Den här nya lilla earcuffen, som är det senaste i Miss Butterfly-serien från Efva Attling, är typ det gölligaste på evigheter. Lite kul och annorlunda med ett örhänge som sitter högt upp på örat istället för på örsnibben. Det släpps imorgon klockan 10 på webbshoppen och det finns bara 25 stycken, så först till kvarn. Go get!
Den här måndagen alltså. Sällan har jag varit så trött. Får ingen ordning på en enda tanke. Jag kommer stensomna så fort jag kommer hem från jobbet. En sådan där kväll då man bara ska ta en catnap och vaknar klockan nio. Men jag hade världens bästa matlåda. Lax med fetaosttäcke, färskpotatis och smörstekt sparris. Lagad med kärlek.
Och så regnar det och solskinar om vartannat. Förvirrande.
Amor Fati är latin för “att älska sitt öde”, lite löst översatt. De orden står på min nya favoritring från Efva Attling och de är ord jag lever vid varje dag.
Det kan anses provocerande för vissa när jag säger att jag tycker att man ska försöka vara tacksam för allt som händer, även de dåliga sakerna. För man är ett resultat av alla sina erfarenheter, goda som onda. Allt formar en och man lär sig av allt man går igenom. Någon sa något i stil med att “det är i motvind trädets rötter växer sig starka” och det passar nog in rätt bra på oss människor med. Efter regn kommer solsken och allt det där.
Just nu går jag igenom en känslomässigt turbulent tid. En förvirrande tid då jag, även om jag känner hur jag utvecklas och kommer närmare och närmare att bli en mer nyanserad och intressant version av den person jag är, tampas med känslor av otillräcklighet, ensamhet och andra känslor som är svårare att hantera ibland.
Och då är det en trygghet att veta att man är på en resa. Som inte har en hållplats eller ett mål. Utan att det faktiskt är resan som är målet. Och att trots att vissa delar av den är överjävliga så väntar helt fantastiska etapper som jag aldrig hade kommit till om jag valt en annan rutt.
Oj vilken fin metafor. Jag kom på den alldeles själv. Heja mig.
När jag var hos Cornelia och gjorde intervjun för SOLO Mode (ni har väl köpt tidningen!) för någon månad sedan visade hon mig runt i ateljén och vi kikade på den nya kollektionen. Hon har så mycket spännande, nytänkande och coola smycken att jag skulle kunna spendera en hel drös månadslöner här inne. Vilket jag nog kommer göra. De där månadslönerna ska bara ramla in först.
Det är inte alla som har sina smyckeskollektioner hängande på galgar. Det säger något om hur “klädda” Cornelias smycken är.
De här ringarna är avgjutningar av Cornelias egna fingrar. Hur coolt? Ascoolt.
Skosmycken! Lövvit.
Kvistar på halsband, varför har ingen tänkt på det tidigare?
Jag tyckte väl att de såg bekanta, de där örhängena som dinglade i Kronprinsessan Victorias öron när jag kikade på intervjun med henne och Daniel i “Året med Kungafamiljen” (för sådant tittar man på när man är hemma). Och efter att ha läst i gamla jobbloggen (som tjejerna så duktigt uppdaterar frekvent!) så kikade jag en gång till, och visst är det Gold Digger-örhängen som sessan har prytt örsnibbarna med. Så himla kul! Bättre än så blir det nog inte i Sverige.
Kameran på framsidan på ifånen kanske inte är helt optimal. Jag blir himla pixlig. Men det är inte mig vi ska titta på. Det är mina örhängen. Jag har gjort dem alldeles själv. Med hjälp av en morbror, en borr, en dime och lite jox från en smyckesaffär. Jag är himla stolt.
Bakgrund: när man är ute och reser är det oundvikligt att dra på sig en massa småkrafs i form av mynt från alla länder. Eftersom man inte får växla in dem och de ändå bara en värda en spottstyver så tog jag tillfället i akt och skapade mig lite smycken. Ett armband och ett par örhängen har det blivit hittills. Jag hoppas orka mig på ett halsband med, men det är en jädra passa pill!
Självklart har jag förevigat processen för er. Public service you know.
Igår gick “årets största modefest” Elle-galan av stapeln i Stockholm. Och även fast jag inte är så imponerad av modeeliten som i år mest klädde sig i svart och såg svåra ut på röda mattan (lighten up people!) så är jag ruskigt glad att underbara Cornelia vann pris för årets accessoardesigner! Den här tjejen är något av det coolaste jag vet, jag har aldrig sett någon med sådan övertygelse och passion för vad hon gör. Hennes smycken är rätt freakin’ fabulous med. Och jag har ett alldeles eget som hon piffade till med en örn bara för mig.
För några år sedan, när jag precis hade börjat på ABFAB, intervjuade jag henne i hennes studio för vår portal. Och så här blev resultatet.
Det här fantastiska halsbandet snubblade jag över i en butik i SoHo i eftermiddags och tyckte att stilen kändes väldigt bekant. Och mycket riktigt, visst var det Cornelia som invaderat New York. Grattis Cornelia!
I fredags hade jag ett gäng fina tjejer på besök. De fyndade smycken, drack sprite i martiniglas (för det smakar så mycket bättre då) och blev USA-nostalgiska när de doppade Oreo’s i mjölk.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
