Vadå, trodde du att jag skulle vara dålig?!

Har du någonsin fått en komplimang och tänkt “ja, det är väl klart!”? Jag fick en sådan senast idag. Och jag kom på mig själv att tänka, “jamen, vad trodde du egentligen?”.

Först och främst vill jag notera att detta (självklart) alltid gäller mitt jobb. Jag är inte sådan där person som slänger med håret och utbrister “I know! I’m fabulous!”. Eller. Det är jag ju också. Men mest ironiskt.

Jag anser mig själv vara en rätt ödmjuk person. Jag har bra självförtroende och jag står rak i ryggen när jag anser att jag gjort något bra, men jag tycker inte att jag är skrytig. När jag får komplimanger som gäller mitt arbete blir jag självklart jätteglad, men en liten röst inom mig gnäller lite. “Men vad hade du förväntat dig? Att jag skulle vara dålig?”

Jag vet att det låter lite som “ser jag tjock ut i den här?”-mentalitet. Att vända något positivt till något negativt. Men nu förstår du, nu vill jag vända hela tankesättet till något skitbra med min karaktär (självklart skulle vi hamna där).

Anledningen till att jag reagerar så vid jobbkomplimanger är att det är så självklart för mig att göra ett bra jobb. Jag vill alltid göra ett bra jobb. Jag brinner för det jag gör och jag vill att allt ska bli top notch i slutändan. På vissa arbetsplatser, som nu på Stockholms Filmfestival, så gör det att jag kaaanske tar på mig arbetsuppgifter som inte är mina egentligen, bara för att helheten ska bli sådär superhärligt.

Och på tal om det. Vill du bli en del av vårt härliga bloggteam i höst? Spana då in det här och skynda på att ansöka innan fredag!

Stockholms Filmfestivals Bloggteam

Helgtankar

130922

Det är lustigt, det här med hjärnan.

I veckan skrev jag min allra första krönika, till Veckorevyn. Den kommer i nummer 12 och jag skrev om #hmriot som var en stor grej här på bloggen i våras. När jag skrev den kände jag mig känslosam, frustrerad och lite förbannad. Jag kände mig stark i min övertygelse.

Sedan kommer några dagar då man är lite låg. Då man ifrågasätter allt och kroppen inte vill samarbeta. Då är man inte så säker längre. Jag har mått illa hela helgen. Gått omkring i en dimma och velat göra så mycket men hjärnan har varit mos. Kroppen gör så här ibland.

Men livet är på rätt köl. Det måste det vara.

 

Alla former av hjärtekrossande.

Jag undrar ofta, är det meningen att livet ska vara så här meckigt, eller är det jag som krånglar till det mer än nödvändigt? Är det meningen att man ska tvivla på sig själv och om man faktiskt är en så bra person egentligen? Att man ska tvivla på vilka ens vänner är och vem som verkligen vill en väl på riktigt?

Jag försöker vara en god vän. En bra människa. Empatisk och generös och tolerant. Men tänk om jag inte lyckas? Tänk om jag bara intalat mig själv att jag är sådan men egentligen är jag självisk och egocentrisk och bryr mig bara om mig själv?

Mattan rycktes undan från under mig igår. Jag anklagades för att vara en dålig vän, vilket är ungefär det värsta man kan anklaga mig för. Och idag är jag så sorgsen. För tänk om det är sant? Tänk om de där människorna som inte längre finns i mitt liv, att det var därför de lämnade? För att jag inte lyssnar, för att jag bara tar och inte ger tillbaka. Utan att ens inse det.

Den tanken är alla former av hjärtekrossande.

The seasons changed and it all was as it was suppose to be.

Det var som att jag kände hur säsongerna skiftade. Bara sådär över natten och luften var ny. Några gulnande löv vittnade om att det inte bara var min inbillning, även om temperaturen fortfarande låg kvar runt 20-sträcket.

Hösten. Den är här nu. Den kanske redan har varit hos oss ett par dagar men jag som levt i någon slags bubbla av förkylningsdöende har inte märkt av det. Förrän idag.

Jag kände hur kraften återvände. Hur hoppet och inspirationen gnistrade till. Hur idéerna började flöda och orden ville samarbeta med mig igen. Hur jag plötsligt kom ihåg hur man gjorde. Vilken musik som gav mig lugnet åter. Hur man sänker axlarna och andas in möjligheterna.

Jag älskar att vi bor i ett land med årstider. Varje ny årstid är en ny start. Ett avstamp. En ny chans. Jag tycker vi tar den.

I karantän.

I två dagar har jag inte gått utanför dörren. Feber och huvudvärk och hosta och skräp har varit mina sällskap. Och katten då så klart. Hon som just nu ligger i en kartong från ASOS och bökar runt och somnar i de mest underliga ställningar. Om man ändå var så bekväm med livet.

Och så tittar jag på Idol. Och ser min gamla kollega Sanne dyka upp. Henne håller vi tummarna för, hennes röst är helt fabulous. Och så tänker jag på allas drömmar som kommer ett steg längre eller krossas där. Och så tänker jag på mina egna drömmar. Och vilka enorma kliv jag tar framåt och undrar varför jag tvivlar och samtidigt är det klart att jag är rädd, annars är det ju inte på riktigt.

Typ så. Det är lustigt hur hjärnan rusar när man inte träffar folk på två dagar. Dags att sova och hoppas på bot och bättring i morgon.

Söndagsmorgon.

IMG_4468 IMG_4472

Söndagsmorgon. Jag ligger och drar mig i mina nya, tokigt sköna, sängkläder från IKEA och funderar på veckan som kommer. Jag börjar ett nytt uppdrag i morgon och det ska bli väldigt spännande.

Det har varit en tuff helg. En sådan då man ifrågasätter sin person och sina val och undrar om allting beror på mig. Kärleken verkar verkligen inte vilja bo hos mig. Och jag undrar om det är mitt fel.

Jag har gråtit och klappat katt och skrivit upp mål i en fin bok. Och så har jag suttit uppe i den mörka lördagsnatten och designat om bloggen och lagat den lite eftersom den varit jättetrasig ett tag. Och varit så himla sorgsen. Men de dagarna måste ju få finnas med.

 

Att få en stor, fet, härlig käftsmäll av ödet.

beautiful

När vi gick där i Köpenhamns Meatpacking District och han stoppade mig mitt i en mening, där jag förmodligen höll på svamla på om något halvdjupt som jag rapat så många gånger att jag själv tror på det, och ifrågasatte min osäkerhet och att jag klankade ned på mig själv. ”Det rimmar liksom inte, du är ju framgångsrik och liksom awesome, varför gör du så?” Han pratade om min ansträngda energi och jag bara stammade och fnittrade nervöst och ville sjunka genom jorden.

När en person som man känt i mindre än ett dygn bara ser rakt igenom en, genom de murar som man tror att man täppt till så väl. Jag hade ingenstans att gömma mig.

Och sedan satt vi mitt emot varandra på BioMio och åt galet god ekologisk mat och han strippade ner hela mitt försvar till tårarna rann och han sa att min sårbarhet gjorde mig tilltalande och attraktiv. Och satte ord på alla de där känslorna som jag själv funderat så länge över och jag bara lyssnade och kände hur själen tankades med klokheter och värme.

Och vi gick igenom Köpenhamn och dansade till musiken på iPhonen och sjöng med och hamnade på en liten pub i Nyhavn med två gäster och en trubadur och så dansade vi och sjöng med och sögs in i varandras ögon till ”Personal Jesus”.  En sådan stund man känner i hela kroppen att man lever.

Och när vi skiljdes åt på tågperrongen sa han ”I love you”, pussade mig på kinden och kramade mig ömt. Och jag blev förvirrad fast jag förstod på en gång.

Ödet. Den här människan kom in i mitt liv av en anledning. Och jag tog chansen. Jag fick två sekunder på mig att göra ett val och jag följde magkänslan. Han slängde bensin på en eld som pyrt länge men inte brunnit på ett tag och valde ord som gjorde att allt som varit förvirrat kändes så självklart. Och jag vill inte förlora den känslan. Jag vill våga vara allt jag är och kan vara. Jag vill hitta modet igen.

Life is too short to wait.

Life is too short to wait.

Min granne är en kille i 20-årsåldern som bor med sin mamma. Jag ser honom sällan men jag hör honom desto oftare. Högljudd rackare det där. Ibland hör jag också hans flickvän. Oftast när hon skriker “sluta!” och han skrattar åt henne och fortsätter med vad det nu än är han gör. Jag har även sett dem bråka högljutt på gatan utanför mitt i natten en gång när hon ville gå hem efter att hon fått nog av hans uppförande och han sprang efter henne, grät och bad henne komma tillbaka. Utan att känna dem överhuvudtaget så tror jag att det är han som styr och ställer i relationen. Rätt rejält.

Igår såg jag henne för första gången. Mötte henne i trappuppgången. Hon var sådär sval och vacker som bara en ca 18-åring kan vara. Mumlade fram ett hej med ett stängt kroppsspråk. Hon såg olycklig ut. Eller kanske bara likgiltig.

Håll i er nu för nu kommer en tanke som nog kommer kännas dömande och väldigt trångsynt. Men jag har en poäng.

Utseendemässigt var den här tjejen mer eller mindre “perfekt”. Lång, smal, glansigt hår och toksöt. En sådan där tjej som nog aldrig behövt ta initiativ med killar eller ge sig efter något hon ville ha. Hon har fått det serverat.

Och då fick jag en tanke. Eftersom hon, och tjejer som henne, haft killar som jagat dem och som uppvaktat dem så vet de kanske inte vad de egentligen vill ha. De har bara tackat och tagit emot och kanske bara glidit in i ett förhållande som inte var deras förstahandsval. För det är enkelt. Bekvämt. Och så klart smickrande.

Jag har alltid varit den som tagit initiativ. Jag har bestämt mig för vad (eller vem) jag vill ha och sedan har jag gett mig efter det. Jag har sällan fått saker serverat, speciellt relationsmässigt, och när jag fått det har det inte nödvändigtvis varit det jag velat ha egentligen.

Jag får väldigt sällan den jag vill ha. Jag går ofta på nitar och jag blir ofta avvisad. Processen har kostat många tårar och klumpar i magen. Men. Ger man sig efter det man vill ha så ökar ju chanserna drastiskt till att man får det, till skillnad från hur det skulle vara om man väntade på att det skulle hitta en.

Min poäng är således att jag kanske borde vara tacksam för att jag inte är perfekt utan att universum istället för att erbjuda mig män på silverfat så erbjuder det mig chanser. Och sedan får modet och magkänslan ta över. Lite fint ändå.

If your ship doesn't come in, swim out to it.

Det här med videodagbok.

Bild-2013-07-10-kl.-23 Bild-2013-07-10-kl.-23-01

Jag har börjat med en ny grej – videodagbok. Jag fick idén efter att jag såg Beyonces dokumentär “Life is but a dream” där hon hade använt sin kamera i datorn som dagbok i typ två år.

Ibland så behöver man bara höra sin egen röst formulera de där förvirrade tankarna man har i huvudet. De där tankarna som ibland (ofta) inte är konstruktiva överhuvudtaget utan bara förpestar sinnet och mina tankar om mig själv. Jag har funnit det uppfriskande nyttigt att se mig själv formulera dessa tankar och de ansiktsuttryck som följer med dem. Min tanke är att jag ska försöka se på mig själv som min bästa vän och vad jag skulle ge henne för råd om hon sa alla galna saker som jag tänker om mig själv. Det kanske låter lite narcissistiskt och tokigt, men whatever works, right?

De här videorna är inget jag kommer dela med omvärlden dock, de är alldeles för psykiskt nakna och förvirrade för att släppas fria på interwebzen. Men jag tänkte i alla fall dela med mig av tanken.