Tagged Tankar

Några tankar om den där balansen.

Den här stunden på kvällen är min favorit. Då dagen börjar nå sitt slut, sakta ner och andas lite lugnare. Det är den här stunden jag viger till att tänka efter. Att känna efter. Fundera. Skriva. Jag säger till mig själv när jag slår mig ner i sängen med datorn, att nu ska jag blogga om något som spelar någon roll. Men det är tomt. Det är ofta helt tomt nuförtiden.

De senaste månaderna har jag stängt av. Efter alla känslomässiga berg- och dalbanor som livet har kastat runt mig på det senaste året så behövde jag en break. Så jag bestämde mig att nog var nog. Och hjärtat mår bra av en paus. Att läka lite utan att trasas upp av överljudshastighet på slagen allt som oftast. Och hjärnan får också slappna av. Den behöver inte vrida och vända och trolla och lösa. Den kan bara acceptera och låta vara. Släppa taget.

Men med bristen på ups and downs kommer också en läskig likgiltighet. Jag vill inte att den ska ta över. Men jag vill heller inte vara ledsen, besviken och trasig. Och den gyllene medelvägen verkar inte vilja hitta mig.

Äsch. Jag orkar inte. Jag målar om ett till rum istället.

Lucka 1. Berätta om dig själv.

Jag är Linda.

Jag tar plats. Jag är smart och ganska rolig och har uppenbarligen inget till övers för jantelagen. Jag är oftast stark och glad och lever med känslorna på utsidan. Jag är rak och ärlig och tycker saker. Jag är omtänksam och kärleksfull och tycker verkligen om de jag tycker om.

Ibland är jag ledsen och jätteliten och lägger för mycket makt över mitt eget välmående i andras händer. Men jag vet om det och försöker fixa och trixa så att det inte ska vara så längre. Ibland tycker jag inte om mig själv så mycket men jobbar på att vara lite snällare mot mig själv.

Jag jobbar på världens bästa jobb och bor i världens bästa stad. Även om jag ibland önskar att jag kunde få bo lite mer i New York.

Min favorittid på dygnet är då alla gått och lagt sig, det är mörkt och tyst och man själv sitter vaken som en liten tomta. Det är då motorvägen mellan hjärnan och hjärtat är helt fri från trafik och man ser saker klarare än någonsin.

Jag omfamnar lycka och sorg med samma tacksamhet för att växa och känna är det häftigaste som finns.

 

Vägvisare

När man säger ordet “medium” så är det mer regel än undantag att folk himlar med ögonen, börjar surra om bluff och båg och kanske till och med skickar en länk till Wikipedias sida om “Cold readings“. Folk vill gärna anknyta det till tarotkort, rökelse och mystiska gamla damer, kanske till och med en spåkula om man vill ta ut svängarna lite. Men så är det väl med detta som med allt annat, det man inte vet eller förstår, det är lite läskigt och därför tar man avstånd från det. Men inte stora, starka, modiga jag.

När jag blev erbjuden att ha en sittning med ett medium genom en kollega så var jag först lite skeptisk. Det här med att prata med “andra sidan” knöt jag mest samman till Saida och hennes letande efter borttappade nycklar och katter och whathaveyou. Jag har alltid ansett mig själv vara troende, men detta var för mig något helt nytt att tro på. När jag läste på lite mer och hörde andra prata om det så förstod jag att det handlade mycket om vägledning i livet och personlig utveckling, något jag lättare kunde relatera till. Fortfarande lite lagom flummigt, men på en nivå där jag kände mig som hemma.

Igår var det så dags. Jag var väldigt spänd och samtidigt lite skraj, visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Marie, som mediet heter, tog emot mig i en liten stuga vi har utanför kontoret. Där hade hon tänt ljus och hon kändes väldigt lugn och harmonisk. Vi slog oss ned och hon informerade mig om hur hon gick tillväga och vilken information hon ville ha av mig. Sedan slöt hon ögonen och började känna av min energi.

De 45 minuterna som följde var förvirrande, omtumlande och fantastiska. Visst, om man ska vara krass och skeptisk så skulle man kunna säga att ca 83% av det hon sa (t.ex. att jag var estetisk, hade snabba energier och 1000 bollar i luften, att jag skulle förändra min boendesituation i slutet av augusti och att min mamma jobbar på sjukhus) hade hon kunnat läsa sig till med hjälp av Google och lite tid, men resterande 17% var sådant som endast nära vänner vet. Dessutom fick jag en hel del hintar inför framtiden, bland annat ett väldigt positivt besked gällande min fortplantningssituation, som gjorde mig väldigt hoppfull. Hon var i alla fall helt och fullt säker på att jag inte skulle dö ensam, och det känns ju trevligt.

Sedan de flummigare bitarna om tidigare liv, som att jag levt under andra världskriget i England och varit inom det militära (hon nämnde Dartmoor som jag nu ser är ett militärt övningsområde, coincedence?), det är ju sånt som jag kanske inte känner någon jättestark koppling till, men vem vet? Konstigare saker har väl hänt?

Hela upplevelsen var för mig väldigt positiv och omvälvande och när jag satt där ville jag inte att det skulle ta slut. Jag tyckte om att hon var väldigt konkret, det var ingen tveksamhet utan klara besked.

Det här inlägget har varit väldigt förvirrande och svårt att skriva och jag vet inte riktigt om jag fått till det. Det jag fått ner i ord är bara en väldigt liten del av all den kraft, energi och upprymdhet jag har känt det senaste dygnet. Vad det beror på kan jag inte riktigt säga. Kanske är det gemenskapen med kollegorna som gått igenom samma sak. Kanske är det lyckan av att få höra det man vill höra. Eller så kanske det är just vad de säger att det är – en röst från en annan dimension som vägleder oss genom äventyret vi kallar livet. Oavsett så har det varit en mycket positiv upplevelse, en jag planerar att vidareutveckla.

Sorg – hur gör man?

Det här med sorg är en konstig sak. En hel hord av känslor som kraschar in i varandra, förtvivlan trasslar in sina tentakler i saknads hår och rädsla ligger underst och kippar efter luft.

Jag har varit väldigt förskonad från sorg i mitt liv. Min farmor dog när jag var nio, och även om det var fruktansvärt för ett barn så var det väntat och i rätt generationsordning. När min bästa väns pappa dog var jag den starka som höll om henne när hon höll på att gå i tusen bitar. Men närmare än så har jag, tack och lov, aldrig kommit.

Kanske är det därför Gunnars död har krupit under skinnet på mig. Han var i min ålder, och så full av liv. Och eftersom jag bara finns i periferin av det nätverk av familj, vänner och kollegor som sörjer honom just nu, så är det egentligen inte min sorg, något som på ett konstigt sätt spär på en känsla av utanförskap. Samtidigt som jag känner gemenskap med hela Sverige som sörjer dessa män.

Jag kände mig väldigt medveten om min fysiska kropp igår. Av min existens. Av mitt dunkande hjärta och tårarna i ögonen. Att livet är så skört och när som helst kan det vara slut. Och vad händer sen? Var är Gunnar nu? Känslor som panik, hopplöshet och tacksamhet var väldigt närvarande.

Och nu? Det känns lite som att jag är satt på paus. Som att jag väntar lite på nästa steg. Hur kommer min kropp och mitt medvetande gå vidare? Vi är nya på det här, vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Men vi lär oss. Lite så här i periferin. Det är väl det som kallas livet.