Amor Fati är latin för “att älska sitt öde”, lite löst översatt. De orden står på min nya favoritring från Efva Attling och de är ord jag lever vid varje dag.

Det kan anses provocerande för vissa när jag säger att jag tycker att man ska försöka vara tacksam för allt som händer, även de dåliga sakerna. För man är ett resultat av alla sina erfarenheter, goda som onda. Allt formar en och man lär sig av allt man går igenom. Någon sa något i stil med att “det är i motvind trädets rötter växer sig starka” och det passar nog in rätt bra på oss människor med. Efter regn kommer solsken och allt det där.

Just nu går jag igenom en känslomässigt turbulent tid. En förvirrande tid då jag, även om jag känner hur jag utvecklas och kommer närmare och närmare att bli en mer nyanserad och intressant version av den person jag är, tampas med känslor av otillräcklighet, ensamhet och andra känslor som är svårare att hantera ibland.

Och då är det en trygghet att veta att man är på en resa. Som inte har en hållplats eller ett mål. Utan att det faktiskt är resan som är målet. Och att trots att vissa delar av den är överjävliga så väntar helt fantastiska etapper som jag aldrig hade kommit till om jag valt en annan rutt.

Oj vilken fin metafor. Jag kom på den alldeles själv. Heja mig.

• 

1

Gilla!