fel på mig. Varför svällde jag upp likt en padda som inte blivit kysst? Det, mina vänner, kommer att förbli ett mysterium. Det bästa hon kunde erbjuda mig var att jag fått en infektion i vänster spottkörtel och på något skumt sätt hade detta medfört att även alla andra körtlar i halsen hade svällt upp. Och så lite virus som grädde på moset. Jag fattar ingenting, men svullnaden är på väg ned så jag orkar faktiskt inte gräva mer i det.

Mitt största problem nu, i och med att spottkörteln är lite malfunktionerande, är att jag är otroligt muntorr. Jag måste dricka vatten konstant och kan i stort sett inte svälja något utan assistans av vätska. Doktorns bästa tips för detta var att suga på citron. Tydligen triggar surt igång saliven. Mums. Så om ni letar mig så sitter jag och mumsar citrusfrukter i mitt hörn av världen. Kom och lek.

3 kommentarer

0

Jag är hemma. Jag spenderade ganska precis 18 timmar på sjukhuset innan jag blev av med nålen i armen och fick åka hem. Efter att ha blivit sjukskriven i två veckor och tillsagd att “undvika folkmassor”. Utan diagnos men med en massa roliga piller. De är jätteblå. Nästan som i Matrix.

De har tagit mer blod från mig än jag någonsin blödit själv tror jag. Så många hål i mina armar att jag kunnat misstas för en simpel pundare. Och nu är jag tydligen smittsam som pesten. De kunde inte ha kvar mig på sjukhuset för de hade inte plats att “sätta mig i isolering”. Skööönt.

Boven i dramat kallar vi än så länge för påssjuka. Japp, that’s the one. Den där som barn får ibland fast typ ingen alls eftersom alla började vaccineras 1982. Men tydligen kan det smyga sig på en ändå. Jag är en av de speciella ca 30 själar som drar på sig detta årligen. Men jag har inte fått resultaten på provsvaren än så det finns fortfarande chans för läkarna att komma på alternativa, spännande diagnoser. Jag är typ med i ett avsnitt av “House”.

Men nu börjar svullnaden avta i alla fall. Så pass att jag faktiskt idag åt en hel smörgås. Stående ovationer tack.

Fortsättning följer. Spänning är olidlig. Can you feel it?

Här bodde jag i 18 timmar. Inte så oskön som man kan tro faktiskt.

Branded.

Inga kommentarer

0

Jag ligger på sjukhus. Inget jätteallvarligt hoppas jag men läkarna har inte riktigt räknat ut vad det är för fel på mig och vill därför att jag bor här en stund.

Ni minns halsflussen? Det var tydligen inte någon halsfluss. Vi har ett par bud på vad det kan vara istället men ingen vinnare ännu. Infektion av massiva proportioner har jag dock och får därför antibiotika intravenöst as we speak. Det känns lite som att jag är med i “House”.

Min största problem just nu är att jag är nere på 24% batteri och inte har någon laddare med mig. Kan du säga panik?

9 kommentarer

0

Nej, det är inte en dubbelhake eller en brottarnacke. Det är halsfluss. And it hurts like hell.

Halsfluss måste vara något av ett eget litet helvete på jorden. Jag har varit förskonad från det så länge så jag har väl landat i föreställningen att det handlar om lite halsont och feber. But oohh nooo. Det handlar om att ungefär alla körtlar i hela jävla halsen sväller upp till 100 gånger sin egen storlek och gör så att halsen bokstavligt talat blir bredare än ansiktet. Jag kan inte ens känna mitt käkben längre, så svullet är det. Äta kan vi ju se oss om i himlen efter, jag kan knappt öppna munnen tillräckligt mycket för att dricka eller borsta tänderna.

När jag åkte till vårdcentralen igår morse tycker jag att det var rätt illa, men sedan dess har det blivit ungefär nio resor värre. Bara sedan jag tog den här bilden har det blivit värre. Jag har fått pencillin och jag knarkar alvedon och ibumetin om vartannat och jag kan fortfarande andas normalt, men det här är fan obehagligt. Det är inte bara det faktum att jag är helt orkeslös eftersom jag inte ätit ett riktigt mål mat på två dygn utan att det slutar inte svälla! Snart får det inte plats i skinnet längre, det spänner och jag kan knappt röra huvudet.

Jag försöker sova så mycket jag kan för att vila samt att tiden ska gå, men även jag har en gräns för hur mycket jag kan sova. Plus att jag tror att jag börjar få liggsår.

Snälla, ge mig något annat att tänka på. Jag saknar mitt käkben.

Mvh / En jävligt grinig pelikankvinna

8 kommentarer

0

Ironin i att bli tokförkyld när det äntligen är riktigt varmt ute. Den uppskattas inte hos Casa La Linda.

Jag har klivit upp. Efter att ha vaknat och somnat om ungefär en miljon gånger.

Jag har försökt stanna kvar i en sådan där underbart härlig dröm med kyssar i nacken men gett upp.

Jag har hunnit hosta upp små delar av mina lungor och nysa ut stora delar av min hjärna.

Jag har kommit på ungefär en miljon saker som jag borde göra “när jag ändå är hemma”, vilket helt och fullt motarbetar syftet med att vara hemma sjuk; vila.

Jag har funderat på männen i mitt liv och på att skriva en egen version av “Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig“. Tror att jag kunde lära mig en hel del om mig själv genom att skriva en sådan bok.

Och så har jag packat upp ett paket som jag fick igår och undrat vad jag skulle göra med alla de små vita skumgummigrejerna som följde med. Det känns som att man skulle kunna ha kul med dem. Men jag gav upp och slängde dem istället.

Inga kommentarer

0

Och där gick hela helgen utan att ett enda blogginlägg passerade mina fingrar. Det är för att jag håller på att dö snordöden här dårå.

Från torsdag kväll till söndag kväll lämnade jag inte lägenheten. Fredagen spenderade jag i sängen, halvdöd från feber och hosta. Lördagen och söndagen ägnades helt och hållet till att få min lägenhet att se någorlunda presentabel ut igen. Jag har inte gjort många handtag sedan jag kom hem till Stockholm igen om man säger så.

Men nu är hela lägenheten skinande ren och alla kartonger uppackade. Eller, alla utom en. Mina hyresgäster måste ha snott med sig hälften av mina galgar när de drog för jag har mirakulöst nog mer kläder än galgar nuförtiden. Det beror självklart inte på att jag har mer kläder nu än tidigare.

Den här veckan har jag en hel massa spännande på gång. Om jag nu bara kunde bli av med allt snor som segar ner hjärnan så skulle jag bli väldigt glad. Och en aning mer effektiv.

Inga kommentarer

0