Snöängeln.

Att kasta sig på rygg i snön och veva med armar och ben för att sedan ligga och titta upp på de sakta vajande, nakna trätopparna med tystnaden och mörkret runt sig.
Sådana stunder känner man att man lever.


Att kasta sig på rygg i snön och veva med armar och ben för att sedan ligga och titta upp på de sakta vajande, nakna trätopparna med tystnaden och mörkret runt sig.
Sådana stunder känner man att man lever.
Ni vet den där snölyktan jag gjorde för ett par dagar sedan? Well. Det har snöat en del sedan dess.
Det är så tyst där ute att man skulle kunna tro att det är natt.



Snökaos i Stockholm. Pendeltågen går inte, tunnelbanan har fått snöhicka och nu är även bussarna utifrån mig i förorten inställda.
Happ, jag drar väl på mig onepiecen, tänder ljus och jobbar lite från soffan och dricker te då.
Jag har än så länge inte tänt ett enda ljus idag. Jag har dock gjort följande saker:
Nu har jag gjort mitt i pyntväg tänker jag så nu tänker jag ägna resten av kvällen åt att äta jelly beans och se på “Vita Huset”. Eventuellt klämmer jag in en gammal svartvit rulle med.






Och så kan det te sig så att man blir så till sig av snön att man får för sig att knalla ut på balkongen klockan halv tolv på natten i stövlar och handskar och bygga sig en snölykta.
Vissa skulle säga att man är småtokig då. Jag säger att det är sådana saker som gör att det känns att man lever.
I natt kom tydligen vintern till Stockholm. Och säga vad man vill om kyla och halka och mörker – snön är vacker. Sådär så det gör ont i ögonen och man bara måste lyssna på julmusik.

Mamma hade rätt. Igen. Jag skulle rensat balkongen för typ två månader sedan.

Silver är lika fascinerad av snön varje år.

Jag byggde en pytteliten snögubbe på fönsterblecket utanför badrummet. Den gjorde mig glad.

Sedan gick jag ut. Tydligen så snöade det bara från ett håll inatt.

Här vet jag inte riktigt vad som har hänt.

Som sagt. Snön kom enbart från ett håll tror jag.

Så vackert.

Så. Hej och välkommen vintern. Be nice.
Fördelen med att det är så satans kallt att näsan trillar av är ju att det blir vackert ute att man nästan tappar andan. Vilken man också gör bokstavligt om man går ut i den här kylan. Lite av ett moment 22. Man vill ju vara ute för att det är så himla fint men man fryser av alla lemmar om man är ute längre än 10 minuter. Inte så genomtänkt det där.
Här är i alla fall ett par bilder från vårt sommarhus. Fast sommarhuset är inte med. Så det får bli sommarhusgården då.



Söndag. Solsken. Kvicksilvret runt nollan. En sån där dag då det nästan är spöstraff på att sitta inne. Så jag och mamma snodde mormor och morfars sparkar och drog iväg på en runda. Och let me tell you, det är jobbigt att sparka. Trots perfekt sparkföre (såg ni? Jag skrev sparkföre, minst 50 vuxenpoäng). Åtminstone om man vill få någon fart på ekipaget.
Betydligt behagligare tempo blev det när mormor själv sedan ville ut på en runda. Hon har inte varit ute mycket sedan hon åkte in på sjukhuset i december så hon var himla nöjd över den lilla rundan runt kvarteret. Och snigelfart passade mig alldeles lysande efter sparkrejset.




Det är väldigt mycket snö här på bloggen just nu. Man befinner sig liksom i den så fort man lämnar lägenheten.
Igår var jag lite superwoman igen. Jag skottade ett tak. Ett jättestort tak med typ 80 cm snö på. Inte helt själv men det var ett JÄTTEstort tak. Man kan ju bli kaxig för mindre. Och när man är kaxig vill man gärna dela med sig av sina otroliga bedrifter. Även om man är osminkad och ser ut som en Michelingubbe. Jaja. Håll till godo.

Hur tror ni att jag tog mig till sjukhuset idag?
a) I en varm och torr bil från dörr till dörr.
b) Pulsandes genom en skog samtidigt som någon där uppe praktiskt taget hällde ett lass snö på mig?
Svara rätt och vinn en ponny.