Jag behöver en paus. En paus från att tänka. En paus från att känna. En paus från alla dessa känslor och tankar som går runt runt och virar in sig i varandra och går likt en spiral upp i himlen och sedan pang ned på jorden igen. Rakt in i verkligheten. Åt vilket håll den nu är. Bär.

Tänk att bara få vara. Här i nuet. Inte känna stress eller oro eller ängslighet. Inte känner saknad eller längtan eller sorg. Bara vara utan press från framtiden.

Visst blir det bättre?

4 kommentarer

2

Klockan har slagit tre. Jag sitter i tystnaden som jag älskar så. Mamma och syster sover i rummet bredvid och det enda som hörs är klockans tickande och mina fingrars smattrande mot tangenterna. Och Dagmar som börjar dra in över Norrland.

Över detta internet delar jag i natt vänners smärta. Hjärtan som brister, själar som inte får ro. Som i decembernatten tumlar runt i sin ångest i en kamp för att hitta ytan. Hitta lugnet. Finna tilliten. Till sig själv och till dem man håller kär.

Likaså tumlar jag runt i min egen sorg. Som någonstans övergick från att slitas mellan hopp och förtvivlan till en molande melankoli. Och som sådan så gör den mig lite perplex. För att i sorgen finns ett lugn. Ett lugn som inte sliter och drar och levererar besvikelser och inger hopp. Den bara är där. Den förändras inte märkbart och gör inte mycket väsen av sig. Den bara.. finns. Och det finns inget aktivt sätt att hantera den. Inget problem att lösa. Inget att göra.

Istället så måste jag bara sitta i sorgen. Acceptera den. Känna den. Inte försöka fixa den. Och bara hoppas att det innebär att den till slut släpper taget.

Är det inte dock lite ironiskt att jag, i en stund som denna, känner en så oroligt stark längtan efter kärlek? Det är nog sant det där de säger, att hjärtat aldrig lär sig. Och tur är väl det.

Inga kommentarer

0

Den här helgen har varit så full av sorg. Från stor, världslig sorg över allt det hemska i Norge, till liten sorg i maggropen över att inte räcka till.

Det är måndag kväll och jag är tillbaka i Stockholm. Silver ligger bredvid mig på soffan. Hon har tvättat sig mycket ingående och i en mindre evighet, en av hennes rutiner när hon kommer till ett nytt ställe och börjar känna sig bekväm igen. Nu sover hon och det rycker lite i tassarna och svansen när hon drömmer.

Den senaste veckan har varit intensiv, som alltid när jag är hemma i Norrland och hälsar på. Jag har folk runt omkring mig hela tiden, på gott och ont. Självklart är det mest underbart att ha familjen och vännerna i närheten, men jag har mycket i huvudet just nu som är svårt att reda ut med människor i närheten.

Den här sorgen jag pratar om. Först och främst tänker jag så klart på Norge. På död och förtvivlan och förlust. På en smärta som är värre än jag ens kan föreställa mig. Som är större och hårdare än något jag behövt erfara i mitt liv hittills. Men som jag ändå tar på mig på det lilla vis jag kan. Medkänsla och sympati.

Den sorg jag har inom mig är mer den över att inte räcka till. Att inte kunna trösta när någon är ledsen. Att inte kunna ge livsglädje och hopp när någon är på väg att ge upp. Att inte kunna dela upp mig i fem olika delar för att kunna vara alla till lags när jag är hemma en kort stund. Att säga fel saker och gå åt fel håll. Den att ge och ge men inte känna att man får lika mycket tillbaka. Att till slut sluta att ge eftersom att annars kanske det inte blir något kvar. Och någonstans även försöka ha något kvar till mig själv. Att känna tårar av hjälplöshet och tillkortakommanden tränga bakom ögonlocken och bli arg på sig själv och livet för att jag inte kan göra mer. Vara mer.

Och att i slutändan vara den som ska hålla ihop det. Som sitter ensam, mitt i alla dessa känslor, och är sista utposten. Och känna att maggropen är så full av ledsamhet att jag bara vill sova en vecka och hoppas att det ska försvinna.

Men någonstans ändå veta att sorgen bottnar i kärlek. För fanns inte kärlek och vilja så fanns inte sorg. Så någonstans blir det ändå vackert. Om man bara lyfter blicken lite.

Inga kommentarer

3

Det här med sorg är en konstig sak. En hel hord av känslor som kraschar in i varandra, förtvivlan trasslar in sina tentakler i saknads hår och rädsla ligger underst och kippar efter luft.

Jag har varit väldigt förskonad från sorg i mitt liv. Min farmor dog när jag var nio, och även om det var fruktansvärt för ett barn så var det väntat och i rätt generationsordning. När min bästa väns pappa dog var jag den starka som höll om henne när hon höll på att gå i tusen bitar. Men närmare än så har jag, tack och lov, aldrig kommit.

Kanske är det därför Gunnars död har krupit under skinnet på mig. Han var i min ålder, och så full av liv. Och eftersom jag bara finns i periferin av det nätverk av familj, vänner och kollegor som sörjer honom just nu, så är det egentligen inte min sorg, något som på ett konstigt sätt spär på en känsla av utanförskap. Samtidigt som jag känner gemenskap med hela Sverige som sörjer dessa män.

Jag kände mig väldigt medveten om min fysiska kropp igår. Av min existens. Av mitt dunkande hjärta och tårarna i ögonen. Att livet är så skört och när som helst kan det vara slut. Och vad händer sen? Var är Gunnar nu? Känslor som panik, hopplöshet och tacksamhet var väldigt närvarande.

Och nu? Det känns lite som att jag är satt på paus. Som att jag väntar lite på nästa steg. Hur kommer min kropp och mitt medvetande gå vidare? Vi är nya på det här, vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Men vi lär oss. Lite så här i periferin. Det är väl det som kallas livet.

4 kommentarer

0

Millisekunden innan Gunnars ansikte dök upp på Nyhetsmorgon imorse så hann jag tänka “Gode Gud, låt det inte vara någon jag känner”. Som om jag kände det på mig. Vilket är lite konstigt eftersom jag inte känner någon som är i Afghanistan. Eller, jag trodde inte det.

Även om jag bara fick äran att träffa honom någon enstaka gång så gjorde Gunnar Andersson ett bestående intryck. Jag tror aldrig jag har träffat en man som är så stolt. Och detta på ett bra sätt, inte dum-tjur-stolt utan en stolthet som genomsyrade hela honom. En stolthet för sitt land och för sitt yrke inom det militära. Rak i ryggen och med högburet huvud. Jag fnissade något om högvakten och denna mannen kunde då förklara för mig vad som driver killarna som står framför kungliga slottet dag och ut och dag in och inte rör en min. Som marscherar fram och tillbaka utan att ens fuska när ingen tittar på. Ära och disciplin. En tro på något större. Han var fascinerande. Att han utöver det var otroligt rolig och trevlig gjorde ju inte honom trist direkt.

Och jag skojade med honom om att det måste ju vara ett lyx-jobb att vara yrkesmilitär i Sverige. Här händer ju inget. Några månader senare är han död. Skjuten av en feg talibantomte som ansåg sig ha rätten att ta Gunnars liv. Och det gör mig så förbannad. För killar som Gunnar är inget som finns i överflöd. Men även om jag tycker att krig är bajs så dog Gunnar medan han försvarade något som vi varje dag tar för givet. Frihet. At the end of the day, hur många av oss har en sådan bedrift att vara stolta över?

Vila i frid.

Ullis och Gunnar på Hotellet förra året.

9 kommentarer

0