Jag behöver en paus. En paus från att tänka. En paus från att känna. En paus från alla dessa känslor och tankar som går runt runt och virar in sig i varandra och går likt en spiral upp i himlen och sedan pang ned på jorden igen. Rakt in i verkligheten. Åt vilket håll den nu är. Bär.

Tänk att bara få vara. Här i nuet. Inte känna stress eller oro eller ängslighet. Inte känner saknad eller längtan eller sorg. Bara vara utan press från framtiden.

Visst blir det bättre?

4 kommentarer

2

Det har hänt något med mig den senaste veckan. Tack vare, eller kanske som en biprodukt till, att jag kommit tillbaka till kroppen, avstått från alkohol och rensat upp i min lägenhet, och så även i min själ, så har jag även den här senaste veckan kommit till ro med något jag kämpat med länge.

Det här med känslor. Det är knivigt och svårt och jävligt jobbigt ibland. Och man kan inte bestämma med hjälp av rim och reson när nog är nog. Man får helt enkelt spela med och vänta in den där stunden då alla pusselbitarna faller på plats och man äntligen kan släppa taget. Men nu är jag där, på andra sidan. Och här är allt lättare. Jag är lättare.

Christian åt middag hos mig igår och vid något tillfälle tittade han på mig, log och skakade på huvudet. När jag frågade varför sa han bara att hela mitt ansikte hade förändrats. Att jag såg genuint glad ut. Och det var jag verkligen. Sedan gick jag omkring och tramsade och dansade i köket och petade på honom hela kvällen. Det vet jag inte om han var lika nöjd med. Men som den gode vän han är lät han mig hållas.

Hashtag livet alltså. Är det inte helt jävla fantastiskt?

2 kommentarer

5

Så var jag hemma i Stockholm igen. Bredvid mig i soffan sover nu lillasyster som ska stanna över nyår och vid hennes fötter sussar Silver som också hon kommit hem efter att ha bott borta över julen.

Det känns ingenstans som att det varit jul. Bristen på snö samt ihållande storm och regn har väl gjort sitt för att hålla julkänslan på armlängs avstånd men det är nog egentligen bara en liten del. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det kastar omkull hela avslutet av det är året. Vid det här laget brukar jag börjar peppa för nyår och göra planer för det nya året men i år känns det om att jag ligger gravt efter i planeringen.

Nu ska jag ha ett par dagar ledigt och försöka styra upp mitt liv så smått. Och på lördag blir det #nyårskrig, den mest episka nyårsfesten någonsin. Innan dess hoppas jag ha kunnat lagt det här året till handlingarna.

Som avslutning på den här dagen får ni några äckelmysiga bilder på en nyhemkommen Silver. Bara för att hon är söt.

2 kommentarer

0

Klockan har slagit tre. Jag sitter i tystnaden som jag älskar så. Mamma och syster sover i rummet bredvid och det enda som hörs är klockans tickande och mina fingrars smattrande mot tangenterna. Och Dagmar som börjar dra in över Norrland.

Över detta internet delar jag i natt vänners smärta. Hjärtan som brister, själar som inte får ro. Som i decembernatten tumlar runt i sin ångest i en kamp för att hitta ytan. Hitta lugnet. Finna tilliten. Till sig själv och till dem man håller kär.

Likaså tumlar jag runt i min egen sorg. Som någonstans övergick från att slitas mellan hopp och förtvivlan till en molande melankoli. Och som sådan så gör den mig lite perplex. För att i sorgen finns ett lugn. Ett lugn som inte sliter och drar och levererar besvikelser och inger hopp. Den bara är där. Den förändras inte märkbart och gör inte mycket väsen av sig. Den bara.. finns. Och det finns inget aktivt sätt att hantera den. Inget problem att lösa. Inget att göra.

Istället så måste jag bara sitta i sorgen. Acceptera den. Känna den. Inte försöka fixa den. Och bara hoppas att det innebär att den till slut släpper taget.

Är det inte dock lite ironiskt att jag, i en stund som denna, känner en så oroligt stark längtan efter kärlek? Det är nog sant det där de säger, att hjärtat aldrig lär sig. Och tur är väl det.

Inga kommentarer

0

Framtidsdrömmar. Ett ord som ger mig sådan enorm prestationsångest. För det är väl meningen att man ska ha sådana. Drömmar. Och i min ålder så är det nästan obligatoriskt att de ska innefatta man, barn och villa i förorten. Kanske en sommarstuga och en resa till Thailand då och då om man är lite girig.

Jag önskar ibland att det vore så enkelt. Att det var sådana saker som jag drömde om. Men i ärlighetens namn så har jag redan uppfyllt den stora drömmen jag hade. Den påtagliga drömmen som jag hade kontroll över. Att bo i New York, hoppa fallskärm och resa jorden runt. Alla dessa tre betade jag av förra hösten. Och lider nog fortfarande lite upplevelsebaksmälla efter det. För let me tell you, det blir katastrofalt tomt när man uppfyllt sina drömmar på ett sådant explosivt sätt.

Så vad har jag kvar? Vilka drömmar ligger där och pyser? Ja du..

Jag drömmer om äventyr. Stora som små. Själsliga och fysiska. Och jag drömmer om kärlek. Galen, kvidande, virvlande kärlek. Trygg, uppfyllande, stryka-över-håret kärlek. Och om jag har sådan ofantlig tur att jag får dessa ting i mitt liv, då kanske jag vågar drömma om livslång lycka. För det är väl den yttersta drömmen av dem alla.

En drömmare?

Inga kommentarer

2

Jag vet, jag är lite sen med det här inlägget. Men söndagen blev ju så rackarns hektisk och trevlig. Ju.

Jag väljer att modifiera de här inläggen litegrann. För det finns ju så många personer jag beundrar. Och framför allt finns det många egenskaper i dessa personer som jag beundrar. Därför väljer jag istället att prata om dem.

Jag beundrar ärlighet och rak kommunikation. Människor som kan sätta ord på sina känslor så att man förstår. Som inte virar in sig i halvmesyrer och förädlar och förskönar. Som inte överdramatiserar. Utan säger som det känns. Rakt upp och ner. Utan baktankar. Utan att tänka på vad han eller hon får ut av det. Utan bara “så här är det, kan vi bara sitta i det en stund?”. Det här är Hanna fantastisk på.

Jag beundrar integritet. Att våga säga nej när man menar nej och ja när man menar ja. Att inte stänga ute men inte släppa in längre än vad som känns bekvämt. Att tycka om sig själv tillräckligt mycket för att respektera sig själv och vad man mår bra av. Allas integritetsnivå ligger på olika nivåer och att finna den nivån och respektera den, det beundrar jag. Storchefen min, hon har en jädra integritet. Mycket coolt.

Jag beundrar omtänksamhet och empati. De som frågar hur man mår och faktiskt stannar för att höra svaret. Som vågar ställa följdfrågor och kommer med råd. Eller som bara lyssnar och finns där om det är det man behöver. Som vågar bry sig.

Jag beundrar mod. Mitt motto har sedan en tid tillbaka varit “Life begins at the end of your comfort zone”. Och det är ju där man växer. När man är obekväm och ute på djupt vatten. När man utforskar nya sidor i sig själv, vare sig det handlar om att hoppa fallskärm, bekämpa en fobi, säga upp sig från sitt trista jobb eller resa jorden runt själv. Jag beundrar de som utmanar sig själv.

Jag beundrar vänlighet. Något som borde vara så självklart men ändå ofta känns väldigt ovanligt.

Jag hoppas att jag besitter åtminstone några av dessa egenskaper. Det vore ju så himla trevligt att beundra sig själv. Lite ödmjukt så där på avstånd så klart.

2 kommentarer

3

Idag är jag inte stark. Idag är jag liten och svag och vill mer än något att någon ska hålla om mig och säga att jag är vad som är viktigast. Att jag är deras första val, viktigaste person. Att jag inte bara är ett tidsfördriv, till för att föda det aldrig mättade egot. Att deras liv skulle vara tomt utan mig. Att jag betyder något. På riktigt.

Men det är tyst. Mina utsträckta armar möter bara kyla och tomhet. Denna måndag river ensamheten lite extra.

2 kommentarer

0

Stockholm. Vackra älskade Stockholm.

Om elva dagar har jag bott i Stockholm i fem år. Det är det längsta jag bott i samma stad någonsin förutom Övik. Och jag blir mer och mer kär i Stockholm för varje dag som går.

Länge kände jag att jag inte passade in. Staden var så nischad och alla hade sina “hak” och sina stadsdelar. Och jag var kusinen från landet som shoppade på Drottninggatan och klubbade på Golden Hits.

Nu har jag hittat hem. Jag har hittat min fina lägenhet utan insyn men med parkettgolv. Jag har hittat #Bleckan och Pelikan och Vita Bergsparken. Jag har hittat promenadstråken runt Skurusundet och de små second hand-butikerna runt på Söder och härliga Nada. Jag har hittat de finaste människorna och jag börjar äntligen känna att Stockholm, det är min stad med. Och varje morgon när jag åker bussen längs med Stadsgårdsleden och blickar ut över ett nyvaket Gamla Stan och Djurgården så tänker jag att jag har haft en himla tur som får bo just här.

Inga kommentarer

2

Min plan att ligga i sängen innan 22 den här veckan har hittills misslyckats fatalt. Trots lugna kvällar (läs, inga överdrivna mängder alkohol) lyckas jag likt förbenat inte ta mig till den där efterlängtade dejten med John Blund innan midnatt.

Jag tänker på det här med hopp och förtvivlan. Det har varit en del sådant i mitt liv på sistone. Hoppet och förtvivlandet och den här raska, obarmhärtiga och illamåendeframkallande berg- och dalbanan där emellan. Och någonstans i en riktigt kräkframkallande nedförsbacke som inträffade nyligen insåg jag att när hoppet försvinner, så gör även förtvivlan. Om än lite senare, så bleknar den bort. Det är som att den ena inte överlever utan den andra. Om inget hopp finns, då kan inte heller förtvivlan fortsätta existera. Den har inget att nära sig på. Inget motpol att jämföra sig med. Ingen referensram. Sedan följer friheten. Och sorgsenheten. Men den kan jag omfamna och tycka om. Melankolin är vacker så länge jag inte låter den ta över och hindra mig från att gå framåt.

Ungefär där är jag just nu. Det är dags för ett nytt kapitel. Morgondagen badar i vacker ovisshet.

“Jag har förlorat en tävling men vunnit ett val. Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av.”

Inga kommentarer

0