Jag har funderat mycket på sistone runt mitt eget värde. Varför jag låter andra människor definiera det. Varför jag låter människor behandla mig respektlöst och ändå hålla dem kära. Varför jag kämpar så hårt för att nå dem som tydligen inte är villiga att göra detsamma för mig. Det bör även tilläggas att dessa människor nio gånger av tio är män. Män som jag har någon slags relation med. Som jag ser till för bekräftelse.

Jag har aldrig sett mig själv som en tjej med “daddy issues”. Inte på riktigt. Visst har det skojats om det men jag har aldrig på riktigt tagit in det faktum att mina föräldrars skilsmässa på riktigt kunde ha sabbat mig.

I förra veckan hade jag något av en uppenbarelse. När jag tänker på det nu så kanske det är konstigt att detta inte kom till mig tidigare, att jag inte fattat det förut. Men ni vet hur det är, ibland så kan man ha allt mitt framför näsan och det klickar ändå liksom inte till.

När jag var sju år skildes mina föräldrar. Min pappa hade träffat en annan och hela grejen var ganska dramatisk och jobbig. Två år senare dog min farmor. Då sålde pappa mitt barndomshem, tog sin nya fru och deras nykläckta gemensamma dotter och flyttade hundra mil från mig och min lillebror. Vi var då nio och sex år gamla.

För inte så länge sedan träffade jag en man som har två barn i fem-årsåldern. Han bor inte i Stockholm och när vi nyktert pratade om huruvida vi skulle fortsätta träffas eller inte så sa han “jag kommer ju aldrig lämna mina barn“. Detta tog jag som en självklarhet. Och eftersom han inte tänkte flytta och jag inte vill flytta så beslutade vi oss för att inte fortsätta ses.

Jag är också i den ålder då många av mina vänner börjar få barn. Jag ser dem tillsammans med sina små och all den kärlek som kretsar runt dem och vet att varken vilda hästar, kärnvapenkrig eller all things shiny någonsin skulle få dem att ge upp sina barn. Deras barn är deras liv, deras kärlek förkroppsligad. Det finns inget de inte skulle göra för sina barn.

Så varför var det så lätt för min pappa att lämna mig och min bror?

Jag har försökt förstå detta. Försökt prata med honom om det. Och han har pratat om kärleken och att förverkliga sig själv. Men jag förstår fortfarande inte. Hur kan man flytta 100 mil ifrån sina barn? Hur kan man gå med på att bara träffa dem 2-3 gånger om året? Hur kan man låta bli att höra av sig på flera månader? Hur kan man inte kämpa till sista blodsdroppen för att få ha dem i sitt liv?

Varför var vi inte tillräckligt?

I större delen av mitt liv är det jag som har kämpat för min kontakt med min far. Det är jag som har ringt, jag som har hälsat på, jag som har bönat och bett om uppmärksamheten, att han skulle se mig. Bekräfta mig. Vilja ha mig i sitt liv.

Någonstans här började pengen trilla ner. Att min pappa så lättvindigt kunde lämna mig där för 25 år sedan, det har någonstans definierat min relation till män. Lärt mig att det är okej att inte respektera mig och att vara nonchalant. Att ignorera mig. Att allt är på hans villkor. Att säga en sak och göra en annan. Att det är jag som ska kämpa för att få bli älskad. Att jag kanske inte är värd att älskas alls. Och att vad jag än gör så kommer de till slut lämna mig.

Det har tagit mig 25 år att komma till den här insikten. Och jag ber till Gud att det inte tar 25 år till att vända den. Jag älskar min far och jag vet att han älskar mig. Och någonstans tror jag att han gjorde vad han ansåg var sitt bästa även om jag inte förstår det.

I slutändan. En mans val kan inte få definiera huruvida jag är värd att älskas eller inte.