Här har jag spenderat den senare delen av min söndagskväll. Levande ljus, lite Rumble på paddan, en spinnande och galet kelsugen katt och datorn i knät. Och så ett litet inramningsprojekt på det.

Det har varit en emotionellt omtumlande helg som avrundat (ännu) en berg- och dalbanevecka utan dess like. Himmel och helvete har klämts in under alltför kort tid för att huvud och själ ska hänga med. Och denna kväll har jag öppnat Pandoras ask på vid gavel och ut flög all möjlig skit. Be careful what you ask for, det är allt jag säger.

Inga kommentarer

0

Påskledigheten har kommit till sitt slut och i morgon sätter den bistra verkligheten sina sylvassa klor i mig igen. En verklighet utan 6.45 wake up calls och utan en konstant ström av små fina meddelanden som gör dagen lite lättare att ta sig igenom. Utan varma stunder att se fram emot. En verklighet som är lite tyngre än för en vecka sedan.

Ibland tänker jag att jag är lite fånig. Som använder ordet “sorg” och är så ledsen som jag har varit. Som att jag tar bort kraften i ordet, i tillståndet, från de som faktiskt känner det “på riktigt”. De som förlorat någon som faktiskt var deras. För ibland känns det som vi hade som en dröm. En parentes i det “riktiga” livet som nu ska återgå till det normala. Men jag antar att man bara kan utgå från sin egen referensram.

Saknaden går onekligen i vågor. Jag har skrattat mycket i helgen. Bitvis varit glad på riktigt. Inte gråtit så mycket utan mest vant mig vid tomheten. Vid avståndet och känslan av ingen återvändo som blev än mer påtaglig när jag fick höra hans röst där i lördagsnatten. Den som bar mig hem och bäddade ner mig på småtimmarna. Som inte sa så mycket men ändå precis allt. Som gjorde att jag kände mig så nära honom men ändå så plågsamt långt borta.

En dag i taget. Mot att bli “normal” igen. Någon som är lite extra jobbigt när man egentligen inte alls vill tillbaka dit. När man trivs precis där man var.

Sov gott mina vänner. Jag hoppas ni är lyckliga, var ni än är.

Inga kommentarer

1

Långfredag. En ledig dag har gått av påsken, knappt fyra kvar. Och jag har i stort sett inga planer, förutom ett litet kalas hemma hos PA imorgon. Det passar mig utmärkt. Motivationen är inte på topp direkt dessa dagar. Den kommer i små, små vågor, då jag tänker att “måla om hallen, det vore kul!”. Sedan inser jag att om jag ska måla om hallen, då måste jag ju faktiskt Måla Om Hallen. Och så blev det genast mindre spännande.

Jag är ledsen. Men även om ordet “om” ibland river i mig och vill ha uppmärksamhet så vet jag varför saker och ting är som de är och att det inte finns något jag kan göra för att förändra dem. Acceptans. Det svåraste som finns när man egentligen vill något helt annat.

Jag är så glad att jag har mina vänner. Jag satt mitt emot Christian på en indisk restaurang igår och tårarna rann och han gjorde inget för att stoppa dem eller försöka laga mig. Han bara lät mig vara. Och det är precis det jag behöver. Få vara ledsen. Få vältra mig i sorgen. Ge den utrymme så att den förhoppningsvis ger med sig ganska snabbt.

Och ni kanske undrar varför jag skriver om detta utan lösenord nu, när jag skrivit om allt som lett upp till detta bakom detsamma. Jag vet inte. Jag tror att det är viktigt att visa att det är okej att vara ledsen. Och att man inte behöver fixa det. Ett “kram” gör så mycket. För det finns inget att säga. Och det är viktigt för mig att ni vet varför jag kanske inte är världens muntraste tös just nu. Jag behöver bara läka lite. Sedan gör muntergöken säkerligen comeback med buller och bång.

Men först ska jag gråta lite. Sakna lite. Och vara tacksam för att jag fick uppleva precis det jag fick uppleva. För även om själen värker nu så har den växt så mycket på så kort tid.

8 kommentarer

3

Klockan är halv sex. Jag vaknar fullt påklädd kramandes kudden och utrunnen mascara har klibbat ihop mina övre ögonfransar med de nedre. Vårfåglarna kvittrar utanför. De har inte riktigt fattat att det fortfarande är minusgrader ute. Jag ser mig i spegeln och mina ögon är röda och svullna.

Jag grät mig till sömns igår. En sådan där avgrundsgråt där varenda muskel i hela kroppen är spänd och man vill krypa ut ur sitt skinn. Där man skriker och skakar och biter i kudden för att inte väcka grannarna. Det var skönt att gråta. En urladdning, sorg som lämnar kroppen.

Därför blir jag lite förvånad när jag vaknar med precis lika mycket sorg som innan The Big Breakdown igår. Fast det kanske inte är så. Det bara känns så.

Christian sa att sorg är lite som en vattenballong som man stuckit ett litet, litet hål på. Man märker det knappt, men vattnet sipprar ut, lite åt gången, tills inget finns kvar. Det tar tid, men till slut har sorgen lämnat kroppen.

Jag är glad att det hände, och därför är sorgen inte fullt lika tung att bära. Men det betyder inte att den är fjäderlätt.

8 kommentarer

1